NOVELL. Nolaskolan i Örnsköldsvik har en årlig novelltävling vars pris är uppkallat efter Melker Garay på Ekström & Garay förlag som ger ut Opulens. Årets tema var Norrland och vinnaren är Felicia Bergström som går tredje året på naturvetarprogrammet.

Nedan hennes vinnarnovell. Läs också nyheten om årets Garaypris.

Om man svänger av E 4:an och följer vägen genom skogen kommer man fram till byn. Det första man möts av är blomsteraffären där någons granne byggt upp en djungel mitt i kylan. Människor från större städer flockas dit, för ägaren har gröna fingrar. Eller kanske bara gröna växter. Det är smått och gulligt och pittoreskt.

Kevin passerar djungeln varje dag han går till skolan, vilket inte är så ofta längre. Han går i nian och har tagit moppekortet två gånger. Äger en epa som måste på service. Men det som kan göras på egen hand görs på egen hand – hans väns bror pluggar mekanik. Har alltid haft trimrör över till mopederna, och kan byta drivrem i utbyte mot en dosa ettan portion. Kevins föräldrar köper snus åt honom, har gjort det sedan fjortonårsdagen. Det är en billig motivation för honom att ta sig upp om dagarna.

De få dagar Kevin går till skolan korsar han vägen efter djungeln, svänger vänster och fortsätter upp mot mataffären. Där jobbar Sofies storasyster. Hon säljer snus till Kevins föräldrar, och viker undan blicken när hon ser dem räcka stocken till honom. Hon har också varit ung i byn en gång. Bett syskon smyga ut dosor i stora dunjackor. Det minsta hon kan göra är att inte titta. Hon har varit ung, men kan inte kallas det längre. Nu hälsar hon på alla hon möter i kassan var dag. Frågar Ulla när axeloperationen blir av. I april.

Mataffären är sliten. Det finns fläckar i golvet som alla under tjugo tror alltid funnits där. De går inte bort med såpa. Men fläckarna rengörs varje morgon. Butiken är älskad, den är ett centrum. Hur kan man låta bli att dyrka fläckarna som man vuxit upp på? Smutsen är en del av samhörigheten. Sofies storasyster är också en del av den. Nu, när hon inte längre är ung, är hon en del av den. Videosnuttarna som kommer ut på Facebook varje tisdag klockan sjutton
är det hon som filmar. Butikspersonalen tror på att om man syns, så existerar man. De överlever på grund av det. Varje gång man går genom de automatiska dörrarna möts man av värme. Välkomnas av nybakade bullar och leende ansikten. Här samlas byn – här existerar den. Hälsningar slängs till vem som än kliver in. Lokalen är välkomnande och rogivande.

Kevin går aldrig in i den.

Han stannar utanför med sina vänner. Femtonåringar som glömt hur det var att vara tolv och oskyldig. Han hade en grön cykel en gång. Mötte samma vänner på samma gata och cyklade genom byn – hela vägen från början till slut. Den är inte särskilt lång, men den var en hel värld för dem. Han minns inte när den slutade vara det. Ibland när han går ut i garaget för att hämta bensindunken ser han den ligga i hörnet. Det finns mer spindelnät över den än vad som borde vara tekniskt möjligt. Det har gått för lång tid för att han ska kunna ta ut den på vägarna igen. Den ligger kvar där, fortsätter samla damm. Det har bildats rost på styret. Han har inte tillräckligt mycket gammal kärlek kvar för att rädda den.

Vännerna brukade fylla luften med skratt och jubel. De är tysta nu. Ögon som gnistrade med iver och rackartyg har sjunkit så långt in i hålorna att folk undviker att möta deras blick. De är inte en del av samhörigheten. Nog får smutsen på golvet vara med, men det finns inget nostalgiskt i barn som brukade vara våra och nu knappt ens är sina egna längre. Föräldrar sörjer sina söner och döttrar, trots att de fortfarande sover i samma säng på andra våningen.

Kevins vän Erik har skaffat en ny epa. Hans storebror har trimmat den – gratis den här gången. Det enda som krävs i utbyte är en åktur. Men inte premiären, den tillhör dem.

Någon har köpt med sig Norrlands guld. Och Ettan portion. Det är så livet firas nu – borta är dagarna då de grät över att marsipanen var blå istället för grön. Sist de åt en bit av sin egna tårta fanns det tretton ljus stuckna i den. Som de skäms över det. Både över att de åt den och att de inte gör det längre. Det är svårt att vara nästan vuxen i byn. Man är inte en del av något, varken en barndom eller en samhörighet. Barnen som brukade vara våra måste bli varandras, innan de kan bli våra igen. Ungdomarna tillhör varandra.

