VÄNSTERN. Jag ville säga att vänsterrörelsen var den plats där vi skulle få lägga entreprenörskapet — och påhittade valmöjligheter — åt sidan, falla i varandras armar, och sen rasa ut mot världen. För vad händer i motsatsen? skriver och undrar Anna Jörgensdotter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag drömmer att jag är på besök hos några vänner. De är sorgsna, deras tonårsdotter ska dö samma natt. Dottern säger godnatt och jag vet att jag borde säga något också, men vilka ord passar? Jag tänker att jag borde skrika. Men hur skulle det hjälpa tonåringen som vet att hon ska dö? Förresten handlar väl inte den här smärtan om mig? Hon går samlat, ensam, uppför trappan.

Jag ville skriva något om hur det ofta pratas om känslostyrd politik, att Trump och Åkesson röstats fram den vägen, men att man väl då tänker känsla som fascismen och populismen vill ha den? Som ett unisont och sunt vrål av missnöje, självhävdelse, förtryckt rädsla. Som en enögd dröm om ett förlorat och fyrkantigt uppdelat 50-tal. Som Greta Thurfjells lovsång i DN till konservatismen, huskvinnorna, och högern: för att få slappna av lite bara, slippa vara pk. För att dagens kvinna kan välja vad hon vill vara. För att det är vad den vita, liberala feminismen uppfostrat sina döttrar till att tro. Skit i din historia, ta hand om dig själv. Och min hjärntrötthet fick mig att falla i sömn över tangentbordet. Drömde om levande, störtande flygplan med fågelansikten och med olika länders flaggor utspända mellan stjärtfjädrarna. Vaknade och läste Rosa Luxemburg (för att inte somna om): ”Lugn! Ordning! Så ljuder det från alla håll /…/ Skriken om anarki och kravaller, den bekanta helvetesmusiken från bourgeoisien som är orolig för sina kassaskåp.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Helene Rådberg skriver i sin diktsamling Politiken och genom flickan: ”Alla trötta ska vila/ Alla ledsna ska tröstas/ I det första behovet / ska alla hungriga mättas.” Jag ville formulera något om känslor som ett larmsystem som vill uppmärksamma det vi lider brist på. Kan vi enas om att alla har grundläggande behov som trygghet, närhet, gemenskap, käk, sömn, meningsfull tillvaro? Men om de behoven var i fokus, så skulle väl inte SD vara större än Vänsterpartiet? Hörde en näringslivsperson snyfta på radion om hur fruktansvärt samhället skulle bli om arbetstiden minskade till sex timmar, med bibehållen lön. Kommunistisk propaganda! En skymf mot den klättrande mänskan! I samma program snyftade Ulf Adelsohn över att en kommunist blivit andra talman. Jag tänkte att aldrig har jag hört ”kommunist” sägas så många gånger som efter att Björn Söder blev snuvad på talmanskapet.

Att behöva mänskor och enkla vägar till de som man behöver — mer tid, mer kraft — det är väl den politik vi borde behöva? Prata med utbrändheten till exempel. Prata med stressen, arbetsskadorna, maktlösheten, självdestruktiviteten. Prata med rädslan för att prata med andra om samma rädslor och behov.

Jag skrev: Var våra känslor ska ta vägen hör ihop med frågan om hur vi mänskor ska orka vara mänskor. Vi som inte riktigt orkar livet (i dess nuvarande form) kapslar in oss i icke-konfronterande former (säg tv-serier, ensamhet, tvåsamhet, missbruk, hjärntrötthet) och går sen ännu lättare att avfärda. Är man inte nyttig är man klen, men det är väl fortfarande bara att skärpa sig, sluta tycka synd om sig själv, vara glad för det man har. Jag skrev att en vänster som blir allt mer höger inte kan bidra med några motargument alls. Läste Rosa Luxemburg som sorgset ekade: ”Varken i fredstid eller krigstid kan det socialistiska proletariatet avstå från klasskamp eller från internationell solidaritet utan att samtidigt begå självmord”.

Jag ville säga att vänsterrörelsen var den plats där vi skulle få lägga entreprenörskapet — och påhittade valmöjligheter — åt sidan, falla i varandras armar, och sen rasa ut mot världen. För vad händer i motsatsen? Vilka blir vi där?

Men orden krampar, hjärnan slocknar, ögonlocken faller: I drömmen hittar jag inte rätt ord, tystnar, nöjer mig med vetskapen om att jag inget kan göra, och låter den livrädda tonårstjejen passera, försvinna, dö. Helene Rådberg och Politiken igen: ”vi lärde oss ordet jämställd /…/ sedan var det som om jag inte fanns/ eller barnen/ barnen fanns inte heller.”

