PROSA. Den här veckan är det Carolina Olsson som medverkar i Prosa & Poesi. Det gör hon med en novell som har ett existentialistiskt tema.

Carolina Olsson betraktar sig i första hand som existentialist, i andra hand som samhällsvetare med fokus på internationella relationer. Hon är 36 år och bor i Kristianstad, delar sitt hem med två orientalkatter och dricker alldeles för mycket kaffe. 

Sisyfos frihet handlar om att vara fångad i en värld som kan tyckas både meningslös och absurd. En kvinna vaknar upp bältad i en sjukhussäng, minns ingenting om vem hon är och varför hon är där. Men med hjälp av de stora tänkarna från existentialismens guldålder kommer hon till insikt om vad det är att vara människa.

CAROLINA THELIN

Sisyfos frihet

Sakta vaknar Nellys kropp till liv, hon undrar hur länge hon sovit och försöker sätta sig upp. För ett ögonblick vet hon inte om hon blivit förlamad eller om hon sitter fast i något, hon kan inte röra sig. När ögonen vant sig vid det skarpa ljuset från lysrören i taket ser hon att hon är fastbunden på en brits. Handlederna, fotlederna och magen har bältats fast. Vad är det som hänt? Var är hon? 

Bredvid henne sitter en vitklädd medelålders kvinna med en halvhjärtad hästsvans och läser i en tidning. Kvinnan verkar helt oberörd av hennes oroliga försök att komma loss och till slut frågar hon kvinnan ”Vem är du? Var är jag? Vad har hänt?”. Hon får inget svar, kvinnan reagerar överhuvudtaget inte på hennes frågor. Bläddrar bara nonchalant vidare. Det är en helt absurd situation, Hon kan inte minnas någonting. Hon vet att hon heter Nelly, men det är allt. Var hon är född, vad som hände igår eller förra året är fullständigt borta för henne. Det är som en Kafkamardröm och hon tänker för sig själv: vilken tur att jag inte vaknade upp som en skalbagge.

Att hon inte vet vad som hänt henne känns i stigande grad obehagligt, och för en stund är det direkt skrämmande. Hon får ingen kontakt med kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen. Inget rop eller ljud verkar nå kvinnan. Förtvivlat försöker hon nå fram. Obehaget blir till rädsla som kryper in i varenda cell av hennes kropp. ”Måste sansa mig, måste lugna ner mig” säger hon tyst för sig själv. Hon sluter ögonen och koncentrerar sin andning. Andas in, andas ut och håll kvar. Andas in, andas ut och håll kvar. Hon ligger länge så och bara andas. Pulsen sjunker sakta, ett stilla lugn börjar komma över henne. 

När Nelly åter öppnar ögonen sitter det två män på vardera sidan om henne. En liten man i svart polo och mycket kraftig skelning ser på henne med sitt enda fungerande öga. ”Bonjour madame” säger han och presenterar sig som Jean-Paul. Trots hans mindre tilltalande yttre får Nelly en bestämd uppfattning av att han är en kvinnokarl, en Don Juan. Han tänder en cigarett och stryker bort håret från hennes kinder. Nelly svarar med ett förvirrat och lamt ”hej” och är möjligen lite påverkad av hans icke tilltalande men sinnliga utstrålning. På hennes andra sida sitter en äldre man med vitt hår, läkarrock och glasögon, han har en kraftig tysk brytning och introducerar sig som Viktor. Kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen tar ingen notis om männen, hon bara bläddrar obekymrat i sin tidning. 

Jean-Paul tänder ännu en cigarett och låter Nelly ta ett bloss, tydligen röker hon och tydligen vet Jean-Paul det. ”Vill du ha en aprikoscocktail?” frågar Viktor. Innan hon hinner svara tar han fram en färgglad drink med ett paraply i, han sätter ett sugrör i glaset och den andra änden av sugröret i Nellys mungipa. Hon dricker. Det hela är mycket märkligt. Hon befinner sig fastbunden i vad som verkar vara ett sjukhus, en förmodad sjuksköterska ignorerar henne och två män röker och bjuder på en drink. Men hon är inte längre rädd.

