UTSTÄLLNING. ”Prins Eugens vision om en plats för ett allkonstverk förverkligas fullt ut med denna unika utställning.” Det skriver Anne Edelstam om ”Det blommande – Konst & botanik” på Waldemarsudde.

Konst och blommor ‒ prins Eugens passioner

Det blommande – Konst & botanik
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 13 september 2026

På Prins Eugens Waldemarsudde pågår en för årstiden passande utställning: Det blommande – konst & botanik.

Prins Eugen hade två stora passioner: konst och blommor. De två förenas nu inte enbart i hans trädgård och salonger, utan även i museets galleri.

Utställningen speglar blommornas estetik, symbolik och roll i konst- och kulturhistorien från 1500-talet tills i dag. Det är en fröjd att beskåda dessa verk. Prins Eugens vision om en plats för ett allkonstverk förverkligas fullt ut med denna unika utställning.

Redan i parken, på väg upp mot palatset, möts besökaren av gigantiska blomsterinstallationer, i diverse material, utformade av floristelever från Sankt Eriks gymnasium i Stockholm.

Ytterligare cirka tvåhundra verk fyller sedan galleriet. Det är allt från målningar, skulpturer, hantverk i glas, porslin, samt broderier, till illustrerade böcker, fotografier och installationer. Det sista rummet inbegriper till och med några luktstationer.

Uppdelad i olika teman

Utställningen är uppdelad i teman. I det första rummet sätts landskapsarkitektur i fokus. En trädgård blir till. Prinsen inspirerades av olika trädgårdar och trädgårdsexperter i ett tidigt skede som ung vuxen. Framför allt under tiden på Tyresö, innan han hade köpt Waldemarsudde.

Det ligger nära till hands att tänka på den franske impressionisten Monets kända trädgård i Giverny när jag beskådar prins Eugens landskapsmålningar. De verkar ha delat intresset för det skiftande ljuset och stämningarna i naturen.

Båda konstnärerna var aktiva i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Prins Eugen studerade konst i Paris 1889, då impressionismen var inflytelserik.

Historien bakom uppkomsten till egendomen på Waldemarsudde, inspirationen från olika länder till instiftandet av parken och trädgårdsanläggningarna finns att betrakta i en av salongerna i form av en miniutställning.

I nästa avsats i galleriet, där det även visas en video, slås jag av vad jag först trodde var antika verk med pärlblommor prunkande i stora krukor, men de visade sig alltså vara samtida. Georg Ragnar Levi har skapat dessa blomsterinstallationer av gammaldags minnesblommor, tillverkade av glaspärlor uppträdda på metalltråd. De representerar såväl förlust som evighet. Historiskt användes de nämligen som gravprydnader och minnesföremål. Vi använder ju oss för övrigt fortfarande av blommor vid såväl begravningar som bröllop.

Livsbejakelse och förgänglighet

Det stora rummet i mitten erbjuder en palett av verk på teman som livsbejakelse och förgänglighet från bland annat 1600-talets stilleben till samtida konst med tre enorma fotografier av Nathalia Edenmont. Vanitas-tanken ges uttryck via hennes vackra kvinnor klädda i blommor i dialog med en fantastisk blomsterskulptur i carraramarmor. Dessa skapelser påminner om vår livskrets från födsel till mognad, fruktbarhet och död. Fabergés smörblomma är också värd att nämna. Den står för sig i en vas av bergkristall skimrande likt vatten.

Korridoren som leder till det bakre rummet har temat: dygder. Alstren kretsar här kring symboler för kyskhet, blyghet, gudfruktighet kärlek och erotik. Blommor har i konsthistorien tillmätts olika innebörder beroende på motiv, sammanhang och verkets funktioner. Trädgården har mer allmänt liknats vid det himmelska paradiset. Under den så kallade hippie-eran myntades slagordet ”flower power” som uttryck för anti-militarism och kärleksideologi. Även inom den parlamentariska politiken används som bekant blommor som symboler.

Fotokonst och glasinstallation

Till sist vill jag nämna Lena Granefelts enastående fotografier från två skilda herbarier samt Lilla Tabassos vackra glasinstallation. Båda har inspirerats av antikvariska växt- och trädgårdsböcker för att återskapa och avbilda växter men utifrån olika ingångar.

De gamla arken får nytt liv genom Lena Granefelts fotografier där färger, handskrivna texter, papprets mönster och vattenstämplar samt växternas ådringar bildar närmast tredimensionella verk.

