GRAFFITI. Konstnären, graffitimålaren och musikern Carolina Falkholt får mycket uppmärksamhet för sina muralmålningar av den kvinnliga kroppen, som hon skapar i syfte att avkolonialisera den.

Du är ju aktuell på flera håll, nu närmast ska du delta på Fittfesten i helgen, med skribenterna till Fittskrift, vad ska du att prata om där?

– Jag förbereder alltid det jag ska säga fram till att jag ska säga det och har inget färdigt manuskript, men jag kommer att berätta om mitt arbete och hur det har utvecklats från graffiti till graffitta och tillbaka till graffiti. Och om min forskning som just nu handlar om att avkolonisera den kvinnliga kroppen, den kvinnliga sexualiteten och det kvinnliga psyket genom att göra offentlig konst där det här står i fokus.

Är det så du skulle beskriva ditt skapande?

– Ja, just nu har jag precis gjort klart en hundra kvadratmeter stor fittmålning på en vägg här i Göteborg. Det är en bakgrundsmålning till verket Lesbisk Häxhora som jag jobbar med, delvis för att samla in pengar till före detta prostituerade, kvinnor och transpersoner, som gör yoga som rehabilitering. En kvinnlig person står och gör yoga och twerkar i målningen och lutar sig in en fitta. En person jag känner jobbar ideellt med det här projektet så jag ville gärna stötta det genom konsten.

Du använder Grafitta som benämning på din konstnärliga praktik, var kommer det ifrån?

– Jag har gjort det men nu håller jag på att omvärdera den benämningen. Jag skrev precis en kritisk fallstudie på mitt universitet om Grafitta, och kom då på att det ändå är graffiti som är ursprungsformen. När jag fick barn och inte hade lika mycket tid över så blev det inte längre graffiti, reglerna för just den typ som jag höll på med, style writing, är så specifik. Jag behövde någonting för att kunna bryta mig loss från graffitin för att sedan bemästra den i sin helhet och gå vägen via mer institutionaliserad konst och konstteoretiska begrepp. Men jag är inne i en process av konstnärligt arbete hela tiden, på en massa olika plan.

– “Grafitta ” kommer egentligen från min mamma, “ska du ut och Grafitta nu” frågade hon när jag skulle ut och måla som tonåring. Först var det lite jobbigt för fitta var inte direkt något bra ord när jag växte upp, men när jag sedan började kalla min konstnärliga praktik för grafitta så var det som ett återtagande av ordet fitta.

Könsorgan brukar ofta ingå i dina verk, hur kommer det sig?

– Det finns inte ett enda tydligt budskap utan det är min konstnärliga praktik. Även konsthistoriskt sett har andra feministiska konstnärer gestaltat kön, födande och kvinnlig kraft och sexualitet. Jag funderar på sexualiteten i sig, man kan ha den som arbetskraft och som drivkraft, den behöver inte vara just sex. Det finns delar i hjärnan som är sammankopplade där det som är sexuellt och det som är lustfyllt på ett kreativt sätt hör samman.

– Varför just kvinnokönet, det är för att det ska komma en gigantisk sprutfontänorgasm och dränka Sverigedemokraterna i avgrunden. Fascister ska sprutas ner med kvinnlig orgasm så att de inte kan andas längre av all denna vätska som kommer ur det eviga såret i själen som patriarkatet har orsakat hos kvinnan i alla tider.

Så poetiskt! Ditt verk i Göteborg blev nyss övermålat med svart färg. Varför reagerar människor så starkt på dina målningar av kön, tror du?

– Ja, det är en bra fråga. Det finns fortfarande väldigt mycket högerkonservativa, underutvecklade åsikter och blicken på konsten är inte särskilt utvecklad bland stora delar av det svenska folket, eller i världen överhuvudtaget. Det är väl för att samtidskonsten inte är särskilt lättillgänglig. Är man inte konstnär eller konstvetare så kan det vara svårt att som helt utomstående vara delaktig i det som händer i konsten.

– Jag försöker göra konsten mer tillgänglig för en bredare publik genom mina målningar och min tematik, som egentligen är väldigt allmänmänsklig. Det handlar ju om kvinnokroppen och om kvinnors rättigheter, kvinnors sexualitet, kvinnors psyken och själar, att de är sina egna. De har ju liksom koloniserats av patriarkatet under i princip all evighet så de måste aktivt återtas för att inte falla in i den patriarkala normen som den här gammaldagsa totalhögern står för. En typisk patriarkal form där kvinnor och andra minoritetsgrupper inte har samma värde som den vita mannen, en världsbild som behöver förstöras för evigt och det är vad min konst vill jobba på.

Du har även varit verksam i New York, hur har tiden där påverkat ditt konstnärskap?

