SKILJETECKEN. “Jorge Luis Borges lär ha bränt upp en bok där han ansåg att det var malplacerat. Sannerligen en symbol som väcker känslor.” Den 6 februari varje år högtidlighåller förespråkare semikolonet då det är samma datum som dess förmodade upphovsman, den italienske typografen Aldo Manuzio, dog år 1515. Jesper Nordström skriver om skiljetecknets multifunktionalitet.

Håll hårt i era ekologiska känguruburgare nu alla detaljinriktade hipsters. Det är dags att ta fram naturvinet och bli lite lagom friskvårdande röda om näsan ty idag har världens mest ickebinära skiljetecken födelsedag. Jag talar såklart om semikolonet som till och med Nixon hade aversion emot i sin övrigt rätt obokliga framtoning.

“I don’t want any semicolon guys in my administration.” Underförstått ville han precis som Trump positionera sig emot Harvard och andra Ivy League nästen.

”Folkets man” använder inte det snofsiga skiljetecken såklart.

Men om vi låtsas att vi är en gammal dammig latinlektor och torrar till oss lite, vad är grammatiska reglerna? Det används bland annat för att särskilja matrissatser med nexusförbindelse.

Blev ni klokare av det? Om jag skriver ”Han gick till stan; hon väntade på kafé” så är det samma som ”Han gick till stan. Hon väntade på kafé.” Med andra ord att särskilja satser som var för sig är en komplett mening. Redan här har vi mat för ett helt seminarium litteraturvetenskap. Han gick väl till stan för att någon gillat honom på Tinder eller romantiskt smusslat ner en lapp i hans ficka.

Det finns alltså ett sammanhang. Det ena hör ihop med det andra. Fast nån torris som Uno Eng eller annan mästare i lakonisk prosa i Albert Camus kölvatten hade nog satt punkt mellan meningarna, lite mer staccato. Lite mer öppet, antydande och med risken att hon inte alls väntade på honom.

Så semikolonet, du är nyanserna och det glidandes symbol över andra.

Drar jag för stora växlar nu när jag säger att det uppfanns mitt i det ganska queera urbana Italien på 1500-talet? Jag har helt enkelt svårt att tro en underdånig munk på 1300-talet skulle ta sig såna friheter i handskrifterna; att uppfinna något eget.

Men detta är inte hela historien. Det kan också användas i uppräkningar av grupper.

”Det var en dryg dag. Vi var tvungna att handla ost, mjölk, kefir; korv, skinka, kotlett; flingor, gryn, ris.” Förstod ni regeln? Det särskiljer grupper vid uppräkning. De första tre är mejerivaror, de följande tre charkuterier, de sista tre torrvaror.

Fast nu blir det ju så där biblioteksdammigt igen inte sant? Det är väl det som är tecknets tjusning, att det både har en doft av föreläsningssal från Uppsala men samtidigt är så fritt att använda i djärv stilistisk mening.

Den lundensiska författaren Sigfrid ”Tristan” Lindström grundade ”Semikolonets vänner” och tanken var att över ett glas punsch läsa texter där detta tecken används med stilistisk bravur.

Jorge Luis Borges lär ha bränt upp en bok där han ansåg att det var malplacerat. Sannerligen en symbol som väcker känslor.

Själv tycker jag att den belgiska low-fi syntgruppen à;GRUMH… använt det bäst. Ja, det skall skrivas exakt så med accent, byte till stora bokstäver och tre punkter efter. Uppförstorat är det ett under av grafisk design med sitt flow blandat med balans.

The post Semikolonets dag first appeared on Opulens.

SYMBOL. Branden i Notre Dame har engagerat människor, inte enbart i Frankrike. Sofia Nerbrand skriver om katedralens symbolvärde men också hur olika grupper i dagens globaliserade värld måste lära sig att leva tillsammans.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Notre Dame har eldhärjats! Katedralen har stått som ett bastant skepp på ön Île de la Cité i århundraden och den har starkt bidragit till att Paris kallades för ”den kristna världens största stad” under Medeltiden. I våra dagar är Notre Dame är ett av Europas mest besökta, beundrade och fotograferade byggnadsverk. Men efter den förödande branden den 15 april står Vår frus, Jungfru Marias, främsta kyrka utan tak och spira.

En hel värld känner förfäran.

Men kanske framför allt fransmän och katoliker har en tagg i hjärtat. Notre Dame är en viktig symbol för dessa två grupper. Kyrkan bär upp dels en stolt nation, dels en världsreligion.