Lilla Tabassos glasblomster, med färgade Muranoglas hon har blåst, är placerade för att forma en mini-trädgårdsinstallation med gångar, rabatter och småsten i glas. Hon har till och med tillverkat insekter jag upptäckte bland bladen och på blommorna. Imponerande!

Det finns så mycket mer att beskriva i denna fulländade utställning än vad jag kunnat gå in på här, men det finns gott om tid att utforska den. Jag kan garantera att ingen kommer att bli besviken.

The post Konst och botanik i skön förening first appeared on Opulens.

BARNKULTUR. Anne Edelstam skriver om en se- och tänkvärd utställning med fokus på barnboksillustratörer – ”Från Mumin till Chop Chop”.

Från Mumin till Chop Chop – Tove Jansson, Ilon Wikland, Pija Lindenbaum, Linda Bondestam
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 17 augusti 2025

Skandinavien är, inom kultursfären och internationellt, känt för sina musiker men även för sina fint illustrerade barnböcker. I våra protestantiskt präglade länder, med allt vad det innebär av förnuft och moralpredikningar, har vi trots allt behållit vårt barnasinne tycks det. Detta kan vara en av förklaringarna till att det i Norden finns en strävan efter att nå de minsta i våra samhällen med viktiga budskap inbäddade i kreativa barnböcker.

Våra bästa barnboksillustratörers alster ger prov på såväl skicklighet som humanism.

Denna lustfyllda och färgstarka utställning är ett exempel på det. Från Mumin till Chop Chop på Waldemarsudde hyllas barnboksillustratörerna Tove Jansson, Ilon Wikland, Pija Lindenbaum och Linda Bondestam. Urvalet av konstnärer spänner över decennier: från 1940-talet med Mumintrollen, till i dag med roboten Chop Chop. Över tre hundra verk presenteras i form av skisser, färdiga illustrationer samt skulpturer i papper och några tidiga Muminfigurer.

Bilderna talar sitt eget språk utöver texterna de illustrerar. För barn är denna utställning naturligtvis magisk men den är även intressant för en vuxen. Besökaren kan spekulera i hur samhället har förändrats, vad som var viktigt under en viss period och inte under en annan. Det går också att konstatera hur många mänskliga problem har en tendens att regelbundet återkomma.

I det första rummet på utställningen introduceras illustratörerna. I de följande får besökaren gå in mer i detalj på var och en av konstnärerna, vad de vill visa, vad de har upplevt, hur de ser på naturen och på sina känslor. Gemensamt tar de upp väsentliga teman såsom rätten att få vara sig själv, allas lika värde, flykt, utanförskap, miljöproblem och sist men inte minst den tekniska utvecklingen. Ensamma barn som kommer som flyktingar skildras i bilder som tilltalar stora som små.

Ilon Wiklands omslagsbild till ”Den långa, långa resan” till exempel, illustrerar detta tema väl. Den lilla flickan står helt ensam med sin resväska och hund på en tom tågstation, allt tilltalande målat i klara vattenfärger trots motivets ödslighet.

Pija Lindenbaums teckningar med flickan som drar, i barnboken ”Doris drar”, med sitt alltför långa och orediga hår, visar utan ord, på en liten rebell.

Linda Bondestams robotfigur, Chop Chop pekar på ett samhälle i händerna på automater. Vår framtid? Hon tar även upp havets förorening med en ensam axolotl som simmar runt bland en massa skräp i ”Mitt Bottenliv”.

Dessa är blott några få exempel på ett brett antal illustrationer tagna ur diverse barnböcker besökaren kan undersöka och jämföra sinsemellan. Det är verkligen tänkvärt att studera utvecklingen från 1940-talet fram till nutid.  

Utställningen ingår i Mumins 80-årsfirande vilket lyfts fram både i Skandinavien och internationellt.

Har man skaparlust kan man även ta till pennan och rita i salen längst bort i utställningen eller ägna sig åt högläsning från några av barnböckerna som finns på plats. Utöver det erbjuds på Waldemarsudde föredrag, visningar och konferenser om vikten av läsning och bildrelaterade ämnen.

Vare sig man har barn att ta med eller inte, är denna utställning för de vuxna en påminnelse om den egna barndomen samt om bildens betydelse. Ibland behövs inga ord, illustrationen säger allt. Det är dessa konstnärers alster bevis på.

The post Barnboksillustratörer i fokus på Waldemarsudde first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. ”Deras inre världar frångick tidens konventioner. Det är förmodligen också därför de väcker intresse än idag,” skriver Anne Edelstam som besökt en aktuell utställning med verk av Carl Fredrik Hill och Lars Hertervig.

