SOCIALPOLITIK. En hållbar arbetssituation är ett måste om den nya socialtjänstlagen ska fungera som tänkt. Det anser socionomerna och forskarna Sara Hultqvist, Katarina Hollertz och Lisa Norén. De efterlyser därför insatser för förbättrade arbetsvillkor.

Inlägget publicerades ursprungligen i Sydsvenskan den 11 juli 2025. 

En kunskapsbaserad socialtjänst kräver en hållbar arbetssituation

Den höga personalomsättningen i socialtjänsten är ett problem. Det vittnar både medarbetare och medborgare om. Problemet visar sig i att den kunskapsbaserade verksamhet som den nya socialtjänstlagen föreskriver blir omöjlig att realisera när stora delar av personalstyrkan ständigt består av personer som är nya på jobbet. En hållbar socialtjänst kräver en organisation där socialarbetare stannar kvar och fördjupar sina kunskaper och förbättrar verksamheten lokalt. Bristen på personalkontinuitet omöjliggör relationsarbete och hindrar en utveckling där socialtjänsten bedrivs i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Socialtjänstlagens fundament

Den 1 juli i år trädde den nya socialtjänstlagen i kraft – i vilken det slås fast att socialtjänstens verksamhet ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet, och att arbetet kontinuerligt ska följas upp och utvecklas. Det handlar inte längre bara om goda intentioner utan om lagstadgade krav – socialtjänsten ska vara kunskapsbaserad. Redan när regeringen våren 2017 beslutade om en översyn av socialtjänstlagen gavs direktivet att en reformerad socialtjänst skulle bidra till ”social hållbarhet med individen i fokus”. Ambitionerna om en socialt hållbar socialtjänst finns med i den nyligen ikraftträdda lagen.

Hög personalomsättning

Idén om en socialt hållbar socialtjänst måste kopplas till hållbarhet i organisationen, i det här fallet hållbarhet i relation till socialtjänstens personal. Forskning visar att hög personalomsättning påverkar både de som vänder sig till socialtjänsten och personalen negativt. Arbetsmiljö och verksamhetskvalitet hänger ihop. För att socialtjänsten ska kunna baseras på kunskap krävs viss personalkontinuitet.

Fackförbunden SSR och Vision som organiserar personal i socialtjänst publicerade förra året rapporter som visade på problem förknippade med den höga personalomsättningen.

I några kommuner var personalomsättningen över 50 procent. Från chefshåll konstaterades att andelen socialchefer som tyckte det var svårt att rekrytera socialsekreterare ökade från 35 procent till 77 procent mellan år 2020 och 2023. Med sådana förutsättningar är det omöjligt att bygga en långsiktigt hållbar verksamhet. En socialtjänst som vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet är orealistisk att förvänta sig, när de få erfarna socialsekreterarna utöver att hantera ett stort antal ärenden också måste ägna sig åt att ständigt introducera nya kollegor.

Att människor byter jobb behöver inte i sig vara ett problem. Problem uppstår när det sker så frekvent att kunskapsackumulation omöjliggörs och allianser mellan socialarbetare och medborgare som söker stöd raseras.

ALLA har slutat!

I socialtjänsten, där relationen mellan medborgaren och socialarbetaren är det viktigaste verktyget, får hög personalomsättning konsekvenser för kvaliteten på arbetet. I våras publicerade Catharina Eriksson en stark text i nättidskriften Socialpolitik där hon talade utifrån egen erfarenhet: 

”En gång till, sa jag till mina två nya socialsekreterare på vuxenenheten, en gång till ska jag be om hjälp och kämpa. En sista gång, sen orkar jag inte mer.

Förutsättningarna, om man ska lyckas, är ju att man är ärlig i sina avsikter. Kan man tycka.

Man ska tala ut om allt. Diskutera. Komma fram till saker. Planera, ut bland folk, vara socialt anpassad, ta för sig, jobba! You name it. Möten, möten, möten.

En förutsättning till som faktiskt är av vikt, är att människorna man planerar sitt liv med är kvar. Kan man också tycka.