Fortfarande vet hon dock inte vad som hänt tidigare. ”Varför sitter jag fast?” frågar hon men är osäker på om någon kommer svara henne ordentligt. Inget i situationen verkar givet. ”Det gör vi alla. Vi sitter fast i felaktiga föreställningar och ond tro. När vi inser att allt är meningslöst drunknar vi, om vi inte väljer att aktivt leva ett autentiskt liv” säger Jean-Paul och drar ett halsbloss. Viktor fortsätter: ”Du undrar vad som hänt dig, men det finns ingen stor sanning som kan göra verkligheten begriplig, det enda du vet med säkerhet är att du är fri att finna din sanning, din mening” och så drar också han ett halsbloss. Nelly känner sig missförstådd och gör ett nytt försök: ”Alltså, varför sitter jag faktiskt konkret fastbältad på denna brits?”. Jean-Paul placerar sugröret nära hennes mun så att hon kan dricka lite, men säger inget. Viktor tittar på väggen och på Nelly och säger eftertänksamt: ”Du är fortfarande fri, det kommer du alltid att vara oavsett bältet längs dina händer – och fotleder”. ”Förbannad frihet möjligen, men icke desto mindre frihet” inflikar Jean-Paul.

Slutsatsen Nelly drar är att Viktors och Jean-Pauls mission är att förklara att allt är meningslöst och utan någon mening och att friheten därför är total. Detta besvarar på något sätt också hennes fråga om vad som hänt. Hon hade hellre fått konkreta uppgifter om tid och plats men har under resans gång kapitulerat för den märkliga situationen. Hon lyssnar frustrerat, men intresserat vidare. 

”Din situation, ja din frihet, är både underbar och fruktansvärd” förtydligar Viktor och dricker lite till av aprikoscocktailen. Sörplar lite högre än vad som är socialt accepterat. ”Du kan förhålla dig till din situation precis hur du vill, du kan ge upp, eller tvärtom, hitta en mening i det som sker”. Så lyfter han händerna i luften och utbrister: ”Det är en svindlande tanke!”. Nelly försöker komma ur bältet runt vänster handled samtidigt som hon återigen blir lite besviken på de ofullständiga uppgifterna kring vad som faktiskt hänt. Hon sluter ögonen en hundradels sekund för att hämta kraft, och framförallt tålamod, och när hon öppnar ögonen  står det en man i vit tvångströja och ser på henne. Han presenterar inte sig, utan bara tittar, ja faktiskt stirrar. 

Jean-Paul berättar att han heter Friedrich, kommer från Tyskland, har en unik mustasch, skrivit många böcker, är duktig på piano och att han 1889 blev sinnessjuk och togs in på mentalsjukhus. Det låter som en riktigt dålig kontaktannons. Nelly förstår inte vad som hänt under den korta stund hon blundade men blir plötsligt nyfiken. Så harklar Friedrich sig och säger: ”Lidande är nödvändigt för att storslagna människor ska nå sin fulla potential. Det var tiden i Sibirien som skapade Dostojevskij, tiden i Auschwitz som skapade Viktor” och så tystnar han. Så börjar Viktor och Friedrich att tala med varandra på tyska och till Nellys förvåning talar den skelande Jean-Paul med fransk brytning också tyska. Alla utom Nelly och kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen talar tyska, den senare talar fortfarande inte alls utan läser lugnt och metodiskt i sin slitna tidning.

Så stiger en annan man in i rummet. Han bär också läkarrock och tittar på Nelly, eller snarare observerar henne, där hon ligger fastspänd. Han säger inget till henne, eller till någon av de andra. Friedrich har lämnat rummet lika hastigt som han kom. Kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen släpper taget om tidningen och börjar prata med den okände mannen. Nelly kan inte urskilja vad de säger och de tar inledningsvis ingen kontakt med henne. Men efter en stund tar mannen hennes puls och lyssnar på hennes hjärta. Han säger något, men Nelly kan inte uppfatta vad och kan därför inte svara. Till slut lägger han sin hand på hennes axel, säger ytterligare något och ler. När han lämnar rummet tar kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen automatiskt upp sin tidning och fortsätter ignorera Nelly.

Nelly frågar Jean-Paul och Viktor om hon hallucinerar, om de också kan se kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen. Jean-Paul ställer den oväntade motfrågan ”har du provat meskalin?” och både Viktor och Nelly blir paffa. ”Det tror jag inte, men jag minns ju ingenting”. Det blir tyst en stund. ”När jag provade meskalin, i ett vetenskapligt syfte givetvis, såg jag paddor, ormar och gamar. I flera månader efteråt såg jag humrar i ögonvrån”. Han sörplar återigen på aprikoscocktailen. ”Kanske det som hänt dig”. ”Nej, jag ser inga humrar” svarar hon. Men om hon hade sett humrar hade det inte förvånat henne längre eftersom allt är så absurt. 

