ÅTTONDE PLATS. Varje fredag under sommaren publicerar vi en av vinnarna i Opulens novelltävling med tema Familjeband. Vi börjar med Kristian Schultz Varggranstjärnen som kommer på åttonde plats.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Varggranstjärnen

Över trädtopparnas gröna ridå skymtar fjällen, valryggar med fläckar av vitt. Jag rätar på mig och vecklar ut mina stela ben i bussens mittgång. Svanken värker av träsmak.

Vi har rest genom halva Sverige. Först med nattåg från Göteborg till Östersund och sedan vidare med buss. Det är maj, min sluttenta i sociologi spökar i början av juni men det fanns inget val. Vi var tvungna att åka.

Emilia sover mot fönsterglaset, en gloria av imma kring ansiktet. Huden är sjukligt blek, håret en brun härva i akut behov av en borste. Magen är rund. Sjätte månaden-rund.

Vi närmar oss Vemdalsskalet, fjällanläggningen där pappa har en lägenhet. Jag ger henne en lätt knuff med armbågen.

“Vi är framme nu.”

Emilia gör ett ordlöst läte i protest, sträcker på sig och gäspar.

“Hur länge har jag sovit?”

“Sen vi satte oss på bussen.”

Hon torkar bort imman, tittar ut.

“Ser du? Där är Hovdebacken.” Jag pekar.

“Synd att det inte är snö. Kommer du ihåg när vi tävlade? Och körde rakt genom skidskolan med den arga skidläraren?”

“Ja, helt galet”, svarar Emilia. Ler matt.

Mamma blev arg och skällde ut oss. Att ingen skadade sig var ett under. Vi fick inte kolla på tv den kvällen utan sitta på vårt rum som straff; ingen middag blev det heller. Vi hade kurat ihop oss i våningssängen och fnittrat, mer vänner än systrar. Det gör mig lättad att Emilia minns. Att hon förankras i världen.

Bussen stannar och vi går av, med fiskespön och väskor. Hotellet är nedsläckt, butiken igenbommad. Säsongen har inte börjat än och parkeringen gapar tom. Emilia blickar upp mot de fjäll där vi tillbringat sportlovet under skolåren. Hon skymmer solen med handen för att inte bländas. När jackärmen glider ner ser jag bandaget kring handleden. Åsynen väcker något i min mage; en klibbig och kall känsla, som att vakna nedkyld och svettig efter en mardröm.

Vi går över parkeringen, förbi den avstängda liften där vajrar och stolpar klättrar upp för fjällsidan. Fortsätter upp till raderna av trähus där vår lägenhet ligger. En bil står parkerad utanför ett av huset men i övrigt är området tomt. Livlöst. Jag känner på fickan, lugnas av nyckelns kontur. Emilia sackar efter och jag väntar in henne. Hon är blek, andfådd, med en skugga över ansiktet. Våren har tagit hårt på henne, sugit ut all kraft, all glädje.

Det knakar uppifrån granskogen. Vi tittar dit men ser ingenting. Jag minns alla gånger som renar strukit runt husen, alldeles invid väggarna. En av dem hade kommit så nära att vi kunde mata den. Vi kallade den Linus. Han hade kommit tillbaka i flera år.

“Vi är framme”, säger jag och pekar mot lägenhet nummer 22.

Jag öppnar och vi hänger av oss kläderna i hallen. Den stillastående luften är torr, det luktar instängt och damm. Fiskespöna lutar jag mot väggen. Lägenheten är kylig då den har stått ouppvärmd hela vintern. I vardagsrummet finns en mörkblå hörnsoffa, tv på väggen och en taklampa i snidat trä. Ett soffben står skevt efter en olycklig uthyrning till ett festande studentgäng. Pappa hade inte lyckats få det rakt igen.

Resan är min idé. Emilia behövde ett miljöombyte, eller bättre, komma bort från all skit som hänt. Hon har alltid gillat att vara ute i naturen och pappa använder knappt lägenheten i Vemdalsskalet sedan mamma dog. Måste ha varit år sedan han var här, sedan någon av oss var här. Det är inte samma sak att vara här utan henne.

Vår mamma dog när jag var sjutton, Emilia sexton. Jag minns knappt något av det, av åren efter. Drack för mycket, pundade, skolkade. Hade korta, självdestruktiva förhållanden med äldre killar. Någon del av mig beskyller mig själv för mammas död; en orimlig, orättvis röst som aldrig tystnar.

Bara några kilometer bort ligger Varggranstjärnen, där vi fiskat med pappa. Jag har köpt nya haspelspön och silverspinnare avsedda för rödingar och regnbågslax. Imorgon ska vi testa dem.

Emilia går in i rummet med våningssängen, där vi alltid sov som barn.

“Jag sover gärna här”, säger hon och lägger ryggsäcken på golvet.

Jag nickar och går in till det andra sovrummet. När jag öppnar fönstret för att vädra hör jag ett skrapande ljud utanför. Jag får en galen idé, att det kanske är Linus. Tittar ut. Det enda jag ser är något stort, större än en människa, som försvinner mellan träden i granskogen. Jag kan inte se vad det är men hoppas att det är Linus. Och att han kommer tillbaka.

