POLARISERING. Ida Thunström reflekterar över polariseringen, Paludans Koranbrännande och Dan Parks provokationer. Hon drar en slutsats: Genom att ställa sig vid sidan om Dan Park har Paludan för alltid dragit med sig  honom och hans gelikar ned i den högerextremistiska smutsen.

Ohoj! Nu tänds det eld på grejer igen! Det börjar med Koranen och så sprider det sig. Det är inget nytt fenomen, men slutar i samma förödelse och frustration och leder bara till en sak: polarisering. Och detta i yttrandefrihetens namn. Man önskar att någon kunde gömma tändstickorna.

Danskarna förvånades över hur starka reaktionerna blev över Koranbränningarna som deras landsman Rasmus Paludan drog igång i förra veckan. Men här i Sverige var nog ingen som blev särskilt förvånad, vi har liksom varit här förut. Min egen första tanke var frågan om Dan Park kanske varit i farten igen.

De dörrar som Vilks öppnade med sin rondellhund svajar nämligen vidare, och här sitter vi alltså igen; Yttrandefrihet, konst, och balansgången dem emellan; Paludan har trampat rakt in i en kär gammal konstdebatt.

Rasmus Paludan är advokat och politiker, men när han redan i augusti 2020 sökte tillstånd hos den svenska polisen för att få bränna koranen offentligt. Då planerades aktionen tillsammans med ingen mindre än Dan Park. Dan Park som alltså är konstnär. Låt oss därför ha honom i tankarna när vi ser på vad som händer idag.

Koranbränning i Sverige är ren provokation, det är svårt att se något annat uppsåt. Paludan vet det och Dan Park borde veta det också. Till och med polisen vet det, trots allt.

Uppsåt alltså, eller för att översätta till en mer konstrelaterad term: intentioner.

Dan Park benämner sig som konstnär, och anses därför ha konstnärliga avsikter. En klassifikation som jag, trots min aversion mot hans verksamhet, faktiskt – i den fria konstens namn – respekterat. Eller, åtminstone accepterat. Jag har dock alltid gjort det med en följande känsla av obehag, som att denna min acceptans på något sätt inte är legitimerad.

Dan Park ägnar sig åt liknande, om inte samma, saker som Paludan, men gör det under beteckningen konstnärskap. Det är ett lättköpt alibi, trots att det lyckats sträcka sig hela vägen till ett politiskt omdiskuterat galleri i Polen.

I diskussionen som följde Lars Vilks ”Rondellhund” (ur Muhammedteckningar, 2007) dök ideligen frågan om kvalitet upp. En fråga som gäller konstens fundamentala villkor: vem, vad, hur avgörs dess existens? Ponera att Paludan varit konstnär och koranen hade bränts på ett sätt som gjort lågorna extra vackra att se på, kanske oemotståndliga, magiska, så att man inte kunnat slita blicken ifrån dem. Det hade skänkt aktionen en annan betydelse, värdig att kallas konst och kanske rentav försvarbar. Det var länge sedan vi lämnade kravet på att konst ska vara någorlunda estetiskt avancerat, men när det blir oviktigt, vad är det då för mänskliga värden vi vill väcka? Att använda skönheten som klangbotten är inte så trivialt som man kan tro. Yttrandefriheten kan, på grund av ansvarslösa individer som Paludan, snart behöva omformuleras. Ska även den konstnärliga friheten tvingas inskränka sig till snäva definitioner? Det vore ju katastrofalt. Yttrandefrihet är en sak, den kräver och behöver strikta begränsningar, men en konstnärs moraliska rättigheter måste få röra sig över ett större spektrum.

1987 ställde fotografen Andres Serrano ut bilden Piss Christ, ett fotografi av ett krucifix nedsänkt i urin. Ett enastående verk, som varken riktade in sig på att skydda någon yttrandefrihet, eller ville tänja några gränser för vad lagen tillåter. I alla fall inte primärt. Verket höjer sig, genom det problematiserande i dess symbolistiska motsättning, högre än så. Att det så gjorde amerikanska fundamentalistiska högerkristna fly förbannade förvånade nog ingen, men det blev inga bränder i Rosengård.

Det ligger ett socialt, lika mycket som existentiellt värde i att göra något vackert av det frånstötande, att fylla samhällets sprickor och sår med guld (mer eller mindre symboliskt) och tvinga oss se saker ur en ny synvinkel.  I den rena förolämpningen finns däremot ingen omgestaltning av verkligheten, och den omaskerade provokationen saknar kreativt, liksom konstruktivt, värde.

