NOVELLVINNARE. På andra plats i Opulens novelltävling Vinterresa kommer Karin Tjäders Mörkret. En stark berättelse om vintermörker och död ur en äldre människas perspektiv. Berättarjaget tillbringar sina ensamma dagar med rollatorpromenader till mataffären och med att räkna in mörkret. Han är övertygad om att det infaller tidigare än vad dagstidningen gör gällande: “Skillnaden slår en i ögonen, den är uppenbar. Tidningarna ljuger. Mörkret accelererar, det kommer snabbare det här året.” Tjäder skriver trovärdigt om åldrande och lyckas med sin sakliga och samtidigt vackra prosa förvandla vardagen till magi. Grattis Karin!

Mörkret

Jag har räknat in mörkret den här vintern. För var dag har det närmat sig snabbare. Jag brukar gå mina dagliga promenader till Konsum på Råsundavägen. Jag tror butiken heter Coop nuförtiden men jag fortsätter att kalla den Konsum. Vid min ålder är det viktigt att hålla fast vid saker som de har varit. De kan kalla den där butiken Coop eller Forum eller Jöns eller Greger, det är ändå samma butik som alltid legat på Råsundavägen, med en outtröttlig Kinarestaurang på ena sidan och ett äldreboende på den andra.

Det är något sorgligt med det där äldreboendet. Nästan var dag när jag passerar det på väg till Konsum – jag går dit dagligen vid halv fyra, vid min ålder är det viktigt att upprätthålla fasta rutiner – står det en bil på uppfarten, en av de där gula med gröna rutor. Oftast är bakdörrarna uppslagna. Jag brukar stanna till en stund när jag ser den där bilen, ofta sätter jag mig en stund på rollatorn och väntar in ögonblicket när de rullar ut båren. Det är uppförsbacke på vägen till Konsum och vid min ålder måste man vila sig ofta när man är ute och går. Man får tänka på att inte anstränga hjärtat för mycket.

Det är något speciellt med det anonyma hos de där bårarna. Liv omvandlat till en utdragen form, rullad i en gul filt. Några ansiktsdrag urskiljer man inte, möjligen skymten av en hjässa täckt av ett glest vitt hår. Åldern tär, den tunnar ut allt på oss. När den gula bilen rullar iväg brukar jag roa mig med att gissa om personen på båren kommer att komma tillbaka eller inte. Jag tror att döden drar i oss med en gummisnodd. Första gången den drar är snodden ny och spänstig. Några dagar betraktar du ett vitt tak från en säng gjord av stålrör innan den gula bilen kör dig tillbaka. Så håller det på en tid och dagarna när du får titta på det vita taket blir
fler för var gång den gula bilen kör iväg med dig. Men till sist är den där gummisnodden torkad och skör. Den brister, du blir kvar i det vita.

Jag tror döden kommer med vithet, som ljus, inte som detta evinnerliga vintermörker.

Jag räknar in mörkret. Jag är övertygad om att det kryper fortare inpå oss än vad som är normalt det här året. Jag har tydliga minnen av en annan tid, en tid när jag fortfarande hade en familj, en fru, ett par barn som ännu följde sederna i vårt hem utan att ställa alltför många frågor. Vi gjorde som folk gör i den mörkaste midvintern, vi såg på Kalle Anka. Då kom mörkret mitt i Kalle Anka-timmen, någonstans mellan Tjuren Ferdinand och Lady och Lufsen. Jag är säker på det. Nu ser jag på min väggklocka att hon är tre på eftermiddagen och redan är mörkret här. Jag går till min tidning. Jag är lite skumögd, det blir så vid min ålder, men med förstoringsglas kan jag ändå läsa: ”SOLEN. Stockholm. Ned: Idag 15.01. I morgon 15.00.”

Jag går till fönstret. Utanför är det redan svart, becksvart. Jag tror det har varit så en god stund, kanske sen klockan var tjugo i tre. Idag har jag missat att notera det exakta klockslaget för mörkrets ankomst. Jag behövde springa på toaletten. Det blir så i min ålder. Man får gå ofta och det blir bråttom. På mitt soffbord ligger lappen där jag gjort noteringar under några dagar den senaste veckan, ända sen jag började misstänka att något var fel med mörkret. ”14.44” är gårdagens anteckning. Och över den: ”14.48. 14.53. 14.58”. Bredvid har jag antecknat vad tidningen skrivit om mörkrets inbrott de senaste dagarna. ”15.04. 15.06. 15.08.” Skillnaden slår en i ögonen, den är uppenbar. Tidningarna ljuger. Mörkret accelererar, det kommer snabbare det här året.