När vi packat upp dricker vi kaffe. En tystnad breder ut sig då ingen av oss vet var vi ska börja. Under resan upp pratade vi bara sporadiskt, mest gamla minnen. Så fort vi närmade oss mammas död eller Det-som-hände-i-våras tystnade vi.

Min blick fastnar i den brunsvarta ytan, jag fingrar på koppen. Är rädd att orden ska öppna luckor där ett uppslukande mörker väller ut. Känner ändå att jag måste säga nåt, vad som helst.

“Är du fortfarande lika trött?” Hon tittar på mig en stund.

“Det är lite bättre.”

“Skönt.”

Det blir tyst en stund. Jag vill så gärna förstå, hjälpa till.

“Du får vila här uppe, du bär ju på en till. Jag kan sköta all markservice.”

Emilia ler.

”Jag har alltid velat ha en betjänt.”

Dagarna går. Vi vandrar runt i skidbackarna, kollar på den stängda anläggningen och småpratar om vädret, resan, allt harmlöst. Den parkerade bilen är borta. Det är overkligt att vara ensamma; som att gå runt i en postapokalyptisk film. Resten av världen har gått under och vi är de sista överlevande i en död civilisation.

Den enda personen vi träffar är en kvinna på parkeringen. Hon är klädd i en smutsig, senapsfärgad kappa och stora vandringskängor. Tänderna är bärnstensgula, nikotinfläckade. Ögonen är känslolösa, mörka hål bakom stripigt blont hår. Hon hälsar inte tillbaka utan stirrar bara. En galning. Vi skyndar oss förbi, jag undviker att titta på henne. En diffus olustkänsla ilar längs min ryggrad. Emilia borstar något från jackan, som för att göra sig av med obehaget.

På natten vaknar jag av ett ljud som tränger in i mina drömmar och sliter upp mig ur sömnen. Ett ylande. Inte en hund, något större. Jag ligger blickstilla i sängen med täcket uppdraget till hakan. Vågar inte andas, väntar, lyssnar. Det hörs inget mer. Måste ha varit inbillning.

Vi promenerar efter frukosten, minns diskon på skidhotellet och missöden i backarna. Jag pratar, Emilia lyssnar och fyller i.

Hon lägger sig sedan för att vila medan jag packar väskan med mat, drag och spritkök. När eftermiddag övergår i kväll vandrar vi från Vemdalsskalet mot Varggransfjället och tjärnen vid dess topp.

Vi följer Karl XI:s väg upp mot fjället. Vägen är kantad av granar och hus. Vi hälsar på en man som kastar frisbee med sin hund i trädgården. Han vinkar tillbaka men försvinner sedan snabbt in i huset med hunden när den börjar skälla.

Ibland måste vi stanna så att Emilia kan vila.

Efter en stund kommer vi fram till vandringsleden. Den ringlar sig upp längs med fjällsidan, bland knotiga björkar och rullblock från den senaste istiden. En matta av ljung klänger sig fast vid marken. Emilia flåsar och det blir tätare mellan pauserna. Hon halkar på stigens stenar, ramlar flera gånger.

Efter en och en halv timme har vi kommit halvvägs och tar rast. Solen börjar gå ner. Himlen blir persikofärgad, med stråk av rött och lila.

Vi sätter oss och blickar ner mot Vemdalsskalet. Det ser tomt, övergivet ut. Emilia äter en bit choklad och tar djupa klunkar ur sin flaska. Hon skakar av chokladsmulor från händerna och gör sig redo att gå. Jag tvekar, orden fastnar halvvägs. Får stålsätta mig för att öppna munnen.

“Vill du prata om … när du skadade dig själv?” En enkel fråga, nedtyngd av möjliga svar jag inte vill ha. Emilia tittar på mig. Det tar en stund innan hon svarar.

“Det blev för mycket, Daniels otrohet och sedan barnet. Men jag mår mycket bättre, speciellt nu, här.”

Jag har tusen frågor till men nickar bara, lättad, glad.

“Skönt att du säger det. Hur mår barnet?”

“Hen sparkar varje kväll.”

Korset på graviditetstestet hade varit ovälkommet, en chock. Sedan hoppar frågan ut innan jag hinner tänka efter.

“Har du berättat för Daniel att du ska behålla barnet?”

Emilia sänker blicken, skakar på huvudet.

“Har Daniel hört av sig överhuvudtaget?”

Emilia sluter sig, ansiktet blir stelt.

“Vilket svin. Att bara dra, utan att säga nåt. Fy fan”, säger jag.

Jag var under våren livrädd att hon skulle göra sig själv illa igen. Besökte henne så ofta jag kunde. En dag ringde hennes bästa kompis; hon sa att Emilia låg på sjukhus efter ett självmordsförsök. Jag glömmer aldrig hur blek min syster såg ut i sjukhussängen. Som om hon var död.

När det mörknar kommer vi fram till Varggranstjärnen. Solens sista strålar reflekteras som flytande, rött guld i sjöns blanka yta. På sina ställen finns fickor med snö, gulvita i skymningsljuset. En stuga och en parkering ligger intill stranden; en brygga skjuter ut i vattnet. Ett par män i kamouflagekläder står på andra sidan tjärnen och fiskar.

