UTOPI. Vi måste tillåta oss att, åtminstone i fantasin, måla bilden av ett annat och bättre samhälle. Hur orealistisk och utopisk den bilden än kan verka, skriver Patrik Stigsson.  I den här existentiella eftervalsanalysen framhåller han vikten av ett rikt inre liv och förmågan att tänka visionärt. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En valrörelse konfronterar oss inte bara med yttre realiteter i form av materiella ting och plånboksfrågor. På ett personligt plan berör den även livets insida. Frågor om sjukdom, åldrande, lidande, framtid, trygghet och frihet aktiverar såväl våra drömmar och förhoppningar, som våra rädslor och farhågor. Hur vårdar vi bäst vårt inre parlamentariska landskap? Kan politik även vara en väg till självkännedom?

Valkompasser och skalor som GAL-TAN och höger-vänster, ja faktiskt hela upplägget i den valrörelse vi nu överlevt, innebär en oerhörd förenkling. En förenkling som knappast är tillfredsställande för den som stått öga mot öga med livets komplexitet. Som insett att tillvaron vimlar av gåtor, obegriplighet och paradoxer.

Ett alternativt sätt att hantera en valrörelse är att vända blicken inåt och på ett så egofritt sätt som möjligt studera sina egna tankar, associationer och reaktioner. Vad är det som väcks i mig när jag möter olika utspel och idéer? Vad får mig att nicka gillande, och vad gör mig arg, ledsen, rädd eller upprörd? Varför reagerar jag som jag gör? Och vad är det egentligen som utspelar sig inom mig, när jag byter parti eller ändrar ståndpunkt?

I samma anda kan man fråga sig i vilken utsträckning man kan förstå dem som hyser uppfattningar som ligger långt ifrån de man själv omhuldar. Kan jag acceptera att det är lika svårt för dem att ändra åsikt och attityd, som det är för mig att göra det?

Vi försöker alla nå fram till begriplighet och en fungerande ordning, såväl i vardagslivet som politiskt. Våra relationer, livserfarenheter och reflektioner skapar förutsättningarna för olika beslut och slutsatser. Det vi läst, hört och upplevt ligger till grund för vårt val av partitillhörighet och ideologi. Vi bejakar de argument som triggar våra favoritkänslor, och tar avstånd från de som skaver, irriterar och skorrar falskt. Vi behåller en åsiktsposition tills livet tvingar oss att ompröva den, och åter söka ny riktning.

Med detta i minnet kan man fundera på med vilken rätt någon av oss sätter oss till doms över den livsstrategi och det politiska ställningstagande någon annan utifrån sina unika förutsättningar kämpat sig fram till. Siouxindianernas ordspråk tål att begrundas: “Giv att jag inte kritiserar min granne, förrän jag gått en mil i hans mockasiner.”

Den som på detta sätt skärskådar sig själv upptäcker att det är mycket svårt att konstruera en världsbild, nå fram till en ståndpunkt och ta ställning, utan en motståndare. Vi behöver någon eller något att ta spjärn emot, att definiera vår hållning utifrån. Frågan har ställts förr, och den är relevant: kan man leva utan en fiende?

Om introspektionen jag ovan skisserat genomförs kirurgiskt och obarmhärtigt, ställer den oss till sist inför den avgörande frågan: är det alls möjligt att ändra världen genom att ändra på andra? Slår i själva verket inte Gandhi huvudet på spiken när han säger: “var förändringen du vill se i världen.”

Jordan B Peterson är inne på ett liknande spår i regel nummer sex i boken 12 Livsregler: Ett motgift mot kaos: “sopa rent framför egen dörr innan du kritiserar andra.”

Dagens politik, med dess fokus på åsiktsmotståndarens brister och misstag, är motsatsen till det Gandhi och Peterson formulerar. Vi ser ett klimat präglat av prestigestrider och oförsonlighet, varvat med offermentalitet och taktiska utspel. Politikerna visar prov på snart sagt varenda freudiansk försvarsmekanism som den psykodynamiska litteraturen listar, inklusive “lättare verklighetsförvrängning”.

