POLITIK. Regeringsbildningen dröjer och valrörelsen fick bottenbetyg av väljarna. I veckans krönika skriver Lars Thulin att vårt lands politiker behöver gå i familjeterapi.

Tragikomisk fars och bottenbetyg

Den tragikomiska farsen om regeringsbildningen har uppenbarligen några akter kvar. Än så länge är personlig prestige viktigare än sakpolitik. Måhända går valet 2026 till historien som det när väljarna underkände sina politiker. För vid sidan av tjafset kring regeringsbildningen så fick valrörelsen bottenbetyg av väljarna. Så kanske är det inte bara allmänhet som skapar politikerförakt. Utan politikerna själva.

Politiker som aldrig erkänner fel

Då vi ändå är inne på tagelskjortor för våra folkvalda så finns en sak till att ta upp: det patetiska i att politiker aldrig kan erkänna fel.

Här följer några exempel från den senaste regeringen:När dåvarande orakade utvisningsministern Johan Forssell presenterade lagen som innebar att tonårsutvisningar förvandlades till 21-årsutvisningar, inledde han anförandet med att hans regering ärvt en dålig lagstiftning av socialdemokraterna. Alltså, han hade storsint rättat till ett fel som den klumpiga andra sidan ensamma ställt till med. Klassikern: “jag och min sida av politiken har aldrig någonsin gjort något fel. Allt dåligt som händer är enbart någon annans fel. Vi behöver bara tid att städa upp i allt elände som vi inte har något ansvar för. Sedan väntar paradiset.”

Efter Forssells drapa gick journalisterna hem och skrev att ministern hade stora minnesproblem eftersom Moderaterna var med och genomförde den dåliga lagen.

Märkligt är att Forssell visste att pressen skulle skriva så. Det visste också moderaternas strateger. Ändå sade han så. Hans kolleger, i alla partier, agerar likadant.

KD-ledaren Ebba Busch, som helt kan byta åsikt i hopp om några procentenheter i nästa valbarometer, hängde på. Hon påstod att just hon stoppade Socialdemokraternas orättvisa utvisningar. Hon hade kunnat göra detta genom att trycka annorlunda i tidigare omröstningar. Men då gjorde hon som hon alltid gjort. Lydde blint sin köttbullekompis Jimmie.

Trumpismen har slagit rot i Sverige

När Aftonbladet enkelt avslöjade att säkerheten runt statsministern och hans familj var obefintlig i deras hus i Fållökna, gick ansvarig minister för inre säkerhet, Carl-Oskar Bohlin, i taket och agerade kraftfullt. Men inte i sakfrågan, den berörde han inte, utan genom att skälla ut Aftonbladet samt gå till personangrepp mot reportern. Samma recept som hos Forssell och Busch: ”jag har inget ansvar för något som gått fel. Allt dåligt är alltid någon annans fel”.

Varför har det blivit så? Jag hävdar att trumpismen slagit rot i Sverige. Carl-Oskar Bohlin är tydligaste exemplet. President Trumps taktik är att utmåla sig som perfekt, aldrig erkänna ett fel. I stället våldsamt attackera den som vågar ifrågasätta honom. Inleda absurda brottsundersökningar. Men framförallt undvika sakfrågan. Om fakta visar att Trump har fel, skriker han fake news, hävdar alternativa fakta och hotar stämma den som tycker annorlunda. För Trump anser att han är Sanningen. Så illa är det inte i Sverige. Inte ännu. Men Bohlin visar tydligt vägen dit.

Politiker måste ändra inställning

Måhända finns här en anledning till politikerförakt: att våra folkvalda upprepar standardiserade fraser. Uppenbara och patetiska bortförklaringar och halvlögner som de inte själva tror på, utan är mantran som tvångsmässigt trycks ut. Trots att en läskunnig nioåring med en smart telefon kan avslöja dem på nolltid.

Jag har inte deltagit i familjeterapi, men har vänner som gjort det. Och förstått varför de kan hamna i destruktiva mönster när de skyller allt på någon annan. Däremot har jag gått kurser i förhandlingsteknik och då lärt mig att ovanan att skylla på andra handlar om osäkerhet och är en psykologisk försvarsmekanism. Syftet är att skydda sig mot smärta, i detta fall skuld och skam över något man gjort som inte blev bra. Metoden begränsar handlingsalternativen, fördjupar en konflikt samt leder ofta till personangrepp istället för diskussion om sakfrågor.