Vi går längs med vattnet tills vi hittar ett bra ställe. Fiskar ett tag, sedan är det dags för en sen middag. När den frystorkade maten är färdig sätter vi oss och äter medan vi betraktar tjärnen. Här och var krusar ringar vattenytan, allt annat är stilla.

Skuggorna flyter ihop till ett allt djupare mörker. Någon kommer gående på stigen och materialiseras i ficklampans sken. Det är en av fiskarna, en man med flanellskjorta och militärgrön väst. Han är i sextioårsåldern; grågröna ögon synar oss under en kamouflagefärgad keps. I ena handen håller han ett fiskespö och i den andra dagens fångst, tre rödingar.

“God kväll! Ska ni nattfiska?” frågar han.

“Vi hoppas att de är riktigt hungriga i natt”, svarar jag. En bekymmersrynka dyker upp mellan mannens ögon.

“Om jag var ni skulle jag inte stanna för länge. För två dagar sen försvann en vandrare på Varggransfjället, bara sådär, utan ett spår.”

“Har inte polisen letat?”

Mannen fnyser.

“De försökte. Folk gick skallgång, råle och leta. De där Missing … Missing …”

“Missing people.”

“Ja, de var med. De hittade ingenting. Och kvällstidningarna började med sin skit om Dödens berg igen.”

En kall vind letar sig in genom kläderna.

“Dödens berg?”

“För många år sedan försvann Stina, en kvinna från byn. En grupp skidåkare fann henne död i snön, huvva. Hon hade blivit attackerad av varg eller björn. Efter det hittade nån stockholmare på att kalla fjällen häromkring för Dödens berg. Och nu? Efter att den där vandraren försvann? De kommer aldrig att sluta med sitt skitsnack.”

Fiskaren stryker sig över skäggstubben. Blickar ut över vattnet.

“Vet ni vad det värsta är?” frågar han.

“Nej.”

“Stina var gravid och det förbannade djuret åt upp fostret.”

Jag kastar en snabb blick på Emilia. Hennes ögonbryn har åkt ihop, hon är påtagligt irriterad.

“Min granne såg vargspår vid tjärnen i förrgår, huvva. Själv stannar jag inte efter elva längre. Det borde inte ni heller”, fortsätter gubben.

“Vi överlever”, säger Emilia.

Hennes otåliga, avvisande ansiktsuttryck vittnar om att hon bara vill att gubben ska gå. Han blir stött, och sväljer sina varningar. Min syster har aldrig varit diplomatiskt lagd.

“Hoppas ni får napp då. Ta hand om er, ungdomar.”

Mannen lämnar oss. Allt känns med ens ödsligt, skrämmande. Långt därnere ligger husens ljuskvadrater. De skulle lika gärna kunna ligga i en annan värld. Jag har en gnagande känsla av att vi också borde ge oss av.

“Vi kanske ska gå för säkerhets skull. Jag menar om det finns en varg här”, säger jag till Emilia.

Hon skakar bestämt på huvudet.

“Äh, vargar är rädda för oss. Det är skönt att vara här igen. Att saker kan ordna sig, glömmas och gå vidare.” Hon tar min hand och lägger på sin mage.

“Känner du?”

Något kittlar lätt mot min handflata. Något litet, levande, sparkar där inne. Jag blir alldeles varm i kroppen. Hon tittar på mig, kämpar med orden.

“Jag förstår att du är orolig.”

Hon suckar och stryker med handen över sin runda mage.

“Den här våren har varit hemsk.”

Jag nickar.

“Du åt ingenting. När jag kom på besök satt du bara och stirrade ut genom fönstret.” Det låter som en anklagelse och jag fortsätter i en mjukare ton.

“Jag ville bara hjälpa dig.”

“Du har hjälpt mig. Det var skönt att komma bort från Göteborg, att komma hit”, säger hon och gör en gest ut mot vattnet. “Här finns inte en massa folk och jag kan vara mig själv.”

“Allt för dig, lillsyrran.”

Värmen övergår i iskyla när jag ser något röra sig i mörkret på andra sidan tjärnen. Det är svårt att se vad det är. En silhuett av djupare mörker som förflyttar sig längs med vattnet mot stugan.

“Ser du?” viskar jag och pekar.

Emilia följer mitt finger.

“Vad är det för något?”

Jag kisar men moln skymmer månen. Vad det än är, är det framme vid bryggan och stugan. Det rör sig mellan oss och leden tillbaka till fjällanläggningen. Hjärtat slår hårdare, iskallt vatten rusar fram i ådrorna. Tänk om det är en varg.

Emilia ställer sig upp och verkar mer nyfiken än orolig.

“Det kanske är Linus”, säger hon högt med ett flin.

Jag är inte road utan rotar i väskan, hittar fiskekniven. Emilia ser mig och skrattar.

“Vad håller du på med?”

Månen dyker upp bakom molnen, stor, rund, samma färg som ett grinande kranium.

Något rör sig, upp mot stugan. Det är kvinnan, galningen från parkeringen. Hon vrider på huvudet och det känns som om hon stirrar rakt på mig. Börjar gå mot oss. Hon håller något i handen, något långt, smalt. En yxa? Järnrör?

“Vi tar en omväg runt sjön och går leden åt andra hållet”, viskar jag.