Det kommer klagomål om att några pojkar har nycklat bilar på parkeringen. Alla föräldrar kommer hem vid klockan arton och frågar sina söner om vem som gjort det. Men ett svar lämnar aldrig deras läppar – de är lojala mot sin familj. Föräldrarna går alltid ifrån samtalen med dolda tårar i ögonen. De vet inte själva som det är sorg eller stolthet. En samhörighet bättre än deras egna. De skulle sälja ut sina grannar för ett gott skratt, men deras son skulle aldrig sälja ut sin vän. Inte ens mot en stock snus.

Kevin är liten. Han brukade vara kort också, men puberteten har börjat göra sitt jobb. Hela hundrasjuttiotvå centimeter har han hunnit bli. Det är längre än vad mamma är. Men han är liten, och det är hans kompisar också. Det är bara deras tredje fylla, det krävs inte många norrlands för att knäcka en femtonåring då. Men pojkarna har pappor som brukade dricka tre burkar på vardagskvällarna, så nu dricker de fyra var. Erik skrattar förtjust, ögon gnistrar som de gjorde förr. Det är kul att vara vid liv nu.

Bildörrar öppnas. En sluddrig röst skriker shotgun. Erik gasar och lämnar Backen bakom sig. De bor i en by med slingriga vägar och få vägräcken. Kevin har cyklat längs den här vägen, från början till slut. Han vet att den inte är lång. Men har man en tillräckligt duktig bror kan man accelerera snabbt där. Det går snabbare än trettio kilometer. Snabbare än sjuttio. Man är tung om fötterna om man är femton år och har druckit fyra Norrlands. Det gör att man är snabb på gasen, men långsam till bromsen.

De bor i en by med slingriga vägar och få vägräcken. De bor i en by, i en skog. Epan klyver två granar innan den stannar vid den tredje. När man har en bror som Eriks går det snabbt. Man hinner till och med ta med sig en annan i farten. Mannen är ute och går med hunden. Han gör det varje dag just nu. Hans fru har en axeloperation inbokad. I april.

Våra barn dör där. Våra tolvåringar som cyklade timmar i sträck, våra femtonåringar som inte längre var våra. Våra sjuttonåringar vi aldrig kommer att få träffa. De blir aldrig en del av samhörigheten. De förblir varandras.

Kevin är hundrasjuttiotvå centimeter. Han och Ullas man har lika stora kistor. Det är fel. Den ena har levt ett helt liv. Den andre har en epa som måste på service. En dosa snus som väntar hemma på köksbordet. En cykel som måste dammas av.

Sofies storasyster går hem från jobbet. Förbi djungeln och bortåt efyran. Springer in i det röda huset, upp upp upp för trappan. Kramar Sofie. Gråter i hennes hår. Hoppas att hon får lära känna henne igen när hon är sjutton. Sofie börjar vara sin egen igen, det finns inga vänner kvar hon kan tillhöra. Hon var sjuk och kunde inte åka på premiären. Som hon sörjer det, som hennes föräldrar tackar influensan för det. Hon blir deras barn igen. Lite för tidigt.

Kevins mamma städar bilen. Hittar en stock ettan portion i baksätet. Hon går in i köket och sörjer sin son som inte längre sover i sängen på andra våningen. Det ekar i hela huset.

Eriks bror slutar snusa. Dricker inte Norrlands. Nu tar han betalt i blommor från djungeln. Lägger gröna växter på gravstenar. Slänger varenda trimrör han gömt i garaget och dubbelkollar varenda kunds airbag innan han låter dem köra iväg. Hänger upp en reservfälg på väggen.

Ulla opererar axeln. Hon går på mataffären och köper snus ibland. Hälsar på Sofies storasyster och Eriks bror. Hon döljer stocken i en stor dunjacka när Kevins föräldrar går in för att köpa mjölk. Hon har också varit ung i byn.

Utanför mataffären står en skara ungdomar. De är bara fjorton ännu. Hon vägrar att undvika deras blickar. Kollar på dem och ler. “Vill ni följa med in? Jag bjuder gärna på bullar!” De är viktigare än fläckar på golv. Fjortonåringarna äter sina kanelbullar och tänker att de ska be sina föräldrar baka dem till nästa födelsedag. Det passar bra till tårtan. Den med grön marsipan och femton ljus. De ska äta sig mätta på den.