Om vi avlägsnar oss från politikernas skyttegravskrig och i stället närmar oss livets djupare nivåer, så finner vi att glädje, försoning, fred och harmoni är något vi alla strävar efter att uppnå. “Det som är botten i dig är botten också i andra”, skrev Ekelöf. Men dagens parlamentariska sammanhang befinner långt ifrån denna gemensamma urgrund.

I stället ligger politikernas svart-vita retorik, konfliktfokus, kompromissovilja och framför allt deras visionslöshet, som en våt, förlamande filt över oss. Enkelspårigheten kan delvis förklaras med att det bara är en viss personlighetstyp som klarar av att ägna sig åt politik. Att överleva, eller rentav trivas, i de miljöer där politik bedrivs kräver en betydande grad av andlig utarmning och inskränkthet. Att inte ha läst eller känna till vem som skrivit Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemen, är i dessa miljöer en uppenbar fördel. För att inte tala om Ubik, Postverket eller Vägen till Flandern.

För oss andra gäller det att kämpa emot. Att till varje pris freda våra inre landskap från den politiska pesten. Att inte låta politikernas unkna andedräkt besudla vår livsluft. Att inte låta deras blick bli vår.

Att politikerna sätter klackarna i backen och vägrar växa upp, får inte hindra oss andra från att resa oss ur sandlådan. Det som kanske mer än något annat präglar vår tid, är bristen på hoppfullhet inför framtiden. Att politikerna inte klarar av att formulera ett sådant hopp är måhända förståeligt. Men om de varit mogna för uppgiften skulle de faktiskt, så här i valets efterdyningar, kunnat gestalta det genom personligt exempel och ett ansvarfullt, klokt och modigt agerande.

Så varifrån ska då hoppet komma, om nu politikerna inte förmår ingjuta det i oss? Ska den positiva framtidsvisonen skapa sig själv ur tomma intet? Eller kan det vara så att hoppet växer fram inom var och en av oss, inifrån och ut? Att hopp är något vi bestämmer oss för.

I så fall måste vi börja med att tillåta oss att, åtminstone i fantasin, måla bilden av ett annat och bättre samhälle. Hur orealistisk och utopisk den bilden än kan verka. Drömmar, fantasier och visioner hör till den inre värld som aldrig synliggörs i politikernas pressmeddelanden och utspel. Men det är ur den världen ett alternativ till dagens ordning kan växa fram.

Med andra ord: Låt dina tankar sväva fritt, högt och långt. Våga visualisera det omöjliga. Odla vansinniga förhoppningar och orealistisk längtan. Och om du letar inspiration inför den resan så begrunda det Oscar Wilde formulerade för nästan hundra år sedan:

En karta där Utopia saknas är inte värd att ens snegla på, för den saknar det land där mänskligheten alltid landar. Och när mänskligheten landar där lyfter hon blicken, ser ett bättre land i fjärran och sätter åter segel. Framsteg är förverkligandet av utopier.

The post Vikten av inre visioner efter valet first appeared on Opulens.

KRISTI HIMMELSFÄRD. Kyrkans tro ansätts från alla möjliga håll. Kyrkan har i dag ingalunda en självklar ställning som uttolkare av tillvarons gåtfullhet, utan ersätts alltmer av psykologer, fysiker, företrädare för modern andlighet med mera. Trots detta anser den sig fortfarande besitta de avgörande tolkningsnycklarna som öppnar världsgåtans valv. Vilka skäl finns det egentligen för ett barn av dagens värld att hålla fast vid en klassisk kristen tro?

