SJUKDOM. Crister Enander var svårt sjuk och nära att dö. Om detta berättade han i ett öppet brev som publicerades i Opulens.  Idag skriver Enander om sin upplevelse av tiden efter respiratorn. Osökt går det att se paralleller till covid-19-överlevares berättelser.

Jag ligger orörlig i sängen. Såsom surrad av smärta och mediciner. Inget är fast. Allt förflyktigas från sekund till sekund. Sinnena är satta ur spel.

Personal rör sig som gestalter utan tydliga konturer. Spöken. Skuggor. Går ej att förstå i mitt tillstånd. Vad vill de mig? Vad gör de med mig?

Rör mig inte! Låt bli! Inga ord. Inget går att tyda eller förstå.

Stick. Nålar, kateter, slangar. Dropp. Näring och viktiga medikamenter. Vätskor, alla dessa vätskor.

De rör vid mig som vore jag ett paket, ett dött föremål att hantera på enbart praktiskt sätt. Smärtan kommer i vågor. Rummet vidgar sig enbart för att sedan, snabbt och utan förvarning, krympa.

Klaustrofobiskt ibland. Kallsvett. Tung andning, letar efter en lugn rytm för lungorna. Bröstkorgen häver och sänker sig, oavbrutet, men utan lugn rytm.

Halsen svider sårigt, torr som sandpapper. Viskningar, och knappt det, får jag ibland ur mig. Vatten hjälper inte. Orden vrider sig fram, viskningar och raspiga ord är det enda som tar sig över mina torra spruckna läppar.

Ingen, absolut ingen, fattar eller förstår vad jag säger. Vitrockad personal passerar utan att bry sig. Läkarna i gröna kläder struntar i mig.

Ändå pekar jag pedagogiskt. Med ett finger och ibland med hela handen.

Bredvid handfatet börjar jag, inne i huvudet, bygga en liten bokhylla. Böcker som inte finns – som aldrig skrivits – ställer jag där. Svante Marx, Evelina Woolf. I mitt minne stannar hyllans innehåll kvar. Med jämna mellanrum tittar jag på hyllan, den går att lita på.

Och jo, nästan alltid står böckerna – som alltså inte finns i den vanliga världen – kvar, exakt som jag ställt dem i min hjärna. En aldrig skriven bok av Karl Marx, en filosofihistoria av Svante Nordin, en roman av Virginia Woolf.

Jag andas. Denna min andning blir en trogen vän i sängen där jag ligger fast.

Ljuden från andra sidan en liten vägg av skåp för klädombyten, till vänster om mig, hörs otydligt. Ibland skriker någon, vasst och högt och inte sällan länge, länge i de alltid mörka svarta nätterna.

Röster hörs på avstånd. Samtal som hörs tydligare böljar genom rummet. Jag tolkar om varje röst, vrider och vänder på ord och tonläge. Jag tvingas skapa de människor som jag inte ser, bygga karaktärer för att skapa sammanhang som inte finns.

Kakofoni.

Tumult. Dramatik.

En viss hotfullhet – dock obestämbar – finns ständigt omkring mig. Den går inte att tolka, går inte att förstå. Någon tömmer och gör rent omkring mig, sliter i mig, tillfogar mig obehag och tillfällig smärta. Tarmar och urin. Det gör ont. Jag försöker värja mig.

De ger sig inte. Jag är oförmögen att skydda mig själv.

De är starkare än jag.

Ett offer, jag är ett ovilligt och ibland ilsket offer.

Vreden växer i mig. Vill värna mig, skydda mig. Slåss för min frihet. Jag kan inte. Smärtan kommer. Från fot, från underliv, hals och lungor.

Törstig, hela tiden denna satans törst.

Och kallsvett rinner kring mig, lackar.

Verkligheten runt mig vrider och vänder sig oavbrutet. Ingen fast punkt gives.

Människor sitter vid min sida. Omöjliga möten. Döda och levande. De skiftar. Jag vet ej vem som talar till mig.

Allt gungar, rör på sig, försvinner och återvänder. En vänlig sköterska har nästa gång – kanske har jag slumrat till? – bytts ut mot en elak och ointresserad vitklädd gestalt som bara ränner runt och pratar strunt.

Då måste jag, av nödvändighet, skydda mig. Sätta gränser. Säga ifrån. Magen är i uppror. Jag tvingas tömma tarmarna i ett vidrigt skydd, rakt ut i luften känns det som för mig, ett skydd som samtidigt ligger så att kuken svider oavbrutet.

Mer smärta. Nästan ständigt smärta, från skilda håll.

Då och då får jag morfinpiller. De hjälper ett par timmar, jag gungar bort. Försvinner. Svetten rinner ännu kraftfullare.

Människor sitter vid min sida. Omöjliga möten. Döda och levande. De skiftar. Jag vet ej vem som talar till mig.

Alla dyker upp. Vem som helst kan besöka mig. Döden är utan betydelse. Alltid en och en, liksom i tur och ordning. De sitter där bredvid mig, bredvid bädden, mitt vidriga pinoläger.

