MINNESORD. ”Jag har alltid försökt tillägna morfar minst en kväll när jag är på Island, och vi brukar laga musslor, lyssna på musik och skåla i goda drycker.” Gunnlaugur Magnusson minns sin namne och morfar som skulle fyllt 97 år på lördag.

Jag går bland gamla ekar,
över järnåldersgravar
och bortglömda murar

I århundraden har människor
levt här och dött.
Fränder har fallit
och så även de
finaste träd.

Gravhögar är monument
av sten och jord.
Monument om det förflutna,
men inte om de döda,

utan om de som levde
och som mindes
med stenar och jord.
De sörjande själarnas gemenskap.

Det är en kall januarimorgon, en måndag och barnen har gått till skolan, och jag tar en liten promenad innan jag inleder dagens arbete. Det har varit varmt på sistone, några plusgrader har sett till att ingen snö finns på marken, men just denna dag ligger temperaturen strax under fryspunkten och fukten från de föregående dagarnas regn bildar rimfrost på gräs och grenar, ett tunt skal med is på grusgångarnas lerpölar och halka under fötterna.

Det finns skönhet i denna kyla, livet kurar ihop sig och väntar på våren. Den spegelsläta sjön gjorde hösten så förälskad att den drunknade i sin egen skönhet, och vintern kom äntligen fram, blek från sitt ide. Några rådjur på åkern blir skrämda och studsar iväg när de hör mig komma gåendes – även melankoliska människor är farliga för dem.

Jag tänker på min morfar och namne som ligger på sjukhuset, väldigt gammal och väldigt sjuk. Han är den sista överlevande familjemedlemmen från sin generation och som sådan är han en länk i en lång kedja som sakta försvinner ned i oändlighetens ocean. Det för hela kedjan ett snäpp närmare sitt slut, men vi de efterföljande generationerna har lagt till några länkar till kedjans andra ände. Jag är nedstämd den här dagen, för jag inser att det riktiga slutet närmar sig för morfar och jag har aldrig befunnit mig i en värld utan honom.

Samtidigt omges jag av denna vardagliga januaridags omslutande skönhet. Himlen är vit, som om en filt dragits över världen, och frosten accentuerar dess stilla vithet. Det är vindstilla och så tyst som det kan bli på åkrar vid utkanten av en stad där trafikbruset alltid susar. En flock björktrastar tar sig sjungandes genom rönnbärsträdens grenar i den inhägnade hagen där lammen brukar beta om somrarna. Träden har sedan länge blivit av med alla sina bär så fåglarna hittar inte mycket att äta där, men de påminner om en annalkande vår.

Jag tänker på stillheten i mina morföräldrars hem, där det kunde bli så tyst att ingenting hördes förutom den gamla farfarsklockan tickande; en tystnad som bröts då klockan högljutt slog timmen, hel och halv. Och så tänker jag på alla gånger då allt annat än tystnad regerade i deras hem. Folk på middag eller fika, samtal om allt och ingenting, lekande barn, matlagning och musik, kramar och tårar, skratt och glädje, ibland gräl och tjafs – det var trots allt människor inblandade.

Psalmen “Heyr himnasmiður” låter i mitt huvud. Förmodligen för att jag tänker på morfar, den gamle körsångaren som sjöng med en stor klassisk kör i många år. Vi har lyssnat på musik tillsammans så ofta, och jag tror att jag har alla vinylskivor det går att få tag på med hans gamla kör. Jag kan fortfarande lyssna på hans röst mitt bland alla de andra rösterna, där summan av delarna blir till något mer när de flätas ihop till gudomlig skönhet, tidlös skönhet trots att den trycktes i vinyl för 50 år sedan. Det är tröstande nu när jag inte kan ringa honom som jag brukar och skåla med honom över telefon i de irländska kristallglasen han skickade mig så att vi skulle ha identiska glas när vi tog varsin whisky i varsitt land.