Det var också ett av mina krav, när jag återigen bestämde mig för att starta kampen för en förbättring av min situation.

ALLA har slutat!” 

Hur ska personalen förmås stanna kvar?

Frågan om arbetsvillkor borde vara en självklar del i en ny reformerad socialtjänst. Hög personalomsättning försvårar kunskapsutveckling. Omvänt borgar viss personalkontinuitet för en organisatorisk minnesbank och att utvecklingsarbete som förankrats kan fortskrida och fördjupas utan att gång på gång behöva starta om. Och, personalkontinuitet bäddar för att det centrala verktyg som relationen utgör i socialt arbete kan användas effektivt och integreras med den kunskap som finns och förvaltas i organisationen. 

Hur personalen ska förmås stanna kvar kan med fördel undersökas genom att prata med de socialsekreterare som känt sig nödgade att sluta, trots att de gärna vill arbeta i socialtjänsten. Vad hade de behövt för att fortsätta?

Viktiga kriterier

Vi vet redan en hel del om vilka faktorer som är viktiga. Rimlig ärendemängd, stöd från kollegor och ledning, mandat och möjlighet till kompetensutveckling är lågoddsare till svar. Addera en genomtänkt och grundlig introduktion för nyanställda och ett tydligt mentorskap där erfarna kollegor vägleder nya – det är avgörande för att både förankra befintlig och utveckla ny kunskap. Med dessa insikter och föreslagna insatser skulle vi kunna ta viktiga steg mot en socialt hållbar organisation, där socialtjänsten verkligen kan bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Sara Hultqvist, socionom, docent i socialt arbete och lärosätesambassadör för Lunds universitet i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten

Katarina Hollertz, socionom, docent i socialt arbete och lärosätesambassadör för Göteborgs universitet i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten

Lisa Norén, socionom och doktorand i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten, Lunds universitet

The post Insatser krävs om socialtjänstlagen ska fungera first appeared on Opulens.

HEMLÖSA. En mångtydig och samtida folksaga om det förgångnas makt över nutiden, samtidigt som samhället ställs mot väggen med politiska imperativ. Nette Wermeld Enström har läst Pål Eggerts nya roman Döda platser.

Döda platser av Pål Eggert
Förlag: Swedish Zombie

Göteborg brinner och avgrunden mellan fattiga och rika växer samtidigt som gränserna mellan offer och förövare sedan länge suddats ut. Det sammanfattar samtiden från en av Europas mest segregerade städer, men är också bakgrunden till den magiska värld som författaren Pål Eggert välkomnar oss till i Döda platser, den sista delen i trilogin Borde vara död, som nyligen gavs ut på Swedish Zombie.

Än en gång bjuds vi ner i samhällets och psykets kloaker. Globaliseringens krafter och konsekvenser sammanstrålar med gängvåld och hedersmord, gudar och gastar, i ett gatans drama där gränslandet mellan liv och död, myt och verklighet, gestaltas genom ambivalenta karaktärer som jagar sin framtid i skuggan av det förflutna. Pål Eggert är i sitt esse.

Man behöver inte ha läst seriens tidigare delar Borde vara död (2013) och Dödfödd (2017) för att slukas av Döda platser, men det berikar resan att först ha bekantat sig med socialarbetaren Sebastian och hans klient Isa, ett gravrå som äter själar, på stödboendet för hemlösa som storyn utgår ifrån. Dessa två är i all sin mänskliga och omänskliga komplexitet sagans genomgående protagonister, även om flera personer och ockulta väsen figurerar med sin egen historia och agenda, i varierande skepnader och roller.

Det här är verkets både starkaste och svagaste sida; de många relationerna och aspekterna av dem i den osaliga röran. Fast vem vid sina smaklökars fulla kapacitet anser egentligen att soppa på en spik (läs; en gubbes monologer som litteraturen i övrigt kryllar av) smakar bättre än den med flera ingredienser? Lika lite som jag kan belasta någon gud för vädrets alla element kan jag anklaga en trollkarl för allt magin kräver. Och en av Eggerts största förmågor är onekligen att skildra mångfalden och de kluvna psykenas, liksom begärens och drifternas, olika kulturella förklädnader inom sociala strukturer.