Jag plågas av att inte kunna reda ut vem som är verklig och vilka av besökarna som skapats inne i mitt huvud.

Undersökningar avlöser varandra, i ett och ett.

Jag rullas iväg, hela sängen med mig i rullas runt i det gigantiska Sjukhuset, Blocket, ner i kulvertarna i källarplanet under den enorma byggnaden. Där nere är det svalt och skönt, nästan folktomt.

Hjärnröntgen, tömning av gallblåsa, var rinner ur mig på höger sida under bröstkorgen. Förvirring är och förblir min i särklass sämsta gren. Tål den inte, vill nå klarhet, vill omfatta verkligheten med förnuftet.

Jag har ju överlevt. Smärtan säger det, tydligt och utan minsta ansats till tvekan: Jag är vid liv. Allt levande lider. Så säger Talmud.

Ilsket och envist kämpar jag emot. Försöker bringa klarhet. Vill veta deras namn, vad de vill mig. Att min röst inte lyder mig gör mig mäktigt frustrerad, dessutom rädd, oro och ångest.

Detta att inte bli förstådd, att inte kunna förklara, inte förmå sig till att uttrycka vad jag vet att jag måste ha, mina mest grundläggande behov, så plågsamt och påfrestande.

Sjunker tillbaka, ner och ännu djupare i den jävla sängen. Likt ett fängelse, utan galler men med slangar och vassa nålar instuckna i mig, i armveck och ovanpå händerna. Utan att jag fått någon dom. Jag är utan skuld.

Så: Varför? Varför?

Jag har ju överlevt. Smärtan säger det, tydligt och utan minsta ansats till tvekan: Jag är vid liv. Allt levande lider. Så säger Talmud.

Vid liv. Kan inte resa mig. Kan knappt tala. Rösten raspar, orden försvinner från mun och tanke. De når inte fram. Aldrig!

Huvudlösa gestalter rör sig som i en tät tät dimma. Otydliga. Ogripbara. Stumma.

Smärtan vrider hjärnan runt runt och väcker tankar från mörka platser i minnet. Spöken. Gastar. Tokskallar. Vinglande väsen viskar stumt och utan innehåll.

Jag andas, trots allt kan jag äntligen – efter tiden i respirator – andas själv, med egna lungor, bröstkorgen häver sig. Det håller jag mig fast vid med en dåres envishet.

Livet återvänder, kroppen tar liksom befälet, hjälper mig att återvända från skuggrikets vrånga verklighet. Jag ska snart, mycket snart, resa mig upp i sängen. Sedan ställa mig upp. Det vet jag nu, trots allt surr och alla meningslösa människor och deras tomma ord.

The post Efter respiratorn – dödens väntrum first appeared on Opulens.

BRÖSTCANCER. Annelie Babitz har skrivit en dagbok om att vara bröstcancerpatient, en kvinna som förlorat sitt ena bröst, och redogör för vad detta innebär i form av smärtsamma undersökningar samt behandlingar. Bo Bjelvehammar har läst boken och är starkt berörd.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Inte bara ett bröst av Annelie Babitz
Vertigo förlag

Tisdagen den 27 september får Annelie Babitz höra de tre orden, som präglar hennes fortsatta liv — du har cancer. Nu ska detta ringas in och uttryckas på ett kliniskt och mera precist sätt. Det handlar om invasiv duktal cancer, det som invaderats är hennes ena bröst och duktal rör sig om att det utgår från mjölkgångarnas celler. Det bestäms snabbt att motåtgärden ska vara ett operativt ingrepp, kombinerat med cellgifter och strålbehandling.

Detta att ta bort ett bröst blir ett ödesdigert och traumatiskt beslut, också detta har ett namn med precision, mastektomi, det har sitt ursprung i två grekiska ord, mastos, som betyder bröst och ektome, som betyder utskärning, alltså står det för ett kirurgiskt avlägsnande av bröstvävnad. Det kan innebära delar av ett bröst eller hela bröstet.

Om detta har journalisten och författaren Annelie Babitz skrivit en dagbok, Inte bara ett bröst, från tidpunkten för konstaterandet av sjukdomen och runt två år framåt. Hon går in i rollen som bröstcancerpatient, en kvinna som förlorat sitt ena bröst, och redogör för vad detta innebär i form av smärtsamma undersökningar samt behandlingar. Lägg därtill de svåra biverkningarna.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Texten utgörs av tankar som befolkar hennes huvud tillsammans med berättelser som hon hör av sina medpatienter. Dessutom gör hon av nyfikenhet egna efterforskningar, för att bättre förstå och inse vad som händer i hennes kropp. Som alltid börjar det med en frågeställning. Varför skulle just jag drabbas?  Och det blir reflektioner kring genetik, hormonella faktorer och orsaker som är livsstilsbetingade.

Annelie Babitz är klädsamt kritisk, feministiskt medveten och ser störande patriarkala strukturer både här och där. Det som mest sysselsätter hennes tankar är emellertid detta att förlora ett bröst. Var det verkligen en nödvändighet, att ta till detta ingrepp, en form av behandling med rötter i 1800–talet. Det är väl egentligen mer än tveksamt.