Jag har alltid försökt tillägna morfar minst en kväll när jag är på Island, och vi brukar laga musslor, lyssna på musik och skåla i goda drycker. Morfar sa alltid att man inte blir bakfull av gott vin. Det är förstås inte sant, men vem utmanar sin morfars sanningar på det tredje glaset. Med tårar i ögonen pratade vi iväg kvällen tills natten klev fram, mindes och sörjde tillsammans, gladdes åt vår gemensamma stund och framtiden som mina barn bär vittne om.

Min namne
snart hundra år gammal,
skålar i whisky och vin.

Löken finhackad
med en svensk kniv,
liten som kocken själv.

Låt oss koka musslor,
tillsammans två.

Låt musiken dåna.
Låt oss skåla
för det förflutna,
för framtid och själva stunden

Låt tårarna rinna,
två gråtmilda Gunnlaugur
doft av musslor och vitlök
i skägget.

Sådana stunder ska
samlas och firas

tillsammans två.

För vår sista nattvard
närmar sig snabbt.

Och sedan, en annan kall morgon, denna gången i februari, ringer min mamma och berättar att en ny tid inletts i världen. Den utan morfar. Han är fri från sitt lidande, hans kropp gav till slut upp, och ingen kan säga att den gamla kroppen inte dög bortom sin garanti. Den stora farfarsklockan i hans vardagsrum står tyst då ingen vevar igång den längre.

Sorgen smyger närmare mig, men jag sitter på ett tåg på väg till jobbet, 120 personer väntar på en föreläsning så Sorgen får snällt vänta. Sorgen kurar ihop sig på min axel, hakar fingrarna bakom mina ögonlock och trycker fram tårarna. Jag lovar Sorgen att sörja ordentligt när jag kommer hem. Jag ska då sitta i fåtöljen hemma som morfar byggde för 60 år sedan. Jag ska ta fram den irländska whiskyflaskan som han gav mig sist när han besökte mig och som jag har sparat i alla år (just för detta ögonblick) och hälla de sista dropparna i de irländska kristallglasen han gav mig och skåla med morfar en sista gång. Tills i kväll behöver jag hålla ihop, ingen anledning att skrämma andra passagerare och studenterna väntar. Sorgen viskar “OK. Men du kanske hinner gråta lite på kontoret också?” Ja”, svarar jag. ”Vi hinner gråta lite på kontoret också.” Sen gråter jag på tåget ändå. Sorgen glider om hela min kropp och väcker minnen om glädje, värme och närhet.

Jag rotar i minnets gömmor efter en dikt av morfars son, min morbror som dog mycket ung, och återkallar de sista raderna.

Men det tjänar inget att sörja
glada ögonblick,
förflutna stunder och år,
när ny sol stiger
med morgonen
och varje stund är dyrbar.

Snart ska vi resa en sten till minne av morfar, ett monument över honom men också över alla oss som lever och saknar honom. För om det är något jag lärt mig av honom och mormor så är det att ny sol stiger med morgonen och att varje stund är dyrbar.

The post Elegi över min morfar first appeared on Opulens.

ELEGI. “Det är, perverst nog, som om vardagspratet kräver att vi ska gömma undan sanningarna i en gisten och ful gammal garderob. Helst ska vi gömma nyckeln också.” Crister Enander skriver apropå att en närstående, en alldeles för ung människa, fått sin dödsdom.

Paraplyer gör idag ingen skillnad. Den som vistas utomhus blir blöt. Ja, dyngsur.

Ty regnet är äntligen här i den lilla staden på slätten. Varm luft, varmt regn.

Tunga droppar.

Tänker på Döden, förbannar den. Svär åt den.

En mycket närstående har fått sin dödsdom, på tok för ung, ännu mitt i livet, nästintill fångad i steget. Nyss var han på sitt arbete.

Kanske, kanske inte, två veckor kvar.

Tittar på regnet.

Lyssnar.

Svär. Inombords. Förbannar.

Samtidigt i min lilla vardag: Nyser, fräser näsa, dimmiga simmiga ögon. Hög feber som dyker efter Alvedon.

Nu, plötsligt, öser regnet ner. Med beslutsam kraft.
En simpel förkylning är inget emot en dödsdom.

