DIKTVERK. Den här sommaren publicerar vi ett diktverk i tre delar av Per Wilhelm Wahlroos med titeln ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld”. Detta är den tredje och sista delen.

Första och andra delen hittas här.

Per Wilhelm Wahlroos är författare, poet, dramatiker och konstnär. Han slog igenom som estradpoet 1999 och är publicerad på svenska, engelska och franska.

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld är en fri litterär komposition av Wahlroos. Ett diktverk som parafraserar och kontrasterar poeten Paul Anderssons centrala verk Elegi över en förlorad sommar. Wahlroos text skiljer sig från Anderssons originalverk men detta används som en referens, ett slags ramverk främst i formatet och längden men även till viss del i estetik, stilistik och form.

Wahlroos verk handlar om den svenska naturen och om några pojkar i tolv-trettonårsåldern som upplever en vacker, lång, svensk sommar. En av pojkarna agerar berättare. Ambitionen är, enligt Wahlroos, att verket skall kunna läsas även av oerfarna eller yngre läsare och att det ska kunna upplevas lättsammare och enklare än Anderssons original.

Trots att en underliggande förlust är närvarande – sommaren försvinner och förloras – så är Wahlroos version mindre språkligt intensiv och mörk än Anderssons. Repetitionen av ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld” efter varje stycke kan liknas vid en sång.

På slutet har pojkarna blivit vuxna och vill springa ut från kontoren och sina halvtrånga stadslägenheter och ropa rakt ut: Ge oss pojksommaren åter! Ge oss friheten åter!

Nu har vi nöjet av att få publicera Wahlroos verk. Den kommer som en sommarföljetong i tre delar, en del i veckan.

CAROLINA THELIN

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld

Del 3

Långt före värmen och hettan drömde vi om kvinnornas sköten och vägen tillbaka hem. Vi gossar kan hamna nästan var som helst och hur som helst, ja kasta du oss ut på svart ocean flyter våra kroppar likadant – ja lika men kastar du oss alla ut på livets hav så kan det gå helt olika – för oss pojkar och män jämte kvinnor mera riktade mer jämlika i utfall.  Vi drömde om kvinnorna och mödrarna och en hemkomst in igen långt innan den kalla våren slog mot sommarens värme. Långt innan en ny höst och en lång kall vinter skall komma att lägga sig över landet.

Sommar, sommar!

Hör vår sång, vår sång om en förlorad sommar. Värld, värld! Hör vår sång, vår sång om en förlorad värld. Och hör vår sång om döden. Hör oss sommar och vår sång fast vi lever.

Hör vår som sång om döden, den ödsliga tysta,  Döden hon som alltid kommer. En blekhetens sista dans mot natten.

-Nej, nej det är inte vi som sjunger, det är inte vår sång. Nej, nej. Vi är gossar på väg från barndomen mot ungdomens land i glädje och på språng. Det är de svarta dödsänglarna som viker över våra små huvuden när vi sover.  Ovan våra pojkhuvuden, våra slutna lockar.  Vilka gossar hinner få komma hem igen.  Vi små ögonlock och blickar i ett nordiskt nav, ett sommarhav. Vi så nära i drömmarna så långt, långt borta. Elegi över en förlorad sommar, Elegi över en förlorad värld.

Och om lyckan den sköra som en vild kvinnas kyss i gränden, ja vi har dansat och vi har älskat och om vi ångrar något är att vi inte levde mer ändå som när vi var de gossarna som sprang en sommar, lekte en sommar, levde en sommar som det inte fanns någon morgondag. 

Vi var unga gossar ur sommaren, en dröm, en saga om oss. Från barndomsfötter mot ungdomens land.  Vi kunde varje stig över slätten, vi kunde varje steg ner till sjön förbi skog och gläntesnår. När vi tog en tur till havet kände vi till vågor och vind, vi kände bryggorna här i landet som gav sig till oss en sommar som vi älskade allt mer.