Jag vattnar min pelargon. Jag är stolt över den. Den är en äkta Mårbackapelargon. Den har stått här i alla år sedan Lisa, min fru, flyttade till Hudiksvall med snickaren vi bodde granne med. Nu blommar den igen, blommar med distinkta ljusröda blommor mot fonden av det eländiga mörkret därute. Det gula tegelkomplexet på andra sidan gatan är upplyst, av adventsstjärnor och ljusstakar i de flesta fönstren. I några lägenheter är det redan tänt. Det är de vanliga som är hemma. På andra våningen bor ett ungt par. Det är bara när de går nakna i köket som jag kan se vem av dem som är han och vem som är hon för de har båda lika långt mörkt hår. De tycker om att gå nakna i köket. De tycker om att uttrycka sin kärlek till varandra i köket också. Jag tycker om att de uttrycker sin kärlek i köket. Vid min ålder har man inte så mycket till underhållning.

Jag får prata med hemtjänsten om mörkret. Han ska vara här snart. Han är lång och gänglig och han har ett speciellt sätt att ta ett kliv bakåt när jag öppnar för honom, som om han är rädd att jag ska skjuta på honom eller som om han fruktar att någon annan och mer skrämmande ska möta honom bakom dörren. Jag har inte brytt mig om att fråga varifrån han kommer. Han är snäll om än lite försynt och han gör ju det han ska. Vid min ålder har man lärt sig uppskatta tjänstvillighet.

Han stiger in försiktigt i min lägenhet som om han tycker sig vara i fiendeland. Vid varje besök sveper hans stora ögon utmed väggarna som är ganska kala. Lisa fick ju med sig det mesta vid flytten till Hudiksvall. Jag brydde mig väl inte så mycket om saker då direkt. Där är en ful målning som någon klåpare på landet målade av stugan vi hade på Ingarö en gång. Sen är det ett inramat foto av Gabrielle. Det är vinter och bilden är tagen i vår trädgård där ute. Vi firade julen i stugan det där året. På bilden lutar sig Gabrielle mot staketet och lägger huvudet på sned. Fast det mörka håret faller fram och täcker nästan hela hennes ansikte kan man se att hon är väldigt lycklig.

Det är det enda pojken från hemtjänsten frågat mig om, ifall det är mitt barn på bilden. Ja, sa jag då. Sen sa jag inte mer. Vissa saker vill man behålla för sig själv.

”Mörkret”, svarar han nu när jag frågar honom, och så säger han att han vet inte om det kommer tidigare. Att han inte tänker på såna saker. Att det är väl alltid mer eller mindre mörkt i det här landet, är det inte det? Där han kommer ifrån är det svartare när det är mörkt, säger han, mörkret är något kompakt, nästan ogenomträngligt. Men här tycker han mörkret bara är en sörja och utdragen är den också. Han tycker det är bättre där han kommer ifrån. Mörkret där är på riktigt, och det är koncentrerat.

Jag får ringa till SMHI i morgon. Fortsätter det såhär är det snart kolsvart dygnet om och då kan man ju lika gärna flytta till Norrland. Där får man åtminstone ordentligt med ljus om somrarna. Eller han kan ha rätt i det han säger om sitt land pojken, och då kunde man ju flytta till där han kommer ifrån. Fast det är ju ett stort företag att flytta i min ålder förstås.

Sen ger han mig mina tabletter, den stora är han snäll och delar i två delar men jag har svårt att få ned den ändå. Den andra är otäckast, han stöter den till pulver och blandar med yoghurt och det smakar vedervärdigt men ned ska den ju. Han frågar om jag behöver hjälp med något mer, och om han inte ska ta följe till affären i alla fall men jag avböjer. Så länge jag kan klara saker på egen hand är det bra för mig. Det har jag läst på Insidan i DN så det tror jag på.

Det går ganska bra att ta sig fram till Konsum den här dagen. Det är inte så kallt ännu men där är ett stilla regn som små piggar i luften och vattnet ligger i ett tunt skikt över trottoaren. Utanför möbelrenoveraraffären står gubbarna som jobbar där och röker som vanligt. Jag undrar om de någonsin gör något. Alla som passerar mig går fort och de pratar rakt ut i luften utan att jag kan se vem de pratar med. Det är nya tider nu. Ingen gul bil står utanför äldreboendet den här dagen, där är bara en knallröd cykel som lyser genom mörkret i det milda ljuset från en gatlykta.

