EXISTENSEN. Stellan Lindqvist har skrivit en djupt personlig text som reflekterar över livet. Vad handlar det egentligen om? Den frågan söker han svar på.

Han var rädd. Det var som attacker. Som ett starkt ljus, som plötsliga och bländande strålkastare från en framrusande bil. Att då mitt i rädslan sätta sig ner och skriva är ju nästan omänskligt. Kan någon förstå? Allt man vill är att springa, bedöva sig, dricka, fly. Vad som helst, var som helst, men inte detta! Inte skriva! Så outhärdligt svårt. Diagnosen, den svarta.

Klockan 13.56.

Går ut på morgonen. Ett odelat helt, ett odelbart mirakel. Varje gång! Inte vattnet i älven, bilarna på gatorna, spårvagnarnas gnissel, människomyror hit och dit, ljus, mörker, skuggor, namn, rop, rädslor, minnen som letar sig in. Allt, allt! Livsvärlden, ljuset! – det stycke universum som just nu är det enda som finns, oändligt, samtidigt ändligt, hopplöst att definiera. Och som är mitt! Nej,13.56 existerar inte. Människor som säger att de lever i nuet, kan man förstå? – det förflutna som bilder i ett album, som en repig videoremsa, nuet som rörliga ljusblock från ingenting till ingenting? Människor släpande på ett svart band av icketid? Illusionen funkar nog, men det är en illusion, en livsförminskande illusion.

Var börjar och slutar ett levande och upplevt nu? Kan någon svara?

En anhopning atomer som tänker, skapar mening och därmed existens åt en oändlig mängd atomer, det vill säga universum. Människan! Människan! Förutom detta och lätt hisnande: inte någon annanstans i vår galax finns sannolikt samma anhopningar av tänkande atomer (som dessutom kan tänka på sig själv och bli medveten om att den tänker på sig själv). Ett universum utan människor som tänker sig ett universum finns inte. Således. Ett jävla ansvar, och så ensamt också. Jo, det går förstås att peta in Gud i ekvationen, kanske kan han (även med oss, mänskligheten, frånvarande) under ett interregnum, ett möjligt kommande interregnum, garantera universums fortsatta existens. Tryggt förstås, men ett billigt trick. Ett billigt trick och en hopplös besvärjelse. En Gud utanför vårt medvetande, går det att tänka sig? Även han är ju fången. Sorry.

Jag har hört folk säga att astrofysiken och kosmologin tagit teologins plats; en ny tids vetande som nu blivit ”tro”. Märkligt och paradoxalt kan tyckas, men också kul. Det började med kvantfysiken och därmed upplösningen av den gamla fysiken; det vill säga den deterministiska fysiken, den som sa att verkan uppkommer efter orsak, den som sa att om vi ägde all universums information så skulle vi med visshet kunna förutsäga allt som därefter skulle hända. Gud spelar ju inte tärning sa ateisten Einstein. Och så det märkliga: partiklar/vågor, det allra minsta, som uppträder helt obekymrade av sånt som orsak och verkan, som gör lite som de vill, som om de hade en egen vilja, busar med observatören. Kul men också hoppingivande eftersom det visar att verkligheten spelar, alltid kommer att spela oss spratt. Att vi är i ett ständigt underläge, dömda att förlora.

Och genom att förlora vinna. Inte sant?

Det är sol ute, stjärnan värmer fortfarande och skall värma så i dag, i morgon och oräkneliga morgnar. Den är på alldeles lagom avstånd, värmer utan att bränna, väter utan att dränka. Att det blev så är lika osannolikt som att just jag finns och du. En liten förändring för säg tvåhundra år sedan, den unga kvinnan ångrade sig, gick inte på dansen, träffade inte den unge mannen, och jag skulle inte finnas. Varför förundras vi inte? Vi tror vi kan lägga samman och få allt klarlagt. Den är jag, den vill jag vara, formulera mål, sträva ditåt!

Kan nån förstå den som inte vill ”förstå”, som ser livets outgrundlighet som dess yttersta värde?

Klockan är 14.16.