– New York bara öppnade upp sig och tog emot mig när jag kom dit från Stockholm i slutet av nittiotalet. Jag fick lära mig måleri och graffiti av världsmästare, stora fantastiska konstnärer som tog sig an mig och jag fann mig på något sätt till rätta. Jag älskar New York, jag var nyligen där på ett residency och skulle gärna vilja bo där. Men det är inte möjligt, jag får bara låtsas att Göteborg är New York.

Hur kan graffiti och offentlig konst vara viktig för ett samhälle?

– Graffiti är otroligt viktigt för demokratin, det är där det fria ordet också kan skrivas fritt. Språket har en kraft, om graffitimålare bara kunde vara lite modigare utanför den egna graffitins nördigaste kontext, vara mer publika och interagera mera i motståndet mot fascismen som håller på att ta över våran värld. Men jag tror att graffitin kommer att vakna till liv och dra sitt strå till den demokratiska stacken, det känner jag på mig. Det finns så himla många talangfulla graffitimålare överallt där vi bara väntar på att poletten ska trilla ner. Eller så håller de redan på för ofta jobbar de i hemlighet med ett väldigt kodat språk, precis som med samtidskonsten, den institutionella och akademiska, som är väldigt kodad och svårtillgänglig. Någon gång kanske vi måste göra den totalt publik för att alla ska få en chans att läsa den, för både graffiti och konst är ju former för litteratur och läsning, information och kunskapsbildande. Eller så får noobsen bli nördigare.

Hur ser förutsättningarna för offentlig konst och graffiti ut i Sverige?

– Det finns mer dekorativ streetart här i Göteborg än graffiti, som ju oftast är olaglig. Det finns lagliga graffitiväggar som alla får måla på och det är ju härligt. Men jag vill oftast måla på stora ytor, hela fasader är min favorit, och då behöver man söka bygglov som kostar en massa pengar. Så det är en ganska lång juridisk process för att få måla i Göteborg överhuvudtaget. Jag försöker att fokusera på de specifika platserna jag har att tillgå när de uppstår, men jag har även en ateljépraktik där jag målar bilder i mindre format, ritar, skriver och tecknar.

Du hade din första galleriutställning på CFHILL, Du får dansa i min park, i september, med fokus på teckning och måleri. Hur har ditt skapande förändrats sedan du började måla graffiti?

– Jag började måla graffiti som tonåring så det är ganska länge sedan. Jag är uppvuxen i Dalsland så jag kom ifrån skogen och var väldigt influerad av sagoväsen och det överjordiska. Jag har alltid varit i min egna värld och känt mig som en egen sorts människa, så det är det jag målar. De här kropparna har olika superkrafter eller poetiska möjligheter att uttrycka sig och nu befolkas världen omkring mig med mitt konstnärliga uttryck. Konsten är ett eget språk, många har sina egna språkvariationer och de tar olika stor plats.

Hur stor plats har musiken i ditt skapande?

– Jag hade en performance i helgen med gruppen Itallo Bitches, det var väldigt härligt. Vi ska göra en remix av deras låt Pussy Like That som kommer snart. Jag gör också en massa låtar tillsammans med kompisar så det är ett kollektivt, kreativt och musikaliskt pågående arbete. Främst så har Stonefunkers trummisen Christian Ekerfors producerat alla mina nya låtar de senaste åren.

– Jag fastnar lätt i texter, rim och ordföljder som blir melodier i mitt huvud, en slags plats att vara på. Det har jag burit med mig sedan jag var barn. Jag gillar techno och synthar som spelar melodier som går runt, runt runt, det monotont upprepande. Det blir som en slags uppbärande estetik av ljud kring skapandet, musiken som också bär berättelsen med sig. Den är en del av det visuella, det går nästan inte att koppla isär de två aspekterna för mig även om de låter och ser olika ut.

– Att sjunga, eller låta, är en nödvändighet för att ventilera ut känslor och tankar tror jag. Likaså att tala om sin konst, för mig är dialogen nästan hela grunden i mitt skapande, att tala med psykologer, professorer, vänner, familj, journalister, andra konstnärer alla utbyten av tankar och frågorna som ställs gör att min tanke formas och formuleras efter mina känslor i de här situationerna.

Du släppte ju nyligen egen ny musik, EP:n supervision och singlarna Förbränna den och Healing process, berätta om din musik.

– Ja, allting kommer att samlas på vinyl sedan. Jag köpte min första trummaskin och började göra beats 1997 när jag bodde i New York, det var mycket hård, mörk techno och rap som jag har gillat väldigt mycket och influerats av. Det är ett sätt att tänka på tror jag, i ordflöden som rimmar och att få ihop det som ett eget slags broderi.