Outro 1

Och vi famnade om vårar och somrar och om höstar som brann. Ur skärvor av löv och om smycken av klorofyll. Om septemberblod oktoberbrand, novemberland och höstmörker.  Och gnistrande vintrar som la sig över landet och sedan drog bort och försvann. Och nya kalla vårar med rosa himlar och ljus bara ljus, vi växte ett varv och mer än så, vi gick bort från barndom, ungdom, mot vuxenhet, grubbel och harm. Bort från pojkarna som levde och sprang, ja bort från lekens klarhet och befriande skratt. Ett steg i taget gick vi bort från ungdomens paradisytor och rum. Tidsdrömmar och minnen som nu låg bakom oss. Likt vågornas skum längs akter på en båt, en färja, ett skepp.  Blickarna som ser det som försvinner bort. Vi ser det bakom oss tills vi inte ser det mer. Det som försvinner och förloras, det som var vårt, gryningarna, sommarregnet. Kvällningarna och skymningarna. Värmen. Ljuset. Mörkret. Värmen. Det var om somrarna som en del av evigheten låg i vår hand om dagar och nätter så stark att drömmen blev till verklighet.  Och den värld som förlorades låg nu bakom oss. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Men den värld som förlorades den fanns för oss en stund på jorden. Om gryningen som gick in i morgonen med fina kliv, ja som en försiktig vals. Om gryningen var vid vår grind, då var morgonen nära våra bröst, kinder, pojklockar, våra vingars hem, en vind for förbi och yrade, den var varm och mild såsom allt i sommaren den som skall förloras och försvinna ur våra händer förbi. Våra leenden i kvällningen, våra glädjeskall i sommarnatten, våra rop i frihetens famn, hoppet från bryggorna i vattnet, hon den enda, vår sommar, hon som ömmade för oss sommargossar. Sommarnatten var vår vän, den var öm och aktsam och den var varm.  Vi kände den svenska varma sommarnatten, vi föddes åter, vi var burna av något gott och inget ont kunde nå oss.

Det var om somrarna som evighetens sånger och strofer lyftes från skog och mark. Från hed och äng, från fält och hagar. Från skogsglänta och kärr, från stenröse och kärr. så vackra, sångerna, så starka att vi på nytt föddes varje ny dag, andetag av våra jag och gossarna som drömde när drömmarna sprang in i verklighet och vakenhet. De säger att vi, är drömmare men kanske är du också det, kanske är vi alla det? Friheten, landet som gav sig till oss, säg vad är det för fel med att drömma så?

Steg för steg växte vi upp mellan vardagsbekymmer och grubbleri. Skoltentamen som flög mot ansökningar om arbete, bostad. Mot sysslor och plikt och ansvar. Betalräkningar och alla dessa autogiron, allt på sin plats, allt i sin ordning allt på sin plats. En pojksommar med sin efterlevnad som kom och krävde av oss. Ansvar, plikt, vardagsysslor, livspussel. Att kunna höja sin röst och kräva sin rätt. Då var vår rätt lekar och oskuld. Nu? Blåbär med grädde på fredag. Titta på en fotbollsmatch och en öl till helgen. Ansvar, vardagar. Festandet på nattklubben någon gång på helgen som det inte fanns något ansvar och bekymmer.  Vi vill väl slarva lagom men inte gå ner oss?. Inga fulslackers här inte. Vi är ju vuxna nu.

Vi ville skrika rakt ut mot barndomen, pojkängarna och ansvarsfriheten så att hon hörsammade oss: Kom! Den svenska pojksommaren åt oss, åter. Tillbaka oss, frihet, fångst, grässäng, sjöbrygga, glänta, havsvik, gryningar, kvällningarna dagarna fram, sommar, ungdomens land. Frihet! Drömmen om friheten åter.

Vi ville resa oss från arbetsplatser, kontor, skolsalar och trafikljus. Gå ut till hedarna och ängarna och ropa rakt ut: Pojksommar, dröm, sanningsdröm, frihet, skatt! Du käraste av allt i vår värld! Kom tillbaka, ge oss pojksommaren åter, låt oss få komma hem igen!! Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Outro 2

Vi kan tända alla ljusen en natt som denna och minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss. Vi, sommargossar av flykt och fägring mot en värld som förlorades. För stilla, för fort, för stilla, för snabbt. Och om lyckan då säg något om lyckan bland dessa eviga somrars förband. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Lyckan, den sköra som en vild kvinnas kyss i gränden, ja vi har dansat och vi har älskat och om vi ångrar något är att vi inte levde mer ändå. Att vi inte levde, lekte, dansade och sjöng. Ännu mer. Vi hade våra pojkhjärtan intakta. Ännu mer av livsjagen som när vi var de gossarna som sprang en sommar, lekte en sommar, levde en sommar som det inte fanns någon morgondag.