Inte bara närheten gnager mitt medvetandes märg och ben, suger smärta och ger näring till svarta tankar. Han är ung. Och gift med en ung kvinna jag bryr mig mycket om, tonåren bodde hon hos mig då hennes mamma är alkoholist. Det är min syster jag talar om.

I alla familjer, samtliga släkter, är det samma sak. Det är, perverst nog, som om vardagspratet kräver att vi ska gömma undan sanningarna i en gisten och ful gammal garderob. Helst ska vi gömma nyckeln också.

Hon har tre barn, min systerdotter vill säga, och ett fosterbarn.
Snart står hon då allena. Fin villa, en hund som växer fort.

Döden gör inga undantag. Aldrig.

Livets läxa är egentligen enkel. Det tar slut, ibland abrupt, andra gånger långsamt, plågsamt och ofta obarmhärtigt ensamt.

Och ingen vill prata om Döden. De flyr snabbt som gnuer som sett, eller trott sig sett, ett lejon bland gräset på savannen.

Tomt. Ödsligt. Vem är då vän? Vem är under galgen ens trognaste ovän?

Nu blir telefonen en fiende, varje signal fylls med fruktan.

Tid, tid, ticktack, nattens mörker ser plötsligt välkomnande ut. Nästan tryggt. Svart och blött, såsom en bild av den bottenlösa glömskan.

Ska jag doppa mitt huvud rakt i svärtan? Sätta mig på en stentrapp, kanske rentutav Domkyrkans slitna stenar och högt läsa profeten Jesaja. Dunka med käppen efter varje vers?

Döden molmar i mull, så skrev väl Stiernhielm, den svenska skaldekonstens fader?

Jo. Så här skrev Stiernhielm:

Döden molmar i mull allt vad här glimmar och glänsar.
Döden kastar å kull allt vad här yppert och högt är.
Döden krossar i kras allt vad här kraft har och helt är.
Döden trampar i träck allt vad här fagert och fint är.

Inget har förändrats där. Döden förblir en trogen slinka, en svartklädd hovnarr, en grym mara som rider oss om natten.

Framförallt lämnar Döden inget val. Den är. Går ej att undvika.

Dess ansikte är gult som gammalt pergament, blodet stelnat, kroppen kallare än ishögar.

Ögonhålorna tomma, djupa, där finns ingen blick kvar. Pulsen har upphört. Lungorna skrumpnat.

Döden. Och utanför fönstret fortsätter regnet att falla, nu avsevärt mer stilla, snudd på smeksamt.

Som sammet. Regn ger nytt liv. I djupet av brunnen, varifrån ingen förmår att se ens himlen eller stjärnorna, strilar vattnet till. Något nyss visset och dött får nytt liv, börjar åter att spira, sträva. Kanske rentav längta.

The post Ingen vill prata om Döden first appeared on Opulens.

HÅGKOMST. “Ibland följer sorgen på minnena, även de goda. Inte minst de goda. Tanken om mina döttrars små kroppar med huvudet i min handflata och blöjrumpan vid armbågen”, skriver Gunnlaugur Magnússon i sin essä om tiden som flyr oss.

En gång i tiden, för säkert hundra år sedan råkade jag se en liten plansch som hängde på en husvägg i Oslo. På den gick det att läsa Stig Johanssons dikt “Förlusten” på norska:

”Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att de var livet.”

Jag blev trollbunden av dikten. Budskapet var så tydligt, helt uppenbart för alla som läser det. Det äger ärende till oss alla då det är omöjligt att spendera livet med denna fullständigt sanna formulering i vardagens förgrund. Jag antecknade snabbt dikten i en liten bok jag hade med mig och skrev sedan ned den på små lappar som jag hade i plånboken och hängde upp på kontoret på jobbet, över ett litet foto av min lilla familj som tittar på en solnedgång vid en vacker sjö. En samling av det mest dyrbara jag har, mina människor och ett minne om en dag som kom och gick.