Våra barn dör. Men många överlever också. Våren kommer och de dammar av cyklar. Racear längs vägen, längs världen. Föräldrarna går därifrån med dolda tårar i ögonen. De vet inte själv om det är från sorg eller stolthet. En samhörighet som är bättre än deras egna.

Om man syns, så existerar man. Om man svänger av efyran och följer vägen genom skogen kommer man fram till byn. Det första man möts av är två kluvna träd längs vägen. Människor från större städer kör förbi dem, men det gör inte invånarna i byn. De ser granarna. De överlever på grund av det.

The post Vinnarnovellen: Det krävs ett barn för att fostra en by first appeared on Opulens.

NOVELL. Garaypriset är en årlig novelltävling på Nolaskolan i Örnsköldsvik, uppkallad efter Melker Garay. I år vanns tävlingen av Felicia Bergström.

Priset instiftades för att uppmuntra elevers skrivande, när Melker Garay besökte Nolaskolan och bestämde sig för att skänka 6000 kronor årligen till tävlingen. Tre vinnare får dela på prissumman. Ett fyrtiotal bidrag inkom från gymnasieeleverna, och vinnare blev alltså Felicia Bergström.

– Helt otroligt! Det känns jätteroligt att bli publicerad, det hade jag inte räknat med när jag skrev novellen, säger Felicia i en intervju i tidningen 7.

Felicia Bergström vann tävlingen med novellen ”Det krävs ett barn för att fostra en by”, och motiveringen löd:

”Författaren låter läsaren på ett mästerligt vis ta del av ett ögonblick som rymmer en hel bys gemensamma känslor. Ett stråk av tung sorg löper genom berättelsen men ger också plats till en fördold hoppfullhet som berör djupt. Med ett synnerligen nyanserat perspektiv på vad det innebär att bo i samhällets periferi utmanas också läsaren att begrunda sina egna relationer till platser som dessa.”

Årets tema var Norrland, och prisutdelare var författaren Mats Jonsson, som även höll ett föredrag och berättade om sin väg till serieskrivandet.

Melker Garay är författare, konstnär, förläggare tillika grundare av förlaget Ekström & Garay, som ger ut Opulens. Garay-priset har delats ut sedan 2016.

Läs Felicias novell HÄR.

Anna Brynhildsen

The post Garaypriset till Felicia Bergström first appeared on Opulens.

Nolaskolan i Örnsköldsvik har en årlig novelltävling vars pris är uppkallat efter Melker Garay på Ekström & Garay förlag som ger ut Opulens. Årets vinnare är Konsten att samla tårar som publiceras här nedan. av Ebba  går andra året på Samhällsvetarprogrammet och blev även fjolårets förstapristagare.

Ett fyrtiotal bidrag hade i år lämnats in och efter läsning och överläggningar bestämde sig juryn, bestående av Erik Nordlund,Olof Wigren och Tina Ottosson ur personalen på skolan sig för årets pristagare med motiveringen: 

“Med en skarp stilistisk medvetenhet låter författaren oss följa med på en existentiell färd mot ett ovisst slut. Novellen följer en skickligt uppbyggd dramaturgisk bana vars intrig på ett mästerligt vis fängslar läsaren från första stund. Författaren visar hur ett narrativ kan skapas med hjälp av omgivningen mer än huvudpersonen och hur framåtrörelser ändå kan ske trots avsaknad av riktning.”

Konsten att samla tårar

Solljuset har klättrat högt på rummets bortre vägg när Robin vaknar. Kudden skaver mot hans kind och han lägger sig på rygg istället. Vad är det för dag ens? Helt ärligt vet han inte. Skillnader mellan dagar är någonting som suddats ut sedan länge och morgonljuset får honom mest att vilja stänga ögonen igen. Så det gör han.

Som barn var kudden oftast blöt när han vaknade, så pass att det kom att bli en rutin att vända på den innan mamma kom in. Mardrömmar. Mamma visste om dem och Robin visste att mamma visste om dem. “Lämna tårarna på nattduksbordet och kom och ta frukost nu”, brukade hon säga. Robin tog inte illa upp, nej. Det var mammas sätt att visa omtanke. Även om han var liten var Robin för stor för sånt, och det är klart att mamma inte ville ha honom gåendes till skolan med svullna ögon. På så sätt kändes det ändå skönt att kunna lämna dem. Där fick de vila under dagen. Nu har Robin inget att lämna på nattduksbordet, och han vet inte riktigt vad han ska känna. Vid närmare eftertanke är det säkert lika bra. Det är ju inte som att stapeln med universitetsböcker lämnar någon plats.

