PARADOX. Bernhard Shaw skrev att “vad är väl kärlek mot biff med lök”. Det var en dräpande kommentar mot det viktorianskt högspända som saknade markkontakt. I min bekantskapskrets har jag en handfull som likaledes verkar sakna jordning. Det är energi och kääärlek (med stor bokstav och darr på rösten) Ena dagen är det energiretreat på Österlen, andra tider är det zingdingoschmonglongayurvedatantrazchmantra-helg i Köpenhamn. Pikant nog var det länge sedan någon av dessa hade ett förhållande.

Är det kanske som i Christina Larssons roman De tusen milens längtan där en frireligiös familj lever för Afrikamission och så högt upp i det idealistiska blå molnen att de små kärlekshandlingarna här och nu blir lidande? Barnen i Afrika behöver Jesus men de egna barnen får gå i trasiga plagg och tvätta sig i kallvatten. För att vända på det gamla talesättet: att inte se träden för bara skog.

Ja, det är en märklig paradox att mina kosmoskompisar som alltid pratar om nääärvaro inte alls verkar kunna leva i det för ögonens givna vardagliga sötma. Så blir då Bernhard Shaws enrading så mycket mer insiktsfull: att kärlek kanske går hand i hand med biff och lök.

Jesper Nordström

The post Noterat: Kärlek med biff och lök first appeared on Opulens.

PROKRASTINERA. När ska livet börja egentligen? Ska nuet någonsin bli viktigt, eller ska vi ända till det sista andetaget jaga framtiden? frågar sig Ante Filip Tepic.

Du får lov att känna dig tillfreds om du har en fin titel intill ditt namn, om ditt företag omsätter mycket pengar eller om din bil kör riktigt fort. Hur din väg kommer se ut fram till målet är inte viktigt. Statusen lovar ju belöning! Det viktiga är att andra tror att du har det bra, inte hur du i själva verket har det.

Vår tids psykiska ohälsa är mycket farligare och mer påtaglig än det härjande coronaviruset som sprider sig över jordklotet. Vi har ett mycket större hot att ta itu med, och det är den innerliga kampen vi måste ta med vårt liv dag in och dag ut. Det är en kamp vi inte kan välja att undgå; det är en holmgång vi ställs inför varje gång vi vaknar.

En grupp som nyligen uppmärksammats för psykisk ohälsa är elitidrottare. Riksidrottsförbundet och Beroendecentrum Stockholm har etablerat ett samarbete för att erbjuda hjälp. Sedan mottagningen startade för fem år sedan, har 330 elitidrottare sökt sig dit. Vi kan anta att den verkliga siffran för de som lider är betydligt högre, med tanke på den vedertagna bild av elitidrottare som starka och väl stående, något som många säkert söker upprätthålla.

Precis som när många andra problem i samhället diskuteras och statistik presenteras, kommer de som inte vill aktivera sig i några förändringar att säga att det numera är vanligare att man söker hjälp, att det är fler som vågar prata ut om sina mest intima problem. Så enkelt kan vi inte göra det; vi måste på allvar börja beakta de varningstecken som dagens pressande och målinriktade samhällsklimat medför.

Faktum är att det inte bara är elitidrottare som känner krav på prestation; så fort vi blivit tillräckligt gamla att gå utanför husets dörrar, ställs vi inför situationer där våra prestationer kommer avgöra vårt livs öde. Av egen erfarenhet minns jag hur underligt det var att i lågstadiet få höra att saker och ting var viktiga för högstadiet, i högstadiet var allt viktigt för gymnasiet, i gymnasiet var allt viktigt för universitetet och universitetet var viktigt för arbetslivet och arbetslivet för pensionen. När ska livet börja egentligen? Hur länge måste vi skjuta upp att börja leva? Ska nuet någonsin bli viktigt, eller ska vi ända till det sista andetaget jaga framtiden?

Skjuter vi ständigt upp de sköna promenaderna i vårsolen, den andra kaffekoppen vid morgonens tidningsbläddring, vår träff med en kär barndomsvän eller våra sovmorgnar, kommer vi inte hinna ikapp livet. Bakom oss kommer vi lämna våra titlar och prylar, men även vårt oupplevda liv.

The post Vi kan inte bli bra på att leva om allt annat är viktigare first appeared on Opulens.

