KONTRASTER. “Efter detta maraton av käcka speakerröster och blonda hårsvall, skrikande barn och vällackade naglar, försöker jag tänka på vad det är de här två programmen har gemensamt. För de känns lika, men handlar om helt olika saker.” Anna-Karin Linder skriver om två svenska reality-serier.

Jag har varit däckad i en sån där förkylning som alla har just nu. Jag har varit fullständigt sänkt, och alla runt omkring mig har fallit som käglor i pesten. Jag har strandat i soffan, som en slapp, snorig val. Och jag har inte orkat se nån bra tv alls. Min luddfyllda hjärna har inte klarat av att ta in de tv-serier jag annars ser fram emot, som Outlander, The Deuce och nya Star Trek.

Lösningen blir slask-tv. Sånt som man bara slår på av slump och sen fastnar i. Problemet med att som jag bara se på tv från olika streamingsajter, är att det där spontanfastnandet inte händer. Du måste aktivt välja ditt eget slask och sen stå för det. Leva med skammen. Jag såg på två svenska dokusåpor; säsong 11 av Svenska Hollywoodfruar och hela säsongen av Supernanny Sverige. Efter detta maraton av käcka speakerröster och blonda hårsvall, skrikande barn och vällackade naglar, försöker jag tänka på vad det är de här två programmen har gemensamt. För de känns lika, men handlar om helt olika saker. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad.

Svenska Hollywoodfruar handlar om fem rika kvinnor som mest verkar glida omkring i sin tillvaro i soliga Los Angeles och bråka med varandra. I programmet händer det egentligen inte så mycket. De verkar väldigt upptagna med att fundera över vad som definierar själva titeln på programmet: vad en fru, en Hollywoodfru, innebär. Och visst är det nåt underligt att de definieras av vem de är gifta med, att det är det som gör dem till fruar, och därför medverkande i programmet, men själva mannen är nästan helt frånvarande? Han har viktigare saker för sig. Jobbar. Drar hem degen. Jag fattas att det är vinklat, men om man ser programmet så verkar det som att han är helt frånvarande från hemlivet. Men det är ju USA, och där kanske det är så det är, tänker jag? Här hemma är det väl inte perfekt, men ändå bättre? Eller är det bara i min lilla PK-bubbla det är så?

Och det är där som den röda tråden till Supernanny Sverige blir synlig för mig. För en genomgående sak i programmet, som handlar om familjer i kaos, är att papporna verkar helt handfallna över att det avkrävs ansvar av dem för att familjen ska fungera. När Anna-Karin Wyndhamn kommer till en familj är det nästan alltid i alla avsnitten papporna som behöver rycka in och faktiskt stödja upp mamman som både verkar sköta allt i hemmet, ta hand om barnen och nästan gå under av utbrändhet och livsleda.

Att det här fortfarande pågår i Sverige, där vi kallar oss jämställda? Att det behövs en utomstående vuxen person som kommer in och säger: “Du gör inte din del av jobbet,” för att det ska bli nån förändring? Jag dånar. Jag tänker att det finns så många svenska kvinnor där ute som skulle må så mycket bättre av en skilsmässa. Plötsligt måste man dela lika, och vara en närvarande förälder, för varannan vecka finns det ingen kvinna där som servar en. Och kvinnan har plötsligt ett barn mindre att ta hand om när mannen inte längre tar henne för given. Det är vinst för både fruar och barn!

I Los Angeles sitter före detta glamourmodellen Elena Belle och förbereder sig för att få barn. Hon oroar sig för bajs och kräks, och säger liksom skuldmedvetet att “det värsta får nog nannyn ta hand om”. Inte maken, för inte skall väl han avkrävas nåt handtag? Här hanterar man mannens frånvaro med pengar. Med att köpa tjänster. Nej, bäbisens kaos får någon annan ta hand om, och jag fattar grejen, jag fattar det behovet. Man ska inte behöva vara ensam med bebisar och hem, om man inte valt det själv. Jag önskar att jag kunde förflytta lite av de pengarna som gör Hollywoodfruarnas liv så lättsamma, och skicka iväg alla Supernannyns stackars utbrända mammor på en skön, lång spasemester. Männen kan gott torka lite kräks.

Svenska Hollywoodfruar går att se på Viaplay.
Supernanny Sverige ser du på TV3 och Viaplay.

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post Spaningar från sjuksoffan first appeared on Opulens.

PERSPEKTIV. “Där kommer internet och sociala medier in, vår tids snuttefilt, vilket Laing i slutet lägger ett långt kapitel om. Men framför allt, menar Laing, är accepterandet av det faktum att ensamhet och längtan inte är ett tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att man lever, det som hjälper oss”, skriver Helena Lie.

