PROSA. Idag har vi nöjet att presentera novellen ”Bävergällningen” av vår medarbetare Mathias Jansson. 

Bävergällningen

I skogarna kring Viksäter bodde en gubbe som hette Evert Berglund som nu var pensionerad, men som under sin livstid hade arbetat i skogen och med flottning. På ålderns höst hade han dragit sig tillbaka till ett litet torp i skogen där han jagade lite och fiskade i en närbelägen sjö och odlade sina egna grönsaker. Evert hade en stor och välskött trädgård som han var mycket stolt över. Där fanns ett potatisland, ett grönsaksland, ett jordgubbsland, fruktträd och bärbuskar av alla de slag. Det var som en paradisisk oas mitt där ute i skogen. Rakt genom tomten rann också en liten bäck som Evert genom ett snillrikt bevattningssystem använde för att vattna sina växter och plantor när solen hettade på från himlen.

Det hade nu varit en ovanlig varm och torr sommar och utan bäcken hade nog de mesta av växterna i Everts trädgård vissnat och dött för länge sedan, så det var inte underligt att han blev helt förskräckt när han vaknade en morgon och såg att bäcken hade torkat ut. Det var bara en ynka rännil som letade sig fram på botten av bäcken. Evert hade aldrig varit med om maken under alla de år som han hade bott i torpet. Bäcken kom från en tjärn och runt omkring låg ett stort sankt myrområde och det brukade därför aldrig märkas någon större skillnad i flödet trots tidigare heta och torra somrar.  Evert beslöt sig för att gå till källan med problemet och tog på sig sina stora stövlar och stövlade uppströms längs den uttorkade bäckfåran. Efter några kilometer kom han fram till tjärnen och såg redan på långt håll vad som var problemet. En bäver hade byggt en stor fördämning och täppt till bäckens utflöde så inget vatten kunde rinna ut.

Evert granskade bäverdammen och kunde konstatera att det var ett gediget arbete och att han skulle  behöva vända hemöver för att hämta redskap för att riva dammen. Sagt och gjort han följde den uttorkade bäckfåran hemåt och hämta spade, spett och korp och traskade sedan tillbaka till dammen. Dagen var varm och svetten dröp under skjortan, och inte gjorde det arbetet något lättare när tjärnen visade sig vara ett riktigt mygghål och ett tillhåll för ilskna broms som bett Evert hårt i skinnet. Men efter några timmars arbete hade han röjt bort det mesta och vattnet kunde återigen forsa obehindrat nedströms. Evert var nöjd med dagens arbete och begav sig hemåt för att vattna sina törstiga plantor. Den natten sov han gott av dagens hårda arbete, men trots det vaknade han till vid tretiden. Någonting hade väckt hans djupa sömn. Han låg en stund och lyssnade men då han inte kunde höra någonting, förutom en avlägsen uggla som hoade så somnade han om.

När han nästa morgon gick ut på verandan med en kopp nykokt kaffe och tittade ut över sitt grönsaksland höll han på att sätta kaffet i vrångstrupen. Bäcken var åter torr som fnöske. Jävla bäver! muttrade Evert ilsket. Har han inte lyckats dämma upp dammen igen?! Han tog på sig storstövlarna och gick raskt bort mot uthuset för att hämta redskapen då han plötsligt tvärstannade. För här låg förklaringen till att han hade vaknat mitt i natten. En stor björk hade rasat över uthuset och krossat det till kaffeved. Vad underligt tänkte Evert. Det har ju knappt blåst något i natt och vad han mindes var det ett prima och friskt träd som stått bakom uthuset. Han gick närmare trädet för att undersöka det och höll på att få tokslaget när han såg att stammen var avgnagd av en bäver. När nu jävlar är det kokta fläsket stekt! utbrast Evert ilsket. 

