PIANOMUSIK. ”Det genuina, det improvisatoriska kommer till lyssnaren i en direkthet, utan omvägar. Allt är både vackert och stort!” skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på pianisten och kompositören Emil Ingmars nya album ”Pleiades”.

Pleiades med Emil Ingmar
Prophone Records/Naxos

Natten är den tid, när vi möter flyn, spinnare och svärmare, det är också då vi ser mot himlen och i klara fall ser både vinterstjärnbilden Orion, Oxens stjärnbild och Stora hunden med den mycket starka stjärnbilden Sirius. Och till detta den öppna stjärnbilden Plejaderna, som med blotta ögat ser ut som en mycket liten Karlavagn och man kan vanligen se de sex ljusstarkaste stjärnorna, som ingår i stjärnhopen.

Pianisten och kompositören Emil Ingmar hittade en gammal bok om stjärnskådning från 1902 på en loppmarknad hemma i Värmland, efter detta blev han närmast som besatt av stjärnskådning.

Detta att se mot himlen och studera stjärnbilderna, inte som någon kunskapstävling eller en strävan efter namnbestämning – utan mera som en känsla, en upplevelse, att känna sig delaktig i något större. Och samtidigt en undran inför detta stora, med ett antal frågor och få svar.

Emil Ingmar återkommer till detta på sitt nya album ”Pleiades”. Till de stora frågorna om en existentiell undran kring de eviga frågorna om liv och det som är bortom livet. Det finns inga gränser för dessa funderingar och fantasier, de är tidlösa.

Bakom kompositionerna och arrangemangen står Emil Ingmar med starkt stöd av Calle Rasmusson. Och en klunga andra framstående musiker som Jonas Knutsson och Erik Tengholm.

Vi befinner oss i gränslandet mellan jazz, pop och klassiskt.

Det genuina, det improvisatoriska kommer till lyssnaren i en direkthet, utan omvägar.

Allt är både vackert och stort!

The post Vackert och stort album med pianisten Emil Ingmar first appeared on Opulens.

MUSIKTIPS. Ivo Holmqvist tipsar om en pianovirtuos som lägger ut nyinspelningar på Youtube.

Under våra nyzeeländska år brukade vi regelbundet lyssna på lunchkonserterna på School of Music vid Aucklands universitet, som dominerades av mycket ambitiösa asiatiska adepter (så är det säkert fortfarande). Den klarast lysande stjärnan var pianisten Henry Wong Doe, född i Auckland, som efter sin examen gjort en spikrak karriär bland annat vid Julliard i New York och University of Indiana där han nu är professor. Vi blev goda vänner med honom och hans försynta föräldrar som var specerihandlare, och han skickar oss länkar till de nyinspelningar han lägger ut på You Tube.

För någon dag sedan kom de båda första satserna av ett komplicerat stycke som fordrar virtuositet hos uttolkaren: Alexander Skrjabins tredje pianosonat. I övergången mellan traditionellt och nytt i rysk musik hann Skrjabin med mycket fast han bara blev fyrtiotre (han skar sig vid rakning och avled av blodförgiftning, i Moskva 1915).

Den legendariske Glenn Gould använde ofta en mycket låg pall framför flygeln och brukade inte sällan brumma med i musiken (liksom Pablo Casals vid sin cello). Henry Wong Doe har en annan egenhet: han vaggar i takt, inte alldeles olikt ett sjölejon. Nio fascinerande minuter i ljud och bild:

The post Henry Wong Doe tolkar Skrjabin first appeared on Opulens.

MULTITALANG. “Avsmakandet av former, experimenterandet med stilar och rörelser, och lusten att prova sig fram i olika genrer men också att skapa hybridformer: Dobrogosz är en multitalang,” skriver Björn Gustavsson om kompositören och pianisten Steve Dobrogosz.

Kanske hörde ni i somras Jacob Mülhrads fantastiska Sommar-program i P1? Denne unge svensk, som kallats en av världens mest lovande kompositörer och vars verk redan uppförts på scener som Carnegie Hall i New York, berättade klokt och passionerat om musikens betydelse för oss människor.

En annan svensk kompositör, som inte alls uppmärksammats efter förtjänst, är den nu 61-årige Steve Dobrogosz, född i USA men sedan länge bosatt i Stockholm. Hans huvudinstrument är piano. På många kompositioner spelar han solopiano.

Steve Dobrogosz rör sig fritt och utforskande mellan klassiskt, jazz, blues och pop. Kontrasterna är stora mellan det poetiskt finstilta och det uppsluppna boogie-woogie-aktiga. Främst skulle jag beteckna honom som en pianolyriker, och av hög internationell klass. Eller som en yngre upplaga av Nils Lindgren. Stilistiskt kan han också påminna om pianister som Jan Johansson, Mattias Nilsson, Lars Jansson, Jan Lundgren och Gunnar Idenstam. Eller som en mjukt drömsk Björn J:son Lindh.

Den extremt produktive Dobrogosz uppvisar en anslående bredd: drömlik pianojazz à la Oscar Peterson, röjig boogie woogie, tungt Springsteenaktigt rockstuk, eller bara ”sparkling funky”.

Avsmakandet av former, experimenterandet med stilar och rörelser, och lusten att prova sig fram i olika genrer men också att skapa hybridformer: Dobrogosz är en multitalang vars starka musikalitet ibland får mig att tänka på det venezuelanska underbarnet Gabriela Montero, vars uppmärksammade pianoimprovisationer numera förtrollar människor jorden runt.

Steve Dobrogosz växte upp i North Carolina i södra USA och började tidigt utbilda sig till pianist med inriktning på klassisk musik. Men som så många andra i sin generation (han är född 1956) greps han av den popmusikvåg som från mitten av 1960-talet övervältrade det mesta inom musikvärlden. Efter att 1978 ha flyttat till Stockholm, där han ännu bor kvar, blev han snabbt en del av jazzscenen i Stockholm, både som instrumentalist och tonsättare. Göteborgs-Posten jämförde hans musik med Gershwin och Cole Porter och kallade dem ”mästerverk”.

Till Dobrogosz ljuvligaste verk hör mässan från 1992 och Requiem från 2004 (lyssna exempelvis på Lux Aeterna-satsen som finns på Spotify). Mässan hörde jag i Örebro för tiotalet år sedan, då han själv spelade pianostämman. Inledningsvis ett Górecki-artat allvar; därefter svängig rytmik à la gospel; i Gloria-satsen ett folkmusikaliskt anslag och en visartad enkelhet; i Credot en svulstighet åt Carl Orff-hållet; sedan svänger det loss nästan som i Jesus Christ Superstar – för att i den avslutande Agnus Dei-satsen stillna i folkviseljuv innerlighet. Märkligt att denna mässa så sällan spelas i Sverige.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post En pianolyriker av hög internationell klass first appeared on Opulens.