Därmed framstår svenska politiker som osäkra personer fyllda av skuld och skam samt oförmåga att ta sakdiskussioner. Egenskaper som politiker inte bör ha.

Terapi eller kurs i förhandlingsteknik

Jag uppmanar alla riksdagspartier att skicka folkvalda och talskrivare på familjeterapi eller grundkurser i förhandlingsteknik. För att sedan våga säga det som nu är Det Mest Förbjudna: erkänna fel, be om ursäkt och inte alltid skylla ifrån sig. Samt att inte påstå att motståndarna ensamma är skyldiga till att dåligt som hänt Sverige sedan Gustav Vasas tid.

Nog skulle väljarna älska sådana politiker. De skulle framstå som mänskliga och stå för att allt de gjort inte blev jättebra, att fel begåtts i en föränderlig värld där ny information ständigt kommer. Samt att misstag kan och bör rättas till. Denna typ av politiker skulle uppfattas som trovärdiga och reflekterande. Och modiga, rakryggade och ansvarsfulla. Egenskaper som kan tillskrivas allt färre folkvalda idag.

Om politiker vågade välja den linjen skulle debatten lyfta. För i dag lever vi i en värld där fakta och kunskap ofta är ett par knapptryck bort. Men samtidigt tycks partiernas företrädare tro att det är lättare än någonsin att luras och dölja fakta. Därmed närmar sig debatten i hög fart sandlådenivån. Där frodas politikerförakt.

The post Politiker i behov av familjeterapi first appeared on Opulens.

VALÅR. Socialdemokraterna rasar i opinionen i takt med signalpolitiska utspel som inte övertygar någon. Nathan Hamelberg om ett parti som skadar både sig självt och övriga vänstern.

Att följa vissa S-märkta inlägg i politiska debatten just nu är som att bevittna självskadebeteende utan chans att ingripa. Vad man än tycker om regeringens helomvändning i flyktingpolitiken 2015 (”andrum”) så går det inte med den bästa vilja i världen att motivera retoriken hos höga S-företrädare i dag med någon sorts omsorg om välfärden. I välfärdshänseende är alla socialdemokratiska signalpolitiska utspel om migration nu fullständigt omotiverade. Om S hade något som helst politiskt självförtroende och någon tilltro till egna idéer och framåtsyftande reformer och inte hade som sin främsta idé att efterlikna SD hade opinionsläget sett helt annorlunda ut – ingen vill ha kopian om det finns ett original.

Det är svårt att tänka sig något mer deprimerande för valarbetare än att sitta på stand-by och förhålla sig till förment skademinimerande uttalanden. Att S efter sitt så kallade ”andrum”, tänkt som tillfällig åtgärd, inte har gått på offensiven i sina egna frågor – sysselsättning, välfärd, vård, skola, arbetsmarknad, bostadspolitik – är obegripligt. I stället kommer köttstycke efter köttstycke av identitetsutspel kopplade till migration, trygghet, religion, lag och ordning. Tror de ens själva att det finns en punkt där väljarflykt till SD kommer att vända och väljare börjar flockas till S – när S inte ens mumlar om de egna profilfrågorna?

Ursäkta fotbollsmetaforen, men Socialdemokraterna är som ett lag som tror att man ska spela mediokert försvarsspel när man är uppe i motståndarnas straffområde. Lägg till: varenda diskussion om svenska värderingar när S inte vågar tro på att den generella välfärden ska kunna inkludera nyanlända är att sparka bakåt hela vägen till kontringsmål. I stället för att haka på den idealistiska retoriken om svenska värderingar, som gör gällande att det är en av materiella villkor oberoende mentalitet som håller ihop Sverige, borde arbetarrörelsens partier gå i motsatt riktning. I stället för flum om svenska värderingar borde man prata om kollektivavtal, det fackliga löftet, rättssäkerhet, ett upprustat SFI, fortbildning av invandrare så att de klarar sig på arbetsmarknaden, välfärdssatsningar som bryter isoleringen och marginaliseringen i stället för att göra folk beroende av före detta landsmän.

