DIAGNOSER. ”Naturligtvis är det inte ett problem att allvarliga hinder för människors utveckling undanröjs. Problemet uppstår när diagnoserna får vingar, när de beblandar sig med normaliteten, när de blir allmängods i människors tänkande,” skriver Stellan Lindqvist.

”Är du högkänslig, då kan du ha autism.” ”Är du ofta uppskruvad, undrar du om du har ADHD?” ”Här är symptomen på om du har en neuropsykiatrisk diagnos”.

Kvällstidningsomsorg. Alla känner igen den. Cynisk och genomfalsk. Lika cynisk är förstås den orosalstrande omsorgen om våra kroppsliga symptom. Men det finns en skillnad. De neuropsykiatriska diagnoserna rör vårt inre, vårt jag, den jag är, den jag vill vara, den jag vill bli respekterad för att jag är.

När jag var ung, vilket är ett bra tag sedan, fanns inga bokstavskombinationer. Lätt avvikande beteenden sågs som personlighetsdrag. Någon var impulsiv, någon var disträ, någon var nervig, någon var hetsig, någon var lat. Inget konstigt med det, människor var olika (var man alltför stökig i skolan hamnade man i en obsklass – vilket förstås inte var en särskilt lyckad lösning). Punkten för när man fick en diagnos, det vill säga sågs som ”sjuk”, låg långt bort på skalan. Det var när man hamnade på S:t Jörgen eller Lillhagen. Innan dess, skalan var ju generös, var man bara en jobbig jävel. Kanske.

På åttiotalet dök termen damp upp (deficits in attention, motor control and perception) och ersattes så småningom av begreppet ADHD och närliggande begrepp som autism och ADD.

Nej, ingen bestrider att neuropsykiatrin gjort framsteg. Barn med allvarliga problem i skolan kan få bättre och kunnigare stöd, dessutom medicinsk hjälp, det senare ofta med avgörande betydelse.

Så vad är problemet? Naturligtvis är det inte att allvarliga hinder för människors utveckling undanröjs. Problemet uppstår när diagnoserna får vingar, när de beblandar sig med normaliteten, när de blir allmängods i människors tänkande. Normer har ju, som alla vet, en tendens att omärkligt byta skepnad, tjäna syften vi inte alltid är medvetna om. ”Har han inte en släng av adhd?”Den franske idéhistorikern och filosofen Michel Foucault, sedan länge saligen avsomnad, skrev en gång en bok som hette ”Vansinnets historia under den klassiska epoken”. Den handlar om psykiatrins uppkomst, om motsättningen mellan förnuft och vansinne och hur denna motsättning uppstod.

Det är en berättelse (diskurs) som lägger grunden för den makt som skall, som behöver, utövas mot de avvikande, de vansinniga. Men mer ändå är det en social besvärjelse: vi är inte de anfäktade! Icke!

Förstås visade sig gränsen knepig att dra, det vill säga den mellan vi och dom – vilket visade sig mycket behändigt, det vill säga kunde utnyttjas. Mycket snart hamnade således en brokig skara i anstalterna – prostituerade, homosexuella, hädare, självmordskandidater, vagabonder, fattiga, arbetsovilliga.

Samma nu, ungefär. Men nu är det inte förnuftet som hotas utan något försåtligare, något i oss alla inneboende – normaliteten. I en tid som påbjuder, och skapar, strömlinjeformning blir det viktigt att kunna identifiera det som avviker. Och bäst görs detta förstås med en vetenskapsklingande termologi eftersom denna ses som neutral, icke illa menande, ja till och med omsorgsfull.

”Är han inte överdrivet nervig, avbryter lite ofta, lyssnar lite dåligt?” ”En släng av adhd, så är det nog”. I tysthet: ”sånt får man ta hänsyn till”.

Som en bieffekt, eftersom det blivit ”normalt” att röra sig med hemmasnickrade psykiatriska diagnoser, smyger sig något in i de mellanmänskliga relationerna, något försåtligt och ganska giftigt. Vi går oombedda in köksvägen, vi möts inte helt ut framifrån ansikte mot ansikte, vi betraktar bakifrån, vi tolkar, vi tycker oss veta att det någonstans, bakom ord och handlingar, gömmer sig en tvingande mekanism. En diagnos.

Att lägga på minnet: Klarar du dig hyfsat i livet, är hyfsat tillfreds har du ingen diagnos, behöver ingen, inte ens en adhd-light! Dessutom, alla hinder måste inte avhjälpas, borstas bort, mer vinns på om de övervinns.