Man ser inte vinden på bilderna, de från femtio- sextio- och sjuttiotalen, att det blåste medvind. Sån var tiden, liksom vinden. Och tiden ser man ju inte lika lite som vinden. Allt stod på kö, alla skulle få allt. Tids nog. Först ordentlig bostad, badrum och wc, vardagsrum med tv i ett hörn, sen fyra veckors semester, sen bil, Volkswagen eller Volvo PV, sen rejäl pension, sen fritidshus (jo, så hette det, eller sportstuga), sen Mallorca, kanske Kanarieöarna, universiteten öppna för alla, alla skulle kunna bli det de ville bli. Allt upplyst med självklarhetens värmande sol. Svarta kråkor rör sig i ett obegripligt mönster i det grå. Nu grått i fem dagar. Katten ointresserad. Jag vet varför jag skriver detta, men orsaken är svår att skriva fram. Mycket svår. Försoning. Försoning med ödet. Ett liv i en behaglig tid, blå himmel, klart vatten, problemen försumbara, historiens mest privilegierade generation. Borde jag inte vara nöjd?

The post Stellan Lindqvist: ”Vad handlar det om, livet?” first appeared on Opulens.

ARBETSVILLKOR. Anna Brandenberg är undersköterska i hemtjänsten. Brandenbergs uppmärksammade och hyllade sommarprat i SR:s P1 nu i juli aktualiserar hennes debattinlägg från förra året. Det handlar om behovet av förändring när det gäller välfärdsarbetares arbetsvillkor. Det återpubliceras härmed i Opulens.

Texten har tidigare publicerats som debattinlägg i Kommunalarbetaren 10/7 2024 och Expressen 16/7 2024.

Säg inte åt mig att byta jobb när jag klagar på hemtjänsten – det gör mig vansinnig

Jag klarar mig inte på min lön. Jag har jobbat som undersköterska i 20 år. Jag har förstört min kropp. Jag jobbar när ingen annan jobbar. Jag har ytterst sällan firat en hel storhelg med mina barn. Jag vet inte vad klämdag betyder. Jag har aldrig haft kafferast på jobbet. jag ser det som fullkomligt meningslöst att löneförhandla.

Jag har svårt att slappna av efter avslutat arbetspass för att stressen inte försvinner ur kroppen. Jag förväntas vara i gång och jobba absolut nonstop, förutom 30 minuters rast på ett arbetspass, ingen kisspaus, ingen andhämtning. Jag löser dagligen problem långt bortom en undersköterskas kompetens eller arbetsbeskrivning.

Hårda villkor

Jag klarar mig inte på min lön. Jag trampas och ses ned på. Jag anses utföra det enklaste jobbet i samhället. Jag jobbar med outbildad personal. jag jobbar med personer som inte kan svenska. Jag tar emot förnedrande blickar och ord från anhöriga till brukare. Jag tar skit från brukare.

Jag är aldrig tillräcklig. Jag kunde alltid ha gjort mer. Jag saknar befogenheter att lösa de situationer som ligger framför mig. Jag förväntas anta alla arbetsuppgifter, hur vidriga eller mot min person de än är. Jag får frekvent höra kritik gentemot hemtjänsten från den så kallade allmänheten.

Jag klarar mig inte på min lön. Jag älskar mitt jobb. Jag vill inte göra något annat. Jag tar hand om mina kollegor. Jag engagerar mig i varje enskild brukare. Jag har förmågan att knyta personliga band med de människor jag hjälper varje dag. Jag ger allt jag har.

Jag är grymt bra på det jag gör. Jag finner en tillfredsställelse i att förgylla jul, påsk och midsommar för gamla och ensamma. Jag är alltid glad och tillmötesgående. Jag tar mig an nya arbetsuppgifter med ansvar och pliktkänsla. Jag ser till att ha rätt kunskaper för att utföra mitt jobb.

Ekonomiska orättvisor

Jag klarar mig inte på mitt jobb. jag tar mig ändå upp varje morgon och åker till jobbet. jag blir vansinnig när svaret på min kritik är att byta jobb. Jag vill ha en bestående förändring. Jag vill ha en attitydförändring. Jag anser att undersköterska i hemtjänsten ska vara det finaste och mest attraktiva av alla yrken. Jag anser att det är det mest komplicerade yrket som finns. Jag kan omöjligt se hur jurist, arkitekt, enhetschef eller IT-tekniker kan vara viktigare och mer ”värt”. Jag blir oerhört provocerad av att en enhetschef som misskött sitt jobb får multipla årslöner i avgångsvederlag och dessutom ett nytt chefsjobb. Jag får sparken eller omplacering helt utan förhandlingar om finfin ersättning om jag missköter mitt jobb eller är obekväm.