På Konsum skyndar jag förbi den röda väggen av julattiraljer jag inte orkar med att se. Jag tycker de startar alldeles för tidigt med det där kramset. Det är något jag tyckt i många år. Egentligen tycker jag att de inte behövde börja alls. Jag plockar på mig två potatisar, inte för att jag behöver dem men för att de inte ska tro att jag snattar när jag går tomhänt ut ur affären. Jag väljer de mest skrumpna och fläckade. Eftersom jag ändå inte tänker äta dem sparar jag de fina potatisarna till de som behöver dem bättre. Sen kommer jag att tänka på den lilla flickan som sitter och tigger vid dörren. Hon ser så sorgsen ut med den där stora bruna ögonen och hon är så vacker i sin mönstrade sjalett och lila sammetskjol. Flickorna här borde klä sig mer sådär, med glada färger och mönster.

Smågodis, tänker jag. Flickan är trött, hon behöver socker. Alla blir glada av lite smågodis. När Gabrielle var en liten flicka gick vi till kiosken tillsammans. På den tiden fanns det fortfarande kiosker som var som hål i väggen. Och så fick hon plocka ihop en påse smågodis åt sig. På den tiden var påsarna små, inte stora som de är nu. Jag minns hur hon valde bitar; en sån, och en sån och en sån… Medan de som stod bakom i kön trampade och hostade. Hennes favorit var de där stora tefaten i oblat med ett surt pulver inuti.

Ett par små pojkar står och fyller sina påsar vid godismontern. När de ser mig flyttar de artigt på sig. Jag frågar vad de tycker är godast och de pekar på något som ser ut som röda små bilar och några underliga huvudformade saker som är hälften svarta och hälften röda.

”Har ni tänkt på att mörkret kommer väldigt tidigt nuförtiden”, frågar jag. ”Jag tror det kommer mycket tidigare i år än det gjorde förra året.”

De stannar upp i sitt godisplockande och tittar på mig med stora ögon. En av pojkarna stoppar en vit skumsockerbit i munnen. Han får en hostattack, och pojkarna börjar fnittra och springer iväg. Jag betalar för mina potatisar. Tiggarflickan ser först förvånad ut när jag räcker henne godispåsen och några överblivna mynt, men sen ler hon vänligt mot mig. Jag funderar på om jag ska ge henne potatisarna också, men jag tänker att hon kan ta det som en förolämpning. Jag får väl ge dem till hemtjänsten eller äta dem själv i alla fall.

Jag kavar hem i mörkret. Jag är tacksam att det inte står någon gul bil utanför äldreboendet på hemvägen heller. Vissa dagar vill man hålla tanken på avslutet på håll. Väl hemma välkomnar pelargonen nästan med värme. Jag vet att kvällen kommer att passera snabbt. Det blir så vid min ålder.

Jag får ringa SMHI. Min klocka står på 14.24 och redan börjar skymningen sänka sig. Om en kvart ska det vara ett totalt mörker. Jag ser en av ungdomarna på andra våningen i huset mittemot komma ut i köket. Människan har på sig en vit nättröja så det borde vara han. Han ställer sig vid spisen och börjar plocka med något. Tydligen är han ensam hemma än så länge.

”SOLEN. Stockholm. Ned: 15.00” står det i dagens tidning. Det stämmer åtminstone med gårdagens uppgift. Ändå är det ju uppenbart att något är fel. Det är inte bara det att mörkret infaller tidigare än vad tidningsuppgifterna anger, det närmar sig dessutom i accelererande hastighet. Dygnets ljusa timmar förkortas alltmer från dag till dag. Jag förstår inte varför ingen utom jag verkar uppmärksammat detta. Och vad händer om jag ringer SMHI? Vem kommer att tro på vad en fnoskig gammal gubbe har att säga? ”Seså, farbror, lägg sig och vila och ta ett piller”, det blir vad jag får höra.