– Jag har ett skivbolag också som heter Ord, Ljud Och Kön där jag har släppt en singel med poeten Jenny Högström och musikern Niki Yrla som heter Killar som gillar, vilket kommer från dikten Killar som gillar att knarka hellre än att knulla som Jenny Högström har skrivit och som är en låt på Spotify. Dikten finns även i Högströms bok Sad Life, som gavs ut tidigare i år på bokförlaget It-Lit. Jag älskar poesi.

Skriver du poesi själv?

– Ja, jag skrev en dikt nu till utställningen för CFHILL, Genom min svarta blick och ut ur min fitta. Jag gjorde en stor målning, som just nu hänger på Eskilstuna konstmuseum, där dikten är tonsatt i tre versioner och finns som ett ljudverk att lyssna på i hörlurar intill målningen. På vernissagen framförde jag den live och nu på Fittfesten ska jag läsa den.

Vad har du på gång just nu och framåt?

– Just nu och de kommande veckorna håller jag på med den här Lesbiska Häxhoran i Göteborg. Sedan har trafikverket hört av sig och frågat om jag vill återställa min målning God Giving A Fuck vid operan, så det funderar jag på att göra som ett twerk performance. Samtidigt som jag studerar masterprogrammet på Konsthögskolan Valand, det är det jag gör framförallt.

The post Helgporträttet: “Graffiti är viktigt för demokratin” first appeared on Opulens.

SUBKULTUR. Behållningen med Beats är dess energiskt pumpande kärleksförklaring till hela rejvkulturen, skriver Karolina Bergström som sett Beats vilken har biopremiär ikväll.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Beats
Regi: Brian Welsh
Manus: Kieran Hurley, Brian Welsh
Medverkande: Cristian Ortega, Lorn Macdonald, Gemma McElhinney med flera.

Den av Steven Soderbergh producerade nittiotalsskildringen Beats är inte en film om dåtidens Thatcher-härjade Storbritannien, och inte heller en berättelse om landets explosiva rejvscen. Däremot är den svartvita filmen en elektrisk kärleksförklaring till dåtidens rejvfester, och framför allt en skildring av den rebelliska magi som år efter år lockade hundratusentals ungdomar till illegala rejv trots överhängande risk att bli arresterade och misshandlade.

Beats utspelar sig i skotska Glasgow under några dygn år 1994, vilket också råkar vara samma år som den bespottade brittiska lagen Criminal Justice and Public Order Act unisont röstas igenom som ett sista parlamentariskt försök att kväsa den upproriska rejvscenen. Lagen, som citeras i filmens inledning, gjorde det över en natt kriminellt att i större samlingar spela musik ”helt eller främst kännetecknat av ett utsändande av en följd av repetitiva slag”, ett beslut som föranledde nära femtiotusen rejvare att protestera på Londons gator under parollen ”Kill the bill”. Den nya lagen underlättade också för polisen att snabbt ta in och visitera misstänkta samtidigt som den försvagade den arresterades rätt att hålla tyst – med andra ord ett gyllene svärd för den Tony Blair-ledda new labour-regimen som gärna städade upp i leden av rebelliska husockupanter, ekoaktivister och crusties.

Två barndomsvänner, Spanner och Johnno, kommer snart att slitas isär på grund av Johnnos familjs flytt till ett finare område i staden, bort från den småruffiga förort där Spanners kriminelle översittare till bror dealar droger och där Johnnos polis till styvpappa inte ser någon framtid för sin nya familj. Men innan den ofrivilliga separationen satsar vännerna allt på en sista kväll tillsammans, givetvis på en lika magnifik som illegal rejvfest där vägbeskrivningen kommer bitvis genom kryptiska koder på en underjordisk radiokanal. Både knarket, spriten och ett soundtrack med namn som Orbital, Lee Scratch Perry och Leftfield flödar på vägen dit, liksom den obligatoriska romansen och Johnnos revolt mot styvpappans påklistrade utegångsförbud.

Även om miljöerna är skickligt skildrade och det svartvita fotot krispigt vackert, så hade manuset till Beats förmodligen mått bättre av några fler vändor. Nu är filmens styrka knappast dess handling eller persongalleri, även om Lorn Macdonald gör ett riktigt fint porträtt av den av livet tilltufsade Spanner, och även om miljöer som radiogurun D-mans högkvarter vittnar om en autentisk inblick i dåtidens alternativa ungdomskulturer. Ofta haltar den övertydliga dialogen mer än betydligt, och vissa handlingstrådar lämnas hängande lösa utan vidare förklaring.