Med bestämda steg gick han ner i källaren och ur en skrubb rotade han fram några gamla dynamitgubbar som han införskaffat för att spränga bort sten med. Med dynamitgubbarna i handen stövlade han med snabba steg längs den torra bäckfåran fram till bäverdammen som var lika välbyggd som dagen innan. Evert apterade dynamiten i dammbygget och utan att tänka på vare sig konsekvenser eller risker, utan bara på hämnd, tände han stubinen och tog skydd bakom en stor sten. Snart skakade skogen av en enorm explosion och grenar och lera kastades huller om buller högt upp i luften och en stormflod störtade nedför bäckfåran.

Vilken jävla smäll tänkte Evert och såg nöjd på hur vattnet än en gång fritt forsade nedför bäckfåran. Efter att ha vattnat sina plantor på kvällen, somnade Evert nöjd över dagens utveckling i sin säng, men vid tretiden vaknade han till. Han var säker på att han hade hört ett kraftigt ljud. Den här gången låg han inte kvar utan tog på sig kläderna och stövlarna och gick ut i den ljumma och ljusa sommarnatten. Han gick bakom huset och såg först det demolerade uthuset där trädet fortfarande låg kvar, men sen såg han utedasset, eller rättar sagt vad som fanns kvar av det, för en stor tall hade ramlat rakt över dasset och krossat det. Misstänksam gick Evert bort till tallen, och han kokade av ilska inombords när han såg att även tallstammen var avgnagd av en bäver.

Nu har du satt din sista potatis tänkte Evert. Imorgon plockar jag fram fällorna och då ska vi se vem som skrattar sist. Fortfarande upprörd gick han och la sig. Han vred och vände på sig men lyckades iallafall till slut somna. När han steg upp på morgonen satte han som vanligt på kaffepannan och tog med sig koppen ut på verandan. Han tappade kaffekoppen av förvåning, för bäcken var än en gång uttorkad. Hur? funderade han förbryllat. Hur har bävern hunnit laga fördämningen under kvällen? Men han funderade inte vidare på saken utan gick ner i källaren och plockade upp de gamla slagfällorna som hade köpt på auktion för några år sedan. Han oljade upp dem och filade till taggarna så de skulle vara riktigt vassa. Sedan begav han sig än en gång upp i skogen mot bäverdammen. Han placerade ut fällorna runt dammen, men brydde sig inte om att riva dammen den här gången, utan gick istället hem och väntade.

Morgonen därpå gick han tillbaka för att vittja fällan och i en av fällorna hade bävern fastnat. Nöjd lyfte Evert upp den livlösa kroppen. Sedan ägnade han resten av dagen åt att röja upp vid bäverdammen och noga rensa bort allt bråte så att vattnet kunde flöda fritt igen. På eftermiddagen kunde man knappt se några spår efter bäverdammen. Den kvällen satt Evert länge på verandan, med en kopp kaffe, och njöt av bäckens klara vatten som porlade förbi utanför gården. Den natten blev han inte heller störd i sin sömn. På morgonen kände han sig lite orolig till mods när han steg ut på verandan, men bäcken flöt fram med samma styrka som den alltid hade gjort. Även nästa dag blev en solig och fin dag och från sin veranda kunde Evert se bäckens glittrande vattnet och höra det behagfulla porlande ljudet som han var van vid. Allt verkade åter har återgått till det normala och när Evert la sig den kvällen började han göra upp planer på att ta hand om träden som bävern fällt och hur han skulle reparera uthuset och utedasset.

Det var Fia-Stina Håkansson som upptäckte det. Hon undrade om det hade hänt något med grannen Evert då han inte hade dykt upp på deras vanliga söndagsfika, så hon hade traskat upp till torpet och då hade hon sett katastrofen. Förskräckt hade hon skyndat tillbaka hem och telefonerat till polisen i Ullånger. Polisen hade noga undersökt saken och även tagit hjälp av experter från länsstyrelsen och de kunde inte komma till någon annan slutsats än att de fyra stora granarna som hade fallit från varsitt väderstreck över Everts Torp och krossat det, måste ha fallit på samma gång. För hade de fallit en i taget så hade rimligen Evert hunnit ta sig ut och sätta sig i säkerhet. Det var endast genom den korseld av fallna träd som hans liv hade blivit berövat. Men för att det skulle kunna ske, då måste fyra bävrar samtidigt och synkroniserat ha råkat fälla de fyra granarna samtidigt över torpet, och något sådant hade man aldrig hört talas om. Man kunde bara konstatera att det var en högst osannolik och olycklig olycka det hela.

