SHOWBIZ. Två internationella celebriteter har gått ur tiden den här veckan. Rockstjärnan Ozzy Osbourne och wrestlingikonen Hulk Hogan. ”Världen blev genast lite mer tyst,” skriver Jesper Nordström.

Hulk Hogan är död. Ozzy Osbourne också. Samma vecka. Bara det känns som en felprogrammering i verklighetsmaskineriet, som om någon blandat ihop ett gammalt nummer av Kerrang! med en obskyr WWF-VHS. Men nej – de är borta nu. Och världen blev genast lite mer tyst, men inte nödvändigtvis smartare. Lite förenklat uttryckt så var de båda underhållande strulpellar. Men i övrigt helt väsensskilda.

Hulk: byggd som en actionfigur. En kropp där musklerna skrek propaganda innan han ens öppnade munnen. Ozzy: vinglig, blek, som ett spöke som aldrig hann bli ande. Den ene skapad för att ta plats, den andre bara råkade hamna i rampljuset på grund av all sin råa, skitiga nervighet. Och så sårbarheten: den som speglas så tydligt på 70-talsfotona med Ozzy i mockajackan.

De såg båda ut som karikatyrer, men med olika syften. Hulk var en annons för något superamerikanskt som egentligen aldrig riktigt funnits på riktigt. Typ ”family values on steroids”. Ozzy var en varning, men den sortens varning som inte avskräcker någon utan snarare lockar en in i dimman.

Hulk ropade brother! så ofta att det slutade betyda något. Ozzy sa “I dunno, Sharon” som ett slags mantra mot alltings meningslöshet. Skillnaden: Hulk försökte alltid sälja en idé. Om styrka. Om rätt. Om att vinna. Ozzy bara var. En levande bugg i systemet. Han gjorde ingen reklam för sin bräcklighet, men han gömde den aldrig heller.

Och båda kraschade förstås flera gånger. Hulk i rättssalar, skandaler, Youtube-klipp… Ozzy kraschade inåt – i nervsystemet, i knäna, i sina egna meningar. Men på något sätt landade han mjukare. Hulk blev ett självporträtt han inte kunde radera. Ozzy blev en skiss man aldrig ville gör sig av med.

Och så – det konstiga, det vackra: Ozzy började till slut kännas… trygg? Vis? Som en gubbe på bussen som luktar cigg och whisky men säger saker som får dig att stirra ut genom fönstret i fem hållplatser till och öppna den oavslutade Bukowskiromanen igen. Kort sagt blev han tidernas ”geezer”, ja som en morfar de flesta bara kan drömma om att ha.

Ozzy försökte inte lära ut något. Han bara bar det. Han sa inte ”var stark”. Han sa i princip: ”det gör ont, men man lever vidare ändå.” Och när han sa det så trodde man honom. För han levde fortfarande, trots att han borde vara död sedan länge.

Hulk ville vara evig. Ville vara olympisk gud. Ozzy blev en gammal människa. På riktigt. Och det var mer än nog.

The post Hulk och Ozzy har lämnat världen first appeared on Opulens.

UNDER PRESS. Efter mordet på Jamal Khashoggi har Donald Trump varit ovillig att fördöma Saudiarabien. Bredvid honom står Vince McMahon. Han är vd för wrestlinggiganten WWE, som nu pressas till att möjligen bryta ett avtal med Saudiarabien. Kevin Shakir kommenterar.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Kayfabe” är ett av de mest essentiella begreppen inom pro wrestling. Över hela världen, bland annat i Mexiko, Japan och USA, har miljoner av människor i årtionden fångats av denna teatraliska sportform. Karaktärer spelar roller som renodlat goda eller det onda, kämpar för publikens jubel- eller burop medan de brottas i enlighet med en på förhand uppgjord dramatisk story. Begreppet kayfabe beskriver de element som utgör wrestlingstoryn, verkligheten som skapas i ringen som många gånger skiljer sig från verkligheten som vi känner till och lever i. Så fort två wrestlers, som kanske är vänner privat, går in i ringen och enligt storyn ska mötas som fiender så ska de betrakta och behandla varandra utifrån vad storyn föreskriver, följa manus och respektera kayfabe. Bryter den ena kayfabe upphör handlingens magi och karaktärernas persona straffas.