Att Sebastian, som är något av Eggerts alter ego, har växt upp inom och brutit sig ut ur sekten Jehovas vittnen äger sin särskilda plats även i Döda platser. Men den stora uppgörelsen med det förgångna utspelas framför allt på andra plan; mellan klasserna, deras gudar och andra figurer som alla hör lika mycket hemma i sagan såväl som i den verkliga gyttjan i slukhålet Göteborg. Fast till skillnad från i verklighetens stad får här en tiggerska från Rumänien och en hemlös somalier som flytt krigets fasor lika mycket utrymme som någon annan eller något annat, det senare med betoning på ett Det. Vi snackar ändå fantasy.

Och kanske är det så att det ena helt enkelt förstås bäst utifrån det andra. Vi föds och lever, dör och dödas, på många olika nivåer eftersom det också är en förbannelse att vara människa. Ja du behöver inte ha studerat religion för att greppa betydelsen av Eggerts alla bibliska referenser. Inte heller måste du vara psykologiskt beläst för att förstå signalsubstansernas del i vare sig kärleken eller våldet han beskriver. Det är dessutom inte alltid som dessa två fenomen låter sig särskiljas i hans saga. Och kanske är det så att inga upplevelser ens låter sig definieras tydligt och vetenskapligt (vilket inom psykologin mest innebär att projicera Freud på ett biokemiskt språk och ställa symptomdiagnoser) utan alltid skildras bättre genom litteraturen. Om man vill sätta sig in i andra världar, och förstå hur det är att ha kroppen full av insekter och bära svans som Isa, räcker det inte att bara tala om vanföreställningssyndrom och kroppsmodifikationer. Sebastians överordnade avfärdar Isas fulla existens med dessa begrepp och även i det verkliga livet är språket ett verktyg för att särskilja det normala från det avvikande, fast det i realiteten inte finns en tydlig gräns. Sanningen är relativ och verkligheten elastisk. Författare som Eggert visar oss detta.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Om jag ägde inflytande över högskolans socionomutbildningar, där skönlitteraturen inte längre står högt i kurs, skulle jag rekommendera hela trilogin om socialarbetaren Sebastian, och den i flera bemärkelser hemlösa Isa, som obligatorisk läsning. Det finns såklart en risk att få därefter skulle vilja tjänstgöra på den myndighetsutövande sidan. Bildning är som bekant en drivkraft bakom demokratisk förändring. Samtidigt, åtminstone i debatten om kulturens roll för frihetens och jämlikhetens skull, måste vi ändå erkänna att förtryck kräver kunskap och perspektivbyten för att synliggöras. Makten, däremot, kan bara krossas av motstånd, underifrån.

Döda platser är en snygg sorti ur en mångtydig och samtida folksaga om det förgångnas makt över nutiden, samtidigt som samhället ställs mot väggen med politiska imperativ och ett generöst utrymme för personliga tolkningar. Det här är litteratur som bygger på ett gediget researcharbete och som speglar såväl rapporter om social misär som de många livsöden vi sällan skulle få höra om ifall det inte vore för författarens egna möten med de människor vars röster inte räknas. Eggert jobbar med hemlösa i Göteborgs undre värld och han förmår att ringa in delikata dilemman i socialarbetarens uppdrag. Kanske är det därför han lyckas med den svåra konsten att bygga broar mellan världarna, för att sedan rasera dem där de är som svagast.

Ofta måste byggnader falla för att marken åter ska bilda syre och nya gudar är inte bättre än de gamla i den eggertska världen. Det är frestande att dra paralleller till vår vardagliga undergång, men det kan kanske vara vanskligt att säga i ett präktigt litet land där man åter bränner häxor i lagens namn.

The post Snygg sorti ur trilogi om nya och gamla gudar first appeared on Opulens.