Poliskonstapeln gjorde några sista anteckningar innan han stängde sitt block och såg ut över Everts trädgård. Han tänkte att det hade nog varit en fin trädgård innan torkan slog till. Nu hade nästan alla växterna dött av värmen.  Det berodde väl på att ån som rann genom gården hade torkat ut tänkte poliskonstapeln, men det hade ju också varit en ovanlig torr och varm sommar och många brunnar i trakten hade sinat och många skördar blivit förstörda, så han var inte direkt förvånad, men det var allt bra synd på en sådan välskött och fin trädgård.

The post Novell av Mathias Jansson: ”Bävergällningen” first appeared on Opulens.

SAMLARE. Mathias Janssons nya novell handlar om bibliomani och samlarsyndrom. Det är en mycket underhållande och tänkvärd text om vad som kan ske när samlandet går överstyr.

Hilbert Broman höll på att rensa ut ett av rummen på övervåningen, som var fyllt med gamla böcker efter hans far, den kända folklivsforskaren Helge Broman. När han hade burit ner den sista kartongen och ställt den i hallen steg Nikko Hirvenpää in genom ytterdörren. Nikko hade erbjudit sig att hjälpa Hilbert att köra iväg med böckerna. En del skulle till en second hand-butik nere i stan och några böcker var i så dåligt skick att de skulle köras direkt till återvinningscentralen. 

-Det var en hel del det här, sa Nikko när han såg alla kartongerna som var staplade i hallen, men inte i närheten av vad Konrad Byman samlade på sig under sin livstid. Jag kan berätta den historien på väg ner till stan, men först får vi väl lasta in kartongerna i bilen.

När de satt i bilen och började köra mot staden tog Nikko till orda och började berätta:

-När Konrad Byman avled fruktade hans döttrar det värsta. Fadern var nämligen en notorisk boksamlare. Redan när de var små kom fadern hem med lådor och papperskassar fulla med böcker som sedan stod staplade längs väggarna i husets alla utrymmen. Deras mor försökte så gott hon kunde hålla ordning och körde i smyg bort otaliga böcker till soptippen. Men när modern dog förvärrades faderns maniska boksamlande och när döttrarna flyttade hemifrån hade huset nästan svämmat över av böcker. 

De två döttrarna bodde nu utomlands och hade inte varit hemma på över 10 år. De hade under åren bara haft kontakt med fadern via telefon. Varje gång de talades vid hade deras far börjat med att berätta om alla böcker och boksamlingar som han hade köpt sen senast. Så man kan förstå att de fruktade det värsta när de låste upp ytterdörren till huset och steg in i hallen, men till deras förvåning såg huset välstädat ut. Visst fanns det fortfarande många böcker i huset. Hela vardagsrummet var till exempel ett enda stort bibliotek med bokhyllor från golv till tak, men det var inte så att det låg böcker travade längs väggarna och spridda över hela huset som de hade fruktat. De hade föreställt sig att varje rum skulle vara fyllt med kartonger, papperskassar och böcker från golv till tak. Att de skulle bli tvungna att ta sig mellan rummen genom en smal gång med ett överhängande hot om att bli begravda under ett svajande bokberg. Men de fann att huset mer påminde om ett välordnat bibliotek än en sjuklig boksamlares boning. 