Jag har tidigare i Opulens skrivit om hur USA:s nuvarande president Donald Trump  2007 var med i världens största wrestlingbolag WWE, World Wrestling Entertainment. Där var han med i den så kallade miljardärsfejden mellan honom och WWE:s ägare Vince McMahon. Med sina erfarenheter från reality-programmet The Apprentice och tiden i WWE tillägnade han sig ett av wrestlingens främsta knep, att genom provokation skapa en skräckförtjusning bland publiken för personen, eller varumärket, Donald Trump — något vi känner igen från hans mediala uttalanden som president. Trots att kayfabe-relationen mellan Trump och McMahon var konfliktfylld och hatisk, så är banden mellan personerna sammanvävda.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

En nära affärsmässig relation mellan männen etablerades redan år 1988, då WWE för fjärde gången arrangerade wrestlingens svar på Super Bowl, det årliga arrangemanget Wrestlemania IV, på Trump Plaza i Atlantic City. Trump, som var intresserad av att marknadsföra sina casinon, blev året därpå återigen värd för Wrestlemania V. Nu, 30 år senare är han den enda hittills som varit värd för Wrestlemania-arrangemang två år i rad.

När storyn om miljardärsfejden avslutades i 2007 hade Trump uppnått att gå från utbuad miljardär, till anti-McMahon eller anti-etablissemangshjälte, korad av publiken som historiskt dominerats av USA:s vita arbetarklass. Efter att bli älskad av publiken i WWE annonserar Trump några år senare sin presidentvalskampanj. Han uppviglar grupper som demografiskt liknar den typiska WWE-publiken, för valrörelse på sina meriter som miljardär och företagsledare och vinner valet. Han tog wrestlingretoriken med sig in i politiken och blev på många sätt kvar i ”kayfabe”, trogen den vårdslösa och sensationella karaktären Donald Trump, som kämpar mot etablissemanget. Dessutom utsåg han Linda McMahon till småföretagarminister. Linda McMahon, som alltså tillsammans med hennes man Vince McMahon, har varit delägare i multimiljardärsföretaget WWE.

De senaste dagarna har dessa tre personer varit i strålkastarljuset, efter det brutala mord på den saudiarabiska journalisten Jamal Khashoggi som ägde rum på Saudiarabiens konsulat i Istanbul.

Förra veckan mötte USA:s president Donald Trump massiv kritik efter oviljan att fördöma kronprinsen Mohammed bin Salman och den saudiarabiska regimen, som uppenbart står bakom dådet. En vecka senare, tisdagen den 23 oktober, verkar Trump fortsatt motvillig att kritisera handlingen. Han kritiserar snarare Saudiarabiens mediehantering för ”den värsta mörkläggningen i mörkläggningshistorien” Medan Trump desperat försöker hålla masken, ovillig att uttala något som kan uppfattas som en politisk handling mot Saudiarabien uttalar hans partikamrater bland Republikanerna kritik mot Mohammed bin Salman.

Bland annat den republikanska senatorn Lindsey Graham menar nu att kronprinsen ”måste avgå”, trots att han länge försvarat USA-samarbeten med Saudiarabien. Men för presidenten är det just i samarbetet mellan USA och Saudiarabien som skon klämmer. Trots att presidenten är besatt av den mediala uppmärksamheten som karaktären Donald Trump får, så vilar hans politiska arv och roll på att fortsätta stärka USA:s geopolitiska makt i Mellanöstern. Genom att alliera sig med Saudiarabien kan USA stärka sin ställning i regionen, bland annat gentemot Iran. Dessutom verkar det vara i presidentens intresse att fortsatt massexportera militära resurser till Saudiarabien, trots att diktaturen använder dessa vapen för att slakta Yemens befolkning.

Även Vince McMahon och WWE har förväntats agera gentemot Saudiarabien efter nyheten om mordet på Khashoggi. WWE har nämligen planerat att för andra gången i år, den 2 november, hålla ett stort wrestlingarrangemang i Riyadh, Saudiarabien, som de döpt till Crown Jewel.

Medan Saudiarabien fortsätter styras som en förtryckande diktatur använder de samarbetet med WWE som en metod att normalisera landet som progressivt. Bland annat stod denna generations största wrestler John Cena mitt i ringen under WWE:s tidigare arrangemang i Saudiarabien i år och uttryckte ”ett genuint tack till det saudiska kungariket”.

Så fort nyheten om mordet på Khashoggi kom började kritiken hagla mot WWE. Senatorn Chris Murphy uttalade hos The Independent Journal Review att företaget borde tänka om rörande deras samarbeten med kungariket. Längre gick senatorn Bob Menendez som menar att kopplingen mellan minister Linda McMahon och WWE, ger anledning för regeringen att försöka påverka företaget att ställa in novemberarrangemanget.