Jag drar med mig Emilia. Kvinnan följer efter, börjar jogga. Vi springer i mörkret, följer leden runt sjön. Mobilen har ingen täckning och jag stoppar den i bakfickan. Vi har varsin ficklampa, jag håller kniven i höger hand. Den är ynkligt liten.

Månen speglas i Varggranstjärnen, våra springande fötter och skrapandet av steg bakom oss är allt som hörs. Emilia halkar och slår smalbenet. Hon svär, stapplar vidare. Jag tittar mig över axeln.

Kvinnan knappar in på oss, avståndet krymper hela tiden. Jag drar i Emilias arm och skriker åt henne att skynda sig. Hon andas i korta stötar, grinar illa, halkar igen. Det här kommer aldrig att gå.

När vi närmar oss sjöns bortre ände är avståndet bara ett tiotal meter. Jag skjuter Emilia bakom mig och ställer mig med kniven och ficklampan redo.

“Spring i förväg!” ropar jag åt henne.

Hon försvinner bort.

Kvinnan saktar in och håller föremålet i båda händerna. Det är en vedyxa. Jag förväntar mig att hon ska svinga den mot mig, klyva, krossa. Istället sänker hon yxan.

“Är du så blind?” säger hon.

“Lämna oss ifred!” Min röst är ynkligt gäll.

“Jag såg håren på hennes jacka, jag vet vad hon är.”

Något grumligt, förbjudet, visar sig i djupet av mina minnen.

“Du vet vad hon har gjort.”

“Du rör henne inte!”

“Hon dödade Stina och fjällvandraren.”

Min hand är svettig, krampaktigt stel, när jag viftar med fiskekniven fram och tillbaka.

“Du skadar inte Emilia.”

“Jag måste, för min systers skull. Om du inte flyttar dig är du medskyldig.”

Jag står kvar.

Nu svingar hon yxan. Jag spänner kroppen och axlarna åker upp. Träffas av yxans flata sida, först över revbenen, sedan i huvudet. Vita fläckar blixtrar i mitt synfält och jag faller, tappar kniven. Ficklampan landar mellan två stenar och vinklas uppåt.

Ögonblicket senare kliver något omänskligt, vidrigt, in i ficklampans ljuskägla. Det är en varg men ändå inte.

Så länge sedan.

Emilia.

Hon går på två ben; pälsen är tovig och grå, håriga armar slutar i svarta klor. Magen är uppsvälld. Huvudet, ja, huvudet … Ansiktet är förvridet, med en avlång nos, uppstående, trekantiga öron och rader av vassa, krökta tänder.
Emilia stirrar rakt på kvinnan, stannar inte.
Kvinnan vrålar, möts av ett gutturalt morrande.
Sedan sluter sig mörkret kring mig.

Jag öppnar ögonen. Ser en dovt blå, molnfri himmel och en ljus rand som vittnar om att solen är på väg upp. Min kropp är en enda stor värk, utmattad, mörbultad. Omkring mig finns stenar och mossa. Det är kallt, andedräkten kommer i ångande dunster. Ett revben är brutet och pressar mot huden. Mina rörelser är stela och ansträngda, allt gör ont.

Det tar en stund att komma upp i sittande. Först är jag desorienterad men snart hinner minnena ikapp mig.

Emilia. Kvinnan.

Hela världen gungar till när jag ställer mig upp. Jag vilar med händerna på knäna tills den värsta smärtan lägger sig.

“Emilia!”

Jag hör ett lågt snyftande, ett mumlande. Emilia sitter en bit bort, uppe på ett klippblock. Hon är naken, täckt av intorkat blod från det stela, hoptrasslade håret till de smutsiga fötterna. Det luktar mustigt av djur och marken är täckt med röda fläckar och grova, grå hårstrån.

Bredvid ligger lämningarna av kvinnan. Hennes bröstkorg har fläkts upp, revbenen är knäckta och står upp, likt rödvitrandiga vingar. Överallt märken efter klor och tänder. Rester av inälvor ligger som en brunlila sträng ur bukhålan, glänser i morgonljuset. Flugor i massor. Kvinnan är vit i ansiktet, intorkat blod täcker hennes vänstra tinning. Munnen är en grimas; tänderna ser ut som gult porslin.

Jag går fram till Emilia. Hör vad hon säger.

“Det var inte meningen, det var inte meningen …”

“Är du skadad?” frågar jag.

Emilias mumlande litania tystnar, hon skakar på huvudet.

“Det är inte mitt blod, är aldrig mitt blod.”

Minnesskärvor från mammas död kommer tillbaka, skjuter med ljusets hastighet upp ur det förträngda mörker där de gömts undan. Mammas skrik i skogen, blodet. Slitandet i kött, som att vrida vingen av en grillad kyckling. Ylandet. Det där förbannade ylandet. Och Emilias depressioner efteråt, självmordsförsöken; pappa distanserad, förkrossad.

Allt jag gjort för att glömma. Spriten. Drogerna. Sexet.

“Kan det aldrig ta slut?” viskar hon. “Jag försöker låta bli, fånga djur istället …” Hennes ord avbryts av hackiga snyftningar.

Fler minnesbilder blixtrar förbi. Natten i Vemdalsskalet på sportlovet, de trasiga kläderna, de rostbruna blodfläckarna. Att mamma och pappa inte fick veta.