Den ensamma staden av Olivia Laing
Daidalos (2017)
Översättning: Karin Andersson & Sofia Lindelöf

Är vi ensammare nu än innan eran med sociala medier? Eller känner vi oss bara ensamma och övergivna snabbare eftersom vi är vana vid omedelbar respons? Jag vet inte. Jag var 20 år när internet kom och har alltså levt i en tid utan det. En tid när folk gick och väntade på ett telefonsamtal i dagar, veckor kanske (detta var ju även innan mobiltelefonen). En tid där man bestämde att ses på lördag och så gjorde man det. Inget chattflöde emellan, inga sms, inget som gick att följa. Möjligen kunde man ringas, oftast gjorde man inte det. Man sågs helt enkelt.

Brittiska författaren Olivia Laing utkom i våras med essäboken Den ensamma staden på fenomenala Daidalos förlag, och det kan vara en av de bästa essäer jag läst. Laing är kritiker på bland annat The Guardian och The New York Times och har tidigare utgivit The Trip to Echo Spring (2013) – om författarskap och alkohol – samt To the River (2011) om en resa till den flod som Virginia Woolf dränkte sig i.

I Den ensamma staden gör Laing en djupdykning i ensamhetens väsen via sig själv, konsthistorien och den forskning kring ensamhet som gjordes inom psykoanalysen runt 1960-talet. Det är maffig läsning, oupphörligt fascinerande:

En relation tar Laing från England till New York och när den abrupt avslutas finner hon sig lämnad i staden som aldrig sover, staden där man aldrig är ensam, men kanske just därför känner sig som ensammast. Genom konstnärerna Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger och David Wojnarowicz, och författare som Valerie Solanas och fotografen Nan Goldin undersöker hon ensamhetens uppkomst och villkor, vad den rent faktiskt gör med en människa. Laing tolkar med knivskarp skärpa och grundlig research dessa ikoners uppväxt, liv och verk och knyter det till fenomen som klass, livsvillkor, hälsa. Hon behandlar ensamheten som en materia och jag mjuknar faktiskt inför exempelvis Andy Warhol, som jag under många år varit trött på. Det de alla har gemensamt är det trasiga. Bristen, utsattheten, det de inte fick under sin uppväxt som dem sedan försökte laga eller uppfinna via konsten.

Laing går via psykoanalysen även in på Melanie Klein och objektrelationsteorin, John Bowlbys och Mary Ainsworths anknytningsteori och Harry Harlows anknytningsexperiment på rhesusapor under 1960-talet. Det är precis så omfattande som det låter och jag konstaterar: Ensamhet är skadligt om man utsätts för den i fel sammanhang, fel ålder, fel position. Som i kapitlet om aidsepidemin under 1980-talet; hur patienterna behandlades som pestsmittade och tvingades ligga i isolat på sjukhusen och dö, fullkomligt ensamma. Detta om de ens fick bli inlagda. Förra hösten utkom boken Ensamheten värst av Siri Johansson och Sven Teglund (Teg publishing), en rörande dagboksskildring av slutet på en människas liv. Siris ensamhet där är något helt annat än den urbana ensamhet Laing talar om, men jag vågar påstå att det går utmärkt att läsa dessa böcker efter varandra. Man får perspektiv.

Den ensamma staden är ett mycket gediget arbete och jag fylls av tröst. Jag bor i en stad med fyra miljoner invånare. Jag vet exakt hur den ensamhet Laing talar om känns. Jag har hållit den i handen otaliga gånger och var gång blir jag lika öde inuti. Det passerar, men jag är alltid rädd för att fastna däri. Fastna i urskräckskänslan om att aldrig få vara del av ett sammanhang igen. Aldrig mer inkluderas. Där kommer internet och sociala medier in, vår tids snuttefilt, vilket Laing i slutet lägger ett långt kapitel om. Men framför allt, menar Laing, är accepterandet av det faktum att ensamhet och längtan inte är ett tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att man lever, det som hjälper oss. Och om konsten säger hon: ”Den har förmågan att skapa närhet, den kan läka sår, och vad mera är, den kan göra tydligt att alla sår inte behöver läka, och att alla ärr inte är fula.” Jag är böjd att hålla med.

Jag hade uppskattat om Laing ägnat sig lite mer åt kvinnliga konstnärer. Varför inte ge mer plats åt Nan Goldin eller Alice Neel (som målade Warhol efter att Solanas skjutit honom), eller någon annan för ämnet relevant. Men det är min enda invändning.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Den urbana ensamhetens tillstånd first appeared on Opulens.

SPANING. “Två minnesvärda dokumentärfilmer är Ai Weiweis Human Flow om den globala flyktingsituationen, där filmen avviker från det mesta i tävlingen i sitt intensiva allvar, engagemang, mångfald av berättelser från länder över hela världen som ger ett synnerligen omfattande perspektiv”, skriver Ingela Brovik.

Venedig, världens äldsta filmfestival som i år arrangeras för 74:e året, är känd för sin konstnärlighet, integritet och anti-Hollywood-attityd; på tredje plats bland A-filmfestivaler i Europa, efter Cannes och Berlin, rankas priset Guldlejonet som nummer fyra i filmvärlden.