Böckerna hade kostat oerhört mycket för att vara något Robin skummat igenom tre gånger på sin höjd. Men vad skulle han göra? Att inte gå på universitetet var definitivt inget alternativ. Robin visste knappt vad en ingenjör gjorde innan, men mamma kan i varje fall skryta för mostrarna och morbröderna nu. Han vet innerst inne att det är nära skamligt att jämföra kusinerna med honom men han vet också att mamma är gladare än någonsin. Mostrarna och morbröderna har alla flera barn var men mamma har bara Robin, vilket är lite synd för båda två. Ibland kan han tänka att mamma skulle varit lite gladare om hon haft någon annan, någon som också kunde bidra till hennes glädje. För han försöker, men han kan också tänka att han själv skulle vara lite gladare om han inte behövde försöka så mycket. För att vara helt ärlig är han fortfarande osäker på vad en ingenjör egentligen gör för något. Robin låter perkulatorn puttra några minuter extra medan han sätter sig framför TV:n. Nyheterna är inte på speciellt ofta längre, utan det är mest Mythbusters-repriser som lyser upp skärmen. Vid det här laget vet han hur vartenda avsnitt slutar, men vem skulle liksom inte vilja se någon skjuta ost ur en kanon, även om det är för tredje gången? Robin sträcker sig efter muggen och lutar sig tillbaka i soffan. Då och då händer det att någonting skaver inuti, som att det biter och tuggar på hela honom. Kanske är det synen av datorn på köksbordet, och tanken på professorn som gjort ännu ett försök med ännu ett mejl. Kanske är det vetskapen om att när Rodrigo skär ned på anställningarna i restaurangen så är det utan tvekan Robin som ryker först och han kommer inte att ha någonting att säga till om. Kanske är det inget och kanske är det allt. I varje fall brukar kaffet kunna dränka det som tuggar. Då kan han titta med bättre samvete.

Det är lite lustigt, för trots att Robin bott i lägenheten i snart ett halvår nu så står han fortfarande skriven på mammas radhus. Det är egentligen inget större problem. Hyresvärden, om man ens kan kalla honom för det, är mammas kille Rolf och kan kunde knappast bry sig mindre om pappersarbete. Det enda skulle kanske vara att posten måste göra ett stopp hos mamma först, men han kan inte påstå att han får speciellt mycket post ändå. Reklambladen mår inte direkt sämre av att vänta tills mamma kommer med månadens leverans. Just därför står Robin länge i dörröppningen och begrundar det brev som nu ligger framför honom: Till boende på Kronogårdsvägen 17 B

Shit. Han borde verkligen ha fixat det där med adressändringen. Nu är det väl någon stackare som bott här tidigare som blir utan sin post istället. Robin suckar ljudligt och låter brevet få följa med in i köket. Han har inga planer på att bege sig in till centrum idag och han tänker definitivt inte låta ett halvfuktigt brev ändra på det. Definitivt inte. Han låter tummen stryka över frimärket och flyttar sedan brevet lite längre från morgonens kaffepöl. Han skulle kunna ringa mamma, det skulle han. Breven måste ju på något sätt till postkontoret och Robin vet att mamma sätter sig i bilen om han slår en signal. Men mobilen känns tyngre i hans hand och fingrarna vägrar lyda. Med en suck slänger han ifrån sig mobilen och stoppar brevet i fickan. “Är det det här du vill?”, mumlar han åt sig själv.

Med en duns slår dörren igen bakom honom, och Robin kan knappt tro det själv. Nu står han där, mitt bland trottoarer och bilmotorer, barnvagnar och konversationer, uppståndelse och solstekande, och inser hur mycket han hatar det här. Världen tycks susa förbi honom och vad han än gör så hänger han inte med. Det är som att någon satt honom på batterisparläge, och han kan inte hitta åt den som fortsätter trycka. Robin börjar gå efter gatan, först ena foten fram, sedan andra. Hur viktigt kan brevet egentligen vara? Lite nyfiken blir han trots allt. Men bara lite. Våren är i full blom men sådant har inte samma effekt på Robin som det brukade ha. Förut var våren då skolans vaktmästare äntligen hakade i gungorna efter vintern. Han kunde knappt vänta tills snön smälte. Nu betyder det bara att pollensäsongen är igång. Som på kommando börjar näsan klia och Robin fnyser till för att sedan pressa händerna längre ned i fickorna. Klart att det ska vara snorkallt också.