Så stiger en lång mörk man in i rummet. Det är samma procedur som med Friedrich, kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen tar ingen notis och Jean-Paul förklarar vem han är. ”Detta är Albert, en gång var vi goda vänner men när Albert inte ville ligga med min flickvän, Bävern, blev jag arg, bestört, riktigt, riktigt förbannad”. ”Ja, nu var det ju snarare vår syn på frihet som gjorde att det skar sig”, suckar Albert som om han hört det där om Bävern till leda. Albert är mycket stilig och precis som de andra röker han hela tiden. ”Du tycker att din situation är absurd? Låt mig då nämna Sisyfos som blev straffad av gudarna att i all evighet rulla upp en sten på ett berg. Varje gång han nådde toppen, ramlade stenen ner och han fick rulla upp den igen”. 

”Menar du att jag blir straffad av gudarna i detta nu?” frågar Nelly uppgivet. Ingen av dessa män pratar i klartext. ”Din situation är absurd, livet är absurt, det enda garanten är din frihet”. Och så säger han att ”man får anta att Sisyfos var lycklig”. Det finns något förlösande i Alberts ord som gör att hon slutar frustreras över att hon inte vet vad som är vad, varför hon är fastspänd i ett rum med starka lysrör tillsammans med en kvinna med halvhjärtad hästsvans och män som inte kan ge raka besked. Det hela ter sig lusigt. Hon inser att hon är fri att förhålla sig hur hon vill till den uppkomna situationen. En frihet som mycket riktigt är svindlande. 

Albert går mot dörren men vänder sig om en sista gång med orden: ”det viktiga är inte att bli botad, utan att lära sig leva med sin sjukdom”. Sisyfos var en rebell, genom att vägra den hopplöshet och meningslöshet som var straffets avsikt och välja en annan attityd, adderat med hans bekräftande av sin värdighet som människa, gjorde han motstånd”.

Sisyfos situation var absurd, Nellys situation är absurd, hela livet är absurt. Nelly väljer att bara omfamna fakta och amor fati, älska ödet ,och så ler hon. I samma stund reagerar kvinnan med den halvhjärtade hästsvansen. ”Välkommen tillbaka till livet” säger hon och Nelly svarar ”tack” och inser att hon faktiskt är tacksam.  

The post Sisyfos frihet first appeared on Opulens.

EN BETRAKTELSE.  Den springande punkten är dock hur man ska förhålla sig till intet — varats allomfattande intighet, skriver Melker Garay. Det gör han i en skarpsinnig filosofisk betraktelse som undersöker vårt förhållande till begreppet intet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vad är det stora Intet om inte en kamp? En regelrätt inre kamp mot det oerhörda att det över huvud taget inte finns någon djupare mening i tillvaron. Att varje tanke, gest och dröm saknar betydelse. Att allt är meningslöst. Att det endast finns tomhet. En gapande tomhet som stirrar stint i ögonen på oss människor. Och som därtill hånler åt alla våra försök att fylla livet med innehåll. Ty det tänker att varje försök hämtar sin näring ur ingenting annat än intet själv. Men ur intet kan ingenting varaktigt komma. Säg mig: Skulle det kunna vara så?

Likväl intalar vi oss att vi kan besegra intet genom att skapa. Ord, färger, toner och mycket annat står till vår tjänst. Och visst skapar vi alltid. I det avseendet är vi påhittiga. Förslagna. Vi är de som finner lösningar. Och inte sällan berömmer vi oss själva för vår rådighet. Vi anser oss vara övertygade om att vi är kapabla att besegra intet. Vansinne vore det väl om vi inte ansåg det. Alldeles riktigt, vi måste tro på att vi kan besegra det, som om vi var tvingade in i denna tro. Endast så kan vi mota bort den känsla av tomhet som plötsligt kan drabba oss mitt på ljusa dagen. Eller mitt i natten när det är som mörkast. Visst är det så?

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Människans resa går från intet, genom intet, till intet. Inget muntert finns i den utsagan. Inte heller i nobelpristagaren Saramagos ord om att livet är det som är beläget mellan intet och intet. Dystert, säger någon ängsligt. Och dystert är det sannerligen. Man skulle kunna tycka att när allt kommer omkring torde det inte vara något märkvärdigt. Vi kommer från ingenstans, och upphör i ingenstans. Intet genomsyrar allt. Till och med varje rad i denna text. Eller hur?

Men att acceptera detta vill vi människor inte göra. Sådana är vi. Generation efter generation försöker överträffa tidigare generationers skapelser vars främsta uppgift torde vara att just mota bort intet. Förminska det med slagkraftiga versrader. Blända det med färgsprakande konstverk. Överrösta det med storslagna arior. Vad som helst gör människan för att tränga undan intet. Religioner skapas. Skyskrapor anläggs. Tv-apparater produceras i oändliga rader. Och internet byggs ut i rasande fart. Allt för att uthärda intets förödande intighet. Allt för att förlika sig med den ångest som härrör från det absolut suveräna i den gränslösa tomheten. För tomheten finns väl därute?