Just detta, att vi människor har en förmåga att formulera en berättelse och samlas kring den är en förklaring till att vår art vunnit sådana framgångar. Människan dominerar världen på grund av att vi är den enda biologiska varelse, som kan föreställa sig och tro på saker, som bara existerar i vår fantasi, till exempel gudar, stater, pengar och mänskliga rättigheter. Det är den bärande tesen i historikern Yuval Noah Hararis med rätta uppmärksammade bok Sapiens från 2015.

Harari lyfter också fram att detta är en förutsättning för att kunna samlas i grupper med över 150 personer. Tänk arméer och multinationella företag och vilken styrka det finns i sådana organisationer. Även om vi är fysiskt svagare än många djur blir vi ofattbart mycket mer kraftfulla än dem när vi samarbetar.

Samarbete är nyckeln också för individens överlevnad. En ensam människa, särskilt ett nyfött spädbarn, klarar sig inte länge utan familjen, flocken, arbetsgemenskapen eller välfärdsstaten. Det leder också till att vi har en längtan — och existentiell rädsla — som får oss att vilja tillhöra gemenskaper. Denna drivkraft är fundamental och det är också därför sorgen blir djup när eldstungorna slickar den höga gotiska fasaden i hjärtat av Paris. När Notre Dame brinner, brinner en del av oss.

Ur denna aspekt är gemenskaper något vackert. Vi samlas kring en civilisatorisk lägereld där vi finner meningsfränder och trygghet. Solidariteten är hög. Se bara hur såväl privatpersoner som presidenten inom bara några timmar lovar att donera miljarder för att återställa Notre Dame. Medier rapporterar live. Människor gråter. Men grupper kan också hålla ett hårt och obehagligt grepp om oss.

Våra hjärnor sorterar gärna in omgivningen i vi och dom. Denna tankefigur är ofattbart potent. Och i lägen där vi känner oss hotade ligger det nära till hands att tänka att de som inte är med oss är emot oss. Den yttersta och fasansfulla förlängningen av detta är folkmord.

Tursamt nog är människan formbar — tack vare vår natur. Vi föds tämligen biologiskt omogna med en stor hjärna som förser oss med abstrakt tänkande och empati. Därför har människan flera olika religioner och samhällsstrukturer; alltifrån samlar- och jägarsamhällen med fritt sex till religiösa diktaturer där män och kvinnor hålls åtskilda. Andra arter påvisar inte denna bredd i sitt leverne.

Detta visar att idéer, föreställningar och kultur spelar stor roll för hur vi beter oss. I en tid med globalisering, teknisk utveckling och stora demografiska förändringar är en huvudfrågeställning hur fördomsfulla flockvarelser kan lära sig att leva tillsammans. Mikael Klintman, Thomas Lunderquist och Andreas Olsson svarar förtjänstfullt på den i sin bok Gruppens grepp från ifjol:

”När allas behov att bidra till det gemensamma tillgodoses, och alla grupper blir medvetna om att alla bidrar, har vi nått väldigt långt i strävan efter det goda samhället”.

Det var också det som uppvisades när icke-fransmän och icke-katoliker sände sina kondoleanser när Notre Dame stod i lågor.

The post Vikten av gemenskap och att kunna leva tillsammans first appeared on Opulens.

Det bästa hos människan är hunden- men det värsta hos människan är också hunden, den inre hunden, menar Ladislaus Horatius.

Låt oss prata hundar och människor. Hunden vill gärna ha ett ben. Hunden hugger. Hunden vill att vi ska kasta pinnen. Människor vill gärna höra vackra ord och hugger när man dinglar fina fraser framför henne. Hunden viftar på svansen när den är glad och saliverar när man ringer i en klocka. Människan saliverar och viftar med sin inre svans när man trycker på hennes mentala reflexpunkter.

Uttrycket Pavlovs hund syftar på betingade reflexer och sådana finns det många av i vårt tankeklimat. Vissa saker som värme, god mat och kärlek gör oss obetingat lyckliga. Men lycka kan syntetiseras; titta bara på den konstgjorda lycka som många likes ger oss på Facebook.

Eller på den helt verbala varianten. Jag har postulerat en ordklass som heter SAFT: salivframkallande tankesurrogat. Dessa ord får oss att drägla, skapar en varm lyckokänsla i bröstet och aktiverar feel-good hormoner.

Motpolen är SABB-orden: salivbromsande benämningar. Sådana ord ger muntorrhet, hjärtsnörp, och “TABU!” börjar blinka som en varningslampa i hjärnkontoret. Dingla SAFT-ord framför oss och vi viftar på svansen. Gör samma sak med SABB; vi morrar och skäller.