Hertervig – Hill. Dröm och verklighet.
Utställningen pågår t o m den 26 januari 2025
Prins Eugens Waldemarsudde
Djurgården, Stockholm

Hertervig- och Hillutställningen på Waldemarsudde, på Djurgården i Stockholm, åskådliggör dessa två skandinaviska konstnärer ur en säregen synvinkel. Utställningens titel ”Hertervig – Hill, dröm och verklighet” beskriver tydligt det övergripande temat. Det unika är att drömmarna, eller sjukdomstillstånden, får en egen plats inom ramen för konsten. De verk som tillkom under sjukdomsperioderna framstår som en gedigen del av deras karriärer. Verken speglar en tid då de blev friare än förut.

För många svenskar är Carl Fredrik Hill (1849 – 1911) ett välkänt namn. Han har ställts ut i Sverige samt internationellt och har beundrats av många genom åren.

Däremot är den norske konstnären Lars Hertervig (1830 – 1902) förmodligen tämligen okänd för den svenska publiken. Det är därför glädjande att det nu ges möjlighet att upptäcka denne konstnär från vårt grannland.

Utställningen är uppbyggd på ett tematiskt vis och börjar bakifrån, det vill säga med konstnärernas senare verk, från deras tid på mentalsjukhus. Kuratorerna menar med detta val av upplägg att Hertervig och Hill då var friare att utöva sina respektive konstnärskap och således var intressantare eller, om man så vill, mer genuina.

Hills karakteristiska, delvis väldigt mörka och skrämmande, men i vissa fall även rätt humoristiska verk känns igen.

Hans ibland groteska fantasifigurer och djurskildringar kan leda tankarna till barnteckningar. Schizofrenin, som läkarna menade att han led av, ger dem ett utopiskt skimmer.

Blyertsteckningarna finner jag mer tilltalande än de som ritats med krita. Man skönjer i teckningarna hans finess och gedigna utbildning.

Kväkarsonen Lars Hertervig sägs ha lidit av ”melankoli” – eller kanske med ett modernare ord depression – och det märks i de mystiska och känslomättade verk som visas i detta första rum.

Det är svårt att uttyda någon svårare psykisk åkomma hos honom. Vad som snarare skiner igenom är hans andlighet. Kan det vara kväkaren inom honom som lyser igenom? Kväkarna tror ju på ett inre ljus. Denna gudstro genomstrålar samtliga hans verk: ibland ter de sig melankoliska och är nästan genomskinliga med tunt färglager i lugna färger och ibland ter de sig gladare och lyckligare i en helt annan färgskala.

Hertervigs överkänsliga världsåskådning undkommer nog ingen. Det går nästan att ta på de känslor som måste ha legat honom till last i det dagliga livet. För det är svårt att vara överkänslig även som konstnär. Skörheten formligen genomstrålar verken.

Hans landskapsmålningar, vilka framför allt visas i den stora salongen, tyder på ett behov av att framställa realistiska detaljer i landskapet men även på en förmåga att erinra sig ett motiv och därefter framställa det i enlighet med egen fantasi.

De norska kusterna, klipporna, havet och träden har en framträdande plats i hans tavlor.

Färgskalan går från dova, ljusbruna nyanser till klarblå men plötsligt förvånas man över en naturtrogen målning i mörka färger med tunga moln. Genom tavlorna kan man närma sig hans mentala tillstånd vilket verkar gå i vågor från att vara stabilt till bräckligt.

Hills psykiska tillstånd framgår tydligare. Hans ambition att bli en erkänd landskapsmålare, vilket han också blev i början av sin karriär, övergick på ett uppenbart vis till ett sjukligt sinnestillstånd.

Flera minnesvärda stora oljemålningar har hängts mitt emot Hertervigs i det större rummet i utställningen. Dessa Hill-målningar visar på konstnärens skickliga penseldrag och intressanta perspektiv.

I det innersta rummet konfronteras vi med en helt annan konstnär: en vars verklighet har fördunklats av sjukdomen.

Hill improviserar under denna tid även med olika slags papper, penslar och kritor vilket gör honom påfallande unik för sin tid. Men även Hertervig använde sig stundvis av olika sorters material i sitt konstnärskap, till och med tobakspapper, vilket är värt att notera.

I det sista lilla rummet möter vi återigen en annorlunda bild av konstnärerna. Där slås jag av en serie små studier av moln. Passande i Prins Eugens palats eftersom denne själv målade flera tavlor med just det motivet.          