“Det är inte ditt fel”, säger jag. “Det är sjukdomen.”

Jag tittar omkring mig. Fjället ligger öde.

“Det kan komma nån. Vi kan inte stanna här,” säger jag.

Vad som än har hänt är hon min syster.

Vi hjälps åt att gömma kroppen i en klippskreva. Sedan dyker Emilia ner i sjön, tvättar av sig. Gryningsljuset är vågor av guld på Varggranstjärnens krusade yta.

The post Sommarnovellen: Varggranstjärnen first appeared on Opulens.

NOVELL. Opulens novelltävling är avgjord. Vi publicerar nu de sex vinnarna. I dag publiceras texten som kom på femte plats. I novellen, som skrivits av Hanne Kjersti Yndestad, finns smygande skräck. Dock inte av det övernaturliga slaget.  Vi får också inblick i forna tiders julfirande.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Granruskan stod stadigt i snön vid ladugårdsbron med havrebandet för småfåglarna.

Mor Åste hade rört i tjärdallen och målat i de tre krossarna över dörrbjälken, hon var på väg att hämta malt och salt från härbret åt djuren. Det började redan skymma. Allt blev blått därute. Snön låg meterhög mellan timrarna och de hade stolpat från dörr till dörr, trampat nysnön i två fots brädd. Den blöta kjolkanten stelnade bitvis i frosten och klöste mot läggarna, hon gick barfotad i hudskorna.

Röken från ljoreöppningen på stugtaket la sig lågt, den orkade liksom inte över taket, molnen tog den platsen, och mörkret välvde sig långsamt över himmeln från öster mot väster. Det var julaftons eftermiddag.

Olav pulsade bak häststallet för att hämta julgranen. Det var en fin gran han hade huggit förra vintern. Förutom en år-ring med grenar längst ned på stommen hade han kvistat upp till nära toppen då den fällts och lämnat toppruskan orörd. Stocken var nog en dryg aln bred vid roten, och nu hade den legat till torkning hela året. Då han hade lossat säljspännilen från hästsläpan och låtit granen rulla på plats bak stallet, hade kusen gnäggat och Olav sade högt: i Jesse namn. Han sa det tre gånger.

Nu skulle stommen släpas in i huset. Han fattade tag i de sparade grenarna och lade all sin kraft i för att rucka timret. Mor Åste öppnade dörren till farstun och den till stugan. Sonen slet timmerstocken genom snön som ett djur och konsten var att vid dörrhällen vända granen så rotändan kom sist in, den han dragit i. Systern stod i vägen, han schasade bort henne och bad modern om hon kunde ta fatt i toppruskan så han kunde lyfta upp och skjuta på tyngsta delen.

— Fatta tjockaste grenarna, mor, lyft och dra in den över tröskeln för mig.
Då tjockändan skulle upp i dörröppningen tog han handyxan och kvistade håll-grenarna han hållit i så de föll i en hög utanför på snön.

På något sätt lyckades de böka timmerstommen in genom dörrarna, han och modern. Lilla Lispet och det gamla hjonet, de ansvarade för denna julhelg, fick mota sig. Olav släppte ner stocken på dörrtröskeln så det dunsade i hela stugan.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Åste hade eldat på den öppna spisen och Lispet hade strött jordgolvet med halm och en. Fisksoppan och gröten var färdigkokt och stod på trekantjärn vid sidan om elden för att hålla värmen till julkvällsmåltiden. Doften av fetgröten spridde sig och retade hungern. En välfylld ölskål väntade, gröttråget stod renskurat på bordsskivan och spånskedarna låg bredvid.

Grantoppen skulle först in på stuggolvet så att den hamnade in på härdhällen då timmen var inne och julen kunde ha sin början. Trädet var för långt så Olav skyndade att hugga av några alnar nere vid rotändan. Yxan fick inte vara framme under hela juletiden, den hängde han över huggkubben i vedskjulet.

Inget järn i trä, ingen skada ske.

Detta var tiden då folk drack jul, månget dråp kunde varit undgått om alla följt den gamla regeln.

Dörren måste kunna stängas under mörkaste tiden på året, men hugga annan ved till elden fick ingen. Granen skulle räcka som bränsle hela julen till trettondagen.

Då den långa julgranen var utbrunnen, lade de på avkapade kubbarna, den ena efter den andra, så var skicket. Många gånger på själva julaftonen fick de mota in granstocken. Så mycket gick åt i början så länge stommen var spinkig, då fick han skjuta på handbredd för handbredd, men eftersom trädet ökade i bredden, behövde de inte bevaka elden så ofta.

Olav la en av kubbarna under timmerstocken så han kunde rulla den in allt efter som. Redan andra juldagen brukade de kunna sova hela natten, då var det oftast bara glöd på härden innan den heta, sotbrända grantoppen fick en ny skjuts då den yngste i stugan blåste liv i elden. Inte fick den gå ut under natten, då kunde hemska saker hända; mörkrets makter tog över och härjade i hus och med folk och fä. Maran hette den värsta. Hon red unga karlar nattetid och stal barn. Nej, ljus måste brinna. Öl och mat stå framme.