Staden är sig lik på alla sätt och vis och Robin kan knappt föreställa sig något annat. Jordens undergång skulle kunna vara i full fart, men här skulle ändå kassörskan på Ica fråga hur det var med familjen och 3:ans busslinje stanna vid apoteket, alltid minst fem minuter sen. Det är ganska komiskt egentligen. Eller sorgligt. Kanske både och. Robin är mitt i att fundera över huruvida Ica-kassörskan faktiskt är odödlig på riktigt när han får syn på postkontoret. På parkeringen stannar han till och fiskar upp brevet ur fickan. Det är klart att det är skönt att bli av med besväret men han vill ändå bara få känna det i sin hand en stund innan. Säga hejdå på sätt och vis. Det är säkert löjligt men Robin kommer ändå nästan att sakna brevet. Är det ens möjligt att sakna något man lärt känna för två timmar sedan? Kanske inte. Brevet åker ned i fickan igen och tio steg senare står han framför dörren. Han både trycker och drar i handtaget men möts bara av motstånd. Robins blick vandrar från handtaget, upp till en skylt på dörren. Stängt

Självklart. Vad hade han förväntat sig egentligen? Robin låter armarna falla till sidorna och tar ett djupt andetag. Kan ens saker gå hans väg, det är frågan. Han kisar mot kyrkklockan som tittar fram bakom byggnaderna. Om han skyndar sig lite hinner han med 53-bussen hem. Robin traskar över parkeringen och kan inte låta bli att tänka på hur bra brevet skulle se ut dränkt i en av vattenpölarna. Hur lätt det skulle vara att bara råka tappa ned det och vips så är det inte hans problem längre. Frågan är om det ens är hans problem egentligen? Robin funderar ett tag och kommer fram till att det är en bra fråga, sedan fortsätter han gå.

Det är bara ett par minuter till busshållplatsen men promenaden blir längre än någonsin. Robin hinner knappt stanna till innan han ser bussen svänga in på vägen. Helt okej tajming. När han stiger på sneglar busschauffören kort upp och ned på Robin och det är som att han skannar honom för att sedan bedöma vilken sorts person han är. Robin förstår att det nog landar på den lite sämre sorten. Han sätter sig på en av raderna i mitten och låter huvudet vila mot fönsterrutan. Ena lägenhetshuset följer det andra ända tills skogsparken tar vid. Det var ett tag sedan, men vägen är definitivt densamma. Robins blick fastnar på en ensam äldre dam på raden bakom busschauffören. Med telefonen mot örat pratar hon glatt med någon som Robin bara kan anta är en släkting. Kanske är det dit hon är på väg? I varje fall kan han nog dra slutsatsen att hon tillhör den lite bättre sortens människor. De som faktiskt är på väg till platser och inte rymmer från dem. Den sortens människor behöver ingen anledning för att ringa familjen. Det gör de istället för att bära runt på andra människors brev. Plötsligt saktar bussen in och den äldre damen reser sig. Robin kikar hastigt ut och konstaterar att det här inte är hans busshållplats. Faktum är att han inte känner igen platsen alls. Kanske kommer han inte ihåg vägen så bra som han trodde? Dörrarna slås upp och damen traskar ut. Busschauffören vänder sig om och stirrar väntande på Robin, som ger en frågande blick tillbaka. “Slutstation.”, muttrar han. Robin blir något ställd och börjar krångla sig ut från sätet. Väl ute ur bussen stängs dörrarna snabbt bakom Robin och snart är den långt borta. Allt han kan göra är att stirra tills molnet av avgaser är helt upplöst. Att han lyckas stå kvar där är ett under, för knäna vill allt annat än hålla honom uppe. Han tittar sig omkring och försöker desperat leta efter något som skulle kunna vara det minsta lilla bekant men allt han ser är träd efter träd som ramar in båda sidorna av vägen. Han ser också den äldre damen promenera längs vägen en bit fram. Bortåt, mot någonting som han förmodligen knappt kan föreställa sig. Han fnyser. Jaha, hon kan ju gå åt sitt exempelmänniske-håll om hon vill. Robin vänder bestämt och börjar gå åt det motsatta hållet.

Att träden plötsligt ska bli till gator och radhus är allt han vill, men skogen verkar inte dela Robins uppfattning. Han vet inte ens var han är på väg längre. Trots att gatlamporna tog slut för minst en timme sedan så fortsätter han och han kan inte förstå varför. Det kanske är brevet. Efter allt det här har han nästan blivit rädd för effekten det där brevet har på honom. Och han vet inte ens vad det är för brev. Det slår honom att han har gått och burit runt på det hela dagen utan att ens ha en aning om vad som står i det. Tänk om brevet faktiskt är till honom? Robin tar brevet i sina händer och sträcker ut det framför sig. Fast, nej. Vem tror han att han är egentligen? Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle väl få för sig att skicka ett brev till honom. Han går vidare.