Som svenskar lever vi ett av världens mest sekulariserade länder. Kyrkorna står tomma på många håll i landet och siffrorna på hur många som begär utträde ur både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan i förhållande till hur många dop som genomförs varje år ger för den som ännu har en kristen tro minst sagt anledning till begrundan. Detta är inte säreget för just Sverige, även om utvecklingen skett snabbt och på bred front här, utan detsamma gäller för många kristna trossamfund i västvärlden. Det är en på många sätt främmande och ny verklighet som många kyrkor nu står inför. Den kristna kyrkan har stått på jorden i lite drygt tvåtusen år och har förkroppsligats av allt från de tidigaste små församlingarna i det gamla Jerusalem och det gamla Rom (en uppskattning är att den kristna församling i Rom som mottog Paulus brev till romarna inte kan ha bestått av mer än hundra personer) till de stora katedraler som vi i dag beundrar som ståtliga och vackra kulturarvsskatter.

I början av 300-talet omvände sig den romerske kejsaren Konstantin den store till den kristna tron. Vad som följer är ett omfattande kristnande av hela riket. Polariseringen mellan kristendomen och den gamla romerska religionen skärptes under 300-talet och under tre sista årtiondena stod de i intellektuell strid med varandra. Mot 400-talets början var de stora striderna avklarade. Kyrkan stod som segrare både politiskt och intellektuellt. Efter detta började den kristna kyrkan alltmer färga av sig på hela samhället: varje dag under året fick kristen prägel genom att helgas till särskild minnesdag för ett helgon och kyrkan tog alltmer över inte bara som samhällets mest utbredda religiösa samfund, utan också genom att ta över administration och beslut som tidigare föll på senaten eller civilsamhället. I Rom under senantiken var kyrkan snart nog överallt.

Sedan dess har kyrkan fram till vår tid erbjudit, eller anbefallit om man så vill, den förhärskande synen på verkligheten, människan, jorden och historien. Den har, för att använda ett världsligt begrepp, haft patent på frågor om moral, om efterlivet, om de stora frågorna om universums tillkomst och grundläggande beskaffenhet. Prästen har från predikstolen bekymmerslöst kunnat förklara det ena och det andra för menigheten. Hur svindlande främmande är då inte verkligheten av i dag för denna kyrka, som inte längre har någon företrädesrätt i frågor om moral, världen, människan, ja själva livet? I stället lever vi i en verklighet av brottstycken: vi inhämtar kunskap än här och än där. När vi söker besvara frågan om existensens mening söker vi oss än till populärkultur, än till litteratur, än till olika filosofiska visdomsord, än till de plikter samhället pålägger oss och som vi tvingas godta, som att utbilda oss och skaffa oss ett jobb och kanske familj. De tolkningsnycklar och rättesnören vi tillämpar i våra liv är många och kommer från alla möjliga håll. Många av oss kan nämna Jesus i samma andetag som Muhammed, Buddha eller varför inte Richard Dawkins eller Håkan Hellström. Han var kanske vis, menar många, men någon särskild plats vid Guds sida har han inte. Det är inte längre till närmaste präst gemene man söker sig till för de bekymmer hon eller han brottas med. Psykologen har tagit hans plats.

Många kristna beklagar denna nya verklighet där deras egen världsbild inte längre kan tas för given. I egenskap av kristen instämmer jag naturligtvis delvis i en sådan veklagan. Men det finns också befruktande saker som denna nya värld ställer den kristna tron inför. När den kristna inte längre kan tro det hon tror utan mothugg tvingar det henne att på nytt begreppsliggöra sin tro, sin världsbild, sin förståelse av varför Gud, Jesus och Bibeln fortfarande är en angelägenhet för människan. För att återigen använda ett världsligt begrepp lever vi i en tid av intellektuell konkurrens, som påminner om den antika världen innan kyrkans världsbild blev det allenarådande tolkingsparadigmet för Medelhavsvärlden och det som skulle bli Europa, denna brokiga tid av olikartade filosofiska strömningar och religiösa kulter. Kyrkan måste nu återigen vässa sina argument, precis som den var tvungen att göra under sin barnatid på jorden, under den tid då Paulus, Justinus Martyren, Tertullianus och Augustinus höjde sig till det högsta av sina förmågor för att framställa den kristna tron som det trovärdigaste svaret på de gåtor tillvaron ställer varje människa inför. Denna utmaning för den troende att rättfärdiga sin tro kommer inte bara utifrån, från andra människor, utan också inifrån, inifrån det egna samvetet, som kräver att tron ska vara rimlig också för en själv.