Vi var unga gossar ur sommaren, sommarpojkar. Vi var småriddare av dagg och ljus. Vi kunde varje stig över slätten, vi kunde varje steg ner till sjön förbi skog och gläntesnår. Vi kände till den stora allen och bilvägen bort mot havet.

Och lyckan då hon som är stark och flyktig, beständig och förgänglig i samma slag, i samma jag som i oss av bloss över fält och skugga. Och friheten då som slog i takt med våra hjärtans slag. Den frihet som aldrig kan hindras, bindas, låsas in. Friheten den säkra, intakta och stabila. Om vi förlorade sommaren och om vi förlorar en del av världen, sommarvärlden också här vill vi ändå minnas. De som försvinner och tynar bort bara längtan kvar åt oss. Men vilken kraft i längtan. Vår längtan, vår sommar. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Har vi då inte vunnit något ändå? Säg har vi verkligen förlorat då? Minnen från en sommar av pojkrus och ljus. Har vi då inte segrat med vackra minnen såsom ringar av silver och guld runt våra vuxna händer och själar av förluster och frusna hjärtans rop.

Säg varför dansar vi inte bredvid häck och gran? Varför sjunger och leker vi inte vid sjö och hed?

Vi kan tända ljusen en natt som denna på balkongerna, utanför stugorna på verandorna och vi kan minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss.

Och vi, vi är vuxna nu, vi har levt i dagar, i nätter.  Tiden sprang förbi oskuldens frihet och lekar. I dagar med dagsljus och i nätter med mörker och mystik. Och nu befinner vi oss här i ett svenskt vackert högsommarland där också nätterna är varma och ljumma och fulla av liv. Och om dagarna som vi ägde som nakna händer ut mot vind och luft, knutna händer med livsblod och årstider, ränder. Och nätterna som vi ägde som i våra famnar och osynliga skandinaviska vingar.

Vi hade dagen, vi hade natten och ingen kunde ta dagen, natten ifrån oss. Och vi kan resa oss ännu en gång mot himmlarna och ängarna, ja vi reser oss ändå med en kraft som sommargudar och ljusänglar. Här i kvällen i skymningen mot natt. Och vi vill stanna kvar i våra andetag. Och vi minns det som var vårt, det som vi ännu äger. Vi tänder ljus och lyktor på verandorna på balkongerna, vi vill ropa vi vill sjunga rakt ut i den svenska sommarnatten.

Och resningen och värmen och friheten ut mot balkongerna och verandorna, vi kan resa oss, vi ska resa oss, vi reser oss in i ljummen sommarbris och den svenska sommarnattsfamnen. Vi kan tända ljusen en natt som denna på balkongerna, utanför stugorna och på verandorna längs villakvarteren. Tack för friheten, tack för somrarna, för pojk-sommar som gavs åt oss.

Tack för livet. Och vi ropar tyst och sjunger tyst i klang med Sverige och den svenska sommarnatten, högsommarnatten rakt ut i luften: vår dag, vår natt, vårt land och ingen kan ta dagen och natten ifrån oss. Ingen kan ta det här landet ifrån oss.

Och livet som värkte i oss. Och vi har levt och vi har älskat och vi har blivit älskade.  Och vi har blivit svikna och svikit. Och vi har druckit och vi har dansat. Och om vi ångrar något är det väl att vi inte dansade mer ändå. Vi har dragit från krog till krog från klubb till klubb och vi har lekt med fötterna till diskomusiken och vi har suttit på stadens varenda vårveranda.

Vi kan tända ljusen en natt som denna och vi kan tända lyktorna på balkongerna, utanför stugorna på verandorna och vi kan minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss. Vi med dofter av vildrosor och vildhallon. Om oss. Vi med bryggor och sjöglimtar i våra hjärtan. Vi kan ropa rakt ut till Sverige, rakt ut till den svenska sommarnatten: Lår allt bara vara, låt oss minnas, låt oss leva nu en sommar till. Låt landet famna oss i högsommarvärme, i sommarkärlek och i lust!