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Den känslostyrda politiken first appeared on Opulens.

50 ÅR SEDAN 1968. Flower power men också het politik.  Opulens guidar i en serie om böckerna som skapade historia.  Först ut: psykoanalytikern och filosofiprofessorn Erich Fromms Hoppets revolution: till frågan om förmänskligandet av tekniken. [DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]                     

De flesta revolutioner har varit en rörelse uppåt. Mer makt, mer pengar, mer semester, mer erkännande. I detta sammanhang var samhällsomvälvningarna 1968 snarast unikt för det var en revolution om rätten i att falla neråt

Falla bort från ansvar. Falla bort från konsumtionshets, bort från karriär och positioner. En revolution där etablerade satte sin position på spel och riskerade sin säkra framtid. I USA — pengahetsens och karriärtänkandets mecka — fanns universitetsfolk med ursprung från den intellektuella flyktingströmmen från Europa under 30-talet som allierade sig med gräsrötterna. Bland vänsterintellektuella ur den så kallade Frankfurtskolan torde Herbert Marcuse vara den mest namnkunniga och han gick från skrivbordsvänster till aktivistvänster under en natt.

I detta rusiga, skräniga tidevarv är det rätt signifikativt att Erich Fromm kommit lite i skymundan, med sin mer lågmälda stilistik och sitt tillbakalutade, lite brummande sätt att skriva.  Men i sina teoretiska grunder och i sin samhällssyn är han minst avgjort radikal

Han befann sig i periferin av Frankfurtteoretikerna, men vilade på samma syn som de när det gällde demokrati, modernitet och naturvetenskap som ett tveeggat svärd.

En central tankegång är att vi bara bytt gudar. Vi har lämnat underkastelsen för naturkrafter och andar för en lika undergiven attityd till framsteg, karriär, modernitet. Som om naturvetenskapen var en lika obändig kraft som Jehova.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Erich Fromms mest vassa politiska skrift Hoppets revolution belyser det som senare kommit att kallats ”det teknologiska imperativet” som lätt sammanfattas genom att ”om det går att göra så ska vi göra det”. Om det är möjligt att åka till månen så ska vi åka till månen. Om det är möjligt att ännu mer slimma och rationalisera så ska vi göra det, om vi kan genmodifiera så ska vi det. Helt utan att ta en diskussion om vi bör göra så.

Sammanfattningsvis har det som från början under 1700-talet var ett upplysningsprojekt, för att slå oss fria från irrationalitetens bojor, bara blivit nya bojor. Den mest sofistikerade och snåriga passagen är dock när han belyser hur vi i västerlandet gått från det som inom vetenskapsteori kallas naturvetenskaplig essentialism till nominalism.

I det antika Grekland frågade man fortfarande vad en sten eller ett stycke trä var innerst inne, dess essens. Numera frågar vi mest vad stenen och träbiten kan användas till, dess nomen, dess lag. Härav begreppet nominalism.

Fromm gör därpå det analoga tankehoppet att vi numera bara ser till en människas del i ett produktionsmaskineri, inte till hennes egenvärde, essens.

Styrkan i denna klassiker till kulturkritik är Erich Fromms märkliga stilistik. Han kan i sitt språk påminna om en lite faderlig lugn präst som sedan plötsligt när man minst anar det, stinger till med en vass syrlighet, ja lite som K G Hammar i sina bästa stunder, och till skillnad från 68-erans ofta radikalt ateistiskt färgade samhällskritik behåller han en andlig, religiös grundton i sina argument, påvisande att moderniteten och rationaliseringsivern gått för långt.

Med sin bakgrund som judisk intellektuell emigrerad från Nazityskland hade han en extra känslig blick för rusig framgångsdyrkan, som om det nu uppstod samma tendenser i USA som i tredje riket. I sin blandning av teoretiskt radikalt och dunkelt samt underfundigt satiriskt stoff är det en klassiker inom politisk essäism som visar att ”68-rörelsen” inte bara var Woodstock, barrikader och hippies utan att kritiken kom även från etablerade röster inifrån systemet.

Utan att förringa kraften i denna djupt samhällskritiska essä så bränner det dock främst till när Fromm citerar Zbigniew Brzezinskis – en av Kennedyadministrationens skarpaste rådgivare och akademiker – uttalande om samtiden:

I det teknotroniska samhället förefaller det, som om utvecklingen går mot ansamlingen av miljontals okoordinerade medborgare som med lätthet förmås stödja och komma under inflytande av magnetiska och attraktiva personligheter vilka effektivt utnyttjar de senaste kommunikationstekniska rönen för att manipulera känslorna och förnuftet.

Det är ett citat som är närmast isande profetiskt.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Hoppets revolution first appeared on Opulens.