De sista solstrålarna kämpar för att hålla sig ovan träden men mörkret har sänkt sig på riktigt nu. Robin är inte rädd för mörkret men han vet att det inte direkt kommer att bli varmare. Han kan knappt komma ihåg senaste gången då han hackade tänder, så länge sedan var det. Om han fryser ihjäl nu, kommer någon ens att hitta honom? I varje fall så kommer han dö med brevet på sig, och man skulle nog förstå att han stupat under ett uppdrag. Inte som sådana där gamla, ensamma människor man hör om på nyheterna, som ligger flera månader i sin lägenhet innan någon hittar dem, definitivt inte. Han är mitt ute i ingenstans och de har säkert flera tusen människor inom en kilometers radie. Det är sorgligt. Han blickar ut över trädtopparna. Skulle någon hitta honom om han dog i sin lägenhet? Robin vågar inte riktigt tänka efter men han inser nu hur väldigt lite han skulle vilja dö som de där gamla, ensamma människorna gör.

Kvällen anländer och just som Robin nästan börjar tro att det är en oändlig urskog han vandrar i så visar sig några hus bredvid vägen en bit framför honom. Han blinkar åtminstone tre gånger för att försäkra sig om att han inte inbillar sig, men husen står kvar. Nu bryr sig inte benen om att de nyss varit på väg på att så gott som trilla av, utan Robin sätter fart mot husen. Var det mot staden han hade gått ändå? För första gången på länge känner han att han han slappnar av lite. Ju närmare han kommer inser Robin dock att det inte är några förortsvillor det handlar om, utan snarare ljuslösa ödekåkar. Men det är en annan syn som rent av punkterar hans lungor, en efter den andra. Här upphör allmän väg. Skylten är gammal men det går utan svårighet att läsa vad som står. Robin tumlar ned på marken. Varför skulle han förstöra allting för sig själv? Hade han inte gått till posten på en söndag så hade han inte suttit här. “Idiot”, får han ur sig. Otroligt att det finns miljarder andra människor och ingen av dem behöver vara Robin. Nu kommer han dö här. Och det kanske är lika bra.

Dova, men allt tätare fotsteg avbryter honom. “Herregud, är du okej?”, frågar en röst. Robin sitter kvar utan att vända sig om. Gestalten blir sakta till en kvinna och när han tittar upp på hennes ansikte tvekar han först. Han observerar ansiktsdragen, spärrar upp ögonen och sedan är han 12 år igen.

Lena och han hade gått nästan tre år i samma klass innan de blev vänner. Det var dock inte förrän Robin flyttade till radhuset och tog bussen på morgnarna som de faktiskt hittade en anledning att prata med varandra. Sedan dess spenderade de varje eftermiddag bänkade framför hans Playstation eller i skogsparken. Det tills Robin fick för sig att han skulle “bli någon” på högstadiet och bestämde att Lena var ett hinder för det. Han frös ut henne. Robin blev inte någon på högstadiet men Lena slutade komma till skolan. Det sista han hörde var att hon bytte till en annan skola. Han har inte riktigt kunnat förlåta sig själv sedan dess.

Nu sitter han plötsligt i framsätet på Lenas bil, inlindad i två filtar. “Jag förstår om du hatar mig.”, säger han efter en stunds tystnad. Lena tar hastigt ögonen av vägen och tittar mot honom. “Va?” Hon skakar på huvudet. “Nej, nej, jag hatar inte dig. Inte alls.” Robin tittar fundersamt på henne. “Men… Du bytte ju skola?” Lena skrattar nästan till. “Du betedde dig löjligt, det gjorde du, men jag slutade gå till skolan när farfar dog. Vi var rätt nära, det är förresten hans gamla stuga som jag försöker renovera upp här ute.” Robins tappar orden. “Förlåt. För både och.”, får han fram “Det är okej. Vad gjorde du ens här ute egentligen?”, frågar hon. Robin blir aningen ställd och måste fundera själv. “… Ett brev?”, svarar han och möts av en förvirrad blick. Han är ärligt själv förvirrad över hur brevet tog honom hit. Lite rädd för det nästan. Där och då bestämmer sig Robin för att han ska se vad som finns inuti. Han sprätter försiktigt upp ovansidan, tar ett djupt andetag innan han plockar upp pappret och låter tiden stå still. Betalningspåminnelse för boende på Kronogårdsvägen 17B. Betalning av elnätsavgift är försenad, betalas omgående. Först rynkar han pannan, men sedan brister Robin ut i skratt. Han har burit runt en betalningspåminnelse hela dagen. Han kunde ha dött på grund av just den betalningspåminnelsen. Robins blick vandrar från brevet, till Lena, vidare på vägen framför honom och tillbaka till brevet. Det är sjukt men han kan inte hjälpa att le. Han känner tårarna välla upp och låter dem falla utan motstånd, en efter en.