Jag är inte ensam om att ha blivit berörd av Stig Johanssons dikt. Man stöter på den överallt i svenskt samhälle. Det refereras till den i radioprogram, tidningsartiklar, essäer och tal. Den skrivs på sociala medier och bifogas till bilder av folk som ser på solnedgångar över vackra vattenytor. Den sägs med en tung ton – kanske bara första raden – i fikarummet när någon fått slut på dagar och gått bort, eller med ljusare ton när någon går i pension, för pensionären kan äntligen själv ta bestämma över sina dagar. Ibland gör man om den till ett mer humoristiskt budskap, ibland förs dikten fram som ett exempel på ett övervärderat talesätt, något banalt som verkar mer ha ett djupare budskap än vad det egentligen mäktar upprätthålla. Lite som citatet från John Lennon som sa att ”livet är det som händer medan man planerar andra saker”. Sen planerade någon att skjuta Lennon, så han dog och planerade inget mer – en mörk påminnelse om budskapet i både hans mening och Stig Johanssons dikt.

”Alla dessa dagar som kom och gick…”. Jag har burit dikten och dess budskap med mig i många år, men trots det har så många dagar flugit förbi mig. De enklaste att identifiera är såklart dagar som slösas bort på arbete som inte är någon till nytta eller glädje. Möten. Alla dessa eländiga dagar som ägnats åt onödiga möten. Att genomlida obligatoriska mötesdagar, hela dagar som togs i anspråk kanske flera dagar i månaden oavsett om något hade hänt sedan sist. Så kallade kompetensutvecklingsdagar där någon utan insikt i högskolevärlden kom och berättade för högskoleutbildade högskoleanställda hur de borde tänka om högskolearbetet med misstolkningar av grekiska tänkare åhörarna kände betydligt bättre än föreläsaren. Jag kände livet rinna ur mig sådana dagar. Där brändes timmar och dagar upp i universum som jag aldrig får tillbaka och som inte var till någon nytta annat än att man kunde säga att en kompetensutveckling anordnats för samtliga medarbetare det här året också.

Där man känner varje andetag i lungorna, som om man andas genom tjockt tyg.

Dock gör dagarna jag blev av med på grund av egen orkeslöshet än mer ont. Dagar där jag legat som förlamad i vardagsrumssoffan eller suttit som förstelnad framför datorskärmen och fått ingenting gjort. Vissa av dessa dagar var markerade av ångesten, andra av depressionen, de flesta en blandning av båda. Såna dagar där man samlar ork och vilja som räcker precis till att dra sig ur sängen och skjutsa barnen till skolan, ansträngning nog så att man behöver spendera resten av dagen som nedsjunken i grå sirap som saktar ned allt förutom tiden. Där man känner varje andetag i lungorna, som om man andas genom tjockt tyg och måste vila lite mellan dem för att orka nästa andetag. Sen skrapar man ihop smulorna av sig själv, hämtar barnen, lagar mat, skjutsar till aktiviteter, nattar och upprepar sedan proceduren dagen därpå. De dagarna är de värsta, de glider ihop till en grå massa.

Alla de dagarna som kom och gick. Jag vill ogärna tänka på dem som livet.

Vi vill självfallet hellre tänka på dagarna som är ljusa i minnet, dagarna som spenderades i bra väder eller åtminstone i bra sällskap. Dagar som blir roliga anekdoter efteråt, även om händelserna var svåra i sig, de kan också få följa med. Dagar som spenderades i trafikstockning och köer, affären och tankning av bilen, flygplatsväntan och tågpendel, kräksjuka och vakna nätter, de är också livet, men vi räknar inte gärna in dem.

”Alla dessa dagar som kom och gick…”. Helst vill vi minnas våra dagar och komma ihåg dem som goda. Men vad som än Stig Johanssons dikt vill förmedla är det omöjligt att komma ihåg alla våra dagar, minnet är mer begränsat än livet för de flesta av oss och alla måste vi uppleva dagar som vi helst skulle vilja glömma. Min mormor sa dock alltid att det isländska ordet ”manstu” (svenska: minns du) var hennes favoritord och jag är benägen att hålla med. Ordet är kanske inte en vacker konstruktion. En annan mormor jag lärde känna, från Norge, la mer tyngd på ordens estetik när hon berättade om sina favoritord på isländskan, ”eldspýtur” (tändstickor) och ”klakabrynja” (isrustning). Ordet manstu är inte vackert att se på men dess betydelse och användning är unik: minns du, med två korta vokaler åberopar vi en annan människa och berör hennes tanke och minnen, vi kopplar ihop våra tankar och erinrar oss fram händelser och personer, platser och känslor.

