RESTAURERING. Varför spelas så få klassiska elektroniska musikverk? Därför att instrumenten de komponerades för blivit föråldrade. Andreas Engström har hört två intressanta verk där äldre klanger åter får klinga.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Att man inom elektronisk musik kan göra ”vilka ljud som helst” är en sanning med modifikation. Men att elektroniskt klingande ”material” med en helt annan lätthet låter sig hanteras idag jämfört med bara några decennier sedan råder det ingen tvekan om. Med de digitala verktygen kan vi göra ”det mesta”, därtill relativt enkelt och snabbt. Men vad väljer vi att göra? Komponerar vi enbart nytt? Och vad innebär i så fall nytt?

Till att börja med kan vi ställa oss frågan hur man återskapar elektronisk musik som inte längre spelas? ”Återskapa”? Det är egentligen inte så krångligt som det låter. Likväl något av den elektroniska musikens akilleshäl. Mycket elektronisk musik från den fördigitala eran lagrades på band eller annat format — verket var så att säga ett med sitt uppspelningsmedium. Men viss musik skrevs för instrument och för att framföras live. Att likt musiker spela ett stycke äldre kammarmusik (”återskapa”) till vilket noterna och instrumenten finns bevarade blir en helt annan sak när det gäller konstmusik som gjordes för ett visst elektroniskt instrument. I vilket tillstånd befinner sig det instrumentet idag?

En synt är inte en Stradivarius som behåller sin klang och patina över åren. Den har kort livslängd och delar måste bytas ut. Och i takt med att nya modeller utvecklas upphör tillverkningen av äldre. Kunskapen om dessa går förlorad och snart förpassas de till den allmänna teknologikyrkogården. Därför är standardrepertoaren av elektronisk avantgardemusik rätt så begränsad: maskinparken har blivit föråldrad.

Tills någon intresserar sig för ett visst stycke och vill framföra det som den en gång lät, eller rent av — tolka! Nyligen på festivalen Ultraschall i Berlin framförde pianisten Sebastian Berweck tillsammans med musikerkollegorna Silke Lange och Martin Lorenz Bernard Parmegianis trekvart långa stycke Stries för förinspelad elektronisk musik och syntar. Verket är från 1980 och de syntar som användes då är sedan länge föråldrade — det här var kort innan den digitala synten slog på bred front. Berweck har skaffat fram instrumenten (för de finns naturligtvis), sett till att de funkar, kodat informationen samt tolkat instruktionerna och notbilden — som en vanlig musiker. Konserten var ett lysande prov på musikalisk mediearkeologi samt hur elektronisk musik är något som kommer till liv genom tolkande interpreter.

Litet annorlunda förhåller det sig med Enno Poppes stycke Rundfunk för nio synthesizers. Här handlar det inte om ”återskapandet” av ett befintligt stycke. Inte heller om hur ett visst instrument lät. Snarare hur det skulle kunna låta — om inte teknikutvecklingen gjort både apparater och sound obsoleta. Poppe fascineras av 1970-talets elektroniska musik hos tyska krautrockband som Tangerine Dream. Men istället för att samla ihop instrumenten, lära sig hantera dem och komponera ett stycke har han låtit rekonstruera ursprungsklangerna så att de kan spelas på nyare keyboards. Konkret innebär det till exempel att en Mini-Moog som bara går att spela enstämmigt på nu kan spelas flerstämmigt.

Berwecks projekt är helt nytt och hade sin premiär i Berlin. Poppes Rundfunk har med musikerna i Ensemble mosaik sedan premiären i höstas gått ett litet segertåg på festivalerna i Europa. I båda fallen rör det sig om lika kreativa som relevanta sätt att komponera respektive tolka. Kort sagt att arbeta kreativt med ett förhållandevis nytt och ständigt föränderligt kulturarv.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Elektronisk arkeologi first appeared on Opulens.