Och då: när våra pojkfötter sprang ut med barfotafötter på det daggvåta gräset, i gryningen, det gräs där daggen ej ännu hunnit bränts bort av morgonens sommarsol. Vi med solen nästan i ögonen och blickarna fram alltid fram aldrig bakåt-blickar, vi mot lust och fägring och brygga och bad.

Nu sitter vi i sommarnatt och njuter bakåtblickar och nuets skärvor av ögonblick i våra händer och våra kroppar som burit sommarens namn. Här efter sen kvällsmiddag med efterhäng och jordgubbar, vispat grädde och choklad med kaffekoppar och kaffe som svalnat till. I ögonblick när vi njuter en ny svensk sommarnatt. Vi vill aldrig lämna det landet som gav oss, vi har dagen, vi har natten och ingen kan ta dagen och natten ifrån oss.

När vi tog en tur till havet kände vi till hage och äng, vågor och vind, vi kände bryggorna här i landet som gav sig till oss en sommar som vi önskade allt mer när den for förbi.

Försvinnande lycka, droppat hopp. Men den var vår. Vi ägde dagen, vi ägde natten. Och när de små dödsänglarna dansande över oss om natten då svaga, nu lite större, då skrattade eller log vi, lugnt sovande som pojkar ska, söta i sina bäddar. Välsignade av nordiskt ljus. Det som alltid kommer åter trots att den sommaren flydde oss, då. Här är vi nu med våra minnen, en dröm av en oändlig frihet, pojksommaren, oskuldens lekar och frihet, det som fanns, de som minns, det är över men vi är kvar och det som ständigt lever en sång i våra hjärtan. Elegi över en förlorad sommar, Elegi över en förlorad värld.

The post Littestraden: Diktverk av Per Wilhelm Wahlroos ‒ 3 first appeared on Opulens.

DIKTVERK. Nu publicerar vi ett diktverk i tre delar av Per Wilhelm Wahlroos med titeln ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld”. Detta är den första delen.

Per Wilhelm Wahlroos är författare, poet, dramatiker och konstnär. Han slog igenom som estradpoet 1999 och är publicerad på svenska, engelska och franska.

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld är en fri litterär komposition av Wahlroos. Ett diktverk som parafraserar och kontrasterar poeten Paul Anderssons centrala verk Elegi över en förlorad sommar. Wahlroos text skiljer sig från Anderssons originalverk men detta används som en referens, ett slags ramverk främst i formatet och längden men även till viss del i estetik, stilistik och form.

Wahlroos verk handlar om den svenska naturen och om några pojkar i tolv-trettonårsåldern som upplever en vacker, lång, svensk sommar. En av pojkarna agerar berättare. Ambitionen är, enligt Wahlroos, att verket skall kunna läsas även av oerfarna eller yngre läsare och att det ska kunna upplevas lättsammare och enklare än Anderssons original.

Trots att en underliggande förlust är närvarande – sommaren försvinner och förloras – så är Wahlroos version mindre språkligt intensiv och mörk än Anderssons. Repetitionen av ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld” efter varje stycke kan liknas vid en sång.

På slutet har pojkarna blivit vuxna och vill springa ut från kontoren och sina halvtrånga stadslägenheter och ropa rakt ut: Ge oss pojksommaren åter! Ge oss friheten åter!

Nu har vi nöjet av att få publicera Wahlroos verk. Den kommer som en sommarföljetong i tre delar, en del i veckan.

CAROLINA THELIN

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld

Del 1

Spända i väntan sover brännässlorna mot öster ännu en hel kvällning före skymning, då ännu kyssar av ljus svept sina slöjor mot mörker. Från havet inåt landet når små gläntor av ljus stränderna och allt mindre blekhet ges an mot dygnets svärta, i natt, ur natt, av natt. Mot byarna inåt landet hörs vindarnas sång. Fler dagar skall komma födda av gryning, vakna av dagsljus, värkta av liv. Före kvällningar och skymningar som sytt en klänning av förväntan och hopp.