DIKT. Anna Hed skriver en fritt flödande katalogdikt om livet här och nu. En dikt som landar i hur det går att föreställa sig livets slut. Det är både realism och humor i en skön blandning. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Man vill vakna med ljuset på morgonen och veta att det finns ett lager sylt som räcker till hela årets gröt.
Man vill vara fin, till vardags och till fest. Borsta håret för nån finares skull.
Man vill få en puss på pannan.
Man vill ha medvind.
Man vill utnyttja arbetstiden till annat och få räkningarna betalda. Skämta med en kollega och vara svår att byta ut.  Man vill ha sitt eget knäckebröd med sesamfrön på. Innetofflor på anvisad plats.
Man vill ha sitt på det torra.
Man vill komma hem och hälla fyra skopor kaffe i presson. Bränna tungan i lugn och ro.
Man vill att apelsinen ska gå lätt att skala. Ha några ägg i kylen, knäcka en omelett innan man ilsknar till.
Man vill vara en sån som har olivolja hemma.
Man vill ha en hund som heter Spider. En lurvig en som går fot och kommer tillbaka med kastade bollar.
Man vill stå på alla fyra och yla, inte för att man tror att man är nåt utan för att man blir knullad. Sen vill ögonen klippa framför Die Hard 2.
Man vill att nån ska peta på en. Säga att det är dags att gå och lägga sig nu.
Man vill äta i köket och sova i sängen. Lägga nycklarna på bordet.
Man vill intressera sig. Läsa om lytta kungar och liv bortom detta.
Man vill skriva en låt som nån nynnar på ibland.
Man vill lösa mysterium över en cigg. Vara sugen men inte fast. Darra av första blosset. Man vill vara en sån som röker Marlboro lights.
Man vill åka dit där stora sommarkorsordet gäckar ända till november. Dit där diskmedlet räcker långt över bäst före-datum. Dit där isen bär. När Spider dör vill man sprida askan under plommonträdet. Hundanden gläfser i ögonvrån.
Man vill följa stigar. Man vill vika av från dem och begrava sin skam under ett blåbärsris. Bli violett om läpparna.
Man vill gå i sin egen takt.
Man vill lära nån cykla.
Man vill förneka att man tycker det är mysigt att leta fästingar.
Man vill dra sig undan en stund.
Man vill få besök. Vara mer gästfri än tacksam. Ha gofika i frysen. Rena lakan i bäddsoffan.
Man vill ha en bokcirkel igång tills man läst allt på bibblan.
Man vill kasta en del av pensionen i Fontana di Trevi.
Man vill dö innan man försvinner.
Man vill att det ska komma nån på ens begravning och man vill att nån ska veta att ens favoritblomma är förgätmigej så det blir det istället för rosor på kistlocket.

The post Till vardag och till fest first appeared on Opulens.

DESTRUKTIV KÄRLEK. “Det var allt bra längesedan jag läste en ung svensk författare som så osvikligt förmår skildra ett inre drama och yttre tryck och förväntningar så övertygande”, skriver Crister Enander om Elin Bengtssons nya roman Rosenregimen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Rosenregimen av Elin Bengtsson
Natur & Kultur

Där finns kvar åtminstone en ettrig knivsudd av osäkerhet, just den där osäkerheten som så många erfar när de flyttar från landet in till en större stad och då tidigare referenser och sociala koder i ett slag saknar all betydelse.

Niko pluggar på universitetet, framför allt genusvetenskap. Hon tycks ha en naturlig fallenhet för dess teorier och terminologi. Det är som hon, till skillnad från många andra, genast ser verkligheten i eller kanske rentav bortom orden; strukturerna är begriplig vardag. Så studierna går mycket bra.

De två träffas – originellt nog – på en vanlig stadsbuss, en trist och tråkig vardag. Något utöver det ordinära och vardagliga händer genast mellan dem, blick hugger i blick. Och det sker direkt. Utan ansats till tvekan. Och det inträffar obevekligt just då och just där i ångorna från de andra passagerarnas svettlukter och utandningar. Niko får ett gammalt kvitto med Emmys telefonnummer snabbt nerklottrat på baksidan.
Förälskelsen är stark, kanske till och med förblindande, den är otämjd och ohejdbar. Det finns från första stund ingenting invant eller vanemässigt att hålla sig fast i. Allt är nytt. Allt är utmanande och lockande. Vardagen försvinner, saknar i ett slag all betydelse. Känslorna tar överhanden.