Det hävdas att det är människan själv som ska göra slut på intet som hon själv har skapat med sitt medvetande. För til syvende og sidst är förställningen om intigheten framsprunget ur hennes eget sätt att se på världen. Det är hon själv som har bjudit in det stora Intet. Det utgör en del av hennes sätt att tänka. Och hennes sätt att vara. Den franske filosofen Jean-Paul Sartre uttryckte det med en paradox:

Människan är inte vad hon är och är vad hon inte är.

Det var väl klokt sagt?

Men att jaga bort intet en gång för alla går nog inte. Det absurda är att vi inte ens kan fullt ut beskriva detta intet. Och kan vi inte det, hur ska vi då lyckas med att besegra det? Vissa talar om intet som det stillatigande. Stumt i sin gränslöshet och som underminerar allt. Andra talar om en existentiell avgrund. Ett bottenlöst svalg. Och åter andra om ett varats ontologiska ondska. Den eviga likgiltigheten. Många är beskrivningarna. Förmodligen till ingen nytta. Och det är i sin ordning. Då intet är inget annat än intet. Men stämmer det verkligen?

Den springande punkten är dock hur man ska förhålla sig till intet — varats allomfattande intighet. Att helt förneka intet vore ohederligt då det är väl dokumenterat av diktare, filosofer och andra tänkare. Att förneka varje människas känsla av tomheten vore att kränka deras privata erfarenhet. Att förneka vore att blunda och bedra sig själv. Att förneka är ingen lösning. Intet finns där. Ja, i det förnekandet finns inte någon lösning. Men om detta stämmer, finns det då ens en lösning?

I den mån det existerar en lösning torde den vara att just fortsätta att kämpa mot intet hur fåfängt det än må vara. Likt en Sisyfos vars sten är inkarnationen av det meningslösa. Likt en Job som om natten brottas med tvivlet om alltings mening. Likt en Viktor Frankl som enträget hävdade att livet måste ha en mening. Uppgiften blir följaktligen att aldrig förlika sig med intet. Att fylla det som förefaller vara omöjligt att fylla med mening. Fortsätta att envetet skapa och åter skapa, då vi existentiellt är tvingande till att intala oss själva att det är genom att skapa som vi kan driva bort det som saknar mening. Uppgiften blir att erövra mening. Eller åtminstone en illusion av mening. Och är inte illusionen vår största tillgång?

Det torde vara sant vad den tyske förromantiken Heinrich Wackenroder skrev, att det som uppstår ur intet, förgår i intet. Det som återstår är en kamp. En livslång och regelrätt kamp. Och för den som tror på den kampen blir allt lite lättare. Till och med för de som förlitar sig på att vetenskapen ska skänka dem mening när det är som ensammast. För att inte glömma de som tror att deras tillvaro kommer att fyllas med ett rikligt existentiellt innehåll när man väl instiftat att Gud en gång för alla är död. Så visst bör man sätta sin tilltro till kampen. En kamp vars främsta drivkraft vilar på en ironisk frågeställning: Om det inte är just det svårdefinierade intet som driver fram all mening?

Låt mig avsluta denna betraktelse med det som blev kvar på botten i Pandoras kärl: Hoppet. Marcus Aurelius hävdade i sina Självbetraktelser att ”inget uppstår av intet, lika säkert som ett något aldrig övergår till ett intet”. Att ta till sig hans ord är ingenting annat än en tidlös livsbejakande dogm som får en att gå vidare i livet. Eller varför inte finna tröst i Parmenides ord att existensen av rum omöjliggör intet. Uppgiften blir när allt kommer omkring att inte låta sig som en Roquentin i Sartres roman Äcklet uppslukas av intet. Att fortsätta att hoppas på att allt tal om intet är felaktigt, fast att vi inget kan veta om det. Hoppas på att det finns en tanke bakom vår gåtfulla tillvaro. Hoppas på att det visst finns en mening. Och tro på att det måhända finns en för oss okänd källa ur vilken all kärlek kommer ifrån. För vad vore våra liv utan kärlek? En kärlek som inte kan reduceras till själlösa atomer; en kärlek som ska förläna människan den åtrådda meningen. Jo, hoppas och tro måste vi. Annars blir allt en fråga om att uthärda. Stå ut. Och är det inte kanhända så att det är just på det sättet man ska förstå Leonard Cohens vidunderliga sångtext?

The Maestro says it’s Mozart

but it sounds like bubble gum

when you’re waiting for the miracle,

for the miracle to come.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Intet first appeared on Opulens.