Men de kände sin far och tvivlade starkt på att han hade gjort sig av med några böcker. De misstänkte därför att han helt enkelt stoppat undan böckerna på vinden, i källaren eller kanske i uthuset? Men när de undersökte saken närmare fann de inte speciellt många böcker där heller, de hittade visserligen några flyttkartonger med böcker prydligt uppställda i ett hörn, men inget mer. De drog därför en lättnadens suck över att inte behöva köra flera ton med böcker till soptippen för att kunna bo i huset. Döttrarna planerade nämligen att flytta hem och överta föräldrahemmet och fortsätta att driva föräldrarnas lilla konstgalleri som låg nere vid älven. Huset var nu slitet och hade inte renoverats på många år så döttrarna anlitade en lokal byggfirma för jobbet. Medan arbetet pågick skulle de hyra en liten stuga i grannbyn.

Några dagar efter att renoveringen hade påbörjats ringde snickaren och bad dem komma över för han måste visa något. När döttrarna kom in i huset såg de att väggar, tak och golv var uppbrutna på flera ställen i huset. Snickaren berättade att när de börjat ta ner panelen i ett av sovrummen hade man upptäckt att innerväggen var full med böcker och när man undersökte resten av rummet upptäckte man att samma sak gällde även för golvet och taket. De hade sen gått runt i hela huset och öppnat upp väggar, golv och tak på olika ställen och slutsatsen var att hela huset var isolerat med böcker. Isolering och sågspån hade helt enkelt tagits bort ur väggar, golv och tak och mellan reglar och bjälkar hade deras far stoppat in böcker. Tusentals böcker hade fadern staplat in i väggarna, under golven och i taken och sedan spikat igen. Han hade helt enkelt byggt ett hus av böcker. Det var förklaringen till att alla böckerna var försvunna, de hade hela tiden funnits rakt framför deras ögon, gömda i husets konstruktion. 

När de började ta ner panelen på vinden upptäckte de ännu fler böcker i väggarna och inkilade mellan yttertakets takbjälkar. Man upptäckte också en liten mus som hade knaprat sig igenom hel del böcker i musikteori och nothäften för att till sist byggt sig ett bo i ett uppslagsverk om klassisk musik bredvid den murade skorstenen. Musen visade sig vara mycket tam och musikalisk så döttrarna tog hand om musen och döpte den till Musorgskij efter den ryske tonsättaren. Musen visade sig nu vara en talangfull kompositör som brukade sitta på deras skrivbord och doppa svansen i ett bläckhorn medan den med svanstippen dirigerade fram det mest fantastiska partitur på notpappret. Med tiden blev musen mycket berömd i musikvärlden och reste världen runt och dirigerade sina kompositioner på världens största konserthus.

-Nej, nu ljuger du så stänker om det! utbrast Hilbert och skrattade till.

-Ja, det kan väl hända att det inte riktigt var sant det där med att musen resten jorden runt och uppträdde. Men berömd blev han iallafall och gav ut en LP-skiva med sina bästa kompositioner som Fantasi över Cheddar och Brie, Intermezzo med en råttfälla, Ost-ouvertyren och Smaker från en ostbricka.

-Man har aldrig tråkigt när man har en god berättare som vän konstaterade Hilbert nöjd när de parkerade framför second hand-affären för att lasta av några lådor med böcker.

The post Novell: “Ett hus av böcker” first appeared on Opulens.

DET OÄNDLIGA. Mathias Jansson har skrivit en novell med både humor och djup. Den kan läsas som en lantlig skröna, men har också en närmast metafysisk dimension. Kan evigheten fångas på film?

Nikko Hirvenpää satt i soffan med kaffekoppen i handen. Hilbert förstod att han ville berätta något, men han satt och liksom sög på det, väntande på det rätta ögonblicket. Det var ingen idé att fråga eller försöka dra ur honom det, utan det kom när det kom. De satt småtysta ett tag och sippade på det varma nybryggda kaffet, då Nikko ryckte till.

 – Ja just det! Det höll jag på att glömma. Jag tog med en film som nog kunde vara intressant att infoga i dina samlingar, eller rättare sagt de bromanska samlingarna.

Han tog fram en rund silverfärgad metallbehållare som legat bredvid honom sedan han satte sig i soffan.