Lycka. Närhet. Sex som suddar bort alla konturer och uppslukar varenda cell i deras kroppar. De har snart, som en sliten kliché lyder, bara ögon för varandra. Och att Emmys är intensivt gröna lade Niko självfallet märke till redan på bussen.

Elin Bengtsson har i Rosenregimen, hennes tredje roman, främst skildrat hur två unga människor fastnar i varandra, hur den starka och mäktiga kärleken erövrar någonting avgörande och mäktigt inom dem och ändå tycks deras närhet till varandra samtidigt växa till ett sorts behov av det mer destruktiva slaget. Det är ur Nikos perspektiv som deras förhållande skildras. Niko flyttar snart, en mycket kort tid efter att de blivit ett par, in i Emmys lägenhet. Genast börjar de leva ett parliv av det mer traditionella slaget. Två verkligheter, två starka unga kvinnors syn på världen och sig själva, ska fogas samman till någon form av livsduglig och fungerande enhet, kort sagt en ny helhet. Två människor med i högsta grad olika sorters behov och förväntningar på livet ska förenas.

Vad Elin Bengtsson skrivit är alls ingen rosenskimrande skildring av en himlastormande kärlek. Snarare tvärtom, trots att känslorna de har för varandra är såväl starka som äkta och präglade av stark passion. Det blir i stället snabbt till en svart och nog så sorgsen sång om kärlekens mörker, en suggestiv och smärtsam berättelse om hur förväntningar och konventioner kommer krypande, nästan osynliga och utan att någon av dem direkt lägger märke till det, och ockuperar mer och mer av deras känslor och gemensamma liv. Och hur osäkerhet skapar svartsjuka och hur svartsjukan som häftigast tycks angripa Emmy – trots att hon framstår som den starkare av dem – väcker liv i den svårhejdade Djävul som inget annat vill än att kontrollera och bestämma och få all sin näring ur en orubblig form av samhörighet som är minst sagt svår att finna och ännu svårare att tillfredsställa. Kärlek kan då, i det turbulenta känslolivet som kanske mest av allt längtar efter djup samhörighet och ett gemensamt liv, lätt förväxlas med ytlig bekräftelse.

Det är en omskakande och sorglig bok och Elin Bengtsson tränger med precision och stor lyhördhet in i Nikos känsloliv, hennes desperata försök att acceptera kärlekens obevekliga krav – och inte minst hennes vilja att lyckas.

Det var allt bra längesedan jag läste en ung svensk författare som så osvikligt förmår skildra ett inre drama och yttre tryck och förväntningar så övertygande och drabbande och med ett språk som genom sin klarhet och träffsäkerhet träffar exakt rätt. Det minsta jag kan säga är att jag är imponerad.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Med klarhet som träffar exaxt rätt first appeared on Opulens.

MELKERS MANEGE.  Idag kan Opulens-tv proudly presentera en ny vinjett: Melkers Manege! Korta filmer där vi får möta en annan sida av författaren och konstnären Melker Garay.

Den två och en halv minuter långa debutfilmen avhandlar ett vardagligt ämne som förmodligen många kan känna igen sig i.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Opulens-TV: Zero self confidence first appeared on Opulens.

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. Förra veckan inledde Enander serien och nu svarar Lundberg.

17 mars 2017

Crister,

Det är på ett sätt en dag bland alla andra dagar.

Det är en dag som precis har varit morgon och det är en morgon som har varit en natt. Det finns ändå i allt detta som är vardag en rörelse som allt mer skrämmer mig. Och de senaste dygnen har jag av flera anledningar lagt märke till faran med att just låta en dag vara en dag bland alla andra dagar.

Det är den här smygande känslan. Nej. Den är inte smygande. Det är den här förfärande tydligheten, som är lika iskall och klar som att vakna upp utomhus en dag i december. Det är det gradvisa systemskiftet. Det är ett system vi har vant oss vid och till och med låter vara mer än rimligt. Vi uppmuntrar det. Jag skall försöka förklara. Och det är en utgångspunkt. Det är bara det att den i sig är helt orimlig.

För det är inte en punkt.

