MUSIK & MÄNNISKOR. Nyligen avled den legendariske musikartisten Pugh Rogefeldt. Gussy Löwenhielm funderar över vad vår vetskap om döden har för betydelse för vår upplevelse av att befinna oss mitt i livet.

Ett stående inslag i mitt liv som skribent är de krönikor jag skriver som utgår från att någon person, ofta musiker, har lämnat jordelivet i fysisk form. Ja, jag brukar skriva så för att signalera att personen i allra högsta grad lever vidare. Ofta genom att ha lämnat någon form av eftermäle. Ett gediget avtryck. En minnesvärd kulturyttring. Annars hade jag förmodligen inte skrivit dessa krönikor. För ofta handlar det om att personen i fråga inte bara har vidrört min själ utan också har förgyllt mitt liv (och andras) med någon form av kulturgärning som har ekat genom mitt liv. För livet är fullt av upprepningar.

Krönikan blir ett sätt för mig att bearbeta bortgången genom att blicka tillbaka in i det skede av mitt liv när just denna artist varit livsviktig. Och även tacka för dennas bidrag till eftervärlden.

Ju äldre jag blir desto mer sentimental blir jag. Och när jag nu inser att jag bara har skrapat på ytan av alla ikoner som viker av från den landsväg vi kallar livet. Den väg som en gång i tiden kanske var en motorväg men som har övergått i en landsväg med träd som har börjat falna, så inser jag nu att döden flåsar mig i nacken.

Inte för att jag själv är lastgammal. För det är jag inte. Där är åldersförnekelsen och jag i varje fall överens. Utan för att saker i min omgivning ständigt gör mig påmind om att inget är bestående. Förutom möjligtvis denna artikel. För internet verkar aldrig glömma. Men för det mesta jobbar vi oss mot ett slut. Där saker går till en ände. Och tar en ny form. Och det är bra. För det gör att vi ställer oss än mer ödmjuka till livet. Man skulle till och med kunna säga att döden är livsviktig.

Krocken var ett faktum.

Sista lördagen i februari körde mina barn och jag upp till Dalarna med vår skridskoutrustning för att ta några härliga skär på Sveriges sjunde största sjö, Siljan. Taggade på sportlov gjorde vi som vi alltid gör när jag kör bil och vill ha barnens fokus under resans gång. Vi turades om och valde var tredje låt. Ett ypperligt sätt att hålla sig uppdaterad på barnens musikutveckling och hålla mig motiverad bakom ratten. Men i höjd med Falun var det mitt fokus som började svika.

Jag började se mig om efter en rastplats att lätta på trycket på och ta några djupa andetag av frisk fjälluft. Och bara några minuter efter att jag valt Squarepushers ”My Red Hot Car” var våra krockkuddar utlösta. En millisekunds bristfällig fokus hade kunnat få ödesdigra konsekvenser när en bil tvärnitade i en rondell och fick bilen framför oss att göra detsamma. Och sen kom vi. Krocken var ett faktum.

Där satt vi med våra liv balanserade på en uppblåsbar svensk konstruktion och kunde pusta ut i takt med att krockkuddarna gjorde detsamma. Vi klarade oss. Helskinnade. Och de andra också. Alla nio personer som var inblandade var helt oskadda så när som på en ömmande bröstkorg hos mig.

Inom loppet av sju minuter var två bilar från Räddningstjänst, en polisbil och en ambulans på plats. Ett tydligt tecken på att vårt samhälle definitivt inte har kollapsat. Det är högst välfungerande och vi blev alla undersökta av en läkare som ingav ett lugn och som ganska snabbt fick mig att inse att det vi just bevittnat var livet.

Jag ställde mig ödmjukt till det nyss inträffade och insåg att sista lördagen i februari hade kunnat vara den sista lördagen någonsin. I fysisk form. Jag var plötsligen mitt i livet. Men inte på det sättet som min ålder skvallrade om. Det här var något annat. Och kanske var min stund inte riktigt inne. För vilket är mitt eftermäle?

Samtidigt tänker jag ”det här är livet”.

I mitten av april hade Kristina Lugn och Staffan Westerbergs pjäs ”Titta pappa, en död cirkus” ännu en nypremiär på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. Kanske att nypremiär som begrepp strider mot hela konceptet om att allt har ett slut. Men så där några dagar efter påsk kunde man ju leva med det. Döden alltså. Att den går in i ett nytt skede. Och eftersom jag ännu inte hade sett föreställningen var ingen gladare än jag. Jo, kanske den resterande publiken. Och skådespelarna Maria Sundbom och Maurits Elvingsson. Och regissören Martina Montelius. Det var en alltjämt glad stämning som tog sitt avstamp i att regissören Montelius berättade att teatern hade en ny defibrillator på plats (defibrillator som måste vara det svåraste ordet att slänga sig med i en paniksituation). Montelius fortsatte att berätta om hjärtstartaren. Att den minsann inte var vilken defibrillator som helst. En av de bästa. En sådan som inte hjälper lite grann utan helt och hållet. Och redan där blev vi påminda om döden. Men på ett högst levande och spirituellt sätt.