– Det är en mycket speciell film. Den innehåller nämligen evigheten. Det var så att det fanns en man som hette Gösta Johansson och han var lantbrevbärare. När han inte delade ut post i småbyarna i Kramforstrakten brukade han på sin lediga tid cykla omkring med sin lådkamera och ta bilder av människorna i trakten. Han var en flitig fotograf så en hel del bilder blev det med tiden. När han efter en lång och trogen tjänst gick i pension fick han av kamraterna på Postverket en filmkamera som avgångspresent. Snart såg man honom cykla omkring och filma allt han såg. Jag stötte ibland på Gösta under hans cykelturer ute i Finnmarken och runt omkring Ångermanälven när han med filmkameran i högsta hugg dokumenterade vanliga människor som plöjde åkern, hässjade hö, högg ved, bar vatten, fiskade, jagade, dansade och roade sig, jag allt som vanligt folk brukar hitta på. En dag så stannade jag till och började fråga honom om hans nya intresse för filmmediet. Han berättade då att han höll på att göra en långfilm. Det lät mycket spännande och lite oväntat. Att man filmar är en sak, men att man har ambitionen att skapa en långfilm av materialet var väldigt ovanligt i de här trakterna iallafall under den här tiden.

Jag stötte på Gösta då och då och något år sedan tog jag upp tråden om filmen och frågade hur det gick med hans långfilm. Började den kanske bli klar snart undrade jag?

– Jo, svarade Gösta. Nu är den så gott som klar. Jag tänkte faktiskt att jag skulle visa den nästa helg på Lunde Folkets Hus. Du är välkommen om du vill.

Så kom det sig att jag nästa lördagskväll befann mig tillsammans med ett 100-tal andra förväntansfulla människor i den mörka salen på Folkets Hus i Lunde som för kvällen hade gjorts om till biograf. Det var många människor som under åren hade blivit filmade att Gösta och det var många som hade kommit för att se sig själv på filmduken, för det var inte var dag man fick vara med i en långfilm.

Gösta kom som vanligt cyklande. Projektorn hade han i en trälåda på pakethållaren och filmduken var instucken ett långt PVC-rör som satt fast på ena sidan av cykeln. I salen riggade han upp duken längst fram och ställde sedan projektorn längst ner och laddade filmen. Ljuset släcktes i salongen och projektorn startade. Det fladdrande ljuset från projektorslampan fick de små dammpartiklarna i rummet att dansa i ljuset. På filmduken syntes en svart ruta med en svagt flimrande ljus i kanten. Efter ett par minuter började folk att vrida på sig. Skulle inte filmen börja snart undrade man? Surret steg i salen och jag blev tvungen att gå ner till Gösta som stod vid projektorn och fråga om det var några problem med filmen?

– Nej, svarade Gösta kort, allt fungerar som de ska. Sätt dig nu så du inte missar det bästa.

Så jag gick och satte mig igen på den hårda träbänken, men efter några minuter till med den svarta filmrutan, märkte jag att besökarna otåligt började skruva på sig och jag blev tvungen att igen gå ner till Gösta och påpeka att filmen är ju alldeles svart. Är det säkert att allt fungerar som det ska?

– Ja, inte är det något fel på filmen inte, svarade Gösta. Visste du att större delen av tiden när du ser på film så befinner du dig i mörkret? Att vi inte ser mörkret mellan filmrutorna beror på bildhastigheten som lurar ögat så vi upplever en konstant rörelse, men egentligen är det mesta svart som vi ser. När jag började framkalla den första filmen, lade jag märke till denna svarta rand mellan rutorna och då insåg jag att det var i mellanrummet mellan filmrutorna som det viktigaste fanns. Det var som om självaste evigheten hade fastnat mellan bildrutorna. Jag skulle kunna gå så långt och att hävda att jag har lyckats fånga konturerna av det gudomliga i min film.

– Så filmen är bara svart utbrast jag häpet? Men vad hände med allt det andra som du filmade under alla dessa år.

– Det har jag bränt upp. Det var ju bara bilder, men de var ändå nödvändigt att filma allt detta för att kunna fånga mellanrummet, det lilla glapp som uppstår i verkligheten och som öppnar en port så man får en skymt av evigheten som ligger bortom allt det vi kan se.