Minns du

Bäst är orden när det handlar om varma och sköna minnen, naturligtvis måste vi även minnas sorgliga och trista saker tillsammans, inte minst när vi ska göra bokslut över någons dagar som kom och gick. Vissa av oss måste bära fler dåliga minnen och har ett överskott av svåra dagar medan andra av oss har många goda minnen. Jag inbillar mig ibland vad som skulle kunna följa på orden minns du i mina döttrars framtid. Vi, föräldrarna, försöker skapa goda och varma minnen så gott vi kan för dem att njuta av i framtiden – en framtid som verkar både hård och osäker i klimatkrisens och pandemins tid, där extremhögern tar allt större plats i hela Europa och senkapitalismen gnager isär välfärdens och anställningssäkerhetens skyddsnät.

Vi kan inte ge dem goda minnen alla dagar, vi har inte ens del i de flesta av deras dagar längre, skolsystemet och vännerna gör anspråk på allt större andel av dagarna. Vi väntar under tiden och ser på dem växa varje dag, fyllda med stolt och oro. Spänningen mellan oro och glädje är kanske det som kännetecknar föräldralivet mer än något annat. Att se på sina barn och knappt kunna vänta på hur de ska växa och mogna och samtidigt se tillbaka på minnena om dem som små och sakna hur de var då.

”Manstu”, sa mormor, ”det är det vackraste isländska ordet”. Vi kan minnas goda stunder tillsammans och när folk som vi tycker om har gått bort kan vi trolla fram dem i tanken, höra deras röst och känna deras famn, se deras minspel och minnas deras händelser. Och ibland följer sorgen på minnena, även de goda. Inte minst de goda. Tanken om mina döttrars små kroppar med huvudet i min handflata och blöjrumpan vid armbågen. Så små. Första stegen, första orden. Bodil Malmsten fångade denna föräldralivets spänning så väl i sin dikt (som dock inte handlade om föräldralivet utan om en vän som gått bort):

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
Och det måste vara underbart

Kom tillbaks
Kom tillbaks

Till och med minnen om kräksjukenätter, besök på akuten eller känslan när man tror man tappat bort barnet får en ljuvsorglig färg när barnen sitter helt plötsligt som tonåringar bredvid en, diskuterar politik och spelar musik på väg till sin första utlandsresa på egen hand. Vart tog tiden vägen? Alla dessa dagar som kom och gick…? Som gjorde dig större och till en självständig individ med rättvisekänsla och åsikter? Hur smög de fram till dig? Jag har knappt släppt ögonen från dig förutom när jag sov och kanske när du var i skolan… var det det som var livet?

Kom tillbaks!

Nej! Var precis som du är och låt livet hända dig.
Låt det vara underbart.

Alla dessa dagar som kom och gick, alla dessa stunder som svävade förbi. Samvaro brukar vara de varmaste minnena. Men vi kan inte vara tillsamman hela tiden. Jag som bor i Sverige och kommer bara till Island då och då känner ofta av dagarna som har kommit och gått utan min närvaro. Jag kommer särskilt ihåg en dag när jag och min fru kom till Island efter en längre tids frånvaro och noterade hur många dagar som gått för ett helt bostadsområde hade byggts upp och vägen genom staden flyttats. Vi blev förvirrade och det tog ett tag att vänjas det nya men förklaringen var enkel – livet tog inte en paus på Island när vi inte var där. Dagarna kom och gick där med, livet gick och allt hände alla under tiden.

