POLARISERING. ”Dådet i Örebro är ett resultat av den pågående polariseringen i samhället och kommer inte att avta för att kungaparet besöker platsen eller genom att regeringen utlyser en nationell tyst minut,” skriver Ruben Marin.

I ett Sverige där välfärdens institutioner har urholkats under förevändningen om det ”fria valet”. I ett Sverige där den sittande regeringen bygger sin politik och sina uttalanden utifrån Tidöavtalet (undertecknat 2022 av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna) är det inte förvånande att dess faktiska konsekvens blir ett alltmer exkluderande och polariserat samhälle. Dådet i Örebro är ett resultat av denna pågående polarisering i samhället och kommer inte att avta för att kungaparet besöker platsen eller genom att regeringen utlyser en nationell tyst minut.

Kungens beklagande och regeringens symboliska handlingar fungerar snarare som en rökridå för att på politisk nivå avsäga sig ansvaret för samhällsutvecklingen och den invandringsfientliga retorik som har präglat regeringens uttalanden. Statsministern, ministrar och politiska företrädare har sedan flera år oavbrutet utryckt sig om invandringen och invandrarna som en ondskefull fara för Sverige. Det räcker med att söka på nätet med nyckelorden politiker, ministrar och invandring för att hitta en stor mängd uttalanden präglade av denna förvridna retorik. Och tyvärr har det konsekvenser.

Tidöavtalets konsekvenser

Det av denna regering slutna Tidöavtalet förklarar till en stor del den invandringsfientliga retoriken och den polariserade samhällsutvecklingen vi nu bevittnar. Avtalet är grundat i en ideologi som skapar en tydlig skiljelinje mellan grupper och människor, som tillskriver vissa grupper negativa egenskaper, det som benämns som ”vi” och ”dem” antagonismen: ”Vi”, en föreställning om ”de riktiga svenskarna”, som värnar om ”svenska värderingar”, i motsats till ”Dem”, som ses som främmande och att de ”aldrig kan bli svenskar”, som inte förtjänar ”medborgaskapet”, som kan få en ”peng” om de återvänder till sina länder. Denna antagonism har inte uppstått ur tomma intet. Den har politiskt och socialt legitimerats och normaliserats sedan Tidöavtalet undertecknades.

En stor del av det partipolitiska etablissemanget och näringslivets mediala kanaler har också ivrigt spridit detta budskap: Att alla samhällsmisslyckanden ska kopplas till invandringen och invandrarna. Utan pardon, utan några betänkligheter har ministrar i tv-kanaler och medier spridit denna invandringsfientliga retorik. Inför miljontals tv-tittare har de delat upp samhället och människorna, och pekat ut ”de” som problemet. Men ”De” det är vi. Vi som har invandrarbakgrund och vi som är barn till invandrare har hört det om och om igen. Ja, oftast i tystnad och resignation – medan vi går till våra arbeten, medan vi skickar våra svenskfödda barn till skolan, medan vi bor och lever i detta land – också vårt land.

Att vi ens behöver säga det är i sig ett dystert tecken på de polariserade och invandringsfientliga diskurser som råder och som har legitimerats i vår tid.

En tragedi som inte är en naturlag

Och nu av alla tragedier, denna djupt sorgliga händelse. En tragedi som inte är resultatet av en naturkatastrof eller en oundviklig naturlag. Det behöver sägas: Ingenting händer i ett vakuum, ingenting händer plötsligt. Bara några dagar innan tragedin uttalade sig Statsministern i strid med kriminologisk forskning att ” Den pågående våldsvågen i Sverige handlar mycket om invandring”, ett sådant budskap är ansvarslöst, för han visste att många skulle höra det, han visste att många skulle påverkas och han visste att risken fanns att fler skulle se invandrare som brottslingar. Men han brydde sig inte, för att Tidöavtalet är den heliga handboken för honom och hans ministrar, det avtal som möjliggjorde att han blev statsminister, och som han troget följer.

Men med detta uttalande gavs ytterligare bränsle åt ett narrativ som leder till invandringsfientlighet och invandrarhat. Dessa ord, sanktionerade från det högsta politiska ämbetet, gav kanske mördaren styrkan och övertygelsen att han gjorde rätt när han gick in på Komvux för att selektivt mörda oskyldiga kvinnor och män. Det är en obehaglig sanning, men likväl är det en faktabaserad koppling mellan en invandringsfientlig retorik och dess förödande konsekvenser i vardagen. En brutal påminnelse om hur vissa uttalanden kan få dödliga konsekvenser.