När jag påpekar tydliga brister i verksamheten så hånas jag eftersom jag ju bara är hemtjänstpersonal. Jag förväntas skriva långa komplicerade journaler, men lönen skvallrar om att jag inte är avlönad för min intelligens. Arbetsgivaren kräver att jag ständigt lär mig nya saker och lätt kan ta in ny information, men i en löneförhandling spelar inte min kompetens särskilt stor roll.

Förtjänar samhällets respekt

Jag klarar mig inte på min lön. Men jag skulle vilja att mina nästa och sista 20 år i hemtjänsten kantas av samhällets respekt för yrket. Jag önskar även bli avlönad på ett rimligt sätt. Jag vill ha samma rättigheter och möjligheter som alla andra kommunanställda. Jag förväntar mig att få varma uppskattande blickar när jag jobbar när ”alla andra” är lediga. Jag vill att min oerhört breda kompetens, som bland annat innefattar installation av tv-kanaler, ta bort stopp i avlopp, köra odubbat på isgator, såromläggningar och svåra förflyttningar av brukare, faktiskt uppskattas och hyllas.

The post Anna Brandenberg – Välfärdsarbetares arbetsvillkor måste förändras first appeared on Opulens.

POLITIK. Med anledning av det förestående nyvalet i Tyskland den 23 februari reflekterar Jesper Nordström över alt-högerns frammarsch och de långa efterverkningarna av DDR:s kollaps. ”En välfärdssamhällets dödsdans,” skriver han.

Det finns något djupt olyckligt i relationen mellan den konservativa, ibland rent konspiratoriska alt-högern och den klassiska liberala högern. Den ena kan liknas vid en pyroman, den andra vid en falsk brandkår. Den ena skapar oro och osäkerhet i samhället, medan den andra påstår sig kunna återställa ordningen genom lag och tradition. Karamellkung och tandläkare i ett.

Neoliberalismen, med sitt fokus på fria marknader och minimal statlig inblandning, har ofta fått kritik för att den orsakar ojämlikhet och social splittring. Detta skapar inte bara ekonomiska klyftor utan också en känsla av osäkerhet och förlorad sammanhållning. Denna osäkerhet är jungfrulig mark för alt-högern, som i sin tur ser en möjlighet att erbjuda sina egna lösningar på det kaos som den nyliberala politiken ofta medför. Lösningar i stil med Al Capones soppkök för de fattiga i depressionens Chicago.

Alt-högern, med sina nationalistiska och ofta rent auktoritära tendenser, lovar att återställa ordningen, och ofta genom att återvända till fantasibilder av en ”bättre tid”, när allt var mer förutsägbart. I Sverige till exempel genom att försöka damma av Bullerbyromantiken.

Nyvalet i Tyskland

När det gäller det tyska nyvalet den 23 februari i år så är den egentliga stenen i skon DDR:s kollaps och hur denna fortfarande har efterverkningar.

Kollapsen, ja. Plötsligt var hela östblocket upplöst och människorna som levt under de nu störtade kommunistiska regimerna kastades in i en osäker och oviss framtid. 

De ekonomiska omställningarna var hårda, och många förlorade sina jobb, sin trygghet och sin plats i samhället. Västvärldens löften om frihet och välstånd blev i många fall en svidande besvikelse för många i de tidigare socialistiska länderna. Det skapade ett vakuum – och i detta vakuum kunde idéer om en återgång till ”ordning” och ”tradition” få fäste. DDR:s kollaps satte fart på en oro som fortfarande ekar i de gamla östländerna, och här kommer alt-högern in som den aktör som erbjuder en lösning, om än en förvrängd sådan.

Östra delen av Tyskland

Ser vi ännu längre tillbaka i tiden så var östra Tyskland före bildandet av DDR en region präglad av ett slags paternalistisk feodalkultur präglad av en ostelbisk junker-klass. Det fanns enorma gods med arrenden och en värdekonservatism som minst sagt stod emot marknadsliberalismens ideal. Sedan kom socialismen. Summa summarum; Östtyskland 1989 var som det postsovjetiska Ryssland, en region som knappt upplevt liberal demokrati eller marknadsliberalism i västerländsk anda i modern tid.

Det har också sociologiskt påvisats att det östtyska kommunistpartiet snarare ville betona kontinuitet än uppbrott. Det gjordes genom att förankra DDR:s näringar i det lite mystiska Heimat-begreppet. I östra Tyskland fanns Europas främsta tillverkare av klassiska musikinstrument men även produkter som leksaker och nötknäckare var lätta att inlemma i begrepp som platskänsla, småskalighet, autenticitet. Begrepp som låter sig placeras såväl till höger som vänster på den politiska skalan.

