SHAKESPEARE. Bengt Eriksson har läst Tova Gerges tolkningar av Shakespeares sonetter och tycker att de är bra. Men reflekterar samtidigt över den svåra konsten att översätta.

Sonetter av William Shakespeare
I tolkning av Tova Gerge
Nirstedt/Litteratur

Översättning eller tolkning? Går ens en översättning av skönlitteratur att åstadkomma utan att det blir en tolkning? Och särskilt då kanske av poesi. Om det ska gå måste ju översättaren frigöra sig från det mesta, till exempel samtiden, dagens språkbruk och sig själv. Ja, allt utom originaltexten (och, när det som här gäller ett äldre verk, dess tid).

Så jag frågar igen: Går det? Eller snarare, ska det verkligen gå? Är det något att sträva efter? Eftersom det inte går, som sagt. Kanske bör istället varje översättare ha som syfte och mening att tolka i sin nutid. Att, i det här fallet, överlämna William Shakespeares ”Sonetter” som tillgänglig, fungerande och ingripande lyrik i läsarnas tid – en förbindelse mellan då och nu.

Annars blir väl resultatet som bäst och mest ett historiskt dokument och som värst och sämst ett museiföremål i någon monter med en glasruta som skydd mellan sig och läsaren. Guiden pekar på föremålet och läsarna kan konstatera att så diktade alltså Shakespeare. Jaha. Men har det kommit någon ny diktsamling?

Den här recensionen hade också kunnat börja på följande sätt: Att vare sig översätta eller tolka Shakespeares ”Sonetter” till svenska är omöjligt. Det går bara inte, om översättaren/tolkaren ska hitta de motsvarande, exakt rätta svenska orden för Shakespeares sena engelska 1500- och tidiga 1600-talsord samtidigt som hen räknar rader och stavelser och dessutom ser till att rytmen stämmer.

Bara att ge upp, ju. Kanske bättre, för att få fram innehållet i sonetterna, att översätta rakt av till prosa? (Och rekommendera intresserade att läsa dem i original, för trots deras ålder är William Shakespeares 154 sonetter inte alls svårlästa idag heller.)

Gerge och Ström, en jämförelse

Med dessa inledningar skrivna vill jag säga att jag tycker Tova Gerge lyckas bra, så bra som jag tror är möjligt med sina tolkningar av sonetterna. Lika bra som Eva Ström häromåren lyckades med sina tolkningar. Jo, kanske småfult att jämföra men hennes bok ”Sonetter – William Shakespeare – Tolkning och kommentar Eva Ström” (Lind & Co, utgiven 2010) är den närmast föregående tolkningen av Shakespeare-sonetter som jag har läst så det blev omöjligt att inte ta fram den boken och jämföra.

Ström är kanske inte striktare men hon är strängare mot sig själv. Hon söker svenska ord som står Shakespeares engelska närmare. Gerge tolkar vildare och mer frisläppt, inte innehållsligt, där är bägge lika noga, men språkligt.

Intressant att jämföra hur de tolkar/tolkat, bägge två, var för sitt, men också hur själva böckerna är gjorda. Ström lät Shakespeares original inleda varje tolkning, de trycktes efter varandra, alltså original-tolkning, så att läsarens ögon snabbt kunde växla mellan originalet och tolkningen. Ett grepp som alltid fungerar bra. Ström skrev också en kommentar till varje tolkad dikt direkt efter tolkningen.

Tova Gerge skriver i stället ett essäliknande, högst personligt och ja, intimt efterord (med angivna notnummer) om William Shakespeare, hans sonettdikter och sina tolkningar. Ett lika spirituellt som självsvåldigt efterord, det är mycket läsvärt och ger en bra grund till förståelsen av hennes tolkningar, varför hon översätter och tolkar som hon gör.  

Efter efterordet kommer noterna med förtydliganden. Också detta fungerar väl men långt ifrån lika bra som Ströms omedelbara kommentarer. Vad gäller själva tolkningarna tänker jag inte gradera, Gerges respektive Ströms tolkningar konkurrerar inte. De kompletterar. Läs bägge! Det går alldeles utmärkt och ger en dubbel ingång till Shakespeare-sonetterna.

Gerge både vågar och fegar

Bägge lyckas/lyckades lika bra – och för all del lika dåligt eller inte så bra, ibland. (Främst tänker jag kanske på rytmerna som tar några snedsteg, fast Shakespeare själv kunde faktiskt också halta till.) Av just den anledning som jag tidigare redogjorde för: Det är omöjligt för någon enda översättare/tolkare att lyckas rätt igenom och fullt ut. Rytmen kan ta ett felsteg. Rimorden känns inte som de mest självklara. Ordföljden måste omvändas.