Det ligger nära till hands att föreställa sig hur isoleringen på mentala institutioner bidrog till att dessa konstnärer inte påverkades av sina samtida konstnärskollegor. De var avskurna från omvärlden men kunde ändå sitt hantverk och hade motiven, om än påverkade av sinnestillståndet, inpräntade inom sig. De var befriade från att inneslutas i ett visst fack. Deras inre världar frångick tidens konventioner. Det är förmodligen också därför de väcker intresse än idag.

I samband med utställningen publiceras en rikhaltig katalog vilken erbjuder en fördjupning när det gäller dessa två verkligt visionära konstnärer.

The post Fascinerande utställning med Hertervig och Hill first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Anne Edelstam har sett en omfattande utställning, på Prins Eugens Waldemarsudde med verk av Ernst Josephson. Hon finner att konstnärens mångsidighet och skicklighet är imponerande.

Ernst Josephson – Konst, poesi och musik
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm 
Visas i Galleriet t o m den 11 februari 2024

Prins Eugens Waldemarsudde, i Stockholm, visar denna höst en monografisk utställning med Ernst Josephson (1851 – 1906). Hans verk har inte visats på över tjugo år. Denna utställning vidgar våra vyer när det gäller den kände konstnärens begåvning.

Det är en temautställning och i det första rummet bekantas vi med bland annat hans judiska, musikaliska familj.

Musiken kommer även för Ernst att betyda väldigt mycket och han själv musicerade och komponerade. Några tonarter kan besökaren lyssna på i det bortersta rummet i utställningslokalerna.

Vissa målningar hänvisar också till musiken:

”Vad jag älskar forsen! Den tonar oavbrutet som skönaste musik: jag hör ständigt nya melodier och märkvärdiga ackorder; det är den nordiska naturens orkester, där Näcken spelar första fiol. Musik, du hörselns gudom! Du har droppat fram ur naturens växlande låt: ur havets larm, ur bäckens klang, ur vindens sång, ur skogens sus, ur fågelns sirliga drill!” (Ernst Josephson till Axel Borg, 1884).

”Näcken”, även kallad ”Strömkarlen”, blev omstridd och utskrattad när den först visades. Men prins Eugen tyckte annorlunda och, sin samtid till trots, köpte han verket och till och med lät målningen infällas i väggen i salongen på Waldemarsudde. Där finns den alltjämt.

Den mytomspunna ”Näcken” kom dock till efter att Ernst Josephson gjort sig ett namn som porträttmålare samt genom sin enastående teknik i återskapandet av äldre konstnärers stilmedel. Han lyckades fånga Rembrandts fantastiska förmåga att skilja ljus från mörker och därtill sätta en egen prägel.

Under sina resor till kontinenten, kopierade och studerade han ihärdigt Velázquez, Tizian och Rafael.

Dessa intressanta studier i olja hänger vackert i det större rummet sida vid sida med realistiska porträtt av vänner och kollegor. De blev så pass uppskattade att han fick många beställningar vilket gjorde att han kunde fortsätta sitt måleri även om han stundvis levde under väldigt prekära omständigheter.  

Skickligheten till trots, föredrar jag hans ihärdiga, nästan otåliga penseldrag och varma palett som i målningen med de spanska smederna och hans smått röriga och humoristiska societetsskildringar.

Även hans bibliska motiv David och Saul är ett verk som skiljer sig ifrån de andra i denna helhetsutställning.  

Demonerna hann dock i kapp honom under en tid i Bretagne då han ägnade sig åt spiritism. Detta tycks ha lett honom ut på hal is för han fick en psykos, kunde inte måla längre utan ägnade sig mer och mer åt att ”tala med de döda”. Till slut hamnade han på sjukhus i Uppsala.

Teckningarna och målningarna från den tiden, talar sitt tydliga språk. De skiljer sig anmärkningsvärt från hans tidigare alster.

Han verkar ha svävat ut i en fantasivärld där mörker och hallucinationer tar sig olika uttryck men där det även kan skönjas ljusglimtar.

Det var kanske detta ljus som eventuellt förde honom tillbaka till verkligheten igen. Mitt i förödelsen fanns dock humorn kvar vilket visar sig i en serie lustiga och satiriska teckningar.

Men det var återigen musiken och därtill poesin som lyfte upp honom ur dimmorna och som också avslutar denna utställning.

Ernst Josephsons konst är traditionell samtidigt som den framstår som ständigt aktuell i en trasslig värld där mörker och ljus samsas i en evig dans.

Låt er således dras in i konstens varma famn och hänföras av Ernst Josephsons skapelser!

The post Allkonstnären Ernst Josephson first appeared on Opulens.