Till den sprakande granbarrelden sa Åste:

— Gran, ge värme här i huset. Mörker svinner bort med ljuset. Illt och ondo ut skall gå, mat och dryck vi alla få. Julenatten långer är, till Vår Jungfru sonen bär. Korset var av granen gjort, djävulen fick vika bort. Signad varde eld i hus, Jesse, var oss livsens ljus.

Så korsade hon sig och tog en glo och lade i gröten och en i fisksoppan så det fräste och bubblade. Med en kall kolbit ritade hon ett kors på skorstenen och ett på var av väggarna vid takfoten. Olav och Lispet korsade sig tillika med hjonet Emret som sjöng lite nere i halmen vid bordsändan där han halvlåg.

— Vad sjunger du?

Lispet kände inte igen tonerna som letade sig fram över läpparna i det rynkiga ansiktet. Den gamle sade inget, utan fortsatte mumla några ord från tider då han själv hade hållit i julvakan i sitt hemman långt uppe på fjällvidderna. Då hade han haft en hustru, och barnen hade suttit så stilla i bänken och lyssnat då julversen sjöngs.

— Ett barn är född i Betlehem
Halleluja
Ty glädjer sig Jerusalem
Halleluja, halleluja, halleluja.
En fattig jungfru i lönndom satt
Halleluja
Hon födde sonen julenatt
Halleluja, halleluja, halleluja
Och oxe där och åsna stod
Halleluja
De såg den Gud och Herre god
Halleluja, halleluja, halleluja

Lispet sjöng med på omkvädet och frågade Emret om han kunde ta om från början, vilket den gamle mannen gjorde. Han rättade till orden för Lispet som aldrig hört om varken Betlehem eller Jerusalem.

— Bodde de i de där hemmen, frågade hon.

— Frälsaren föddes i Betlehem och lades i en stallkrubba där. Så kom de visa männen från Österland och gav honom gåvor. Gull, rökelse och myrra. Det är därför julgåvor finns som de vi fick av Åste idag. Hon gör som de visa männen.

Lisbet lärde sången och fick mycket att tänka på. Hon såg för sig allt ihop och melodin vaggade fram som kamelerna i öknen. Långsamt blev mysteriet sång.

Då Olav gick in i den heta bastun för att löga sig inför helgen, kände han hur det högg till i ryggen. De hade alltid varit två om julgranen, han och fadern, men nu var Asmund inte ibland dem på jorden, han låg i hög vid vägen så alla kunde se. Dit skulle Olav med öl och bröd då han lögat sig och hade helga-skjortan på. Han var inte faderlös, bara han kom sig till högen. Värmen från stenugnen mitt i bastun gjorde gott. Han la sig ner en stund på torkbritsen som gick från gavel till gavel. En kupad bred plank från vägg till vägg. Där torkade de det grodda kornet och rostade det, där torkades linet efter rötning.

Bastun luktade rök, örter och malt. Han höll på att somna då han hörde ett långt yl i skogen utanför. Bäst han fick mulat sig ren i snön och kommit i hus innan det blev helt beckmörkt. Kalla kårar for honom efter ryggen vid rovdjurets klagande yl. Det lät så ensligt, men vargen jagar alltid i flock. Storskogen är deras hem och människan en främling där inne bland skuggorna.

Modern, systern Lispet och hjonet som inte hörde till släkten, fick vänta med att bada sig till efter att Olav hade rullat av sig i snön och stigit in över stocken som låg långt ut mot dörröppningen. Halvnaken tog han emot ölskålen med både händerna och drack gott medan modern lyfte den nysydda linneskjortan fram åt honom. Härinne i ljuset och värmen glömde han vargen.

Lispet tog skålen och satte den mitt på bordskivan de hade lagt på två kubbar långsmed mullbänken vid gavelväggen. Där brann två talgljus redan. Tjärbrand av tallrot stod klar att tändas i ljushållaren då alla var lögade och julen kunde börja.

Medan mor och dotter gick tillsammans till bastun, bad Olav om hjonet kunde lyfta grantoppen medan han tog i tyngsta änden för att julgranen skulle hamna rätt och börja brinna på riktigt.

— Inte är jag så för att jag kan lyfta tungt, sa den gamle.

— Å, du kan nog mer än du låtsas, nu rullar stocken, svarade Olav.

Rätt nog, tillsammans baxade de stocken på plats så dörren kunde stängas julkvällen. Nu sprakade det festligt i åren så gnistar flög upp efter skorstenen och försvann över taknocken genom rökhålet och ut i vinterkylan.

— Den skall nog brinna dag och natt till trettondagen, den bjässen, menade hjonet. Han ville stå sig med husbonden. Han knägick tillbaka till bänken och hasade sig upp där.

Kvinnorna kom in huttrande, men glada och blöta. Då kom Olav på djurlätet han hört.

— Lät Gråben från skogen då ni lögade er?

— Gråben, nej. De sa en flock drev över Fisksjöisen några dagar sedan. Då är de hungriga, de grå, då de vågar sig så långt ner i bygden.

