MUSIK OCH RELIGION. Christopher Thorén, doktorand i sociologi/utbildningsvetenskap med inriktning på muslimska ungdomar, har läst Anders Ackfeldts avhandling Islamic Semiotic Resourses in US Hip-hop Culture. Den utgår från USA men är intressant då den även väcker frågor om den svenska hiphopscenen.

Islamic Semiotic Resources in US Hip-hop Culture av Anders Ackfeldt

Lund Studies in History of Religions

Lusten att debattera vilken plats islam ska ha i Sverige tycks aldrig avta. För den som ger sig in i diskussionen är det svårt att komma bortom den polarisering vi nu har hamnat i. Men kanske att hiphopen kan ställa sig utanför detta. Vara ett utrymme där vi kan få en skymt av den plats islam och muslimer skulle kunna ha i Sverige.

Det är i alla fall en tanke jag får när jag läser Anders Ackfeldts avhandling Islamic Semiotic Resources in US Hip-hop. Titeln avslöjar att det är genrens hemland som står i fokus. Men avhandlingens mest intressanta poäng, den att inte bara muslimer är medskapare till det vi uppfattar som islam, är giltig även här i Sverige.

De ”semiotiska resurser” Ackfeldt har undersökt är de islamiska symboler (i bred betydelse) som är möjliga att använda som inspiration: kläder, språk, musik, referenser till ledare eller skrifter.

Ett aktuellt svenskt exempel är rapparen Ant Wans låt Ya Rab (Min herre) som kom i höstas. Videon är fylld med ett kristet symbolspråk och Ant Wan som själv ber i kyrkan. Men i en sekvens ser vi hans vän be den muslimska bönen. Viss förvirring uppstår i kommentarsfältet på Youtube. Både frågor kring rapparens egen tro men också diskussioner om Ant Wans religiösa tolerans är välkommet eller inte.

Islam tar så klart plats på många andra ställen. Men om vi ska tro de som menar att populärkulturen kan ses som en seismograf för samhällsutvecklingen, bör islams plats i till exempel musik tas på allvar och analyseras. För som populärkulturellt fenomen har hiphopen en särställning som utrymme för muslimer. Inte minst på grund av genrens dominans i de förorter där många av Sveriges muslimer bor.

I USA är förhållandena så klart annorlunda och för att förstå dessa ger Ackfeldt en engagerad historisk översikt. Med början hos de västafrikaner som förslavades och togs över Atlanten, av vilka 15% kan ha varit muslimer. De hade visserligen svårigheter med att hålla sin kultur vid liv. Men samtidigt kan en karismatisk musiker ha spridit kulturen vidare till hundratals andra. Så att bluesens ”blå” toner skulle kunna ha sina rötter i den muslimske böneutroparens utsmyckningar är inte helt taget ur luften.

Kamp och religion har genom hela den afrikan-amerikanska historien kanaliserats på olika sätt genom kulturen. Radikaler som poeten (och i vissa sammanhang tveksamma) Amiri Baraka är ett exempel. Jazzen är heller inget undantag. Musiker som Art Blakey och Yusef Lateef har vänt sig till islam för andlig vägledning och låtit religionen färga musiken. Nation of Islam, där Malcolm X fostrades, spelar så klart också en central roll.

De flesta exempel som analyseras rör dock personer som inte själva definierar sig som muslimer. Och de som har gjort det har inte haft speciellt mycket att göra med traditionell islam i resten av världen. Men det är politiska, sociala och religiösa rörelser som på olika sätt använt islams symbolspråk.

En sådan är rörelse Nation of Gods and Earths (NGE, även kallade Five percenters). De har en framträdande plats i avhandlingen för sin starka kopplingar till just hiphop, inte minst genom den inflytelserika duon Eric B och Rakim. Den sistnämnde, som aldrig kallat sig muslim, har ironiskt nog utnämnts till den mest inflytelserika muslimska rapparen. Men tar man sig efternamnet Allah och använder sig att muslimska symboler kanske det inte är så konstigt att andra tar honom för muslim.