Ännu en del av en evighet till höstens utbrända löv, vackra i sitt skönhetsblod av kylan, daggfrost och klorofyll. Och nog såg vi vintern som sprang och försvann, säg flydde den fortare i år än i fjol? Ännu en hel kväll och ljusöglorna likt knystande i mörkret, de som falnar och försvinner bort, falnande ljus i mörkret. Ljuslockar i natten som svirande bryts bort av brott likt små skum mot klippors block. Tystnaden som blir med stillhetens frid. Det är en tystnad av vänlighet och fred. Ett fredat land är ett enat land. Ett fritt land är aldrig ett förlorat land. Tyst, mörk natt över norden.

Ur natten och ur nattens flod skall en gryning komma och en ny dag födas, det skall dagas över oss, en sommardag ur tidsblocket, det av ljus och fägring gjort, ja vad annars är sommaren till? Än det som dagas för oss. Vi sommargossar 12 och 13 år på väg från barndom mot ett ungdomsland.

Bakom oss fanns en vår med kyla, ljus och rosa himlar som också den förlorades tills en ny kommer åter men aldrig samma vår, aldrig samma stunder.  Nyss vårkyla och ljus, nu en framtid av en hel sommar.  Tyst! Viska ej något om att den skall tas ifrån oss och förloras, det är allt för tidigt och vi vill väl inte vet allt heller, inte bry oss.  Vi är unga, lekfulla, oskuldsfulla sommargossar burna av rop, lust och lekar. Ändå när vi sover sjunger nattens sorgeänglar en Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld. 

Vid mina fötter falnar marken till nedtrampad hage och hed, vid mina ben står den svenska jorden. Förstummad och tyst över sommarsyrsornas och fåglars lockande ljud vakar hon, natten. Viskningar såsom av vingar från dagsländorna och nattsländorna som lever blott en kort, kort stund på jorden. Nyss kyla men ljus, så mycket ljus och snart, snart också värme.  Ja och om den vårkyla som nyss gick bort och förlorades av vunnen värme. Här i bleka Norden, här i vackra Skandinavien, här i Sverige och som om vi hade något egentligt val, nu när vi är födda här. Först ljus, sen ljus men ändå frost och kalla dagar sedan ljus och åter ljus men ändå fortfarande denna nordiska kyla. Skandinaviska frostblommor i ett tempel som inte syns. Ändå vet vi väl eller våra själar vet eller lär sig veta, en majblommedag i taget. Vet vadå? Att vi är födda här i landet upp i norra, där vårljuset brister i mars och där snöflingor kan komma i början av maj för att sedan någon vecka senare brista ut i nästan sommar.  Våra själars kamrar äger en del av detta landet som vi föddes ur.

Och innan sommaren böljar fram och börjar vräka ner sina värmetungor åt oss likt honung och ljus från himmelens väldiga gom. Vi hungrar honungen, värmen och tungorna. Också långt innan den kommer till oss, vilken tunga? Värmetungan av tungor. Vi hungrar också varandets hemkomst och nuet. Varandets nu i en hel hemkomst.  Och dessa sommarlika värmetungor.

Efter vårljusets rosa himmel och himmel färgar rosa solnedgången, ljuset, norden. I brotten av ögonblick kunde vi älskat Sverige med en klarhet men vad vet vi om fosterländsk kärlek, om djupa skogar och av fjäll, vi är ju blott ännu dess barn, sommarpojkar på väg genom språng.  Vi som ännu småbråkar om lösgodis, bollar, hopprep och pingisracketar.  Vad skulle vi annars ta oss till?

Över landskapet ses solen stiga och resa över oss, förbi oss, runt oss vi är här med den svenska sommaren. En skatt, ett öga, en värld av förlustelser och lek. Hinnor av våra drömmar här i våra pojkhänder. Vi sommarpojkar med våra småfötter fram och blickarna mot landet. Fingrarna och handflatorna ut som små vingar i luftrummet. De rum, ljusrum, värmerum åt oss gossar, små universum bland dygnsströmmarna, en värld av sommar.  Fåglar, bär, buskar, rötter, lövkronor, tåg som rullar förbi stationer, kafferep och kyrkböner. Solstrålar guldmynt, tidskatter med gyllende fötter, skatt av skratt och jamande.

Och om ljusets årstid och om den svenska skönheten kan sägas att hon rör sig i fagra vakendrömmar runt om som smekningar runt knutar och vid klippor och vid häll. Runt våra sinnen, vår närvaro, medvetenhet som växlas ut bland värmestrimmor och milda vindar. Så värme i ljus och värme ur ljus, ljuset ur värmen som kommer. Bakom ängar och hed, bortom hagar och näs står våra sjöar och skogar. Så oändliga vackra i sin sommarskrud. En opera av ljuskörer, en balett med dansande dagsbrudar. Före skog och sjö innan havet.