Annelie Babitz försöker reda ut alternativ och konstaterar att ingen rekonstruktion av bröstet kan någonsin ersätta det riktiga och borttagna. Och så följer det viktigaste  — det handlar inte bara om att ta bort ett bröst, det är fråga om att hon berövas en del av den kvinnliga identiteten, att bröstet inte finns mer. Detta blir till en barrikad när det gäller att nå värme, kärlek och en ny, fungerande relation. Detta är vad allt handlar om, i detta det ändlösa sjukhusvita.

Annelie Babitz har kvar en stor kärlek, hon älskar nämligen att skriva och det märks. Det är en kärlek som är som en passion. Detta skrivande ger henne andrum och kraft att uthärda det mesta. Ledvärk, trötthet, buksmärtor, kemisk depression och utslag. Ja, till och med den obehagliga efterbehandlingstabletten Anastrozol.

Inte bara ett bröst är en uppriktig och äkta berättelse. Den är både djupt gripande och inger då och då en läsaren en rädsla.  Vid sådana passager börjar jag som läsare närmast att darra, likt de många fjärilarna i naturreservatet, just den här sommaren, sorgmantlarna. Det går i mitt fall inte att komma närmare en kvinna som drabbats av bröstcancer.

The post Det går inte att komma närmare first appeared on Opulens.

GRIPANDE. Få se om hundarna är snälla ikväll av Marie-Louise Ekman är en ömsint, gripande och vacker skildring av kärleken och banden mellan två människor. En uppvisning i uppriktighet, närhet och stor kärlek, skriver Bo Bjelvehammar.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Få se om hundarna är snälla ikväll av Marie-Louise Ekman
Piratförlaget

Gösta Ekman dog ifjol. Den sista akten hade föregåtts av en synnerligen svår sjukdomstid med operation och sjukhusvistelse, från november 2011 till mars 2012. Om detta har Marie-Louise Ekman skrivit en dagbok, för att själv minnas, men även och framför allt för att Gösta ska minnas. Den svåra sjukdomen ställde till det i hans hjärna, han blev så att säga påfallande dizzy. Han behövde en extra hjärna. Dessa anteckningar fungerar så.

Under sommaren 2012 lästes dessa minnen upp, under stora känslor. Sedan fick de båda ytterligare några år tillsammans. De fick umgås fritt, men 2017, lämnades Marie-Louise Ekman ensam med sina tårar.

Det var under en period när Marie-Louise Ekman var chef för den Kungliga Dramatiska Teatern, ett krävande arbete, som måste underordnas besöken och omsorgen om Gösta. Arbetsplatsen visade stor förståelse. I hans klara stunder kunde hon även ge rapporter från sitt arbete. Regelbundet läste hon för honom, om vad som stod på valda delar av tidningarnas kultursidor. Hon framförde även hälsningar från gemensamma arbetskollegor. Världen utanför kom in i sjuksalen vid hennes besök, som var dagliga och långa, utom när Gösta inte orkade längre stunder. Ofta stannade hon kvar på salen, även om han vilade eller sov. Det gällde att hålla sig till äktenskapslöftet att älska i nöd och lust. Det tillstånd, som rådde var nöd.

Anteckningarna är noggranna och klara, särskilt när det gäller tidpunkter och tekniska och medicinska tilldragelser. Alla apparater, som är inkopplade, alla slangar som finns i kroppen, på skilda ställen, det mångfaldiga medicinerandet med morfin och andra gifter och de smärtsamma undersökningarna. Personal passerar revy, sköterskorna benämns med förnamn, läkarna med en stor bokstav, fast inte mot slutet av dagboken, då nämns läkarna, även de med förnamn. Vården är präglad av personlig omsorg och professionalism.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Gösta blir under långa stunder skör, känslig och orolig, särskilt blir han orolig när Marie – Louise inte är vid hans säng. Han gråter ofta och har svårt att förstå hela situationen, särskilt vad nästa steg kommer att bli i behandlingsprocessen.

Det mest märkliga i denna berättelse är att Gösta förlorar sin identitet, han kan inte omfatta skeenden under denna traumatiska tidsperiod. Han står på något sätt bredvid sitt eget jag, har svårt att uttala sig om sig själv. Dessutom lever han med ständiga hallucinationer och nattmaror, objudna gäster besöker hans sjuksal på nätterna, inte bara människor, utan även hundar. Det gör honom ytterligare orolig och ännu mera sårbar. Gösta kan inte svara på hur han mår, för han vet inte riktigt vem han är.

Det är en ömsint, gripande och vacker skildring av kärleken och banden mellan två människor. En uppvisning i uppriktighet, närhet och stor kärlek. Och en vidunderlig förmåga hos en människa att tolka små tecken och signaler. Marie- Louise vet att han älskar fisksoppa, choklad och semlor, det är små liknande kärleksgester, som ger en svår tillvaro, en guldkant.

The post Ett ställföreträdande minne  first appeared on Opulens.