När Staffan Westerberg därefter blev uppringd i sin lägenhet i Uppsala från vilken han kommunicerade med ensemble och regissör via högtalartelefon blev vi än en gång påminda om livets förgänglighet eftersom Westerberg själv var oförmögen att ta sig till teatern på grund av hälsoskäl.

Det här blev avstampet in till en absurd värld där två personer ledsagar varandra genom minnen i ett liv som de kan ha upplevt tillsammans. Eller inte. Det är vackert. Det är stundvis hejdlöst roligt med absurda utvikningar och ett lekfullt samspel som bjuder in allt och alla. Jag har sällan skrattat så mycket under en teaterföreställning. Jag gråter bitvis där jag sitter på samma rad bredvid några av mina närmaste vänner som alla representerar olika epoker i mitt långa men inte lastgamla liv. Livet är fullt av upprepningar. Men det kanske jag redan har berättat?

Samtidigt tänker jag ”det här är livet”. För det är det. Kanske för att föreställningen påminner oss om döden. Där en av författarna, ”dikterskan”, har lämnat jorden i fysisk form och den andra sitter strandad i Uppsala. Då slår det mig: vi behöver döden för att kunna leva. Och medan jag blundar för åldersförnekelsen tänker jag att livet är rena barnleken när man bestämt sig för att inte växa upp. Och kanske är det denna form av mångbottnade betraktelser som blir mitt eftermäle. Eller bara denna typ av text som måste levereras innan deadline.  Att ha en tidsram att jobba mot gör att vi blir motiverade. Får eld i baken för att leverera. Därför vore livet ingenting utan döden. Den är helt enkelt livsviktig. Men det kanske jag redan har berättat?

The post Gussy: “Vad vore livet utan döden?” first appeared on Opulens.

ROCKPOET. Så tystnade då en av Sveriges mest särpräglade röster i all sin skörhet. Pugh Rogefeldt är död. Även om hans debut-lp utkom i slutet av 60-talet så lämnade han också med sin sårbarhet det decenniet bakom sig. Det var inte längre “gruppsex och Lenin”.

Ett adjö till den rätt nerrökta stabbiga hippierocken, men ändå med mjukheten intakt. Rogefeldt framträdde med sina “små lätta moln” snarast som en rebootad Evert Taube som nog kunnat trivas barfota i nattsärk i den lite mer kallt gröna melankoliska svenska sommaraftonen. Och i “Här kommer natten” är det som den på allvar förälskade och inte bara pilske mannen vill ge allt, både extas och sin själ. Ja, Pugh var en unik fågel i rocklandskapet. Det där klassiska debutalbumet “Ja dä ä dä” innehöll en eftertänksam mognad. Ett element som återkom senare i hans ouvre. Att en man sjunger oroat om en kvinnas vandel är knappast comme-il-faut numera. Det tillhör de ämnen som man helt enkelt inte tar i nuförtiden.

Men Pugh gjorde det, i “Dinga linga Lena” och frågade retoriskt vad hon egentligen sysslade med. Kanske var Pugh den där motrörelsen till det “sexuellt frigjorda” i form av en rockpoet som i sina texter ville vara mjukis, hålla handen och vara monogam. Vi minns scenerna i Lukas Moodysons film “Tillsammans” när allt proggigt och gränslöst kollapsar. Pugh var den som med sin tunna karaktäristiska röst stod för en slags känslig helig ömsinthet i en era när människan kulturprimitivistiskt reducerats till det djuriska.

The post Noterat: Ett farväl till Pugh Rogefeldt first appeared on Opulens.

AVSLUT. Artisten Pugh Rogefeldt, 74 avslutar sin musikkarriär, berättar han för Dagens Nyheter.

Anledningen är att han har drabbats av den obotliga nervsjukdomen kortikobasal degeneration, CBD.

– Han har accepterat sin sjukdom trots allt. Han säger att han är väldigt nöjd med sitt liv, men drömmer nu ofta på nätterna att han står på scen och spelar igen, säger hans sambo Borit Hallin till DN.

Första gången han märkte av symtom från sjukdomen var inför en spelning på Cirkus i Stockholm 2019, då Pugh Rogefeldt skulle fira 50 år som artist. På grund av känningar i handen kunde gitarristen Rogefeldt inte spela sitt instrument under konsertkvällen.

Senare läkarundersökning visade att det var CBD, en sjukdom som bland annat kan påverka funktioner som förmågan att svälja, talet, minnet och balansen.

Sjukdomsförloppet har gått fort, säger Borit Hallin.

– Livet är helt förändrat för oss nu. Vi tänker inte framåt utan lever för dagen.

Torbjörn “Pugh” Rogefeldt slog igenom med skivan “Ja, dä ä dä” 1969, som var ett av de första rockalbumen på svenska, med Janne “Loffe” Carlsson på trummor och Georg “Jojje” Wadenius på bas.

Rogefeldt har stått bakom flera kända låtar som “Små lätta moln”, “Här kommer natten”, “Dinga linga Lena” och “Stockholm”.

TT NYHETSBYRÅN

The post Pugh Rogefeldt avslutar karriären first appeared on Opulens.