Det finns i alla fall en sak jag kan göra som uppror mot mörkerattacken. Jag kan bege mig till Konsum nu i stället för att vänta på hemtjänsten. Vem sa att man alltid ska följa fasta rutiner vid min ålder? Om jag får på mig kläderna snabbt och har tur med hissen kan jag vara vid Konsum innan mörkret hunnit sänka sig helt. Jag får uppleva den vackra skymningsstunden, de där minuterna när jorden släcks till stillhet och rörelserna avtar som om en svart mantel med varsamhet sänks och lägger världen tillrätta.

Jag delar hissen med en ung mor med ett barn i sele på magen. Barnet gnäller lite men det blir tyst när modern stryker det över hjässan. Hon har ljust blå ögon och hon ler blygt men vänligt mot mig. Hon borde heta Maria.

Ute är det kallare än dagen före. Kylan kryper inpå mina knogar när jag kämpar mig uppför backen på Råsundavägen. Gubbarna som står och röker utanför renoveringsaffären ser på mig med medlidande i blickarna. Det är ett stilla snöfall, korn som dansar i eftermiddagsluften som ännu är blyfärgad, virvlar runt som om de kommer från ingenstans och som om de inte vill falla, bara dansa vidare till de tröttnar. Stjärnor och ljusstakar lyser i alla fönster och jag undrar varför helgerna gör oss alla så lika, dömer oss till att upprepa samma seder. Biltrafiken larvar långsamt på Råsundavägen som en inåtvänd lysmask.

En del snökorn har ända tröttnat på maratondansen och fallit till marken. De ligger där som ett tunt vitt flor och jag anar det blanka under den matta ytan, gårdagens vatten som frusit till en ishinna. Jag får ta det försiktigt för gång på gång vill rollatorn kana bakåt på det isiga.

Jag minns mina vinterpromenader med Gabrielle. Hon ville alltid vara utomhus men speciellt mycket ville hon det om vintrarna. Det var som om hon ville utmana sin kropp med kylan, ville pröva hur mycket den kunde tåla. Jag fick nog kämpa många gånger för att inte klaga när hon släpade ut mig. Och jag tror hon tyckte det allra bästa var att få komma in efter de där promenaderna. Hon var stolt över sig själv som var så stark och kunde trotsa kylan. Vi brukade skoja om att hon nog skulle bestiga toppen på Mount Everest en dag.

Jag halkar till och hasar några decimeter bakåt. Tänk att det ska vara så svårt att ta sig fram vid min ålder. Men jag tänker inte ge upp. Om jag bara kämpar på som vanligt ska jag nog vara hemma före hemtjänsten. Pojken kommer att göra stora ögon när han förstår att jag ändrat mina rutiner. Jag undrar vad jag ska köpa idag? En påse juläpplen kanske. Då kan jag ge några till tiggarflickan. Hon log så vackert igår. Men jag vet inte vad jag ska ha de där äpplena till. Jag får väl ge dem till hemtjänsten.

Hon brukade vilja ha varm choklad Gabrielle, när vi kom in från de där promenaderna. Med vispgrädde på. Vi satt vid öppna spisen, hon lät de frusna fingrarna sluta sig om muggen, och hon satte läpparna mot grädden så försiktigt, som om hon måste pröva att hon verkligen fick stoppa i sig den. Lisa brukade vara i köket med tvillingarna. Jag tror vi var lyckliga då.

Jag måste pröva att ta några steg till. Jag går försiktigt och jag tar mig framåt. Och nu är det där, mörkret, det kommer som en våg som startar vid krönet av Råsundavägen och med obeveklighet rullar nedåt, förbi atletaffären och Kinakrogen och Konsum och så är det över mig också. Jag halkar till.

Vi skulle fira jul därute det där året. Vi hade fått tjata barnen till det och till slut gick de med på det fast de var missnöjda, en jul utan Kalle Anka skulle det ju bli. Eftermiddagen före julafton stod Lisa i köket och höll på med något, med tvillingarna kring benen som vanligt. Och Gabrielle ville ut. Jag sa ju åt henne att det var för mörkt och kallt och allting men hon lyssnade inte på det örat den där dagen. Hon ville gå till havet, till klipporna. Jag följde med fast motvilligt.

Nu är den här, den gula bilen. Jag hade hoppats på att slippa den idag. Långsamt som om den vill håna mig defilerar den fram på uppfarten mot äldreboendet. Den stannar, bakdörrarna slås upp. I mörkret kan jag bara urskilja personerna som öppnar som svarta silhuetter.