Jag har inte alltid varit kristen. Jag är inte född in i en troende familj (även om jag är mycket stolt över att kunna säga att min gammelmorfar var kyrkoherde i Svenska kyrkan), och aldrig talades det om religion eller Gud i mitt barndomshem. Det var inget uttalat ateistiskt hem på något sätt, utan Gud hade bara glömts bort. Ändå hade jag under barnaåren till tidig tonår en utifrån opåkallad tro på Gud. Det kändes naturligt att i svåra stunder vända sig till någonting högre, med sin röst vädja till detta någonting där ovan, som kanske finns, som kanske hör mig, som kanske kan ställa saker till rätta. Det är nog ingenting ovanligt att det fungerar på det viset. Snarare är detta grundläggande för att religiös tro över huvud taget uppkommer hos människan, så som den gjort sedan tidernas begynnelse, nämligen denna hos människan naturliga, ofta oreflekterade dragning åt att tala till detta gåtfulla, detta någonting som vi upplever alltid lyssnar, alltid ser, alltid är medveten om oss, denna dragning som biskop Arborelius beskriver som en ”ordlös erfarenhet av närvaro” (Fokus den 14 december 2017).

Jag hade ända sedan tidig ålder upplevt en påtaglig tomhet inom mig själv. Jag försökte under tonåren fylla denna tomhet med olika saker, musik, dataspel, och trodde att vissa saker kunde råda bot på ensamheten, som vänskap eller kärlek. Jag hade som så många andra alltid haft en stor längtan efter någonting större meningsgivande som skulle fylla tomrummet, bota mig från den obarmhärtiga ensamheten och utsikten att leva i ett kosmos som är tomt och dött och utan nåd. Naturvetenskapens bild av universum, tanken på en värld utan en yttersta värme och kärlek som omger den, skrämde mig ofantligt. Under denna tid glömde jag bort Gud nästan helt och hållet och drogs åt gudsförnekelse och åt den filosofi Nietzsche skrev fram där alla begrepp som Gud, gott och ont och moral i största allmänhet sattes inom citationstecken såsom mänskliga konstruktioner som bara gjorde reda för en obegriplig verklighet utan något egentigt sanningsvärde. Men hur mycket jag än försökte att fylla mig med dessa saker förblev det alltid ett rum inom mig till vilket ingen kunde nå, som inga nycklar tycktes kunna låsa upp. I vissa stunder kunde jag höra min inre röst eka i detta tomhetens valv.

För kanske fyra år sedan började jag att läsa Nya Testamentet. Jag hade aldrig gjort det innan. Det började som en ren intellektuell föresats. Bibeln innehåller viktiga texter. Jag vill läsa, ha läst och förstått de viktiga texterna. Det var min tanke. Men när jag läste evangeliernas skildringar av Jesus blev jag oerhört tagen av denne människa på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig. Vilken visdom, storsinthet och mänsklighet han uppträdde med och som präglade hans ord! Vissa stycken blev jag golvad av, som Johannes 8 om äktenskapsbryterskan eller Jesu undervisning i Bergspredikan, som börjar med de hisnande saligprisningarna och övergår till hans mästerliga utläggning och förnyelse av den judiska lagen. Det var ingen omedelbar omvändelseupplevelse, men sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på denne människa och den tradition som stammar ur honom, den kristna kyrkan och dess historia. Det var mer ett litet senapskorn till tro som planterades i mig, som varit under ett stilla växande sedan dess. Någon gång under de här fyra åren blev jag kristen, lite grann dag för dag.