The post Har du en släng av adhd? first appeared on Opulens.

PATOLOGISERING. Situationer går att förändra, människors diagnoser är bestående. Att förklara mäns våld mot kvinnor med att de är narcissister riskerar att flytta fokus från det manliga och strukturella våldet, menar Amra Bajric.

Lundy Bancroft kom 2002 ut med boken Why Does He Do That. Bancroft har under många år arbetat med män som dömts för våld och övergrepp mot kvinnor. Hans bok är ett försök att kategorisera olika typer av beteenden och mansroller som leder till våld mot kvinnor. Det som gör boken unik i debatten om mäns våld mot kvinnor är att Bancroft är fullständigt ointresserad av att diagnostisera dessa män. Fokuset ligger på åtgärder samhället måste ta till för att minska våldet.

Det enda boken tar upp är att efter över tusen klienter åren igenom så har det konstaterats att mindre än 2 procent faktiskt har en diagnos eller personlighetsstörning som skulle kunna förklara deras våldsutövande. Slutsatsen är att män behandlar kvinnor illa av andra orsaker än brister i deras inre känsloliv. Svaret finns inte inom männen – då måste det logiskt finnas yttre faktorer som påverkar. Bancroft besvarar frågan “Why does he do that” med ”because he can” – för att han kan. Så varför kan han?

Vi lever i ett samhälle där det sker en rusande inflation när det gäller patologisering av mänskliga relationer. Misshandlande män är narcissister eller har ”narcissistiska personlighetsdrag”. Våra kollegor är enligt pseudopsykologen Thomas Eriksson personlighetstyper vi kan dela upp i olika färger och vi vet alla att Trump helt klart är psykopat. Vi diagnostiserar hellre bort problemen i våra liv än håller de som gör oss illa ansvariga.

Om vem som helst kan vara narcissist så finns det inte heller någon anledning för oss att fokusera på just det manliga våldet.

Om män som misshandlar kvinnor är personlighetsstörda omöjliggörs förändring. Personlighetsstörningar är kroniska, livslånga och därmed är problemet bestående. Det här går tvärtemot vad arbetet att minska våldet mot kvinnor går ut på – nämligen att situationer definierar beteenden i mycket högre utsträckning än vad individer gör. Situationer går att förändra, människors diagnoser är bestående. Det här synsättet riskerar också att flytta fokus från att mäns våldsutövande mot kvinnor är strukturellt och därmed ett problem för hela samhället.

Personlighetsstörningar är inte kopplade till kön men mäns våld mot kvinnor är just ett könsproblem. Om vem som helst kan vara narcissist så finns det inte heller någon anledning för oss att fokusera på just det manliga våldet.

Att klassas som narcissist idag är vår tids motsvarighet till medeltidens syn där människor som begår brott ansågs drivna av djävulen eller demoner. Idag internaliseras samhällsproblem. En våldsam man är inte längre en produkt av ett samhälle som möjliggör våldet utan han är störd, manipulativ och ett rovdjur vars enda syfte är att skada andra. En ledare är dålig, inte dennes politik eller det ekonomiska system som främjar och uppmuntrar både politiken och ledaren. Om alla problem kan härledas till individers patologi så vinner Thatcher – det finns inget samhälle, bara individer och familjer. Och familjer vet vi ju alla att man kan bryta med.

Trumps valvinst 2016 var så ofattbar att vi som världssamhälle utvecklat en besatthet kring att förstå patologin bakom en sådan person. Hur kunde någon som så illa döljer sina illvilliga avsikter vinna människors hjärtan och respekt? Netflix senaste seriemördardokumentär handlar om Richard Ramirez, ”Nightstalker”, som satte skräck i Los Angeles under 1980-talet med ett modus operandi som gjorde honom svår att fånga. Ramirez verkade nämligen döda alla han kom åt. Trots det är han tidernas kanske mest populära seriemördare bland kvinnor. Trots hans uppenbara våldspotential och med all säkerhet en eller två diagnoser som grund för hans handlingar så drogs kvinnor till Ramirez.

Vi förändrar inte samhället genom att välja rätt partner eller rätt ledare. Samhället förändras av att utövare av våld och korruption hålls ansvariga och att politiska system ändras så att vissa handlingar och politik inte längre är acceptabla eller möjliggörs.

The post Dags att fokusera på det strukturella våldet first appeared on Opulens.