Ett exempel på detta såg vi under implementeringen av IT på 90-talet. “Cyberspace”, “distansarbete”, “äkta bredband”, “e-demokrati”, “kunskap och kompetens”, “paradigmskifte” — allt detta fick oss att drägla. “Radioskugga” och “långsamt modem”… GRRR! Numera klassiska salivframkallare är “demokrati”, “mångfald”, “jämlikhet” och färgen grön. (Politiska tal måste innehålla många procent SAFT.) Lika klassiska ajabaja-ord är “terrorism”, “sexism” och “diskriminering”.

SAFT är ibland kompis med kapning och krympning. Ordet “pride” betyder stolthet och högmod; numera står det, precis som bilden av en regnbåge, för sexuell läggning. En karaktärsegenskap och en allmängiltig, rentav universell symbol har reduceras till en fråga om sex.

Ibland blir saken bara tossig. Jag minns när ordet “koncept” som vardagsterm gjorde entré på scenen. På T-centralen i Stockholm åhörde jag ett samtal mellan två bangårdsoperatörer. “Ja, och frugan hade ju sitt eget koncept om middagen. Men det gick inte alls. Han gillade inte fiskkonceptet. Det blev ju helt fel koncept för honom!”

Lite smålöjligt och nästan rörande när vi klamrar oss fast vid nya favoritord. Hundens “kasta bollen!” blir kast med litet ord. Men saken kan också blir storlöjlig och livsfarlig när orden används i politiska, ideologiska eller teknologiska syften.

Ordet “artificiell” är primärt SABB, “intelligens” är positivt, men tillsammans bildar dessa mentala pusselbitar en hejdundrande mix. Artificiell intelligens! AI! Själv säger jag AJ (artificiell jävelskap) eftersom det är mänsklig intelligens vi borde utveckla och salivera över. Men visst är det skönt när någon eller något annat tänker åt oss. Och diskar. Och parkerar bilen. Och häller upp badvattnet. Och bär ut soporna.

Hela robotutveckling är en mer eller mindre förtäckt dyrkan av bekvämlighetsguden Kom Fort. “Bekvämare är bättre” är en logik som inte anstår Homo sapiens. Det är i motvind som draken lyfter och den optimala komforten är KOMA.

En annan begreppsförvirring handlar om strukturer. Språk har struktur, hud har struktur, atomerna i min kropp har struktur. Musik är ibland inget annat än struktur och poesi har struktur. Det finns företagsstruktur, geografisk struktur och skäggstruktur. Alltså strukturer så långt ögat når. Men detta neutrala ord har nu blivit SABB och används som en ideologisk hammare. “Det är strukturellt”, “det är exempel på strukturellt förtryck” säger man och syftar på dålig behandling av kvinnor.

Men förtryck finns i otaliga former. Män förtrycker kvinnor, kvinnor varandra, män varandra, kvinnor förtycker män, människor förtrycker djur. Men precis som med AI väljer man ut en aspekt av saken, och presenterar den som Sanningen.

I ren protest blir jag då ideologisk elefantist.

Elefantism bygger på sagan om elefanten och de tre blinda männen. En står bakom djuret och menar att det är ett slags rep. Han som står på sidan säger att elefanten är en vägg. Han som står framför säger: två svärd. Alla har rätt och fel. Rätt vad gäller deras del; fel vad gäller helheten.

Vi är lika partiskt blinda när det gäller IT, strukturer och artificiell intelligens. En attityd värdig Homo sapiens vore att promenera och gå runt djuret. Baby elephant walk!

Visst, sett ur en vinkel lever vi i ett patriarkat. Ur en annan vinkel manipuleras och kontrolleras män (bakom kulisserna) av kvinnor. Från en tredje utsiktspost ser man att alla manipulerar alla. Från en fjärde att ingen manipulerar någon, eftersom varken män eller kvinnor har koll eller kontroll utan styrs av hormoner, sitt undermedvetna och yttre planeter.

Antalet synvinklar är obegränsat, vilket lätt ger svindel. Bättre för nattsömnen att parkera (kanske långtid) i en specifik ideologisk hörna. Livet blir enklare och bekvämare så. Men också dummare och mera hundlikt. Vi viftar gärna på svansen, eller skäller — men det är småjobbigt att tänka.

Fast egentligen är tänkande bara en sorts promenad. Voff!

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post Reflexerna hos Pavlovs människor first appeared on Opulens.