Som värdelös bonus på alla signalpolitiska utspel om svenska värderingar kommer uppslitande diskussioner om identitet i hela vänstern. För att fortsätta med fotbollsmetaforerna: under en valrörelse är varje diskussion om ”klass kontra identitet” på borgerliga kultursidor som om en tränare bjuder in motståndarlaget att lyssna på och lägga sig i taktiksnacket i halvlek och ha synpunkter på vilka som borde spela på plan.

Än är kanske inte undrens tid över, men om valrörelsen inte ändrar spår är det lika troligt att S vinner valet som att Sverige vinner fotbolls-VM. Hitta ett eget spelupplägg nu, skippa att kopiera motståndet.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Socialdemokraterna ägnar sig åt självskadebeteende first appeared on Opulens.

SPÄNNANDE FRAMTID. Klimatriksdag i Sverige och FN:s stora klimatmöte i Polen är två kommande evenemang. Roger Bydler skriver om de viktigaste klimatpolitiska händelserna vi har att vänta under året.

Det gångna året har varit ett år fyllt av klimatrelaterade väderkatastrofer. Orkaner, översvämningar, torka och enorma skogsbränder har drabbat både människor och djur. Låt oss hoppas att 2018 blir ett år då vi på allvar tar beslut och genomför åtgärder för att vända på utvecklingen. Det är ett år då vi både i Sverige och internationellt har händelser som är viktiga för att påverka klimatförändringen.

I Sverige börjar det redan i februari då det av regeringen tillsatta klimatpolitiska rådet kommer med sin första rapport om hur målen i det av sju riksdagspartier överenskomna klimatpolitiska ramverket ska kunna nås. Ett av målen är att 2045 ska utsläppen inom landet vara nettonoll, dvs utsläppen av växthusgaser ska inte överstiga upptagen i skog, mark och vatten.

I maj går Klimatriksdagen av stapeln, där enskilda personers inlämnade motioner tas upp till röstning. Klimatriksdagen 2018 drivs i form av en partipolitiskt obunden organisation med stöd av stora delar av miljörörelsen, ett stort antal företag och enskilda. Syftet är att bidra till en bred folklig opinion för minskad klimatpåverkan och att klimat och hållbarhet ska bli viktiga perspektiv i valrörelsen. Även inför valet 2014 hölls en liknande Klimatriksdag i Norrköping. I år går den av stapeln i Stockholm. Fram till den 4-6 maj, då Klimatriksdagen hålls, kommer seminarier att hållas, artiklar att publiceras och utfrågningar av politiker att göras för att klimatutmaningen ska komma högt på agendan under valrörelsen.

Den 9 september kommer valen till riksdag, landsting/regioner och kommuner. De flesta partier uttrycker att klimatförändringen är vår tids ödesfråga. Vi får hoppas att frågan även får en framträdande roll i valrörelsen och att vi som väljare får tydliga besked vad de olika partierna avser att göra för att minska våra utsläpp av växthusgaser. Här har vi nu även målen i det klimatpolitiska ramverket att utgå ifrån, då vi ska värdera partiernas klimatpolitik.

Internationellt ser vi med stor spänning fram emot en specialrapport från FN:s klimatpanel IPCC om nu världen ska klara av att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader, vilket är ett av Parisavtalets målsättningar. Den kommer i september.

FN:s klimatmöte COP24 i Polen i december är dock det som kommer att dominera 2018 internationellt. Då ska länderna komma överens om åtaganden som krävs för att uppfylla målen i Parisavtalet, det vill säga att den globala medeltemperaturökningen ska hamna väl under 2 grader och ansträngningar ska göras för att hålla ökningen under 1,5 grader. De ”icke bindande åtaganden” som länderna gjorde inför Parismötet pekar mot en uppvärmning på mellan 3 och 4 grader, vilket skulle få mycket stora negativa konsekvenser. Förberedelserna inför COP24 har redan påbörjats och kommer att pågå under hela året.

2018 är alltså ett år med starkt fokus på klimatet och hur vi ska vända på utvecklingen mot en allt varmare och farligare värld. Vi som enskilda medborgare har en viktig roll. Hur vi engagerar oss, agerar som konsumenter och vilka politiker vi väljer, påverkar hur framgångsrika vi kommer att bli för att skapa en bra tillvaro för våra barn och kommande generationer.

The post Många viktiga händelser under klimatåret 2018 first appeared on Opulens.