De senaste dagarna har WWE nästan upphört att nämna ordet Saudiarabien när de marknadsför arrangemanget. Bland annat en av historiens mest älskade wrestlingkaraktärer The Undertaker mottogs med burop när han under en show nämnde landets namn i sitt försök att få publiken med sig mot motståndaren han väntas möta den 2 november. Det är ännu osäkert vad företaget förväntas göra med arrangemanget men utgör, likt för Donald Trump, en besvärlig ekonomisk situation. Arrangemanget Crown Jewel är nämligen en del av ett tioårigt partneravtal mellan wrestlingbolaget och Saudiarabien, där WWE räknas tjäna mellan 20 och 40 miljoner dollar, enbart på dessa två arrangemang i år.

För WWE, som själva flera gånger sagt att de helst vill hålla sig utanför politiska debatter, hade en flytt eller inställning av arrangemanget betytt att bolaget skulle bryta kayfabe. De skulle behöva bryta sig loss ur alla storys som i Riyadh skulle avslutas med stora wrestlingmatcher och eventuellt uppleva ekonomiska konsekvenser och varumärkesskador.

För Donald Trump hade öppen kritik av Mohammed bin Salman och politisk handling gentemot Saudiarabien på sitt sätt också betytt att behöva bryta kayfabe. Han hade behövt försvaga USA:s handelsrelationer och geopolitiska makt i Mellanöstern och i storyn besegras av den han i flera år, inför sina väljare, framställt som en av sina främsta fiender — en islamist långt borta i Mellanöstern. Men den största förlusten för Donald Trump kan bli att mista sitt varumärke som USA:s vårdslösa miljardärspresident.

Även om McMahon-familjen och Donald Trump bemästrar wrestlingens konst, att vara storyn och konceptet ”kayfabe” trogna, kan de nu tvingas bryta kayfabe och tappa masken.

***

(Uppdatering: WWE  skriver i ett pressmeddelande att de inte kommer att ställa in Crown Jewel-arrangemanget i Saudiarabien den 2 november. Företaget hänvisar till att de har arbetat i Mellanöstern i nästan 20 år och har utvecklat en stor publik).

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Trump riskerar tappa masken first appeared on Opulens.

SHOW. Det cirkulerar en video som föreställer att USA:s president Donald Trump, misshandlar CNN. Journalistkåren rasar och menar att Trump implicit uppmanar till våld mot journalister. Åter igen framställs den amerikanska presidenten som en skurk som uttrycker sig på ett sätt som presidenter inte bör.

Men varför skulle han sluta agera som han gör, för att vissa ser honom som en skurk? Hans hänsynslösa retoriska tillvägagångssätt har lyckats göra honom till president men även innan det – en stark karaktär inom pro wrestling.

Det är juli månad, jag befinner mig i Almedalen och stannar upp vid Aftonbladets tält, där jag till min förvåning ser ett klipp där en man brottar ner en person och slår den i huvudet. Videon visar sig föreställa USA:s president, Donald Trump, som just hade spridit videon på sin Twitter. Redigerat över ansiktet på personen som attackeras är CNN:s logotyp, och tillsammans med tweeten skriver Trump #FraudCNN. Trump slår personen fem gånger i ansiktet.

Videon kommer ifrån pro wrestlingens Super Bowl, Wrestlemania från år 2007, den absolut största wrestlingföreställningen som genomförs en gång varje år och har miljontals tittare världen över. Själva klippet kommer ifrån en match som skulle avsluta den så kallade miljardärfejden, mellan WWE:s ägare Vince McMahon och Donald Trump. Jag, som många andra, satt fastklistrad vecka efter vecka under våren 2007, längtandes efter Wrestlemania och slukad av storyn, kampen mellan de två miljardärernas karaktärer.

Pro wrestling är en mix mellan sport och underhållning. Matchresultaten är riggade i förhand och anslutna en story. Storyn utgörs av karaktärer som är baby faces, de goda som kämpar efter publikens jubel, och heels, som är de onda som kämpar för att publiken ska älska att hata.

Under Trumps tid i WWE gjordes en story där han hade köpt upp måndagsprogrammet, Monday Night Raw. I programmet gick Trump ut och adresserade att programmet äntligen kommer att bli tittarnas och inte bara en möjlighet att tjäna pengar på, som Donald Trump menade gjordes av Vince McMahon (vars fru, Linda McMahon som också är tidigare VD för WWE, ironiskt nog numera är småföretagarminister i Trumps regering).

Hans stil känns igen. Hans uthängningar av motståndare, hotfulla agerande mot medier och journalister har lett till att Donald Trump har blivit den främsta heel:en i amerikansk politik.