Det är tusen punkter sammanpressade till ett enda rakt slag över strupen. Ett fällande dödligt slag. Men utdelat i form av tusen nålstick. I helgen läste jag om jordbävningar, själva rörelsen som äger rum och hur det kan definieras. Det som förde mig ditt var den här känslan av vi hela tiden befinner oss i ett epicentrum. Den enklaste och tydligaste definitionen på Epicentrum finns på Wikipedia. Det står:

”Epicentrum (antik grekiska: επίκεντρον) är den punkt på jordens yta som ligger rakt över den punkt som en jordbävning eller annan underjordisk explosion äger rum. Epicentrumet ligger rakt över hypocentrumet, det vill säga den faktiska punkt där energin frigörs. Seismiska vågor förökar sig i en sfärform med centrum i hypocentrum. Epicentrum används också för att ange centrum i andra typer av katastrofer så som till exempel nedslagsplatsen för en meteorit eller komet. I dagligt tal används ofta epicentrum synonymt med ordet centrum.”

Den punkt där en underjordisk explosion äger rum. Energin som frigörs. Vi lever i en tid av konstanta underjordiska etiska och ideologiska jordbävningar. De ges inte uppmärksamhet förrän det är för sent. Och de utsänder energi. Det är vår tid. Makrobeslut som måste verkställas på mikronivå. Människan som en balansräkning. Ett budgetbeslut.

Jag har en god vän som är jurist. Och ditt inledande exempel är som en blåkopia av ett fall hon nyss avslutade. Ett bland alla andra. En familj med tre handikappade barn. Gravt autistiska. Rullstolsbundna. De blir nekade hjälp till den äldsta flickan. Hon är i puberteten. Beslutande instanser menar, med stöd i lagen, att den hjälp hon behöver kan hon få av andra, vänner och skolkamrater. Hon har också tvångssyndrom, flickan. Det som frågan konkret gäller är att man vill sänka tiden för hjälp med mensskydd åt henne under skoltid. Från två timmar per månad till 45 minuter. Det är fallet.

Två jurister från behandlande instanser har fattat det här beslutet. Det innebär att man på allvar menar att den autistiska flickan med tvångssyndrom – som dessutom sitter i rullstol – skall be en kamrat om hjälp när hon under skoltid behöver byta mensskydd. Det absurda är inte den kränkande behandlingen, inte enbart, utan hur formaliserat och normaliserat vi har accepterat ett system som mer påminner om en empatistörning. Och i detta är det ingen som reagerar. Man sänder sina två jurister. Framhärdar det rimliga.

En liten liten del av ett system som vi på ett sätt alla blir delaktiga i, just för att det är en dag bland alla andra. Ondskan kan se ut så. Systemskiftet ser ut så. Det är ett antal små mikroskopiska steg där slutsumman blir att om du inte kan äta andra blir du uppäten. Det är en ideologisk fråga mer än en juridisk. En människa får kosta. Punkt. Det finns ingen slutsumma i det. Men steg för steg har vi genom vår likgiltighet accepterat att det finns en summa. En gräns. Och i det här fallet skall den sänkas från två timmar till 45 minuter. Det är helt rimligt. Detta är stadens uppfattning.

Vi har vant oss vid en rovdjurskapitalism, en ideologisk empatistörning. Ingen stiger ut idag och säger sig vara motståndare till jämlikhet, ingen skulle få för sig att säga sig ha ståndpunkten att det är rimligt att kvinnor slås ihjäl i sina hem. Men vi vill inte betala. Vi vill inte vara solidariska. Vi vill inte vara konkreta. Vi vill däremot vara goda människor, men det får inte kosta oss någonting. Det gör mig ursinnig. Bortom allt.

Ett av stadens härbärgen har varit överbelagt under vintern. Det har inneburit att människor tvingats sova utomhus. Och så har man beklagat situationen och svurit sig fria från ansvar. Det är inte härbärgets fel, naturligtvis. Men ingen stiger fram och säger att vi inte tycker att det är rimligt att behandla människor som boskap och att vi därför är redo att betala för det. Det är enkelt, höj skatten med 75 öre. Till exempel. Men ingen ställer sig upp och säger att solidaritet får kosta. Att vi är människor, inte djur.