När muren föll

En specifik företeelse i samband med murens fall kan fungera som en avslutning värd att begrunda. När muren raserats noterades att det i forna Västberlin plötsligt fanns fler grävlingar och rävar ute på gatorna nattetid. Det förklarades med att det mindre moderna och småskruttiga Östberlin lockade till sig dessa djur. Innergårdar med äppelträd här, ett litet potatisland där, allt för att dryga ut hushållskassan i den havererade planekonomin. Djuren dog emellertid av stress när de möttes av Västberlins neonljus och hårdare tempo.

Däri finns ett slags parallell till fabriksarbetaren på något VEB-verk i DDR som kanske hånlog mot femårsplanen men i alla fall kunde vara säker på att ha ett jobb att gå till. Efter murens fall blev det i stället en strid på kniven.

Ett äktenskap i helvetet

När nu den klassiska högern närmar sig alt-högern i Tyskland så är det ett slags äktenskap i helvetet där båda parter spelar på samma känslor av otrygghet, men på olika sätt. En välfärdssamhällets dödsdans.

The post Nyvalet i Tyskland 2025 ‒ välfärdssamhällets dödsdans? first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Kanske handlar det om att försöka hitta tillbaka till det tillitsfulla och omhändertagande samhället.” Det skriver Lars Thulin apropå det kriminella våld som banar väg för reella hot mot demokratin.

Att vara en bra journalist handlar om att orka undersöka vad som döljer sig bakom de braskande rubrikerna. Det innebär att lägga mindre kraft på makthavares och tyckares inövade ordsvador och i stället se vad händelser gör med enskilda personer. Det handlar om människor som kan få hela sin tillvaro omskakad, ibland krossad av något som är värt en tvåspaltig artikel på en sida inne i tidningen.

En journalist som är en mästare på detta är Peter Kadhammar på Aftonbladet och han har flera gånger prisats för sin förmåga att med värme, vänlighet och nyfikenhet närma sig dessa personer. Och sedan kan han med behärskad ilska berätta hur livet kan bli för dem som på ett eller annat vis drabbats.

Senast gjorde han det i artikeln om Skulptörvägen 32 i Johanneshov i södra Stockholm. I en text om ännu en ”vanlig” sprängning. Den typen av nyheter man knappt orkar läsa längre. Men artikeln berörde mig djupt, gick in i mina hjärterötter och tog fram minnen, dofter, ljud och känslor jag trodde var bortsorterade ur min hjärna.

Minnen av en idyll

För huset och grannskapet var en del av min barndom. Jag växte upp på Etsarvägen ett stenkast, eller ska man säga en tryckvåg, bort. I området fanns den lekpark och plaskdamm som Kadhammar beskriver. Där upplevde jag barndom och ungdom – från det jag drogs i barnvagn av morsan, där hon satt på en bänk med andra mammor och övervakade mig då jag härjade i sandlådan, till åren med kompisarna med smygbloss i regnskyddet, trevande försök att visa känslor för tjejer och turer på knattrande Puch-mopeder.

I den huskropp som beskrivs, eller om det var den intill, fanns skomakaren vi besökte, för på den tiden gjordes ofta både omsulningar och omklackningar. I ett av husen låg ett pepparkaksbageri som vissa tider spred en sagolik doft in i lekparken. I bageriet kunde man köpa påsar med krossade kakor. Jag har ett minne av att de kostade en eller två kronor. Sedan strödde morsan de bruna smulorna över filmjölk. Tallrikarna länsades helt. Så gott.

Lekparken var dessutom försedd med lektanter. Stadiga och erfarna damer som höll ordning samt hade ett tröstens ord för något barn som var ledset och även ett plåster att sätta på mindre blessyrer. Detta universum var ett destillat av folkhemmet – välkomnande, omhändertagande. Helt enkelt – snällt. En idyll, om man så vill. Oskuldsfullt och naivt är måhända mer nedsättande ord. Men det märkliga är att det ”oskuldsfulla” och ”naiva” fungerade, blev grundläggande i samhällsbygget.

Kriminellt våld som drabbar likt terrordåd

Det besinningslösa kriminella våldet som nu har hemsökt dessa kvarter riskerar att skapa bestående sår hos de boende. Kanske främst själsliga. För de kroppsliga skadorna läker inte sällan bättre och snabbare.