Modern hämtade nysydd särk till dottern, själv hade hon gjort sig randigt förkläde till juleplagg. Kammen kom fram och de hjälpte varandra att kamma håret. Lusen hade de sluppit sedan frosten kom och alla sängkläder hängt ute och borstats. Skinnfällarna hade de hornat ute, det var bästa sättet, både lus och loppor släppte. Nu satte modern upp sitt långa hår med band som hon knöt i nacken, hon var röd om kinderna och vacker, tyckte Lispet då modern knöt på sig förklädet med de röda ränderna. Hon flätades och fick överliv och kjol så de fina broderade ärmarna på särken syntes. Nu var det dricka för dem också, och hjonet skulle få basta till sist.

— Vad skall han få för kläder, undrade Lispet.

— Vantar hade han inte, Emret, då han kom. Jag band ett par åt stackaren.

Modern hämtade vantarna som hängde i sängstolpen och lade dem på bordet. Så tog hon ölskålen och drack.

— Skål och god jul, sa hon till både dottern och sonen och mot högsätet mitt på bordslängden där Asmund brukade sitta så här dags medan han levde.

Olav strävade med att binda snörebanden runt ärmlinningarna på den nya skjortan, Lispet skrattade åt hur han fumlade. Då hon också druckit av ölskålen och sagt julehälsningen, hjälpte hon brodern med att knyta. Hon kunde till och med göra rosett, men det ville han inte ha synligt. Hon gömde snörena under linningarna, då blev han nöjd. Det var sömmar på dem, kryss och rutor och en knuten kant ytterst. Modern satt jämt med handarbete då hon hade tid över.

— Var blir det av Emret, undrade Olav.

Han ville att gubben kom in och fick juleskålen så de kunde ge djuren och han kunde gå till faderns hög med ölet och ett grötspann.

— Jag hämtar honom.

— Ge hästen, du, sa Åste och hällde upp två nävar malt i ett gammalt kruthorn som hon räckte sonen.

Han hängde hornet i snöret runt halsen, reste sig av bänken och gick ut. Nu luktade det fett av röken som låg om knutarna. Kvällen hade blivit mörkare blå och han mindes att han skulle lägga grankvistarna framför dörrhällen. De han kapat av då granen skulle in. Mörkgröna kvistar lades med grövsta ändarna flätade i varandra så barret låg fint som en halvmåne framför farstuhällen. Han tog med en granviska i fall att. Så gick han först till stallet.

Soten hette hingsten som skulle trava andradagsrännet hem från kyrkan. De skulle vinna, det trodde han, och sa till hästen då han gav honom maltet från hornet. Soten gnäggade nöjd. Havre hade kusen redan fått för natten. Olav önskade Soten god jul och satte spärren gott fast framför stalldörren och lyssnade på skogen om villdjursläten hördes. Nej, det var alldeles tyst. Allt han hörde var gnyet från hjonet i bastun, och då han öppnade den låga dörren kunde han inget se för röken och ångan.

— Lever du, Emret?

— Aj, aj, jämrade gubben sig. Han låg på jordgolvet alldeles naken och kom sig inte upp själv.

— Bena bär mig inte. Jag skulle inte lyft gran-fan.

Olav hukade sig ned och såg tårarna rann längs de fårade kinderna, eller så svettades han.

— Nu lyfter jag dig ut i snön, så du kvicknar till.

Och rätt nog, då de båda skurade benen med nysnö och slog med björkris på den tunna skrotten, så fick blodet fart och det kom färg i kinderna på gamlingen. Olav lyssnade emellanåt på skogen. Han tyckte han hörde tassande i snö inte långt bort. Han talade högt med Emret som jämrade sig fortsatt.

— Å, huva mig, klagade han, men Olav bar honom in i stugan och la honom på golvet i halmen där.

— Klä dig får du göra själv, sa Olav.

— Mor, ge gubben julölet.

De hjälptes åt alla fyra. Något verkade ha gått sönder i den magra kroppen, de staplade Emret upp på bänken och Åste räckte honom skålen som han vore en av dem och med skälvande händer drack han den starka drycken ur den gamla skålen. I den stod skrivet med svarta bokstäver.

En bonde drack af mig inat, han glömde hat och hatt.

Åste gav Emret de nålbundna vantarna, och nu blev han tårögd, det såg envar. Då hade alla fått ett nytt plagg. De handhälsade på varandra och önskade God jul, som om de vore främmande för varandra. De var rena, kammade och med nya kläder, nu började jultiden. Det var mycket de skulle komma ihåg.

— Lispet, hämta brödet och smöret, så tänder du branden för att gå till far i högen, Olav. Själv ger jag djuren.

Åste tog maltskopan och strödde en handfull salt i det grodda och rostade kornet, satte fötterna i träskorna och svansade ut.

De sa att djuren kunde tala julaftonsnatten. Inte tänkte hon låta dem klaga på förskaffningen. Utan djuren skulle ingen överleva som här bodde så högt till fjälls. Fåren gav både ull, fällar och kött. Kon kom årligen med kalv, då följde mjölk, ost, messmör, smör och tätmjölk. Getterna gav både mjölk, kött och hud till byxläggar och skinn till kläder. Av hela getkroppsskinnet med alla fyra ben gjorde de ryggsäckar till att bära utsäde i. Sädeskorn förvarades bäst i en sådan gethit. Nu skulle de få lön för mödan, kreaturen.

Hästen rådde Olav över.