Men nu har attityden till Hollywood svängt, och i år liksom de senaste fem åren är Venedig först med att visa ett antal av de bästa amerikanska filmerna som senare skulle kunna få ta emot en Oscars statyett för bästa film eller bästa regissör. Förra årets öppningsfilm i Venedig, La la Land, fick senare Oscars; liksom tidigare år har amerikansk film i det officiella tävlingsprogrammet vunnit Oscars – här går Venedig före vad som sen kan hända i det mäktiga Hollywood.

I år är George Clooneys Suburbicon en av de fyra amerikanska filmerna i den officiella tävlingen, som är mest uppmärksammad och omdiskuterad. Den handlar om 1950-talets USA då afroamerikanska medborgare vill ta plats i samhället. Men det funkar inte då en afroamerikansk familj flyttar in i ett villaområde med enbart vit medelklass. En familj där mamman uppmuntrar sin lille son att spela fotboll med sin jämnårige svarte grannpojke.

Detta uppmärksammas av grannarna och leder till brutalt våld gentemot familjen där fadern (utmärkt spelad av Matt Damon) ständigt läxar upp pojken medan moster (Julianne Moore) är ännu hårdare. En stark film som speglar nutiden i dåtiden kraftfullt, där Matt Damons rollkaraktär till slut blir “genomskinlig” i sin dubbelhet, skrämmande aktuell. Den skulle kunna vinna pris här i Venedig men är inte i samma klass som Clooneys film om en TV-journalist i samma 1950-tal i USA, Good Night and Good Luck som visades i Venedig 2005.

Andra utmärkta amerikanska filmer i tävlingen är Alexander Paynes science-fictionsatir Downsizing och Martin McDonaghs Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. En film om konflikter i en liten stad med Woody Harrelson i rollen som en outsider till polis och Frances McDormand som den förtvivlade kvinnan som söker rättvisa genom att sätta upp egna ”billboards” om varför mordet på hennes dotter är olöst. En bisarr berättelse där den kvinnliga rollkaraktären beter sig som en man i en klassisk vilda västern-film med tuff attityd, grovt språk, våldsamt beteende.

Egendomligt nog en rolig film, mitt i all svärta, som pendlar mellan bilden av det traditionella Amerika och de ständigt växande konflikter mellan människor som tar till våld. I Venedig finns det självklart kvinnliga regissörer i den internationella tävlingen, till skillnad från Cannes. Flera har vunnit Guldlejonet.

För några år sedan fick Venedig även programmet Women Tales, om kvinnor, som för första gången – efter den arabiska våren – fick göra film, när den konstnärlige ledaren Barbera, som fått sparken av Berlusconi, var tillbaka. Men i år är det bara en enda film av en kvinnlig regissör i tävlingen. Plötsligt har Venedig tagit ett steg tillbaka och börjar likna Cannes (där dock endast en kvinna på 70 år vunnit – en halv – Guldpalm).

Men Barbera säger: “I´m sorry that there are very few films from women this year, but we are not producing films.” Svensk film brukar alltid synas i Venedig, men inte i år. Det lär bero på att Svenska Filminstitutet valt att visa aktuell svensk film i Toronto i stället för Venedig, för att skapa bättre distribution i USA. Förra året i Venedig hade Amanda Kernells Sameblod sin världspremiär, liksom Kaspar Collins I called him Morgan, varav båda fick här sitt genombrott. Liksom tidigare år, Gabriela Pichlers Äta sova dö, som man minns med glädje i Venedig. Andra filmer värda att nämnas är Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör med Svinalängorna, också mycket uppskattad här, Lukas Moodysons Lilja 4-ever, och inte minst Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade på tillvaron som vann Guldlejonet 2014.

Det finns heller ingen tysk film som brukar vara stor i Venedig, där ”Heimat”-filmerna haft sin urpremiär liksom Margarethe von Trottas Rosenstrasse, en sann historia om kvinnor som protesterade mot bortförandet av sina judiska män under andra världskriget. En tysk-israelisk-arabisk-italiensk samproduktion i Foxtrot i regi av Samuel Maoz är den enda, delvis tyska filmen i Venedig. Den är en av de allra bästa filmerna i den internationella tävlingen i sin hermetiska berättelse om en familjs oro, ångest och sorg över en son i armén, en existentiell film om liv och död.

Två minnesvärda dokumentärfilmer är Ai Weiweis Human Flow om den globala flyktingsituationen, där filmen avviker från det mesta i tävlingen i sitt intensiva allvar, engagemang, mångfald av berättelser från länder över hela världen som ger ett synnerligen omfattande perspektiv.

Dessutom, Frederick Wisemans EX LIBRIS – The New York’s Public Library, en 197 minuter lång film som okommenterat visar kunskapens rikedom och ordets makt i läsning av poesi, diskussioner, debatter, föreläsningar, samtal om litteratur, i intensivt levande scener som berättar att bibliotek är det bästa och roligaste stället att skapa och utveckla demokrati i ett samhälle. En film som borde vinna årets Guldlejon i Venedig.

The post Filmfragment från Venedig first appeared on Opulens.