Jag satt kvar och såg klart på filmen medan resten av publiken besvikna började lämna salen en efter en. När filmen var slut och Gösta tände belysningen igen förstod jag att jag hade varit med om något mycket ovanligt. En sån där sak som man bara får uppleva en gång i sin levnad. Gösta hade fångat en liten skärva av evigheten, ja, jag skulle nog gå så långt att säga att jag där i mörkret på Lundes Folkets Hus såg en skymt av Gud.

Efter den kvällen la Gösta filmkameran på hyllan.

 -Jag har ju redan uppnått det jag ville uppnå förklarade han. Vad är det för idé att göra ännu en film om evigheten, en räcker gott och väl.

– Ja, så nu förstår du varför den här filmen borde ingå i de bromanska samlingarna. För det är en bit av evigheten som ligger i den här kapseln och det är inte alla som kan säga att man äger en bit av evigheten.

The post Novell: “Lantbrevbäraren som filmade evigheten” first appeared on Opulens.

ISBJÖRNAR.  “Nog har den tidigare så muntra vandringssägnen om isbjörnar på nordliga gator antagit en sorglig skepnad, nu med klimatförändringarna” skriver Erik Cardelús.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Länge och ofta användes en och samma skröna för att illustrera amerikanares okunskaper om världen utanför det egna landet. Skrönan kunde variera något beroende person och situation, men allt som oftast var det en nära vän eller så kallad vän till en vän som hade varit utbytesstudent i USA och då fått frågan: Går det isbjörnar på gatorna där hemma i Sverige? Eller Schweiz, som vårt land inte sällan blandades ihop med.

Skrönan ledde allt som oftast till munterhet, ett skojigt upprättande av ett-vi-och-dom, dessutom innebar den en nedtagning på jorden av invånarna i världens mäktigaste land, USA.

Härom dagen slog det mig att det var länge sedan jag hade hört den där tidigare så vanliga skrönan Kanske handlar det om något decennium tillbaka, tiden flyger som bekant iväg när man har roligt eller åtminstone stressigt.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Nu kan man dock fråga sig varför skrönan fallit i glömska. Kan det handla om att allt förr eller senare blir förlegat, även muntrationer och vandringssägner? Eller så beror det på den teknologiska utvecklingen, att vi i vår nya sköna digitala tidsålder föredrar skrönor på nätet eller genom så kallade fejkade nyheter. Det räcker med att stirra ut i tunnelbanevagn eller buss, platser som för ett dussin år sedan tillbaka surrade av konversationer eller bokprassel. Idag sitter i stor sett varenda resenär med blicken riktad mot en skärm. Tiden för muntliga skrönor, roliga historier och andra sorters röstburna muntrationer tycks vara hopplöst ute.

Häromdagen hände det dock något. På tv-nyheterna och i pressen berättades om den nordryska byn Belushya Guba, vars gator hade invaderats av minst femtio isbjörnar (DN 11/2-19). Bakgrunden till detta oväntade besök är dagens galopperande klimatförändringar som smälter ner packisen, istäcket från vilket isbjörnar normalt jagar säl. I brist på föda tar sig nu isbjörnarna in mot land, där de letar efter föda, bland annat i soptunnor i människobebodda områden.

Ett citat som förknippas med Karl Marx är att historien upprepar sig två gånger. Först som tragedi och sedan som fars. I det här fallet får vi vända på denna ordning och beslå Marx med fel. För nog har den tidigare så muntra vandringssägnen om isbjörnar på nordliga gator antagit en sorglig skepnad, nu med klimatförändringarna.

Inte heller kan vi skylla denna händelse på okunskap hos någon person i skrönan. Ingen obildad eller uppblåst amerikan finns att skratta åt. Istället kan vi konstatera att skrönan blivit en skräckhistoria — based on a true story.

The post Skrönan har blivit en skräckhistoria first appeared on Opulens.