Det dunkade och lät inne i fållan. Kanhända de kände på sig de skulle få något ovanligt gott också denna julafton. Det lät mer än vanligt om ladugårdsdörren då hon öppnade den. Värmen och lukten från djuren slog emot henne, hon lämnade öppet en stund medan hon gick från djur till djur och gav dem var sin handfull.

— Salt och malt för kon min på julafton.

Kon råmade längtansfullt mot den öppna handen och lade sin blöta mule däri och slickade med långa, raspiga tungan varje liten smula. De var vänner, hon och kon Stjärna. Hon hade vitt märke i pannan, hon.

— Salt och malt för Lita, geten min, på julafton.

Alla de fyra getterna kom och bockade varandra så Lita fick vänta, den största geten kom före. Varje djur fick sitt, men då maltkärlet var tomt blev det ett spektakel på både får och getter, kon råmade och småfäet skuttade eller stampade och lät illa. Åste vände sig och såg rakt i de sneda ögonen på en vinterpälsad varg som tagit sig in genom den öppna dörren. Håret reste sig på kroppen hennes.

— Å, kors i Jesse namn, sa hon högt.

Odjuret visade de vassa tänderna och mjuknosen drog sig liksom darrande upp och tillbaka. Hon såg det röda slemmiga gapet, och stelnande tog hon sig i att morra tillbaka åt vargen med överläppen hissad upp under näsan. Det gjorde sig själv.

De stod som jämbördiga en ögonblink. Därmed drog hon av sig träskon och drämde till djuret över nosen med all sin kraft. Ett litet ljud kom från vargen som den vände och lunkade i väg ut i vintermörkret med svansen mellan benen. Skon tog hon upp och slängde efter honom så han skuttade allt snabbare över gården. Hon skyndade in för att varna sonen, men han var redan vid högen. Hon vågade inte berätta för Lispet vad som hänt i ladugården, men både hjonet och Lispet såg att Åste var skärrad.

— Har du sprungit? Blev du rädd?

Dottern stod vid spisen och värmde brödet över glödbädden.

— Det är mycket ute och flyger och far i julnatten. Inte skall någon ge sig ut då aftonen börjat.

Emret vände och vred på de fina nya vantarna. Det var länge sedan han fått en gåva. Ölet kändes i bröstet innanför revbenen, han gäspade och skakade på sig. Lispet lade lättrostat bröd på ett högt fat. Smöret var vackert krusat och låg gult och lockande i sin träform med locket öppet så en liten smörpyramid stack upp.

De hörde Olav hastigt stampa snön av sig på hällan. Han slog snön av kläderna och slängde mössan på hyllan mellan dörrarna. Andfådd berättade han.

—Inte fick far mycket julmat i år. Då jag kom till högen hörde jag Gråbenläten vid bäcken. Jag hällde just ölet på rönnroten, sedan fick jag dela bröden och släppa bit för bit bakom mig. Fyra var de, och hade jag inte haft brödet och granruskan, så satt jag inte här nu.

Han var skakad, den unge mannen.

Emret provade vantarna medan Åste gick åt ytterdörren och slog slån för på insidan. Hon hoppades hon kommit ihåg att stänga ordentligt för ladugårdsdörren också fast hon varit så rädd.

Så famnade hon sonen och bjöd honom fylla ölskålen. Nu tändes tjärstickan, soppan skulle på bordet.

— Han fick då julölet, i alla fall, sa Åste.

— Kom till bords i Jesse namn.

Olav såg hur ölet skummade då han hällde det i den gamla skålen mitt på bordet. De hade värmt det över elden. Han kom i tankar om rovdjuren.

— Imorgon tänder vi en brasa mitt på tunet när det blir mörkt. De gillar inte branden, odjuren. Sedan hänger jag hästskor i knippe vid loftsgången på härbret. De skall hålla sig i skogen, Gråbenen.

— Det blir gråbensvinter i år. Sanna mina ord.

Åste satte trekanten på långbordet och fisksoppan på den.

Den varma fisksoppan smakade gott, de åt alla med skedarna ur grytan, doppade brödet och lät maten tysta mun.

Gröten var ändå det bästa. Den svävade i sitt eget flott, kokad på syrad tjock grädde. Den la sig fint om revbenen, tyckte Emret.

Efter måltiden drack de och pratade bara, karlarna. Om jakt och fiske, om märkliga händelser från förr i tiden, om slagsmål och kämpekast.

Lispet och Åste satt lyssnande och höll ögonen på talgljusen. De hade nämnt en viss person vardera i tanken, och skulle se om ljusen toppade sig eller lyste klart. Toppade ett sig, kom den som de hade tänkt på att dö kommande år. Det var sällan det inte stämde, men säker på saken kunde ingen vara. Fast förra året hade faderns ljus toppat sig, och se hur det hade gått! Då satt han trygg i högsätet vid bordet och åt och drack. Nu låg han i kalla högen, men julölet fick han i alla fall smaka.

Det knakade i timmerväggen, kallare skulle det bli. Med det samma hörde de en varg yla utanför, så en till. Emret skakade på huvudet. Han hade ändå vantarna på sig.

Flamman på det ena talgljuset började sakta blaffa och så toppade den sig högt flera gånger innan den lugnt brann som förut. Det blev tyst runt bordet.

The post Julskräck: Gråbenen first appeared on Opulens.