Det går bara inte att undvika. Tova Gerge har också skrivit ungdomspjäsen ”Så nätterna”, uppsättningen av teaterpjäsen föregick utgivningen av boken, med utgångspunkt från sina tolkningar av William Shakespeares sonetter. (En Romeo och Julia-berättelse som triangeldrama och det passar bra, för just så är också sonetterna.) Teaterrecensionerna innehöll en del kritik för nytolkningen av sonetterna medan den tryckta boken knappt uppmärksammats alls. Men hur har hon då tolkat:

Har Gerge översatt och tolkat med talspråk, för framförande på scen? Nja, hon tolkar inte på talspråk men använder enstaka talord – som ”dom”. Hon kan också foga in ett ”så” för att rytmen ska ramla på ändan.

Inte mer. Och det är synd, kan jag tycka. Att hon både vågar och fegar. (Som en recensent skrev när jag försökte göra något liknande med Sapfos dikter och fragment, tolka henne och dem samtida med idag. Då borde jag ha vågat ännu mer, enligt den recensionen.) I likhet med Gerge, som vågar mycket men fegar lite.

Intensivt efterord

Tolkandet hamnar liksom mitt emellan, det når inte ända fram till idag. För Shakespeare (liksom Sapfo) är dagsaktuella, fortfarande, just nu. Ja, nog kanske ännu mer idag, ännu mer behövliga. Ämnena för William Shakespeares sonetter – den unge, vackre mannen som sonetterna diktades till och om, den förbjudna kärleken och åtrån, alltså sex och poeten själv – befinner sig inte under ytan och i garderoben numera. Eller borde inte göra  det.

Läs Tova Gerges efterord, börja med att läsa det, hennes intensiva efterord, om hennes förhållande till sonetterna, snarast så, och till ämnet för sonetterna, till poeten Shakespeare och den unge mannen. Liksom vardagspersonligt skrivet, direkt tilltal, kroppsnära, såväl med hjärtat som kroppens övriga delar. Gerges förklarande – både för sig själv och läsarna, tror jag – efterord lägger grundstenar för läsningen av själva sonetterna.

Shakespeares första sonett

Jag måste ju citera något också när jag tyckt så mycket, ska avsluta med att citera hela William Shakespeares hela första sonett i Tova Gerges tolkning. Frågor: Är detta dåligt? En alltför modern tolkning? Svar: två gånger nej. Nej! I alla fall jag tycker att det här är bra. Läs! Och läs gärna högt för dig själv…

1.

Vi åtrår vackra väsens tillväxt, skörd,
en evig skönhets ros som motstår död,
men tids nog så blir mogen frukt förstörd,
och ättlingen bär minnet, ung och spröd.
Men binds du vid din egen klara blick,
och matar lågan med din egen växtsaft,
skapar du svält av överflöd du fick,
grymt blir det ljuva till din egen motkraft:
Din unga friskhet pryder världen nu,
ger bud om att det blir en praktfull vår,
Men din knopps innehåll begraver du,
du söta tölp, står snålt kvar där du står:
      Frossa nu inte, ömka världen, kom –
      i världen, inte graven, hungrar dom.

The post Den svåra konsten att översätta Shakespeare first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Genom åren har jag sett de mest fantastiska uppsättningar på Berlins tre stora operahus, men det var först häromåret som jag upptäckte att det även finns en rad små operakompanier i den tyska huvudstaden. Och att deras produktioner ofta är minst lika spännande.

Berlins minioperahus verkar i medieskugga av de internationellt uppmärksammade etablissemangen: Deutsche Oper, Staatsoper och Komische Oper. En av dessa småensembler, Novoflot, gör nydanande upptäcktsresor genom hela den klassiska repertoaren – och dirigenten Vincente Larranga förklarar över en kopp cappuccino vad som utmärker ensemblens alternativa och ”futuristiska” operakonst: ”Flexibiliteten, glädjen att testa, att experimentera med nya format, prova nya vägar.”

Berlinkollektivet Tristan & Associates gör barockopera i häftiga nytappningar. Deras avantgardistiska produktioner är visuellt anslående och man använder sig gärna av dansinslag. Ensemblen, som vill lyfta fram barockoperans omedelbarhet och starka emotioner, har haft stora framgångar med blamd annat Händeloperor. Även Kiez Oper är inne på barockopera och gör uppsättningar på både nattklubbar och i övergivna gamla badhus. Ensemblen har experimenterat med maffiga crossover-projekt och är överlag estetiskt nydanande.