Och så går vintern. Folk sover utomhus, kvinnor slås ihjäl i sina hem, en autistisk flicka i puberteten förnedras. Och vi tycks vara överens om rimligheten i detta. Det finns ett konstant epicentrum. Det sker konstanta underjordiska jordbävningar, katastrofer. Men vi har vant oss och ingen formulerar längre ett ideologiskt svar på det som sker. Det ideologiska svaret blir konsekvenserna. Vissa äter, ändra äts. En dag bland alla andra. En morgon. En natt. Ett liv. Ett statarsamhälle. Ett samhälle där ett prekariat tvättar vår bil för 99 kronor och vi tycker det är prisvärt, rent av rimligt. Men det som är prisvärt för oss bekostas av någon annan. Det är ingenting annat än empatistörning som ideologi.

Förtvivlan. Ursinne. En utgångspunkt.

Alla artiklar av Kristian Lundberg

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: En dag bland andra first appeared on Opulens.

TROSBEKÄNNELSE. Ibland känns det som att jag lever på lånad tid. Inte i den bemärkelsen att jag är rädd för att förlora mitt arbete eller vänner, min sociala status eller ens mitt eget huvud. Sånt är svårförlorat. 

Det må vara naivt men jag tror, på både gott och ont, att jag har alldeles för mycket självbevarelsebedrift för att störta mig själv i fördärvet. Landet lagom har trots allt fostrat mig. Lagom destruktiv och lagom laktosintolerant.

Men ändå, jag lever på lånad tid. Vems tid är det jag lånar? Ibland, när jag känner mig extra troende vissa dagar, samma dagar som jag sliter koranen ur andras otvättade händer så kan jag nästan tro att det är Guds tid jag lever av. Lånar utan en tanke på att återlämna vilket självklart gör det till stulen tid, jag vet det. Gud vet också. Gud vet allt. Men om det inte är Guds tid jag lever av, vems då?

Som rationell och tänkande människa i mina bästa år borde jag kunna förstå det här med hjärnkonstruktion, nerver, atomer och Big Bang men det kittlar inte mitt intresse. Det finns inget kreativt med ett knallskott som svar till allt. Gud är ändå enklare att förhålla sig till trots ateisternas rop om banalitet. Gud är allt annat än banal. Gud är både spännande, intressant och får fantasin att kittla till. Naturvetenskap är en självklarhet men Gud är ett mysterium som bara väntar på att lösas.

Jag har aldrig levt i skam kring min tro på Gud. Jag känner inte igen mig i föredetta troendes vittnesbörd om dogmatism och trångsynthet i religionens namn. Hemma hos oss, under min uppväxt och än idag så har Gud alltid varit en självklar middagsgäst. Inte på det där viset där vi ber böner och tackar för ditten och datten utan just som en kär person man gärna bjuder åter. I vårt hem fanns inga avbildningar av helgon som tornade sig över middagsbordet medan familjen åt med sänkta huvuden i tystnad. Jag kommer från en bakgrund då det i helgonens ställe hängde en bild på Tito och jag trodde som liten att bilden föreställde en släkting stupad i någon strid för länge sedan. Gud vakade inte heller över munnens glupskhet för att sedan i vrede slå ned på den som med lustfylld girighet fyller sin mage utan en tanke på att andra kanske går hungriga. Ingen skam, ingen skuld.

Hos oss uppskattade alltid Gud maten, tog undan sin tallrik och bjöd på något gott hen haft med sig för att tacka för det trevliga sällskapet. Just på grund av denna kärvänlighet och känslan av ömsesidigt utbyte och välvilja har jag aldrig haft ett problem med varken Gud eller min tro på Gud. Jag vill gärna tro, nej är nästan säker på att Gud känner samma för mig. Vår relation lämnar för de fruktande religiösa och de fanatiska ateisterna en del att önska – vördnad från min sida och straff från Guds sida. Men jag och Gud, vi vet bättre. Den kärlek som varar längst är den som överlever vardagens monotona plågor, den som står lika stadigt vid en tråkig måndag som vid dödens intåg. Vi förstår varandra och vet att de stormigaste av relationer är oftast de mest osanna, en täckmantel för något hål skapat av livet själv som människor vill täcka upp med andras elände.