De här ska han spara.

The post Barn & Unga: Ebba Helin vann novelltävlingen igen first appeared on Opulens.

KARGT. Diktsamlingen Bruksbilder är fylld av karghet och svart humor. Den blir till en storartad hyllning till livet och till skrivandet. Robert Jonssons bästa dikter är de kortfattade och koncentrerade, anser Thomas Almqvist.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bruksbilder av Robert Jonsson
Fri Press Förlag

Robert Jonsson är född 1972 i Örnsköldsvik och är en hängiven långdistanslöpare, som sprungit ett antal maraton- och ultramaratonlopp. Bruksbilder är hans andra diktsamling. Den första hette Mittemellan och var fylld av karghet och svart humor, något som även utmärker hans nya dikter.

Bruksbilder är en bra titel på en diktsamling, men den innehåller mer än bara bruksbilder. Här syns en av alla dessa norrländska bruksorter, som lagt grunden till det vi vill kalla Sverige, men platsen kunde lika gärna vara var som helst i landet.

Här finns också ett diktjag, som vi får lära känna vartefter, när Jonsson skriver om arbetsliv, vardagsliv, kärleksliv och om vad vi tänker på, när vi gör något annat. Och en existentiell frågeställning — finns där någonting mera än Finland bortom Bottenviken?

Jonssons dikter förhåller sig till vardagen och står förmodligen i direkt förbindelse med hans eget liv. Dikterna känns jordnära och konkreta, då han aldrig väjer för det banala och triviala. Hans poetiska stil och ordförråd går i enkelhetens tecken, vilket gör att bildspråket blir mycket konkret, när det undviker allt tillgjort och konstruerat. Risken med den här naturligheten gör att det ibland blir lite väl monotont och att en del dikter står prosan nära. När bilderna känns riktigt suggestiva blir de å andra sidan någonting mer än bara dekorationer.

I Bruksbilder finns också en äkta berättarglädje, som smittar av sig. Det är ofta dikter som utgår från en konkret, vardaglig situation. Hela diktsamlingen blir till en storartad hyllning till livet och till skrivandet. De bästa dikterna är de kortfattade och koncentrerade, som i “Byigt”:

Det finns stunder
när träden vrider händerna
om tid och tradition

Krokgrenar som förvägrar
allt annat än nu

Stunder av Guds nåd
och nätter fyllda av terpentin

Det finns stunder

när cigarettfimpen på gatan
kräver att få gå till aska
genom dig

Så passerar ett moln
och skänker befrielse

Den stunden

Alla artiklar av Thomas Almqvist

The post Storartad hyllning till livet first appeared on Opulens.

Ebba Vestberg,  16 år, blir med sin novell När det skymmer årets Garaypristagare.

Nolaskolan i Örnsköldsvik har en årlig novelltävling vars pris är uppkallat efter författaren Melker Garay vilken också äger bolaget bakom Opulens. Tre vinnare får del i prissumman och det vinnande bidraget publiceras. Priset instiftades ifjol i samband med att Garay besökte skolan och överraskade med att berätta att han beslutat sig för att årligen skänka 6 000 kronor för att uppmuntra elevernas skrivande.

Vinnare år 2017 är Ebba Vestberg med novellen När det skymmer, som kan läsas nedan. Prismotiveringen lyder:

»En väldisponerad berättelse med ett angeläget budskap i ett aktuellt ämne. Novellen har ett övertygande bildspråk och ett överraskande slut.«

När det skymmer

Hjärtslitande skrik hörs genom staden. Rök och damm från sönderbombade hus sprids med vinden. Doften av brända människolik och blod bränner i näsan. Allt det här har blivit en vana. Jag var sju år när inbördeskriget bröt ut och jag minns knappt tiden före. Hoppet om frihet och de rykten om insatsstyrkor som ska komma till vår räddning börjar mattas ut. Blickar från människor som gömmer sig bland ruinerna förföljer mig när jag går längs vägkanten. Trots den heta luften känner jag mig kall. Jag går förbi en ruin och ryser när jag ser de döda människorna som ligger på marken. Det måste ha hänt i natt tänker jag för mig själv. Färskt blod rinner längs dikeskanten. När jag sluter mina ögon ser jag deras ansiktsuttryck och blir nästan paralyserad av rädslan att det kan hända mig.