Mellan trädglipor, hage och äng. En för en skogsglimt och en för en sjöglipa, hand av vacker hand. Skogarna som viskar, darr i lövverken, några gossar på väg mot brygga och bad.  Det är vi som är, vi som kommer i den svenska sommaren. Ögonen våra mot en sommarvärld som öppnat sig.  Såsom yror och skörd och en yrsel mitt i skörden på ängen, på fältet. Sommaränglar över gräset och några fåglar som reser i skyn. Vad vore vårt land utan sommar, halvt, ej helt, borta, försvunnet, förlorat? Ja som om den svenska sommaren var en saga skriven av änglarna i himmelen en lyckans dag på jobbet. Tänk att allt detta skall erövras, fångas, vinnas, förloras och försvinna bort. En seger och en förlust i samma andetag, några ögonblick bort mot världen. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld 

Tyst och stilla vaktar en ny varm sommarnatt ännu över oss sommargossar en liten stund, vi som ännu inte fått vuxenjagens tvivel och spärrar.  Nej, inga bojor för oss, vi är ännu unga i lek och frihet och vår frihet i en sommar bär inga gränser, vilka skulle de vara?  Småbråk om lekar och kort. Brännässlorna som står en bit bort från ån och som ingen bonde velat klippa ner. Huggormarna som kan smyga fram ur stenröset och som man skall akta sig för, just därför så spännande att krypa lite intill och söka glutta. Men tillräckligt avstånd för att kunna hoppa bort för en slingrande sommarorm ur gräs och rös. Vildrosor, vackra men med snår och tagg.  Vita nattvioler nere vid kärret.

Natt, natt, vackra sommarnatt med äventyr, sagor och mystik i sitt rum, sin kropp. Man kan sitta på verandan och titta bort mellan nattsyrsor och svart himmel och lyssna till sångerna, höra sagorna och en berättelse som drar sig ur nattalltet, rummet och sticker iväg, går sin egen väg. En förundran tillkommer, vi sitter kvar.

Och innan dagen kommer sker gryningen åt oss, mot oss, för oss, det är för vår skull det just skall börja dagas i sommaren.  Bland oskuldens frihet och lekar. Varför spelar och leker inte de vuxna och gamla? Varför dansar de inte vid häck och gran?  Nu seglar vi in i andra timmar och allt bortom oss är förtvivlat längesen, såsom senhöstens frost, vinterns kalla ängder och vårens kyla, ljus och rosa himlar. Allt är så långt borta, så länge sen. Här ljusnar åker här ljusnar äng.

Nationaldag och våra flaggor vajar för vinden. Här välver molnfri himmel över havsvikarna och midsommarstänger som reses över jord. En varm sommar, en sommarvärld. Den som lockar oss, snuddar oss, den som faller fort förbi.

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Försvunna och förlorade i ögonblick av nyss, går dagarna förbi av sommaren, vi söker ändå vinna den trots att den flyr oss. Av tid och ur tid. Ur våra kroppar från våra kroppar, händer som nu värms av sommarens ytor och vind. Ändå våra händer som fångar stunder, mitt i yrbloss och varma drömskikt som blir till verklighet. Gnistrande ljus och ljusflagor, kyssar, ljusstormar och lugna briser. Ljus och åter ljus hos våra drömdimmor och vakna blickar.

Segrande i klarhet kommer dagarna ur natt mot ljus och gryning. Allt så nära, allt så länge sedan. Rusigt men klart går dagarna loss mot våra ömma själar, dagar som passerar våra vinglika händer. För stränder, om strand till strand. Varje hel dag som en egen värld. Det är klarhetens rusighet som stegrar. Varje ögonblick, sekund, en timma slagen. Vi med våra vinglika händer och ömma själar ut mot sommarens allt, sommaralltet. Vi vill ha värmen och vi vill att dagarna skall stanna hos oss. Inte fly bort, sedan förlorade för alltid. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

The post Littestraden: Diktverk av Per Wilhelm Wahlroos ‒ 1 first appeared on Opulens.