Gruppen Musica Sequenza vill sudda ut genregränser och skapa uppsättningar i dialog med andra konstarter. Under parollen ”Baroque is the new pop” kombineras tidstrogna instrument med synthesizers och tungt beat. Elektrifierad barockmusik pumpar här fram i technorytm. Konstnärlige ledaren Burak Özdemir har bland annat initierat en serie betitlad Opera del futuro.
Härutöver kan nämnas Radialsystem V (ett 2 500 kvadratmeter stort kulturcentrum i en före detta pumpstation där flera kompanier, bland annat världskända Sasha Waltz & Guests, huserar), Operalab Berlin, Home Oper, Stageink, Hauptstadtoper, Neuköllner Oper…

Bäst av allt: Det råder en konstnärligt fruktbar ”tävlan” mellan de stora och små operascenerna. Konstnärligt progressiva institutioner som Schaubühne, Volksbühne och Deutsche Oper fungerar som ”transformatorer” mellan etablissemang och avantgarde. Chefspersoner på ”de tre stora” låter sig säkerligen inspireras av avantgardisternas otyglade experiment på undergroundscenerna. Och vice versa: detaljputsade bländande produktioner på Staatsoper kan förstås inspirera också den mest radikala unga regissör.

Lusten att experimentera med klassikerarvet har fått mig att minnas en för mig så underbar ”dörröppnare”. Som tonåring fick jag en LP-skiva som visade på ett helt nytt sätt att spela klassisk musik. Det var en skiva med den holländska gruppen Ekseption; en samling långhåriga hippies som spelade klassisk musik som inga andra. Särskilt förälskad blev jag i Ekseptions poppiga version av Bachs Air. Gång på gång satte jag ner pickupen på just det spåret – och vred upp volymen så högt så att alla i familjen skulle höra hur underbart det var. En dag fick vi besök av en person som råkade vara musikkritiker; han deklarerade omedelbar att så där borde man minsann inte få förstöra musik skriven av den ärovördige Bach.

Vari bestod Ekseptions storhet? Vad gjorde dem så ekseptionellt bra att de än idag fyller mig med beundran? Förvisso var medlemmarna begåvade musiker, men den verkliga talangen och karisman fanns hos keyboardspelaren och pianisten Rick van der Linden, vars musikaliska geni genomflödar allt. Han arrangerade åtskilligt, men framför allt framträdde han med ett så fenomenalt klaviaturspel att man sällan ser dess make. Han spel präglas av hängivenhet och flödande intensitet och emellanåt av en rytmisk interpunktion som påminner om den samtida engelska gruppen Supertramps lite struttiga komp.

Till en början var Ekseption en liten holländsk jazzgrupp som inte utmärkte sig annat än lokalt – men från 1967, när Rick van der Linden anslöt sig, började marschen mot stjärnorna. Den nye pianisten var den enda av medlemmarna som hade en bakgrund i den klassiska musiken. Egentligen var det inte meningen att gruppen skulle spela annat än pop och jazz – men när en skivproducent i en inspelningspaus hörde van der Linden briljera vid pianot framkastades idén att de i stället skulle poppa upp kända klassiker. Och där började framgångssagan. Under 1970-talets första hälft var Ekseption världskändisar och turnerade jorden runt. I Frankfurt spelade gruppen för en publik på 160 000 personer. Ekseptions version av Bachs Air låg i topp på holländska listor; uppoppade klassiker var med ens bland det mest hippa som fanns. De personer som förfasade sig och som menade att gruppen våldförde sig på originalen fick allt mindre respons. I Nederländerna ökade försäljningen av klassisk musik med flera hundra procent.

Var tid gör sina tolkningar. Jag tänker på alla häftiga Bachtolkningar som jazzmusiker gjort genom åren och uppdateringar à la Walter Carlos och Keith Jarrett. Idag kan man på Youtube se häftiga crossovers mellan exempelvis barockmusik och techno – kolla in exempelvis följande: Vanessa Mae – Storm (Vivaldi Techno); Indila – Dernière Danse (Amadeus – violin cover instrumental); Amadeus – Storm; Antonio Vivaldi – Winter (Trance Remix). I den sistnämnda: en extas där musiken blivit utlevelsefullt sexuell snarare än sensuell.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Var tid gör sina tolkningar first appeared on Opulens.