Gabrielle och jag gick genom skogen till klipporna. Det snöade och vinden slog i ansiktet. Jag tänkte nog mest på att jag ville in till värmen. Och på att Lisa inte skulle behöva vara ensam för länge i stugan med tvillingarna.

Det är lika bra att jag prövar att gå vidare mot Konsum. Jag vill inte se den där bilen idag, vill inte tänka på slutet. Och jag måste ju vara hemma före hemtjänsten.

Det var halt på klipporna, ett gårdagsregn som låg fruset till is under snöfloret. Jag kommer ihåg den svarta himlen den där eftermiddagen, vinden som slet i molnen, ett mörker som det idag.

Jag går några steg. Jag halkar till. Förbannade is. Jag ser männen som börjat bära båren mot äldreboendet vända sig mot mig.

Is, halka. Gabrielle som drar i mig, sliter mig allt längre ut på klipporna. ”Titta pappa, det är en båt därute!”. Och jag vill säga henne att i det här vädret är det inga båtar ute men det hjälper inte. Hon drar i mig, hårdare och hårdare. Och jag följer efter, motvilligt, och isen är hal.

Jag halkar på nytt, tappar greppet om rollatorn.

Gabrielle fortsätter slita i mig, närmare branten mot havet. Och jag försöker stoppa henne, säger åt henne att ta det försiktigt men det hjälper inte. Hon släpper sitt grepp om min arm, jag ropar på henne, jag faller.

Männen med båren är bredvid mig. Fortfarande är de bara svarta silhuetter. Jag ligger raklång på rygg på isen. Snöflingor landar på mitt ansikte, smälter och trevar sig mot mungiporna med sin smak av ingenting.

Jag ser inte Gabrielle. Gabrielle är försvunnen.

Männen lutar sig över mig. Deras ansikten är bara svart i det svarta. Det där mörkret, det där förbannade mörkret. Kylan kryper över mina kinder. Gabrielle är borta.

”Kommer inte mörkret för tidigt i år”, viskar jag.

”Mörkret kan aldrig komma för tidigt”, väser den bortre av silhuetterna. ”Det är nog bara farfars klocka det är fel på.”

Det gör inte ont när de lyfter upp mig på båren. När de rullar in mig i bilen kommer värmen. Och det blir ljust. Det blir som vintern ska vara. Det blir vitt, blir alldeles vitt.

The post Mörkret first appeared on Opulens.

NOVELLVINNARE. På tredje plats i Opulens novelltävling Vinterresa kommer Annika Torstenssons Ismusik. En vemodig historia om ett oväntat möte i vintertid. När berättarjaget, sömnlös av det ständiga mörkret, glider över den svarta isen hör hon svaga toner från en vevgrammofon. Torstensson fångar oss läsare med sin finstämda, sköra prosa. Berättelsen är drömlik men bygger samtidigt på fakta då kompositören som nämns har funnits på riktigt. “Sveriges Mozart” kallades han men dog ung. Grattis Annika!

Ismusik

Hon gled över den glatta ytan. Mörkret hade fallit sedan länge men månen målade allt i silver. Snö föll i sidled. Torra lätta flingor yrde, vita virvlar for över den svarta isen. Det hade inte snöat länge och det frusna vattnet låg fortfarande bart i sin blankhet. Men om snöfallet höll i sig skulle isen bli vit och Brunnsviken inte längre vara denna spegel. Förutom vinden var det tyst. Isen skapade ett tillfälligt, okänt land. Lade otillgängliga öar inom räckhåll, fogade samman stadsdelarna.

Det var den 15 december och hon var sömnlös. Det ständiga mörkret gjorde henne rastlös och stängde henne inne men denna kväll var hon räddad av månen som gjorde natt till dag.

Något bröt tystnaden. Svaga toner kom och gick, flöt över isen. Hon gick i ljudets riktning. En hög, klar röst, något slags opera, stycket och rösten uttryckte sorg. Hon fortsatte gå mot musiken tills den blänkande isen övergick i fast mark då hon klev upp på udden där snön redan hade pudrat marken vit. Det blev tyst någon minut, sedan började musiken om. En annan klang nu, en kör. Hon fortsatte att gå, sången ökade gradvis i styrka. Genom kala trädstammar skymtade hon en hög sten och vid foten av den: en människa, en man. En svart siluett mot det vita, mitt i musiken. Hon tog några steg framåt. Ville ge sig till känna men samtidigt inte bryta magin. Stenen var hög, omgärdad av kedjor. Någon slags minnesmärke. Bredvid mannen stod en vevgrammofon. Dess röda sammetsfoder lyste i skenet från en fackla som stod bredvid.

