GRANNSAMVERKAN. “Ett litet bidrag är det till vår kunskap men det behövs mycket mer”, skriver Thomas Wihlman om en antologi med texter om de utmaningar som Östersjöregionen står inför.

Bound Together: Shared Challenges in the Baltic Sea Region
Redaktör: Katarina Tracz
Stockholm Free World Forum och Konrad-Adenauer-Stiftung

“Den stora ofreden” är ett begrepp som främst associeras med Rysslands ockupation av den östra rikshalvan, Finland, 1713-1721. Men “Den stora ofreden” är också ett begrepp som Karsten Fries tar upp i sin inledande text i boken Bound Together: Shared challenges in the Baltic sea region. Närmast ska vi nog tolka Fries användning av begreppet som en beskrivning av den nuvarande situationen i regionen, där det förvisso inte råder krig men en djupt obekväm situation mellan det auktoritära Ryssland och dess grannar i väst.

Det är tacksamt att Östersjöregionen som helhet får uppmärksamhet, för svenska medier uppmärksammar verkligen inte i någon större utsträckning de baltiska länderna eller ens det oss så närstående Finland. Kunskapen verkar dessutom att utarmas, möjligen med undantag av Polen vars regering för sitt bästa för att utmana EU.

Bound Together utges av Frivärld, en tankesmedja, där det finns programområden som demokrati och säkerhetsordning. I boken har man gått samman med Konrad-Adenauer-Stiftung för att diskutera särskilda utmaningar i regionen, sådant som cybersäkerhet och informationshot, men också klimat och entreprenörskap.

Alla de nämnda områdena är förvisso viktiga och intressanta för regionen, inte minst de baltiska staterna möter utmaningar, av geografiska och historiska skäl. Utmaningarna finns dock i regionens andra länder (som regionen definieras och beskrivs här), Polen, Sverige och Finland.

Trots bidrag från flera välrenommerade forskare och andra experter i Bound Together har det dock stannat vid mer generella beskrivningar, och det sker ingen egentlig djupdykning i enskilda länders problematik eller om dessa skiljer sig påtagligt åt. Visst finns det likheter, tydligt på klimatområdet eller i förhållandet till Ryssland, men det skummas bara på ytan.

Att fyra av länderna är med i Nato, men inte Sverige och Finland, ägnas inte heller någon djupare analys. Min tolkning av den analys som ändå görs blir att medlemskapet i Nato tonas ned, det vill säga Sverige och Finlands eventuella medlemskap i Nato är egentligen en bisak. Samarbetet mellan länderna i Östersjöregionen är redan omfattande, så omfattande utifrån säkerhetsläget med ett alltmer auktoritärt och hotfullt Ryssland att man måste samarbeta oavsett om man är med i Nato eller inte. Genom att frågan tonas ned blir den inte heller en politisk stridsfråga – i Sverige är det ju uppenbart att den officiellt alliansfria regeringen med försvarsministern Peter Hultkvist i spetsen agerat för ett närmande och ett särskilt gentemot det likaledes alliansfria Finland nära samarbete.

Ytterligare något som tas upp i boken är den snöbollseffekt som Evelin Piirsalu och Heidi Tuhkanen diskuterar i sitt kapitel. Det vill säga hur olika typer av hot, från klimat eller militärt, och motåtgärder (eller avsaknad av detta) i ett land påverkar dessa grannar och att dessa också måste förhålla sig till hotet. Analysen är viktig, och har också en betydelse för den svenska miljödebatten – vad vi gör påverkar våra grannländer, som i sin tur…

Men låt mig också konstatera att häftet behandlar länderna alltför kortfattat och översiktligt. Sålunda ges generella beskrivningar av cyber- och klimathot omfattande utrymme, men diskussionen kring de enskilda ländernas situation och förmåga att hantera dessa utmaningar är tunn. Detta exempelvis trots att länderna storlek varierar, både till yta och till invånarantal, kultur, historia och språk skiljer oss åt (även om det så klart också finns likheter). Här skulle man snarare kunna se ingångar till ett närmare samarbete och att lära av varandra, eller i vart fall en analys i boken vad dessa skillnader medför. Men vi får konstatera att det svenska ointresset för grannländerna står sig och att denna bok säkert inte kommer att bidra nämnvärt för att minska detta ointresse. Söker man till exempel på Svt Play hittar man bara ett objekt, en film om estlandssvenskarna. Sökord som Baltikum, Estland eller Riga ger noll träffar.