Därmed drabbar sprängningen i det som var mitt barndomsparadis på samma vis som politiskt motiverade terrordåd gör världen över. För målet med sådana illdåd är egentligen inte att skapa skador och dödsoffer. Det primära målet är att slita sönder det samhälle, den verklighet, den trygghet vi bygger våra liv på. Skräck, förlorad tilltro och hat är syftet för terror typ 11 september-attackerna, lastbilsmorden på Drottninggatan och massakern på Utöya.

Vad sker när idyllen är borta?

När tilltron, kanske definierad som tryggheten runt Skulptörvägen, är borta så dyker de mörka krafterna upp. De som hatar den rådande ordningen i vårt samhälle. Och erbjuder något de kallar alternativ. Det handlar om främlingshat, repressiva lagar, ett vi-och-dom-samhälle. Ett samhälle där lagar, rättssäkerhet, demokrati och konstruktiva politiska samtal ses som något onödigt och krångligt. När man i stället kan luta sig tillbaka och låta några starka makthavare ta över.

Paralleller till nazisternas maktövertagande

Nazisternas övertagande av makten i Tyskland på 1930-talet är ett typiskt exempel som kulminerade med det mest symboliska, att sinnebilden för det demokratiska samhället, riksdagshuset i Berlin sattes i brand.

En repris på detta i vår tid ser nu ut att ske i USA. Mest betecknande är att de som försökte utföra en statskupp i symbolen för det landets demokrati, Kapitolium, inte bara har benådats utan klassas som hjältar och frigivna politiska fångar av presidenten. Därmed har det politiska våldet både godkänts och hyllats. Landets nye ledare har bildligt talat urinerat på fundamentet i USA:s statsskick.

Bakom sprängningen på Skulptörvägen 32, och attentaten mot andra adresser, i ett Sverige som i princip dagligen drabbas på samma vis, finns inga politiska motiv. Men effekten är identisk med den som uppstår vid politiska terrordåd. Effekterna av attackerna från de parallellsamhällen som tillåtits växa fram kan få samma följder som de i Berlin 1933 och Washington 2019.

Finns det en väg tillbaka?

Finns det en väg tillbaka – för Sverige, för Västerlandet, för den parlamentariska demokratin som sina brister till trots, ändå skapat lycka och välstånd som inget annat politiskt system genom historien? Kanske handlar det om att försöka hitta tillbaka till det tillitsfulla och omhändertagande samhället. Vårda föreställningen om detta ideal som en vacker blomma som trampats ner i en rabatt, men som inte är helt knäckt utan har en chans att läka med lite vatten och omvårdnad.

Sociala medier borde vara forumet för detta. Men den tycks dörren vara stängd, för där har de mörka krafterna tagit över kontrollen.

Så, kommer det någonsin igen att dofta pepparkakor utanför Skulptörvägen 32? Tveksamt.

The post Idyllen som sprängdes ‒ finns det en väg tillbaka? first appeared on Opulens.

SÄGA IFRÅN. Fattigdom är ingen skam. Det är fråga om ett politiskt misslyckande. I diskussionen om, och protesterna mot, liksom de absurda hyllningarna av de inskränkta och bigotta lokalpolitiker som den senaste tiden förbjudit tiggeri glömdes denna självklara sanning alltid bort, skriver Crister Enander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tysta köer ringlar sig framåt. Sakta rör de sig fram mot bordet där matkärlen står framställda. Nedslagna blickar. Försagda miner. Och skammens böjda nackar.

Ingen vill vara där. Ingen talar frivilligt. Sneglande ögonkast i smyg.

Det sitter djupt i oss alla. Att ta emot allmosor ses — perverst nog — som en form av förnedring. Som ett moraliskt misslyckande. Det är en fördom som tycks svår, ja, rentav omöjlig att utrota.

Fattigdom är ingen skam. Det är fråga om ett politiskt misslyckande, ett tecken på ett samhälleligt fiasko. Inget annat. I diskussionen om ,och protesterna mot, liksom de absurda hyllningarna av de inskränkta och bigotta lokalpolitiker som den senaste tiden förbjudit tiggeri glömdes denna självklara sanning alltid bort.

Enskilda människor har inte kommit till korta. Samhället har inte klarat av sitt uppdrag. Det rör sig om ett politiskt och administrativt systemfel.

Ingen — och jag menar verkligen ingen — vill frivilligt sträcka ut näven för att kanske, eller oftast inte, få ta del av andras givmildhet och godhet. Allmosan bränner som saltsyra i handen, skär sår i själen.