O Traurigkeit, o Hertzeleid … lät det ur lådan och den sorgsna sången överröstade hennes steg. Mannens ansikte var riktat utåt, mot isen; han såg henne inte. Hon ville vända, bevara det blanka, men kunde inte hejda sig. Musikens dragningskraft var för stark.

”Hej!”
Han for upp. ”Gode gud, en människa. Så du skräms!”
”Förlåt, jag hörde musiken”.
”Är du också här för att besöka graven?”
Hon skakade på huvudet, tittade på den höga stenen.
”Nej, jag visste inte att den fanns. Vems är det?”
”Kompositören Joseph Martin Kraus.”
Hon gick ett steg närmre stenen och läste på textplattan:

Här det jordiska af Kraus
Det himmelska lefver i hans toner

”Vackert, är det hans musik vi lyssnar på?”
”Ja. Han dog för 226 år sedan. Om isen ligger kommer jag alltid hit på hans dödsdag.”

Stråkar svepte genom natten, den tyska rösten sjöng. De stod stilla och tittade på varandra. Mannen bar en fotsid rock och en pälsmössa med öronlappar. Han var gammal och hans blå ögon lyste.

”Han blev bara 36 år. Hans vänner bar kistan över isen. I fackelsken. Kan du se det framför dig, denna sorgliga parad?”

Requiemet gick in i ett dramatiskt skede. Hon tittade ut över den svarta isen, nu lätt pudrad. Unga män, klädda i opraktiska, tunga rockar. Kistan på axlarna. Omgivna av andra män som lyste deras väg. De ville känna tyngden av kamraten, kunde inte förmå sig att placera honom på den hala ytan. Bar honom därför själva över en bottenfrusen Brunnsvik. Fackelskenet fladdrade i vinden. Kistan kändes tyngre och tyngre.

”Ja, jag ser dom.”
De stod en stund i tystnad.
”Du ser tankfull ut”, sa han, lade sin hand mot hennes arm. Värmen från hans ullvante spred sig genom hennes kropp.
”Vad dog han av?” frågade hon.
”Sotdöden. Tänk dig, bara 36 år. Men det var andra tider förstås. Dom levde kort och intensivt. Nu lever vi långt och händelselöst.”

Musiken hade tystnat. Han reste sig för att byta skiva. Vevade metodiskt och långsamt men samtidigt kraftfullt och satte sen ner pickupen. En tysk sopran sjöng en sentimental, högstämd melodi.

”Ja, mitt liv är nog ganska händelselöst. Är ditt?” frågade hon. Han tittade på henne med sina onaturligt blå ögon.

”Ja, men jag ska snart dö och jag vill leva. Leva mer. Önskar att jag hade levt mer. Förstår du?”

Hon nickade fast hon inte visste om hon förstod. Hon tyckte att han sprakade av liv, ville säga att inte kunde stämma att han snart skulle dö. Hon sa ingenting.

”Der Abschied heter den här sången. Kraus skrev den till en vän han aldrig mer skulle se. Ska vi dricka till hans minne?” Han tog fram en fickplunta i tenn.

”Vi kan inte skåla tyvärr, har inga glas, men ta en klunk!”

Den kärva whiskysmaken fyllde munnen, brände i halsen. Värmen spred sig i hennes kropp. De skickade pluntan mellan sig medan sopranen sjöng. De stod tysta bredvid varandra tills sången klingat ut och flaskan var tom.

”Vilken vacker natt”, sa han och vände sig mot henne, log. Nu var hans ögon svartblå, blänkte som isen när den första morgonsolen träffar den. Han satte sig ner på en filt han lagt på minnesmärkets fot. Hon såg att det stod en kälke bredvid, en äldre med medar.

”Sätt dig en stund!”
”Tack, men jag ska röra mig hemåt.”