Gunnar Hökmark, Frivärlds ordförande, beskriver i ett sitt inledningskapitel ett stuprörstänk, trots att länderna ändå har ganska likartade grundvärderingar. Men vad stuprörstänket skulle kunna innebära utvecklas inte, liksom alltså de enskildheter som skiljer oss åt – vad betyder det till exempel att Lettland har en stor ryskspråkig befolkning?

Avslutningsvis, jag tror vi alla är införstådda med exempelvis klimathot, men vad skiljer klimathotet ur finländsk synvinkel från det polska? Vad man uppfattar som hot och hur det hanteras får vi faktiskt veta ganska litet om. Så, mycket mer kunde ha gjorts i analysen av de utmaningar som Östersjöregionen står inför. Ett litet bidrag är det till vår kunskap, det behövs mycket mer.

The post Det svenska ointresset för grannländerna first appeared on Opulens.

PREMIÄR. Med fanfarer, uruppföranden, Sverigepremiärer men framför allt publiken på plats arrangerar Berwaldhallen nu Östersjöfestivalen. 1,5 års pandemistängning är äntligen över.

Med undantag för några veckor då Berwaldhallen i Stockholm kunde ha en publik på 50 personer i salongen har pandemins konserter strömmats på Berwaldhallen Play eller sänts i Sveriges Radio P2. Även Östersjöfestivalens konserter direktsänds men med rådande restriktioner kan nu 300 personer ta del av de närmast utsålda konserterna på plats.

Publikens och den levande musikens återtåg firas med särskilda glädjefanfarer som framförs live på bland annat Rinkeby torg, i Stadshustornet och på Dramatens terrass.

Öppnar portarna igen

– Vi är superglada över att kunna öppna portarna igen. Det är, tycker jag, det största med årets festival, säger Staffan Becker, Berwaldhallens chef.

Pånyttfödelse är ett tema både i musiken och i de strömmade samtal som hålls på olika platser runt Östersjön. Esa-Pekka Salonen, en av festivalens grundare, leder Radiosymfonikerna i öppningskonserten då pianisten Terés Löf tolkar ett utdrag ur Beethovens Pianosonat nr 32. Samma kväll framförs Anders Hillborgs “Kongsgaard Variations” som är inspirerad av just den pianosonaten samt Esa-Pekka Salonens “Fog” som i stället är en spegling av Bach.

– Det är ett slags lek med temat “rebirth” att just de här verken får inleda festivalen, säger Staffan Becker.

Helt nygjort verk

Pånyttfödelse är ett tema även i Britta Byströms helt nygjorda verk “A room of one’s own” som visas som en film där Malin Broman, Berwaldhallens konsertmästare, är hela orkestern. Hon spelar tre olika instrument, visslar och sjunger. Musiken är komponerad under pandemins isolering och som ett slags kommentar till denna.

– Jag ville fokusera på de saker som inte är påverkade av pandemin. I våra egna kreativa rum kan vi fortsätta skapa musik, säger Britta Byström, som samma afton har urpremiär på ännu ett stycke: “Ink-wash on paper”, ett slags tonsättning och musikalisk tolkning av konstnären Gunnel Wåhlstrands verk.

Hennes bildvärld kommer också att visas under själva konserten.

– Tanken är att det ska uppstå något i mötet, som blir något mer, det blir väldigt spännande att se om vi lyckas.

Erika Josefsson/TT

The post Berwaldhallen firar med fanfarer och publik first appeared on Opulens.