Vi ser också förändringar på människorna, inte bara staden. Vännerna ser allt äldre ut (märkligt nog noterar vi inte samma förändring i spegeln). Syskonen växer upp, får partners och barn, studerar och examineras, får ansvarsfulla jobb på viktiga ställen, räddar liv och organiserar saker, skapar konst och sörjer om sitt folk. Föräldrarna blir äldre, far- och morföräldrar blir sjuka och dör.

Och minnena håller ihop oss och blir ett bitterljuvt stöd i en ström av dagar som rinner genom oss, dagar som händer oss. Livet som händer oss.

Jag läste dikten över min mormors kista.

Det kanske inte är dagarna som kom och gick som svider mest utan dagarna där man var frånvarande. Att vara borta när vänner gifter sig, att inte kunna hjälpa syrran måla, att missa julförberedelser och sommarstugehelger, att inte träffa släktens nyfödda bebisar, att inte hinna träffa mor- och farföräldrar mer trots medvetenheten om att tiden är knapp. Att se föräldrarna bli äldre och inte kunna stötta dem som man skulle önska.

Min morbror, Gísli Ágúst Gunnlaugsson, som bodde i Sverige som jag och forskade i Uppsala som jag och dog när han var jämngammal mig idag skrev en dikt när han var i tjugoårsåldern som bär med sig en ålderdomens insikt. Jag läste dikten över min mormors (hans mammas) kista vid hennes begravning; mormor som älskade ordet manstu. När jag läste det mindes jag att hon ofta hade reciterat diktens sista rader för mig. Kanske för att påminna mig om att jag vore tvungen att vara där jag var och göra det jag gör och låta dagarna komma och gå trots att det ibland smärtade till.

En efter en
plockar vi dagarna
av sin gren
tar farväl av år
och välkomnar nya
var och en med viss sorg

(…)

Men det tjänar inget att sörja
glada ögonblick,
förflutna stunder och år
när ny sol stiger
med morgonen
och varje stund är dyrbar.

Det tjänar inget att sörja det förflutna, vare sig de glada eller de sorgsna stunderna. Det betyder dock inte att vi inte ska ombesörja våra minnen och återbesöka dem vid behov. Men än viktigare kan det vara att snickra ihop fler stunder i en osäker framtid med samvaro, värme, minnen och ljusa dagar som kommer och går.

Att inte låta livet bara glida förbi, utan plocka ur det dagar att minnas.

The post Helgessän: Alla dessa dagar… first appeared on Opulens.

KVARGLÖMSKAN. Stina Olow bor i det lilla huset, där granskogen börjar, hon tycker måttligt om granar, bäst tycker hon om luktärter och pioner. Hon bor i ett litet hus med en liten trädgård. Allt är litet, även Stina Olow själv.

När vi rör oss bort från huset, berättar hon gärna om sina resor, främst i Italien, i Kalabrien, hon kan berätta så, att man befinner sig där på platsen, insekterna kan flyga runt huvudet, kackerlackorna kan krafsa på diskbänken, överallt finns det dofter, träden skimrar, det darrar i luften. Vi slår oss ner på ett kullfallet träd, då sluter sig hennes ansikte, hon gräver i kvarglömskan. Kring Stinas mors sista dagar på avdelning 8, hon söker orden och ljuden, hon tar sats gång på gång, återkommer, försvinner igen, fläktens surrande, väggklockans envishet, de klösta kinderna, blodfläckarna på lakanet och markeringarna för strålningskanonen, så allt det vita. Vissa dagar är hon närvarande, andra dagar är hon borta, som gräsen, som böjer sig och reser sig igen.

Jag känner igen platsen, någon har berättat det för mig, en gång tidigare. Stina Olow och jag andas tillsammans. Stinas mor fick plötsligt slippa allt, befrias, få vila. Av ont kommer gott – dal male il bene. På vägen tillbaka lubbar en grävling över vägen, rinner ner i dikeskanten. I backen mot Konsum, fladdrar en flock gråsiskor med sina blodfläckar. Solen rullar över åskammen, Stina Olow vilar i släpljuset.

Bo Bjelvehammar

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Åsljungaelegi first appeared on Opulens.