I dag är det för mig ganska självklart att Gud finns. Hur Gud bäst ska beskrivas är en annan fråga. Kristna har i tusentals år försökt att i bön, lovsång och teologiska grubblerier närma sig denna verklighet, och detta har utmynnat i skiljaktiga trosbekännelser och teologiska system. Men att Gud finns, bortom de olika trosbekännelsernas åtskiljande formuleringar, det är inte längre föremålet för mitt stora tvivel.

Varför har detta blivit så självklart för mig? Det viktigaste skälet är för mig erfarenheten av denna värld som vi lever i. Denna jord vi är barn av fungerar förtrollande på mig. Under en vårdag när solen skiner väcks jag ofta till förundran över att över huvud taget vara vid liv och få uppleva att naturen kommer till mig i sin rikedom av olika uppenbarelseformer och i sitt månggestaltade väsen; denna rikedom av färger, ljud, skepnader som smyckar vår värld och får oss att erfara hur påtagliga och utvecklade sinnen vi egentligen har.

I Romarbrevet skriver Paulus:

Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. (Rom 1:19–20)

Ofta bedövas emellertid våra sinnen och vår varseblivningsförmåga så att vi inte riktigt kan ta in detta. Det tycks tillhöra vår tillvaros grundläggande väsen att vi ständigt får uppleva sorg, smärta, brist, saknad, viljelöshet, ångest och så vidare. Även de av oss som inte är drabbade av fattigdom eller stora kroppsliga besvär upplever i högre eller mindre grad vilken ångest det kan vara att vakna upp på morgonen och se sin dag som en betongvägg. Att människan trots detta fortsätter att leva sitt liv är rätt förunderligt egentligen, och ofta verkar det som om det beror blott på vanan. “Att leva är en vana. Att andas är en vana”, som Beckett korthugget skriver i sin essä om Proust. Inte särskilt glamoröst. Allt detta tar ofta udden av verklighetens rikedom och gör oss avtrubbade inför den. Men det finns någonting som får oss att fortsätta leva som ligger bortom vanans rutiner. Nietzsche skriver på följande vis i Viljan till makt:

Antag att vi säger Ja till ett enda ögonblick, då har vi därmed sagt ja inte bara till oss själva, utan till allt som är. Ty intet står för sig självt, varken i oss själva eller i tingen: och om bara våra själar en endaste gång har skälvt och ljudit av lycka som en sträng, så var alla evigheter nödvändiga som förutsättning för det skeendet – och all evighet var i detta vårt jasägandes enda ögonblick godkänd, befriad, rättfärdiggjord och bejakad.

Stundom känns livet mig övermäktigt, omöjligt. Men ibland, i vissa stunder, under vissa uppenbarelseögonblick, drabbas jag av känslan att all denna smärta, all denna sorg, all denna plåga var människa tvingas uppleva är värd det. Allting är värt det bara om man en enda gång har fått se stjärnhimlen, en enda gång har fått älska en annan människa, en enda gång har fått höra ljudet av ett skrattande barn. Att bara få vara med om den här världen, att få vandra på denna jord och känna dofter och smaker, att få vara med om det otroligt gåtfulla att över huvud taget existera, att få vara med om när universum på denna jord i utkanten av kosmos vaknar till insikt om sin egen existens – allting är värt det bara för detta. Varje dag borde vi häpna över att höra vårt hjärta dunka, över att solen var dag tornar upp sig inför oss i hela sin överväldigande härlighet och mäktighet och över glädjen att få utforska en älskad människas ansikte. J. R. R. Tolkien beskriver i ett brev till sin son Christopher en liknande erfarenhet när han talar om de skymtar av Edens lustgård vi kan erfara i våra liv:

Den har, naturligtvis, inte samma slags historicitet som NT, som är praktiskt samtida dokument, medan Genesis är skilt av vi vet inte hur många bedrövade landsflyktiga släktled från Syndafallet, men visst fanns det ett Eden på denna mycket olyckliga jord. Vi längtar alla efter det, och vi ser ständigt skymtar av det: hela vårt väsen, när det är som bäst och minst fördärvat, som mest älskvärt och humant, är fortfarande dränkt i känslan av ”landsflykt”. J.R.R. Tolkien, ur brev 96 till sonen Christopher den 30 januari 1945

Vackra ord. Det är denna erfarenhet, denna erfarenhet av jordens nervkittlande lockelse, erfarenheten av skymtarna av Eden, av evangeliet eller av himmelriket, som befäster min tro på Gud. Denna verklighet, så rik på former och skepnader, kan inte ha uppkommit av en slump, genom en urexplosion som frambringade den som vore den ämnad för oss, så meningsfull för oss som den är. Denna värld är för ”stor” (stor här menad inte i kvantitativ men kvalitativ bemärkelse) för att inte ha gudomligt ursprung. Det måste finnas någonting gudomligt från vilken denna oändligt rika värld kunde utflöda. Det är min djupaste känsla inför det här. Det är inte framför allt förnuftet som talar, utan en djupt liggande visshet om världens ursprung i det gudomliga. Därför är jag kristen, eftersom den kristna tron genom årtusenden på det för mig fullödigaste sättet har beskrivit denna erfarenhet av jordens skimmer och sammankopplar den till tron på vem och vad Gud är och vill. Därför är jag kristen.

The post Varför kyrka, varför kristendom? first appeared on Opulens.

ESSÄ. J. R. R. Tolkiens brev aktualiserar frågan om författarens uttryckliga avsikter och önskningar i fråga om hur verket bör läsas. Men i breven får vi också komma författaren nära, skriver Marcus Myrbäck.

Tiden strax innan Tolkien år 1973 lämnade denna jord hade en oanad men för författaren själv delvis motvillig berömmelse häftats vid hans namn och de böcker det tog honom sådan möda och så många år att avsluta. Året innan han gick bort mottog han kommendörsgraden av brittiska imperieorden och utbytte några ord med drottning Elizabeth den andra.

I dag tillhör han ett av 1900-talets stora författarskap. Hans böcker står i allt från litteraturvetares lärda kammare till bokhyllan hos de människor som annars inte läser. Som få andra författare tillhör han alla och envar. Hans initialer är kanske vår tids mest igenkända signatur – om inte alla får en bild av författaren när de hör hans namn får de kanske fram bokstäverna J. R. R. Tolkien från hans hand för sin inre blick. Han är upphöjd och hyllad som få andra författare.

Detta är en av anledningarna till att Brev från J. R. R. Tolkien (Ersatz 2017) i förnämlig översättning av Anders Stenström är så intresseväckande läsning. Det hör till brevgenren liksom till dagboksgenren att läsarna får möjlighet att komma nära den författare som de annars möter genom en föreställd berättarröst. Och det får de verkligen göra i detta fall. I breven får vi inte bara följa framväxten av ett av 1900-talets stora författarskap, utan vi får också en personlig, nästan till övertrampet nära inblick i en högst levande människas själsliv. Vi får följa hans glädjeämnen och bedrövelser, hans entusiasm och hans plågoandar. Tolkien var en människa med många ansikten, och man skulle kunna säga att vi i breven ser de ständiga växlingarna dem emellan, men dessa många ansikten strålar samman i hans person.