Trump har allt som en bra showman ska ha, oavsett om han välter en motståndare innanför wrestlingringen eller om han deltar TV-debatt mot andra presidentkandidater. Han vet om att han inte uttrycker sig som den typiske presidenten och det är han heller inte intresserad av. Trump vet att medial sensationell konflikt är det enda som kan få honom att behålla och kanske till och med utöka sin makt.

När jag förstummad stod framför Aftonbladets tält i Almedalen hörde jag kollegor diskutera hur förfärligt det var så som Trump uttryckte sig. Det tog inte lång tid förrän jag loggade in på Twitter för att se reaktionerna från hans anhängare vilka jublade efter hans inlägg och insåg hur även jag var en del av storyn – att jag älskar att hata Donald Trump.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post För att förstå Trump behöver vi se mer wrestling first appeared on Opulens.

KRÖNIKA. “Själva wrestlingen blir som ett skådespel i skådespelet, men det verkliga dramat handlar om interaktionen kvinnorna emellan och gruppdynamiken som utvecklas”, skriver Clemens Altgård om tv-serien GLOW.

Det händer att tv-serier fångar mitt intresse i så hög grad att jag ser alla avsnitten rakt av om möjligheten finns. Men då måste det förstås vara något speciellt som får mig att behålla intresset. GLOW är en sådan serie.

GLOW är egentligen en förkortning och står för “The Gorgeous Ladies of Wrestling”. Den fiktiva handlingen i tv-serien bygger på en välkänd Las Vegas-baserad wrestlingshow med samma namn, som startade 1986, sändes på tv under fyra år och fortsatte även efter att tv-sändningarna upphört.

En man vid namn David B McLane startade verksamheten och värvade sina kvinnliga wrestlers i Hollywood. Många var följaktligen kvinnor med anknytning till filmbranschen. Vilket naturligtvis var logiskt eftersom den speciella saken med wrestling är att det inte är en sport i vanlig mening. Matcherna är riggade och de tävlande rollfigurer i en berättelse där var och en förses med en fiktiv identitet och lika påhittad bakgrund. Till det kommer olika intriger som skapas för att bibehålla publikens intresse för de tävlande.

Jag är verkligen ingen kännare när det gäller wrestling men har sett att denna speciella kulturyttring sedan många år förekommer även i Sverige. Fast om wrestling är en del av den amerikanska mainstreamkulturen så är det fortfarande något av en obskyr subkultur här.

Eftersom jag tyckte att The Wrestler av Darren Aronofsky med Mickey Rourke var en riktigt bra film, när den kom för snart tio år sedan, så väckte en tv-serie om GLOW mitt intresse. Jag hade ju så att säga redan övertygats om att wrestlingtemat kan omvandlas till bra filmberättande.

Jag blev inte heller besviken när jag denna sommar började se de första avsnitten av GLOW på Netflix. Faktum är att tv-serien överträffade mina förväntningar. Det här är en tv-serie som handlar om så mycket mer än wrestling, nämligen. Liz Flahive och Carly Mensch, som skapat dramakomedin lägger egentligen tonvikten mer på allvaret än humorn och har därtill åstadkommit en rad nyansrika och intressanta rollfigurer. Själva wrestlingen blir som ett skådespel i skådespelet, men det verkliga dramat handlar om interaktionen kvinnorna emellan och gruppdynamiken som utvecklas.

I centrum för handlingen finns Ruth (ypperligt spelad av Alison Brie) och Debbie (som görs av Betty Gilpin, mycket övertygande) — två väninnor som kommit på kant med varandra. I wrestlingskådespelet tilldelas Ruth skurkrollen medan Debbie får spela en all-american-hjältinna. Men som sagt är det inte vad som sker i ringen som är det intressanta, utan de psykologiska förvecklingarna. Ståuppkomikern Marc Maron gör också en intressant roll som den cyniske och moraliskt tvivelaktige, men i grunden varmhjärtade, producenten Sam Silvia.

Dessutom tar GLOW upp en rad teman som är aktuella och belyser hur olika fördomar och stereotyper förmedlas enligt ett etablerat mönster. Samtidigt så visas på ett raffinerat vis hur falska dessa uppfattningar är. Och där uppstår ett slags klarsyn som kan få åskådaren att fundera vidare över olika mönster i underhållningsbranschen och samhället i stort.

Sammantaget känns GLOW som en riktigt frisk fläkt i sommarens utbud av tv-serier.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Det intressanta är de psykologiska förvecklingarna, inte det som sker i ringen first appeared on Opulens.