TEATER. Katt på hett plåttak, på Maximteatern i samarbete med Dramaten och Stockholms Stadsteater, är en skickligt genomförd föreställning. Inte minst på grund av ett ensemblespel som ger mersmak.

Det vilar en närmast klaustrofobisk tyngd över den påvra dekoren till Katt på hett plåttak när Maggie, spelad av Livia Millhagen, och Brick, i Erik Ehns gestaltning, drabbar samman i en dödsdans till synes utan försoning och ände. I huset finns även den frenetiskt babblande  hustrun, spelad av Marie Göranzon, och övrig släkt. Man väntar på att pappan, här i Peter Andersson magnifika  tappning, ska komma hem till sitt stora hus efter en tids sjukhusvård. Hela familjen har samlats, officiellt för att välkomna honom hem på hans 65:e födelsedag, men alla närvarande har en dold agenda. Hela familjen, förutom pappan själv, vet att hans cancer är obotlig och att det rör sig om dagar innan hans saga är all. Nu handlar det om vem som ska få en större andel av arvet, syskon står mot syskon i en allt annat än ädel kamp.

Spritindränkta pjäser med dess karaktäristiska dramaturgi är knappast något som saknas, man kan förvånas över hur slitstarkt konceptet är, där inte minst Lars Norén krattat manegen.. I Katt på hett plåttak finns ett antal tacksamma roller att spela, inte minst gäller det för Marie Göranzon som spelar ypperligt, en modersgestalt från helvetet, kan man tycka.

Tennessee Williams numera klassiska pjäs skrevs 1955, i ett klimat där heteronormen var allenarådande och homosexualitet kriminaliserad. När Elia Kazan ville göra film av Katt på hett plåtak var Tennessee Willliams tvungen att lägga till en scen där Brick och Maggie fullbordar sitt äktenskap – detta för att homosexualiteten som tema inte skulle vara så uppenbar. Stefan Larsson väljer att låta dramat utspela sig i ett slags tomrum, här finns överhuvudtaget inga tidsmarkörer. Tekniken att projicera närbilder bakom skådespelarna är effektiv, men känns ibland lite slitet.

Pappan konfronterar sin son Brick därför att han vill se ytterligare en arvtagare till sin stora förmögenhet och sydstatspalatset med alla dess rikedomar. Favoritsonen Brick är en före detta fotbollsstjärna som vägrar att ta tag i sitt liv. Han är gravt alkoholiserad och gömmer sig som ett sjukt djur i hans och Maggies minst sagt sunkiga dubbelsäng, omgiven av whiskyflaskor. Bricks stora sorg är att hans närmaste vän Skipper tagit sitt liv efter att han förklarat sin kärlek till Brick – den otillåtna som inte säger sitt namn för att tala med Oscar Wilde.

Katt på hett plåttak är en föreställning som ger skådespelarna stor frihet. Energin i föreställning ligger i konfrontationen mellan rivaliserade syskon. Pjäsens mest tragiska personen är Maggie, vars kärlek inte låter sig krossas, vad som än händer.  I slutet försöker denna vilsna varelse vädja till pappan genom att påstå att hon väntar Bricks barn – uppenbart en lögn, men hon är desperat. Det är Maggie som är katten på det heta plåttaket, en stukad kvinna som väcker medlidande vilket är svårt att känna för de övriga rollerna i denna täta föreställning.

Katt på hett plåttak är en samproduktion mellan Maxim (lokalen), Stockholms  Stadsteater och Dramaten, det är en generös och skickligt genomförd föreställning. Inte minst på grund av ett ensemblespel som ger mersmak.

The post Lyckad “Katt på hett plåttak” first appeared on Opulens.

Teater Galeasen spelar Strindbergs Fordringsägare och vår teaterkritiker Lena S Karlsson finner att det är “en helgjuten föreställning som framhäver maktspelet mellan könen, lika aktuell idag som när pjäsen skrevs.”