Paludans lek med elden har förtydligat Dan Parks ”konstnärskap” . Genom att (2020) ställa sig vid sidan om en konstnär har Paludan inte räddat sig själv undan moralisk bedömning, utan snarare för alltid dragit med sig Dan Park och hans gelikar ned i den högerextremistiska smutsen.

The post Nu brinner det igen first appeared on Opulens.

PROVOCERANDE KONST. Han har ställt ut fotografier av lik, sex och avföring och hans gamla kiss-Jesus väcker fortfarande ilska. Nu är Andres Serrano tillbaka med en ny utställning där han vill påminna om USA:s rasism genom bilder på skamliga souvenirer.

Ku Klux Klan-huvor, kolsvarta dockor med grinande röda munnar, ett kvitto från försäljningen av en tolvårig slavpojke, en hotfull svart man med revolver som en måltavla till skjutbanor. I sin nya utställning “Infamous” lyfter den amerikanske fotokonstnären Andres Serrano fram sitt lands skamliga förflutna i ljuset med bilder av en serie föremål.

Utställningen har tidigare visats på Fotografiska i New York och på fredag kommer den till Stockholm. Den främsta anledningen till att Serrano vill visa upp föremålen är att de över huvud taget existerar, förklarar han.

– De finns och de är en del av historien. Det här är en särskild sorts skam. Det är rasism, och USA är fullt av det, säger han och fortsätter:

– Poängen är att många av de här föremålen var ämnade för konsumtion. De köptes varje dag i helt vanliga affärer. Det var inte som att det här var speciella saker som du behövde köpa i smyg.

Dyra föremål

Bildernas motiv är laddade med klara färger och liksom glödande ljus. Serrano samlar själv på kristna konstföremål, och i hans händer har många av de gamla rasistiska prylarna förvandlats till bildmässigt vackra och åtråvärda klenoder.

– Om jag kan hitta skönhet i dem så försöker jag det. Det är så jag brukar arbeta. Jag försöker att frambringa skönhet eller åtminstone en känsla av estetik, vare sig det handlar om döda människor i ett bårhus eller skjutvapen. Jag försöker uppskatta mina objekt och skapa konstverk utifrån min estetiska känsla, säger han.

Föremålen har han köpt på Ebay och hos andra auktionshus. Några av dem var mycket dyra, berättar han. Så vilka är det som utgör marknaden för den här sortens samlarobjekt? Säkert många rasister, men det finns också många svarta köpare, förklarar Serrano.

– Whoopi Goldberg sägs vara en samlare. Det är en blandning av olika sorters människor, på samma sätt som många objekt från Nazityskland köps av vissa judiska samlare, säger han.

Fotograferade Epstein

I utställningen finns också ett porträtt av Donald Trump, och ett av Jeffrey Epstein, som Serrano tog bara några månader före finansmannens död.

Han är noga med att poängtera att hans kontakter med den förmögne sexualförbrytaren inte sträckte sig längre än så.

– Jag hade porträttet och tänkte att det skulle passa in i en utställning som heter “Infamous” (ökänd). Jag besökte hans hus några gånger tillsammans med min fru och drack kaffe. Jag fanns inte med i hans lilla svarta adressbok och det visar att jag inte var en figur i hans kretsar, säger han.

“Infamous” blev klar före mordet på George Floyd och den våg av protester som svepte över USA och resten av världen efteråt. I likhet med utställningen har många inom Black lives matter-rörselsen velat göra upp med rasismens symboler.

–Det är en bra rörelse med många likheter med medborgarrättsrörelsen. Malcolm X och Svarta pantrarna utmålades också som skurkar och ansågs vara för våldsamma, men de var nödvändiga, säger han.

“Produkt av 60-talet”

Han ställer sig dock frågande till att gömma undan eller städa bort symbolerna. Fast det där kan vara en generationsfråga, tror han.

– Jag är en produkt av 60-talet, en era som är borta sedan länge förutom för oss som överlevde den. Vi var en del av en rörelse som strävade efter att revolutionera musik, konst, politik och ras. Det var många som dog på 60-talet för att ge oss många av de rättigheter som vi tar för givet nu.

Sedan Andres Serrano doppade ner ett litet krucifix i sitt eget kiss för verket “Piss Christ” 1987 är han van vid att bli utskälld, även om omvärlden kanske inte blir riktigt lika provocerad av hans konst längre. Han har hur som helst aldrig sett de ilskna reaktionerna som någon del av konsten.

– Det där är bara en biprodukt. Meningen med min konst är inte att att få människor att göra sådant. Men den väcker känslor ibland. Oftast är det nog bra känslor, men människor som mår bra av mina bilder går inte ut och demonstrerar eller skriver på protestlistor, suckar han.

Björn Berglund/TT

The post Andres Serrano lyfter rasismens klenoder first appeared on Opulens.