Duons hit ”Paid in Full” var den första låt och video med dessa ”islamiska semiotiska resurser” med stor spridning. Tillkomsten är en komplicerad historia med en remix de inte godkänt och en videoregissör som gjort sin egen tolkning. Slutprodukten är ett videokollage där arabisk dans, korantext och bedjande muslimer blandas med en mängd andra uttryck.

Få artister i Sverige marknadsförs som muslimsk hiphop. Men religionen gör sig ändå påmind. En artist som Imenella med en rad klubbhits bakom sig har inga problem att döpa en låt till Iman (arabiska för tro) eller rappa om upplevelsen att vara svart muslimsk kvinna.

Den tydligaste symbolen för islam inom hiphop är nog ändå Malcolm X, som inte kanoniserats på samma sätt någon annanstans. Kanske tydligast förknippat med Public Enemy. Men listan med de som använt hans röst verkar aldrig ta slut: Run DMC, Wu-Tang Clan och svenska Infinite Mass är bara några av de mest kända. Malcolm X är helt enkelt en tacksam symbol för såväl muslimska och icke-muslimska musiker när han med sin vassa retorik kritiserade det rasistiska USA.

Det sista fallet i avhandlingen är hur terrorattentaten mot World Trade Center satt sina spår i kulturen. En händelse som på ett så genomgripande sätt påverkat relationen mellan muslimer och USA hade inte gått att utelämna. Men till skillnad från exemplet med Malcolm X är det ett fenomen som inte är unikt för just hiphop.

Framför allt är det inom countrymusiken som den 11 september har blivit ett tema. Intressant nog har samma patriotism, något oväntat, tagit plats inom hiphopen. Förväntat är dock de som påpekat USA:s egna illdåd och tyvärr även de sorgliga konspirationsteorierna om Central Intelligence Agency:s (CIA) och Israels inblandning i flygkapningarna.

Ackfeldt har på andra håll närmat sig den svenska scenen, men förvånansvärt lite är ändå skrivet om islam och hiphop i Sverige. Muslimer inom svensk hiphop är ju inte direkt ett nytt fenomen. Legenderna ADL och Ayo, Mohammed Ali som slog igenom för flera år sen samt nya stjärnskotten Ozzy och Imenella är bara några exempel. De lyfter fram sin muslimska identitet i olika grad, men gör heller ingen hemlighet av den. Samtidigt som nämnda Ant Wan låter muslimska symboler få plats i en video.

Detsamma gäller den poesivåg som ingen längre kan ignorera. Med sina kopplingar till hiphop och hur islams symboler används borde de vara en naturlig fortsättning för akademisk analys.

Få artister i Sverige marknadsförs som muslimsk hiphop. Men religionen gör sig ändå påmind. En artist som Imenella med en rad klubbhits bakom sig har inga problem att döpa en låt till Iman (arabiska för tro) eller rappa om upplevelsen att vara en svart muslimsk kvinna.

Ackfeldts avhandling ger oss redskap att förstå denna utveckling. Något som är i högsta grad relevant även för de som inte är intresserade av musiken. För det är här, när vi ser att islam blivit en naturlig del av en musikkultur, som vi kan skönja konturerna av den plats islam kan ha i Sverige.

The post Intressant avhandling om islam och hiphop first appeared on Opulens.

GURKVÄXTER. I dagens text ägnar sig Carsten Palmer Schale åt ett begrundande av gurkväxter och hur de skildras i litterära sammanhang.  Bland annat har han läst ett omfattande verk om detta lite ovanliga ämne.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det vimlar av gurkor i litteraturen. Eller nja, snarare gurkväxter. Inom semiotiken har det rentav skrivits tjocka böcker om detta. Något som eventuellt för den oinvigde kan tyckas en aning märkligt. Så icke! Huvudstudien på området är en på engelska skriven text av Ralf Norrman och Jon Haarberg Nature and Language. A Semiotic Study of Curcurbits in Literature, publicerad 1980. Här framstår faktiskt gurkorna som mycket intressanta. Studien är vidare perspektivisk, syntagmatisk, pankronisk och tvärvetenskaplig. Litteraturgenomgången är närmast ofantlig. Hur i h-e kan detta komma sig?