Det är flera dagar sedan jag åt sist. Jag kommer inte ens ihåg min sista riktiga måltid. Hungern river i min mage och jag går mot det lilla olivträdet i slutet av gatan. Att ett enda träd kan få mig känna sådan lycka. Olivträdet fick jag i present när jag var liten och jag har tagit hand om det sen dess. Många i min släkt har dött när dom försökt fly staden. Den skola jag studerade i och de kompisar jag haft är sedan länge borta. Jag hoppas att mina kompisar lever och är i säkerhet. Det finns inget sätt att få kontakt med dom eftersom hela staden är isolerad från omvärlden. Min far blev mördad i början av kriget och min yngsta lillasyster dog i en skottlossning för två år sedan. De enda som är kvar i min familj är min äldre bror och min mor. Just nu bor vi i källaren till vårt gamla hus. Nästan alla stenhus i kvarteret har övergetts och det är stor brist på mat, vatten och mediciner.

När jag når kanten av vägen rör jag vid ett av trädets få blad. Jag tar fram den halvtomma vattenflaskan och häller ut det som finns kvar. Inte många droppar får den men det är allt jag har. Mitt löfte till min kära mor om att gå för att hitta mat är nästan en omöjlig uppgift. Några kvarter bort låg förut ett bageri och eftersom jag inte har några bättre idéer så bestämmer jag mig för att gå dit.

Efter ett tag på de ojämna vägarna som är täckta av stenkross, sand och förstörda bilar ser jag en äldre dam. Den äldre damen stirrar förundrat upp mot den ljusa skyn. ”Vad väntar du på?” frågar jag försiktigt. Med ett ryck vänder sig damen mot mig och svarar känslokallt ”Döden lilla flicka, den kommer snart”. Kalla kårar kryper längs min rygg och jag går hastigt vidare mot bageriet.

En hög av människor ligger mitt på vägen när jag korsar nästa hörn. Tre maskerade män står runt omkring och panikslaget vänder jag mig om och springer i motsatt riktning. Trots att springa därifrån tar allt av min sista energi så stannar jag inte förrän jag sprungit i minst fem minuter. Nu måste jag gå en omväg men det var inte värt att ta några risker. Världen utanför har kanske gett upp på staden Aleppo och de flesta människor i den. Jag kan inte ge upp när jag har min älskade familj, trots hur hopplöst allt verkar vara.

Blodfläckarna på marken påminner mig om när min lillasyster dog och det tomma hålet i mitt hjärta värker ännu en gång. När jag kommer härifrån och blir fri ska jag resa i världen. Jag har alltid velat bli läkare och när jag väl får chansen för ett nytt liv tänker jag inte slänga bort det. När jag gått en stund till svänger jag in på vägen till bageriet. Det är inte alls som jag minns det från då jag var liten. Taket och halva väggen är raserad men folk står utanför och köar ändå. Så osynlig som möjligt ställer jag mig i kön bakom de andra. Alla är smutsiga och vissa är skadade. Tanken på hur jag måste se ut och om jag såg värre ut än de andra får mig att rysa.

Tacksamt tar jag emot brödet. Mitt hjärta slår många snabba slag och jag får en konstig känsla i hjärtat när jag vänder mig om för att skynda hem. En hög smäll bedövar mina öron och en hemsk smärta når mina lungor. Jag känner hur mina ben domnar bort och allting blir svart.

Det nästa jag ser är helikoptrar som flyger genom luften. Dom har äntligen kommit, nu är räddningen här. Jag ställer mig upp vid sidan av ruinen och ser en soldat som går mot mig. Istället för att erbjuda mig hjälp så sätter han sig vid sidan av en ung flicka. Hennes handleder är smala och ögonen stirrar tomt i luften. Hon måste legat där ett tag, blodet ligger torkat runt hennes axlar. I hennes famn ligger en bit bröd och en vattenflaska. Han mumlar en bön och lyfter upp flickan. Flickans svarta rufsiga hår hänger över hans axel och han går längs vägen i skymningen. Jag känner igen henne så jag följer försiktigt efter dem, ser hur han placerar den lilla flickan under ett halvvisset olivträd. Då inser jag att den lilla flickan är jag. Solen som gick ner var det sista jag såg innan den uppgivna soldaten slöt mina ögon.

EBBA VESTBERG

The post Ebba Vestberg är årets novellpristagare first appeared on Opulens.