Jag lever på lånad tid men med den bästa ränta som finns. Den Gud jag går genom livet med kommer aldrig kräva att jag genom stormar, djupa hav och höga berg bevisar min värdighet för den tiden jag får. Det är en middagsbjudning vänner emellan där den ena ger tid och den andra sällskap, en jämlik relation där båda går till sängs mätta och belåtna.

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Gud är min tacksamma middagsgäst first appeared on Opulens.

STRIDSSKRIFT. “Skarpa, träffande och skoningslösa men också illusionslösa iakktagelser om det samhälle vi lever i” (Foto: Bild på Mattias Jeschko-Edberg av Mette Ottosson)

Som vi konstaterar i programförklaringen för Opulens så har dagstidningarnas kultursidor försvagats samtidigt som ledarsidorna fått en stärkt position. Som jag ser det började den utvecklingen redan i det tidiga 00-talet för att sedan accelerera i takt med att tidningsledningarna gjort allt fler besparingar.

Sparkpaket har följts av stålbad med hänvisning till en tidningskris som bara delvis kan skyllas på effekterna av samhällets digitalisering. Det har inneburit att det finns många intressanta nya röster som aldrig har släppts in på kultursidorna.

Jag vantrivdes alltmer i 00-talets kulturklimat, jobbade allt mer på schemalagd tid med redigering, under allt större tidspress, och publicerade mig i allt mindre omfattning. Samtidigt såg jag hur kultursidorna långsamt försvagades. Men det var också en tid då jag utforskade och upptäckte nya namn på webben. Ett av dessa nya namn var en skribent från Lund, Mattias Jeschko-Edberg. Han skrev också poesi men debuterade 2010, med den på en och samma gång krasst realistiska och prosalyriska novellsamlingen, Goplana.

Vid det laget hade jag själv slutat på jobbet jag haft i nästan 25 år och bestämt mig för att, mot alla odds, satsa på att skriva på heltid. Så kom det sig att jag recenserade Jeschko-Edbergs starka poesidebut Eldträd tidig morgon. Den innehåller dikter som placerar sig mitt i den dagsaktuella debatten och gestaltar ett existentiellt motstånd mot förtryckande strukturer. Därför blev jag inte förvånad när det aviserades att han skulle utkomma med en bok som innehåller samhällskritiska texter — Och en konung trädde in i mörkret: Artiklar och kommentarer.

Det är en blandning av texter om allt från Irakkriget till Wittgenstein. Men det är en också bok med överraskningar, som en text om tv-serien The Wires skapare, Fox News, Malmö och Baltimore. Boken har utkommit på det lilla, nystartade Sapeur förlag och då behöver inte någon tvingande marknadslogik följas. Författaren är inte känd från tv och har inte heller ett långt och omfattande författarskap att luta sig mot. Den har inget specifikt säljande tema och innehåller en genreblandning.

Det skulle kunna kallas ett slags scrapbook och sådana brukar endast ”kändisförfattare” utkomma med. Det är förstås en kommersiellt omöjlig bok. Ändå ges alltså den här boken ut. Mot alla odds. Det är en anda som jag gillar. Återigen manifesteras ett slags nödvändigt trots mot de rigida och tvingande strukturer som förstärkts av flera decenniers nyliberal hegemoni.

Texterna har tillkommit under ett tiotal år och vid läsningen noterar jag hur mycket som redan hunnit falla i glömska när det gäller 00-talets nyhetshändelser. Mattias Jeschko-Edberg friskar upp mitt minne, men han påminner samtidigt om hur effektivt den offentliga tystnaden kring besvärande frågor faktiskt fungerar. Genom mediekritiska granskningar och konkreta exempel lyckas han påvisa hur bortträngningar i offentligheten genomförs och vilka konsekvenserna blir.

Och en konung trädde in i mörkret hade kunnat göras till en renodlad stridsskrift. Den innehåller många skarpa, träffande och skoningslösa men också illusionslösa iakktagelser om det samhälle vi lever i och hur demokratin urholkats medan välfärden nedmonterats. Men den innehåller också personliga anteckningar och skisser. Författaren ger återkommande inblickar i sitt vardagliga liv och ställer det i relation till de stora sammanhangen. Boken får därmed en slags existentiell prägel och det förstärker intrycket av hela projektet som ett slags motståndshandling baserad i en livshållning.

Det hade varit underbart om det gavs ut fler böcker av det slaget.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Mot alla odds first appeared on Opulens.