Som väntat slutar Tolkien inte att vara författare bara för att han brevväxlar om världsligare ting. Breven är i själva verket ofta högst litterära och otaliga stycken är värda att smaka på och lyssna till, lära sig utantill, ta med sig till andra böcker och ut i livet. Ur breven talar en människa som är filolog ut i fingerspetsarna; hans kärlek till ord, ordhistoria, litteratur, myter, sagor är oerhört medryckande och jag börjar liksom han förundras över ordens resor genom tiderna. Inför sonen Christopher, en av dem som tar emot flest brev, kan han bekänna: ”Trots detta upptäckte jag plötsligt att jag är en ren filolog. Jag tycker om historia och blir gripen av den, men för mig har den sina finaste ögonblick när den kastar ljus över ord och namn!” (brev 205).

Ur breven talar också en djupt troende katolik, vars kristna tro genomsyrar allt han skriver. Hans språkbruk och föreställningsvärld stammar från denna tro, och han tolkar sin samtid – han kommenterar ofta det som händer på inrikes- och utrikespolitikens scen, till exempel i Tyskland under 30- och 40-talen – i ljuset av kristendomens åskådning: syndafallet och ondskans verklighet finns alltid med i hans förklaringar och hans missnöje med världen. Om ett fint möte med den för honom nyblivne bekantskapen Cecil Roth kan han till sin son Christopher skriva att mötet ”tycktes som en kort glimt av en värld före fallet” (brev 55).

Ur breven talar också en öm fader som ständigt brevväxlar med sina barn som bor på andra håll. Hans många medlidsamma brev är rörande och han försöker utifrån sin ålders vishet ge barnen råd kring livets bekymmer bäst han kan. Ofta svävar breven ut i längre essäer där han utifrån sin tro, sitt faderskap och sin kännedom om historia och litteratur försöker att kasta ljus över sina barns frågor och besvär. Flera av dessa brev är mästerstycken i egen rätt, som det förbluffande vackra brev där han talar till sin son Michael om äktenskapet. Detta brev som spänner över tio boksidor blir till en essä om hövisk kärlek, romantiken, Adam och Eva och syndafallet och vår fallna värld, om dygder som trofasthet, försakelse och offer samt en bekännelse om det egna livet och kärleken i det. Det avslutas med de uppbyggliga orden:

Ur allt mörker i mitt liv, med så mycket av missräkningar, ställer jag fram för dig det enda stora att älska på jorden: det Heliga Sakramentet … Däri kommer du att finna romantik, höghet, heder, trohet och alla dina jordiska kärlekars rätta vägar, och mer än så: Döden: genom den gudomliga paradoxen att det är den som släcker livet och kräver allas underkastelse, och likväl är det blott smaken (eller försmaken) av den som kan få det du söker i jordiska relationer (kärlek, trohet, glädje) att bestå, eller att te sig som verkligt, som evigt hållfast, på det sätt varje människas hjärta åstundar (brev 43).

De läsare som kommer till breven för att få upplysningar om och förklaringar till Tolkiens världsbygge söker sig till rätt ställe. Tolkien besvarar gladeligen frågor i brev från läsare och vänner om olika delar av sitt verk, och dessa många utbroderingar är förstås en av de stora behållningarna med breven. Medan vissa författare inte är intresserade av att säga någonting om verket förutom det som redan sägs i detsamma, har Tolkien nära till att såsom en litteraturvetare på glatt humör tolka sitt verk eller till och med ge svaren på hur det måste tolkas.

Även om han på ett sällsynt ställe erkänner att Härskarringen självklart inte tillhör honom (brev 328) och att den ”måste nu följa sin utstakade väg genom världen”, är han likväl ofta benägen att försöka ta kontroll över vilken väg det är. Tolkien kan till exempel inför frågan om vad som skulle hända om Gondors rikshovmästare Denethor hade besegrat Sauron visa prov på sin vilja att utveckla och tolka Denethors personlighet på detta vis:

Denethor var anstruken av ren politik: härav hans misslyckande och hans misstro mot Faramir. Det hade för honom blivit ett huvudmotiv att bevara Gondors samhällsskick, sådant det var, mot en annan potentat, som hade gjort sig starkare och skulle fruktas och bekämpas av det skälet snarare än för att han var hänsynslös och ond. Denethor föraktade ringare människor och skilde helt säkert inte mellan orker och Mordors bundsförvanter. Hade han överlevt som segrare, också utan att ha använt Ringen, skulle han ha tagit ett stort steg mot att själv bli tyrann, och villkoren och behandlingen som han skulle ha utsatt de förledda folken i öster och söder för skulle ha blivit grymma och hämndlystna. Han hade blivit en “politisk” ledare: alltså Gondor mot resten (brev 183).