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Fordringsägare av August Strindberg
Scenografi: Joakim Bayoumi Karlsson
Kostym: Matilda Hyttsten
Musik: Fabian Grytt
Regi: Johan Wahlström
Medverkande: Lina Englund, Carl Magnus Dellow, Anders Berg
Teater Galeasen, Skeppsholmen

En klassiker på Galeasen, oförväntat men högst intressant! Det mest förbluffande, konstaterar jag på hemväg i oktoberkvällen, är att Johan Wahlströms version av Strindbergs Fordringsägare kommit mina förutfattade meningar på skam. Vad Galeasen och indieteaterns mest stridbara teaterchef Sofia Artin brukar presentera är samtida svensk och internationell dramatik, den senare oftast för smal för att spelas på institutionsteatrarna.

Fordringsägare är den tredje i raden av naturalistdramer där Fadren och Fröken Julie föregår den samma. I dessa sena 80-talsdramer ställer August Strindberg frågor om makt, fysisk och psykisk överlägsenhet i sin tids nietzscheanska anda. Läser man texten kritiskt upptäcker man rottrådar till Strindbergs samtida prosa som En dåres försvarstal och Han och hon. Allmänmänskliga drifter, intriger och maktspel blottläggs med närmast klinisk precision. Det handlar om hjärnornas kamp, ett envig där den svagare är dömd att falla liksom tidigare Kaptenen i Fadern och senare Julie i Fröken Julie.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Till sin form är Fordringsägare ett triangeldrama iscensatt i ett närmast tjechovskt sommarparadis, alltsammans utspelas på ett badhotell någonstans vid västkusten, där lätta sommarvindar böljar i draperier och eleganta toaletter. På scenen finns enbart det äkta paret Adolf och Tekla samt vännen Gustaf som ska det visa sig, är den före detta mannen. Han utnyttjar den nuvarande makens sorg över att hustrun tycks ha övergivit honom, en lumpen hämnd kan det tyckas.

Offret i denna vivisektion blir alltså oförtjänt den äkta maken, som i hustruns frånvaro förvandlats till en spillra, en usel epileptiker som förlorat förmågan att skapa. Han är ett lätt byte när den nyvunna vännen Gustaf som sätter klorna i honom i avsikt att uppdaga Teklas rätta natur, en vampyr som lever på att suga musten ur männen i hennes trollkrets.

Tekla, spelad med stor intensitet av Lina Englund, är i Galeasens tappning inte en karikatyr, snarare en mångfasetterad kvinna med ett havererat äktenskap i bagaget. Långt ifrån den ”gamla kokott” som börjat svärma för unga gossar på skärgårdsbåtarna, som Gustaf ironiserar över. Här är Tekla en stark kvinna, hela tiden närvarande också när hon inte är fysiskt närvarande på scenen.

Den som gör starkast intryck i den samspelta ensemblen är Carl Magnus Dellow, som spelar den tidigare maken, som Tekla i en roman framställt som en jubelidiot, ett nidporträtt i Strindbergsk anda. Han dompterar Adolf och är pregnant i sitt spel, en ränksmidare av rang. Gustaf är fordringsägaren som ställer Tekla till svars, men i en konfrontation med Tekla lyser den svikna med fortfarande djupt kända kärleken igenom. Anders Berg har rollen som artistbarnet som Tekla fostrat, den ännu så lättsuggererade Adolf, kanske styckets mest otacksamma roll.

Strindberg kallade sitt drama för en tragikomedi, men i Galeasens läsning av pjäsen har man tagit fasta på det tragiska. I Fordringsägare är inte tilltalet lika provokativt som brukar vara fallet när Galeasen presenterar en ny uppsättning . Här är Fordringsägare en renodlat naturalistisk realistisk tolkning av dramat från 1888, där texten penetreras med stor varsamhet av såväl iscensättare som av skådespelare.

Resultatet är en helgjuten föreställning som framhäver maktspelet mellan könen, lika aktuell idag som när pjäsen skrevs.

The post Aktuell klassiker om könskamp first appeared on Opulens.