Hon vinkade farväl och gled iväg över isen. Månen lyste hennes väg, snön fortsatte att falla och musiken tonade sakta bort tills det blev alldeles tyst. Då ökade hon takten; gick snabbt hemåt genom Hagaparken, passerade sedan Wennergrens center där det lyste i några fönster. Hon brukade fantisera om forskarna som bodde där. Om hur de satt i sina kuber och arbetade på geniala idéer. Sämre dagar såg hon framför sig hur de satt och onanerade framför stora, hudfärgade datorskärmar, eller låg i en 80-talsblommig soffa och tittade upp i taket. Hon svängde ut på Sveavägen och gick gatan ner. Trottoaren täcktes av ett fint lager snö, orörd, otrampad; hennes var de enda avtryck som fanns.

Våren var ljusgrön och vit och doftande när hon såg honom igen. Han satt på en bänk i Bergianska trädgården, framför det gamla orangeriet. Hon kände igen honom direkt och gick dit. Först tittade de blå ögonen undrade på henne men strax bröt något igenom.

”Isen, Kraus födelsedag– det är du!” Hon log och nickade.
”Hur har du det?” frågade hon.
”Sätt dig, sätt dig! Hur kan det vara annat än bra när världen är så här vacker?” sa han.

Hon satte sig. Utan de tunga ytterkläderna syntes det hur tunn han var, hur liten på jorden.

”Finaste tiden på året”, sa hon och log, förvånades över hur glad hon blev av att se honom. Han lade sin smala hand på hennes.

”Du ser ut att må bra.”
”Du också.”
”Har du lyssnat på Kraus?”
Hon nickade. ”Ja, så otroligt mycket han skrivit!”
”Enormt produktiv. Enormt. Allt är inte lika bra men jag tycker han är inspirerande. Vad tycker du?”
”Fint, särskilt c-moll-symfonin. Så synd att han inte fick leva längre. Han hade säkert blivit fantastisk.”
”Kanske, eller så hade han stagnerat, tappat intensiteten. Titta på körsbärsträden – hur kan vitt vara så lysande? Ska vi gå dit bort?”

Det gick erbarmligt sakta med korta, mödosamma steg. Han hade en käpp med en krycka i silver, allt var elegant med honom, tänkte hon. Utan att vara överdrivet. Han bar en blå skepparkavaj, mjuka yllebyxor och ganska kraftiga bruna skor. Elegansen var ledig, inte tillgjord. Steg efter steg närmade de sig. Det kändes nästan som en meditation, själva gåendet. Blommorna lyste vita, bina surrade, gruset knastrade under deras sulor. När de var framme vid raden av fruktträd stannade han.

”Kan du bryta av en kvist till mig?” Hon tvekade men gjorde som han bett henne. Han höll den varsamt, vände och vred på den. Förde den till näsan och luktade på den. Hon tänkte att om någon såg dem skulle de komma fram och säga till. Hon hatade att bli tillsagd, klarade det inte. Hur ofta hindrade det henne från att göra det hon hade lust med? Säkert flera gånger om dagen. Han stoppade kvisten i fickan, det såg skojigt ut där den stack upp. Vita blommor fastnade på den blå ullen. Han tog hennes hand:

”Du förstår när man gör något för sista gången får det en särskild betydelse. Det blir starkt, allt. Jag vet inte hur jag ska förklara. Viktigt. Det är kanske det jag vill säga. Allt och inget är lika viktigt. Kom ihåg det.”

Hon läste dödsannonsen för tredje gången. Ord för ord läste hon den. Hon tyckte om versen, av Pär Lagerkvist:

Så hårt
spänns ingen båge
som Livets båge spänns
och när den en gång brister
har allting nått sin gräns.

Begravningen hade ägt rum i kretsen av de närmaste, stod det. Hon läste versen än en gång innan hon släppte tidningen på köksbordet, reste sig och ställde sig för att titta ut över Sveavägen. Skymningen hade fallit och snart skulle gatljusen tändas. Svepa in stan i det varma, gula ljus som invaggar människorna i en känsla av säkerhet. Ett ljus som gav kvällshimlen en alldeles speciell blå färg, faktiskt inte olik hans ögonfärg. Allting hade nått sin gräns. Bara två gånger hade hon träffat honom. Självklart tillhörde hon inte de närmaste. De hade inte ens varit bekanta.

Hon klev ut på balkongen och tittade ut över staden som sakta målades i blått. Taken var renspolade av eftermiddagens regn, människor skyndade hem efter dagens värv och försökte undvika att skvättas ner av de röda bussarna och dyra bilarna som körde förbi. Det konstanta suset ökade i intensitet vid den här tiden på dagen. Rusningstid. Allt är lika viktigt.

The post Ismusik first appeared on Opulens.