Ja, så löjligt är det hela faktiskt långtifrån. Låt oss bara tänka på andra växter — blommor, bönor, citroner — så kan vi möjligen något mildra vår tendens till ironi eller rentav förakt. Boken är dock tudelad, varav den första delen är både omfattande och besvärande osystematisk, medan den andra är riktigt stimulerande: den handlar om begreppet ”betydelse” (vilket ju möjligen inte förvånar, eftersom arbetet ju är semiotiskt).

I den omfattande och osystematiska delen visar det sig att gurkväxterna kan symbolisera eller betyda mångahanda.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Genom sin förmåga att växa snabbt blir gurkorna symboler för livet, genom sin förmåga att dö snabbt blir de även symboler för döden, genom sin fertilitet får de sexuell laddning, på grund av sina mer obskyra egenskaper blir de även metaforer för dumhet etcetera. Men det är inte allt!

Är den planta som gav skugga åt profeten Jona en gurka? Som Septuaginta och Karlfeldt menade — eller en murgröna som Hieronymus ansåg?

Nu frågar sig måhända vän av ordning varför författarna ur sin oas av mer eller mindre intressanta exempel inte ens nämner en så känd dikt (!) som Saint-Amants Le melon, den mest vältaliga hyllning gurkan någonsin fått?

Det som i god mening skiljer ut denna studie från de ikonografiska motsvarigheterna är den analys som i verkets andra del just tar sig an begreppet ”betydelse”. En intressant vinkling är den som pekar på i ljudvärdena i orden för gurkor av skilda slag. Flera ord, som exempelvis vårt eget pumpa, innehåller ju ”mp”, som, på engelska, kan symbolisera ”massive roundness”! Detta är dock, som Norrman och Haarberg givetvis är medvetna om, ett trassligt område.

Man behöver ju bara peka på vår egen svenska gurka, som innehåller den med äckel associerade ljudgruppen ”rk”. Än mer central är dock frågan om när själva elementet är symboliskt laddat och när det inte är det. Författarna vänder sig här mot faktaförklaringar, och menar att det ändå för det mesta existerar symboliska laddningar.

Att meloner använts symboliskt är ju också mer än välkänt, eller hur? Personligen är jag emellertid inte övertygad om att detta gäller alla meloner i litteraturen. Men efter att ha läst den aktuella boken kommer jag ju aldrig mer att kunna kunna läsa någon text där en pumpa förekommer utan att fråga mig om vi här faktiskt talar om en pumpa eller om någonting annat!

Hursomhelst. En av verkets konklusioner utgår från att gurkor har väldefinierade symbolladdningar. Men hur då med rosor och liljor? Ja, hela grönsaksdisken och hela blomsteraffären? Teckentydningen förefaller arbiträr.

Ett mycket intressant exempel på hur en gurka — ja, en pumpa — faktiskt kan användas symboliskt är ju annars Rydbergs dikt ”Livslust och livsleda”. Där uppträder som bekant pumpan som representant för den framtida intelligensaristokratin. Och där ingår väl vissa traditionella symboler för ”dumhet”, ”uppblåsthet” och ”löjlighet”. Men det som verkligen ger metaforen dess sälta är likheten mellan det stora huvudet på den spinkiga kroppen, och pumpans stora frukt på en skör stam, samt det förhållandet, att pumpan är resultatet av ett växande på samma sätt som intelligensaristokraten är resultatet av en biologisk utveckling, där en viss form av steril intelligens varit den enda urvalsprincipen vid aveln. Så se där!

The post Gäckande litterära gurkor first appeared on Opulens.