SOLIDARITET. “När vi börjar se samhällskontraktet som en kundklubb bland andra blir det plötsligt okej att din rätt till bekvämlighet sker på bekostnad av andras möjligheter”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

“Solidaritet” är ett av de vackraste ord som finns. Tyvärr är det också ett av de svåraste och hårdast ansatta, i en tid som känns allt mer präglad av individualism. Där många ser sig själva som samhällskunder med konsumentkrav på sin omgivning, snarare än medborgare vars rättigheter och ansvar behöver komplettera andras.

Vi vet att de flesta varor vi konsumerar exploaterar någon typ av resurser – ofta natur eller arbetskraft. Det är en del av hur systemet fungerar, något vi måste antingen låta bli att tänka på för att orka med eller acceptera som en del av vår ideologi. Att som enskild konsument göra skillnad på en global marknad känns aldrig som ett alternativ.

Online blev uttrycket “det finns ingen etisk konsumtion under kapitalism” en meme efter att en organisation tryckte upp t-shirts med texten “This is what a feminist looks like” för en kändiskampanj. Tröjorna visade sig ha producerats av kvinnliga arbetare under dåliga arbetsförhållanden.

Uttrycket är lika delar tröst och uppgivenhet. I bästa fall blir det en påminnelse om att vi inte ska lägga så mycket skuld på individer att vi glömmer bort de större systemfel som behöver förändras för en mer hållbar och rättvis värld. Som värst en likgiltig axelryckning för att rättfärdiga att våra privilegier är beroende av att andra utnyttjas någonstans i kedjan.

Att vi inte känner att vi har någon makt över globala marknadskrafter är, trots allt, ganska förståeligt. Problemet är att vi låter attityden färga av sig på hur vi ser på politiska lösningar inom landets gränser – något vi har betydligt större möjligheter att påverka, och suddar ut linjerna mellan onödig konsumtion och grundläggande behov.

När vi börjar se samhällskontraktet som en kundklubb bland andra blir det plötsligt okej att din rätt till bekvämlighet sker på bekostnad av andras möjligheter.

Vi rasar över att våra barn behöver dela skola med invandrare för integrationen, som om andra medborgare vore en fluga i vår Foodora-levererade soppa. Vi mestadels friska människor väljer oetiska vårdbolag för våra mindre krämpor av bekvämlighet, utan en tanke på hur det kan tänkas påverka de personer som faktiskt behöver vården mest. Vi accepterar att bostäder behandlas som lyxkonsumtion istället för det grundläggande behov de faktiskt är, för våra egna bostadslåns skull.

När Sverige kommodifieras och säljs ut blir medborgare kunder som behöver lockas med säljknep. Istället för att se dem som rättigheter vi både förtjänar och hjälper till att gemensamt bygga upp, shoppar vi dem efter våra egna behov, och gör andras till “någon annans problem”.

Bostadsmarknaden är inte en marknad som alla andra.

Att det allmänna ska trygga rätten till arbete, bostad och utbildning är inskrivet i vår grundlag. Bostadsmarknaden är inte en marknad som alla andra, och ligger både ideologiskt och praktiskt på det offentligas bord att hantera. När de saknar lösningar är det dit kritiken ska riktas, inte mot de personer som behöver dess stöd.

Accepterar vi politik som värderar byggbolagens rätt till större vinster och att bevara priserna för våra bostadsrätter högre än den tredjedel av befolkningen som bor i hyresrätt, har vi glömt både att vi kan ställa krav på det allmänna för bättre lösningar, och att vi faktiskt har ett ansvar för att hjälpa varandra.

När vi istället låter grundläggande mänskliga behov jämställas med konsumentvaror är det en likgiltig axelryckning till de människor vi ser omkring oss varje dag. En brist på solidaritet som inte föds ur illvilja, utan av upplevd maktlöshet inför ett system som inte uppmuntrar oss att spela rättvist.

Jag tror inte att vi är så maktlösa. Jag tror bara att vi glömt vårt samhällsansvar gentemot våra medmänniskor, och på samma gång att vi faktiskt kan kräva att våra makthavare nyttjar sitt på bättre sätt.

The post Samhällskontraktet är inte en kundklubb first appeared on Opulens.