Nyligen skrev jag en krönika där jag tog upp den nya tidens oroväckande ängslighet och den politiska paralysi den ofta för med sig.

En ny sorts rädsla slår allt oftare följe med allt fler in i det mörka skymningsland som ersatt välfärdssamhället. Tigandet inför missförhållanden och orättvisor blir hos många till en andra natur, och detta medför även en närmast krampaktig ovilja — eller oförmåga — att se vad som verkligen händer och sker i dagens Sverige.

Håller vi sakta på att trubbas av? Skalas själva vår mänsklighet av oss som kunde vi plötsligt ömsa skinn, bli av med empati och inlevelseförmåga och få en noshörnings hårda hud i stället?

Bryr vi oss inte längre? Blundar vi numera helst för orättvisor och uppenbara missförhållanden? Vill vi verkligen inte veta? Orkar vi inte längre ens att hålla liv i vår vrede? Hur mycket elände — och förnedrande dynga från övermakten — tål vi?

Nedskärningar. Hysteriska och vettlösa besparingar där utan tvekan mer insatser och pengar inte bara behövs utan krävs omedelbart för att människor inte ska lida och lida svårt och även riskerar att avlida.

En vård där vinst går före allt i alla lägen och sammanhang. Patienter och personal, unga och gamla, som varje dag far illa, hemma, på arbetet, på sjukhus och vårdinrättningar. Sjuka som systematiskt vägras den ekonomiska hjälp de har rätt till — det är våra pengar, ingen annans. Våra!

Den huvudlösa — för att inte säga hysteriska och ideologiskt förblindade — privatiseringen har bland annat lett till att landets löjligt många privatägda apotek inte längre har viktiga och livsnödvändiga mediciner. Svårt sjuka människor, ja till och med döende kan inte längre få köpa de medikamenter som bokstavligen håller dem vid liv. Lagren är tomma. Ingen har överblick. Ingen tar ansvar. Larmrapporterna rasar in i allt högre tempo. Ingen bryr sig. Ty det ökar inte vinsten i deras aktiebolag.

Vill vi verkligen ha det så här? Eller uttryckt från en annan synvinkel: Finns det fortfarande någon som är beredd att försvara detta vansinne och denna misshushållning med gemensamma skattemedel? Hur många måste drabbas?

Det är numera långa köer till de få soppköken som frivilliga krafter organiserar  — inte minst  enskilda människor inom Diakonin och Frälsningsarmén. ”Vi möter människor som har jobbat hela sitt liv, men inte kan leva på sin pension. Det finns äldre hemlösa som sover på bussar, på stationen och i värmestugor när de är öppna. Det är helt förfärligt”, säger Mathilda Järgerdén i en intervju i tidningen Samhällsnytt. Hon arbetar som platschef på Stadsmissionen i Malmö.

Ja. Så är det. Soppkök i Sverige.

Året är 2019 och vårt land har en socialdemokratisk statsminister. Låt herr Stefan Löfven och fru Annika Strandhäll dela vardag med våra fattigpensionärer och hemlösa bara en enda ynka vecka. Sedan, efter dessa ynka sju dygn, skulle jag vilja höra vad de tycker om det välfärdssamhälle de nu hjälpsamt och nog så flinkt och falskt och tjänstvilligt krossar och river, sten för sten med en nit och ett engagemang som skrämmer mig och samtidigt fyller mig med en osedvanligt stor och mäktig vämjelse. Sveket är gigantiskt.

Att högerpartierna agerar som högerpartier alltid har gjort, ja inte förvånar det mig. De vill öka klyftorna, de strävar och har alltid strävat efter att ge till de redan riktigt rika och ta från de som trälar längst ner i samhällspyramiden.

Jag vägrar låta vredens lågor slockna. Jag vägrar förslöas.

Förtryck är förtryck. Armod är armod. Fattigdom är och förblir fattigdom. En människa är en människa och hennes värdighet får inte kränkas. Hennes mage får inte vara tom. Hon ska ha tak över huvudet och ett skäligt liv.

”Vi är inte skit!” – för att citera poeten Göran Sonnevi. Ja, jag vänjer mig inte! Jag kommer aldrig att vänja mig. Vi måste säga ifrån. Så ännu en gång, Göran Sonnevi skriver:

Men det finns bara dom här

människorna som

finns här,

slitna, förbrukade

Och det måste gå

För det går ju

inte utan människor

Även om de flesta inte fungerar så bra

är dom inte skit

Vi är inte skit!

The post Vi är inte skit! first appeared on Opulens.