Behållningen med Beats är istället dess energiskt pumpande kärleksförklaring till hela rejvkulturen, där filmens avslutande partyscen slår gnistor till technotoner bildsatta med videoartisten Weirdcores magiska visuals, och där ungdomarna dansar bort sin arbetslöshet, utsatthet och håglöshet om än bara för en natt. För att citera en sampling från revjpionjärerna Prodigys genombrottsskiva Music för the jilted generation – ”Fuck’em and their law”. Beats får en att vilja bli någorlunda ung igen om så bara för en natt och dansa järnet lika hårt som Spanner till technomusikens ”följd av repetitiva slag”.

The post Spretig rejvkaramell first appeared on Opulens.

TOPPLISTA. Nathan Hamelberg skriver idag en krönika om kulturell appropriering apropå den debatt som nya kulturministern Amanda Linds frisyr orsakat. Som bonusmaterial kommer här Nathans tio favoritapproprieringar av kultur.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

1) När Afrika Bambaataa, Arthur Baker & John Robie utav en kakdeg, bestående av Kraftwerk – Numbers & Trans Europe Express, Captain Sky – Super Sperm och Babe Ruth – The Mexican (som i sig var en appropriering av Ennio Morricones Per qualche dollaro in più, som var ledmotiv till spaghettivästernfilmen För en handfull dollar — spaghettivästern som var den italienska approprieringen av Hollywoods västernfilmgenre), bakade ihop electrofunklåten Planet Rock.

2) När Michael Jackson 1983 i videon till Billie Jean baxade Bob Fosses moves från filmen The Little Prince (från 1974, när låten A Snake In The Grass är med i filmen).

3) När japanska synthlegenderna Yellow Magic Orchestra gjorde en electrocover på Martin Dennys exoticaklassiker Firecracker (som i sin tur är en pastisch på traditionell hawaiiansk musik, som i sin tur inspirerade countryn att appropriera stålgitarr till sitt sound). Eftersom YMO var så jävla funkiga blev de med den låten det första japanska band som fick uppträda i tv-programmet Soul Train.

4) När Muddy Waters, som i sin egen höga person inspirerade bandet Rolling Stones, 1968 ÄNTLIGEN snodde tillbaka lite från dem genom att spela in en cover på Let’s Spend The Night Together på sin monsterskiva Electric Mud.

5) 1988, när Sverigeaktuella Public Enemy rippade skivbolagskamraterna och trashmetalikonerna Slayers Angel Of Death till sin funkiga moralkaka She Watch Channel Zero och alla metalfans som gillat hardcorehiphop halvt i smyg äntligen fick ett starkare argument än Run DMC:s Aerosmithstöld Walk This Way.

6) Hur revolutionära Detroittechnokollektivet Underground Resistance lånade zapatisternas (EZLN) estetik till en mängd av sina släpp (inte minst samlingen Interstellar Fugitives), och skapade identitet i sin anonymitet (tänk ”Todos somos Marcos”) och även reroutade fans, som sökte efter kompromisslös techno, till zapatisternas hemsida.

7) När hela den tidiga panafrikanska befrielserörelsen i den afrikanska diasporan, inklusive slavupprorsledare som Nat Turner och Denmark Veasey (i USA), Paul Bogle som ledde Morant Bay-upproret (på Jamaica 1865) men även abolitionister som Frederick Douglass och Harriet Tubman (som startade Underground Railroad) approprierade Gamla testamentets berättelse om det judiska folkets slaveri och exil i Egypten som en sammanhållande metafor för den afrikanska erfarenheten som stöldgods och egendom i den nya världen, och därmed kunde omvandla innehållet i slavägarnas religion kristendomen till ett revolutionärt budskap.

8) När Roberta Flack bajtade singer-songwritern Lori Liebermans låt Killing Me Softly With His Song och gjorde en vemodig souldänga av en annars rätt trist visa. Flacks version kom senare att bli än mer känd genom att plankas på Lauryn Hills lunginsats på Fugees andra LP.

9) När King Jammy och Wayne Smith skamlöst skapade rytmen Under Mi Sleng Teng — ett försök att återskapa Eddie Cochrans rockabillyhit Something Else från Hiroku Okedas förinställda komp på Casiosynthen MT-40. Hon påstår själv att kompet inspirerats av David Bowies Hang On To Yourself. Voilá, en av åttiotalets mest epidemiskt spridda dancehallrytmer!

10) När Chicago-DJ:erna Spanky, DJ Pierre och Herb J under namnet Phuture torterade synth-sequencern Roland 303 och skapade låten Acid Tracks och genren acid — house, inte rock).

Dishonorable mention: När deltagarna på SD:s valvaka 2010 skrålade ”Jim-mie Åk-e-sson, tja-la-la-la-la” till tonerna av melodin till den traditionella karibiska barnvisan Brown Girl In The Ring som senare populariserades av eurodiscogiganterna Boney M.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Approprieringar: Nathans tio-i-topp-lista first appeared on Opulens.