Här öppnar de samlade breven för en gammal men alltid angelägen fråga, nämligen den om värdet av författarens uttryckliga avsikter och önskningar om hur verket i fråga bör läsas, en fråga som är särskilt angelägen för hur man ska förstå förhållandet mellan å ena sidan Hobbiten, Sagan om ringen och Silmarillion och å andra sidan de samlade brev vi nu har att göra med. Eftersom Tolkien, som översättaren Anders Stenström framhåller i förordet, i sina brev inte bara besvarar frågor kring sina verk genom att citera ur sina redan befintliga texter utan också låter breven bli skådeplatsen för vidare diktning, uppluckras gränserna för å ena sidan ”verk” och å andra sidan ”författaren” och ”författaravsikten”: de bägge sidorna glider in i varandra när breven så att säga blir en del av verket. De gamla gränsdragningarna mellan å ena sidan dem som menar att verket står för sig utan att författaren kan göra särskilt anspråk på giltiga tolkningar och å andra sidan dem som menar att författaren har tolkningsföreträde ställs i nytt ljus när dessa två ståndpunkter hamnar i den olägenheten att en sådan skarp åtskillnad mellan verk och författare inte låter sig göras.

Jag hoppas att det framgått vilken glädje läsaren har att känna inför denna utgivning. Det är för mig personligen ett av årets stora boksläpp, den bok som under 2018 hittills gett recensenten den största läsglädjen och den enda bok till dags dato i vilken han började om på sida ett efter att ha läst klart bokens sista sida.

Till bokens svagheter – som varken Ersatz eller översättaren är skyldiga till, utan beror på originalutgåvan – hör den ibland olyckliga uppstyckningen av brev som kanske skulle ha förtjänat att tas med i deras helhet. Det rör sig nämligen inte om en utgivning av samtliga brev från Tolkiens hand, utan av utrymmesskäl har man valt ut brev efter angelägenhet och gett företräde åt brev som behandlar världsbygget. Tyvärr tycks undantag stundom ha gjorts, som i brev 297 som enligt uppgift avslutas med en ”kort diskussion av númenóreansk religion” men som inte är medtagen – trist tycker den religionsvetenskapligt lagda recensenten. Det finns fler exempel av det slaget.

En redaktör och utgivare måste förstås göra avvägningar som läsaren av den färdiga boken inte har någon insyn i. Intrycket kvarstår dock att Tolkien är en författare av det sällsynta slaget där ”allting” är av betydelse: varenda brev, varenda anteckning kan vara av intresse. Detta går förstås utöver syftet med denna utgåva. Gott så. Men inför framtiden får vi hoppas att de engelska utgivarna kan tänka sig en fullständig utgivning av författarens brev.

Och mot slutet av breven, när Tolkien för läsaren bit för bit, månad för månad, har utlagt sin världsbild, sin syn på litteratur och språk, sina farhågor i fråga om sig och sin samtid, då upplever vi att vi känner den store författaren lite bättre, från de olika synvinklar som han själv omedvetet anlagt i sina brev. Vi har fått se honom när han höjt sig till sitt högsta och när han sänkt sig till sitt lägsta. I breven skisserar han sitt själsliga ansikte; läsaren får se det som både mångtydigt och klart på samma gång. Nu finns breven tillgängliga för alla svenskar att sträckläsa, slå i, umgås med. ”And that may be an encouraging thought.”

The post Brev att ta med sig ut i livet first appeared on Opulens.