HÄMND. Reportageboken om tre kvinnors alltför ofta sorgliga sexliv blev den amerikanska journalisten Lisa Taddeos stora genombrott. Även hennes romandebut “Djuret” handlar om sexualitet – och hämnd.

Det är omöjligt att skriva om Taddeos nya bok utan att ta upp “Tre kvinnor” som kom på svenska i fjol. Den uppmärksammade och kritikerrosade reportageboken om Maggie, Lina och Sloane var resultatet av åtta års omsorgsfullt researcharbete, intervjuer och skrivande. Med hjälp av en gymnasiestudent, en förortsmamma och en medelålders swingerkvinna skildrade hon begär och sexualitet. Lisa Taddeo till och med flyttade till annan ort för att komma sina huvudpersoner nära.

Men samtidigt som hon avslutade sin research till reportageboken skrev hon också på sin roman, berättar hon nu, via videolänk från arbetsrummet i Litchfield County i Connecticut. “Djuret” är hennes examensarbete vid Boston University.

– Jag lämnade in manus till båda böckerna samtidigt. Jag tycker om att skriva dokumentärt och fiktion samtidigt, det hjälper mig att förbli intresserad av båda.

Just nu skriver hon manus utifrån “Tre kvinnor” som ska bli tv-serie. Kvinnorna spelas av skådespelare och inspelningarna börjar om bara ett par dagar berättar hon. Maggies identitet har hela tiden varit offentlig, däremot inte Linas eller Sloanes.

– Jag talar med dem nästan varje dag.

Skjuter sig

“Det finns våldtäkter, och så finns det våldtäkter man tillåter, sådana som man duschar och gör sig i ordning för. Men det betyder ju inte att mannen inte gör något” konstaterar Alice i “Djuret”. Huvudpersonen Joan är en sexuellt utlevande kvinna som träffar den ene egoisten efter den andra, ofta fler samtidigt. När den gifte familjefar som hon har haft ett långt dåligt förhållande med skjuter sig framför hennes ögon, bestämmer hon sig för för att ta kommandot över sitt liv. Samtidigt växer hennes begär efter hämnd för alla de övergrepp hon utsatts för.

– Jag har alltid velat skriva om Joan. Hon är en kvinna som varit med om mycket och äntligen insett att hon måste slå tillbaka och sluta att bara låta saker hända. Hon blir det djur som världen har gjort henne till. Hon var en smärtans röst som jag kände behövde komma ut i världen, en röst som förvandlas till ilska och handling.

Utan pekpinnar

Varför är då Joan så självdestruktiv? Den som lever i smärta ser ofta inga alternativ till det självdestruktiva framhåller Lisa Taddeo som ville skildra Joan utan moraliska pekpinnar men också ge nycklar till hennes person och beteende. Under researcharbetet med “Tre kvinnor” lyssnade hon till långt fler kvinnor än de tre som hon sedan kom att skildra i reportageboken. I “Djuret” använder hon sig till viss del av av de andra kvinnornas berättelser.

– För mig finns det ingen anledning att någonsin döma någon. Joan var ett slags experiment för att kickstarta empati för någon som har varit med om väldigt mycket.

Varför är det då kvinnors sexualitet som – så här långt – blivit hennes huvudtema?

– Det har inte skrivits tillräckligt om det. Alla författare har sina besattheter. Sex och död är mina.

Just nu ligger hon också i startgroparna för att skriva en ny reportagebok.

– Den här gången ska det handla om sorg och förlust.

Erika Josefsson/TT

The post Taddeos hondjur tar kommandot first appeared on Opulens.

KLASS. “I ett myller av detaljinformation framträder de med egna ord i intervjuer gjorda av dokumentärförfattaren Annica Carlsson Bergdahl. I fantastiska närbilder och helbilder, tagna av fotografen Elisabeth Ohlson, porträtteras kroppsarbetarna som trötta och stolta, glada och sorgsna. “Carsten Palmer Schale har läst reportageboken Vi som arbetar med våra kroppar.

Vi som arbetar med våra kroppar
Av Annica Carlsson Bergdahl (skribent) och Elisabeth Ohlson (fotograf)
Efterord av Sven-Eric Liedman
Carlsson Bokförlag

Arbetarklassen är ofta osynliggjord, och man kan med fog fråga sig varför. Den består ändå av omkring två miljoner människor, som tillsammans möjliggör att våra liv över huvud taget fungerar. De är bagare, undersköterskor, industriarbetare, busschaufförer, hamnarbetare, elektriker, smörjare och tvättbiträden. De arbetar hårt och länge i ur och skur och producerar varor, står för omsorger, erbjuder oss skydd, lagar vår mat, och ser till att vi kan transportera oss. Utan bilen kanske inte Sverige omedelbart stannar, men utan kroppsarbetarna stannar tveklöst Sverige redan idag.

Det är därför en händelse av dignitet, att det just i dagarna kommit ut en helt underbar bok, som udda nog tagit sig för att presentera 33 människor som faktiskt kroppsarbetar, och inte sysslar med stillasittande pappersarbete, politik, underhållning, bloggportaler eller konstkritik.

I ett myller av detaljinformation framträder de med egna ord i intervjuer gjorda av dokumentärförfattaren Annica Carlsson Bergdahl. I fantastiska närbilder och helbilder, tagna av fotografen Elisabeth Ohlson, porträtteras kroppsarbetarna som trötta och stolta, glada och sorgsna. Därtill bibringas vi arbetsmiljöbilder och bilder av enstaka föremål med anknytning till envars arbete, samt ett pregnant förord av Carlsson Bergdahl och ett reflekterande efterord av idéhistorikern Sven-Eric Liedman.

Men vad är det då som sägs och visas? Det är kroppsarbetets rätsidor likväl som avigsidor. Det är värken hos den som stått på ett stengolv en hel dag eller mer, det är känslan av maktlöshet inom verksamheten, det är förnedringen, det är osäkerheten i ett samhälle fyllt av gig-jobb och en hotad LAS. Det är stoltheten av att tvätta vitt och rent, glädjen över att kunna trösta, det är arbetskamraternas värme och vänskap.

Inte minst är det stressen, som kommer av vinstbegäret och nedskärningarna. Det är livet i en sorts gråzon mellan Stig Sjödins av optimism och gemenskap präglade folkhem under arbetarrörelsens framgångsdecennier, och den av Jenny Wrangborg gestaltade pessimismen, som följer av ökade klassklyftor och en oförmåga att organisera sig kollektivt i ett kallare, mer individualiserat och egoistiskt samhälle.

Alla dessa aspekter på kroppsarbetarnas livsvillkor finns där. Men ändå och oftast tycks det mänskliga hålla stånd mot det omänskliga. Trots vibrationerna och hoten. I den aktuella boken skildras detta på ett mästerligt och mycket komplext vis. Inte minst på grund av bokens form och färg. Layouten, redigeringen, kontrasteringen. Jag har inte i min hand hållit i ett liknande multikonstnärligt bokverk sedan jag läste Nils-Aslak Valkeapääs formidabla Vidderna inom mig. Rösterna som bildar en samstämd kör av enskildheter. De svarta sidorna med vit text. De intervjuades aforistiskt täta formuleringar som strömmar emot oss från de svarta tavlorna. Den spännande pagineringen. De utsökta fotografierna.

Boken måste därför läsas, betraktas, ätas och smältas på en och samma gång. Allt bildar ett helt och polyfont storverk i en egen genre.

The post Rapport om kroppsarbetarna i dagens Sverige first appeared on Opulens.