Vilka var dessa invandrare?

När man läser om de mördade människors bakgrund är det häpnadsväckande hur svårt det är för regeringen att passa in dem i deras fientliga retorik som förmedlas om invandrare. Deras levnadssätt passar inte in i den bild av invandring och invandrare som politiker och medier har förmedlat under flera år. En motbild träder sakta fram, i skarp kontrast till regeringens återkommande retorik om den ‘brottsassocierade invandraren”. Dessa ständigt misstänkliggjorda människor vars ”brott” var att ha en annorlunda utseende eller hudfärg, människor som studerade till undersköterskor och arbetade inom hemtjänsten.

Ja, nu skriver medier om ”de oönskade” icke-svenskarna – att de var vanliga människor, med drömmar, som utbildade sig, som arbetade, som älskade det här landet och såg Sverige som en del av sitt eget land.

Ja, nu är de mördade på en av integrationens viktigaste vägar in i samhället – Komvux.

Ja, dessa drivna människor med invandrarbakgrund, som aldrig har existerat i regeringens förvrängda retorik annat än som ”brottsbenägna invandrare”.

Ja, dessa människor som i tystnad kommer att fortsätta med sina underbetalda arbeten och upprätthålla vården, omsorgen om äldre och kollektivtrafiken, för att bara nämna några exempel.

Mördaren och ideologiska medbrottslingar

Politikerna och regeringen bär ett ansvar, att erkänna att de är medskyldiga till den polariserande samhällsutveckling som vi alla ser, att de har bidragit till denna skrämmande utveckling. Det räcker inte med att de besöker platsen för tragedin och visar sig nedstämda, det räcker inte med att hålla en minuts tystnad för de drabbade, det räcker inte att kungaparet får i uppdrag att ta sig till platsen för dådet och låta drottningen prata för att hon har invandrarbakgrund. Vad som krävs är politiska förändringar – djupa förändringar av social och ekonomisk karaktär. Och det räcker inte med att låsa skolans dörrar eller kriminalisera och övervaka 14-åringar.

Det krävs politiker som kan hantera de sociala och ekonomiska utmaningar samhället står inför. En regering som är fångad i det främlingsfientliga och rasistiska Tidöavtalet, kan inte göra det. En regering som är fast i en språkförvrängning som enbart skuldbelägger invandring och invandrare, kan inte göra det. De är politiskt oförmögna att hantera de bakomliggande orsakerna till de sociala och ekonomiska problem som drabbar samhället – problem som den själv har bidragit till. De är oförmögna att ge barn och unga den trygghet de har rätt till. En sådan regering borde omedelbart avgå.

Samhällsutvecklingen går att vända, men aldrig genom populism, polarisering eller genom att skuldbelägga edan stigmatiserade och diskriminerade grupper.

The post Örebrodådet är ett resultat av polariseringen first appeared on Opulens.

MUSIKKOLLO. Den 9 oktober inleder Musikkollo Online en av tre helger med musikskapande för kvinnor och ickebinära. Bakom kollot står musikerna Erika Lindholm och Emelie Sjöström, som vill skapa ett tryggt rum för musikintresserade personer.

Under tre lördagar i oktober, med start den 9e, pågår Musikkollo Online för musikintresserade kvinnor och icke binära. Musikkollo Online är precis som det låter, en kolloverksamhet över nätet, där deltagarna umgås, delar och skapar musik tillsammans i ett tryggt rum.

– Gruppdynamiken är viktig, att uppnå den och att skapa en känsla av tillhörighet i gruppen, det är själva grundkonceptet, säger Erika Lindholm, initiativtagare tillsammans med Emelie Sjöström.

Lindholms och Sjöströms tanke är att skapa ett forum dit musikintresserade kan vända sig för att samla inspiration, avsätta tid till sina projekt eller få idéer till nya. Varje lördag bjuder på olika workshops, som kan handla om allt ifrån låtskrivning till en guide i musikproduktionsprogrammet Soundtrap, och följs av egen skapartid.

– Uppgifterna görs individuellt och man skapar sin egen musik, men får feedback från oss ledare och andra deltagare och kan prata om sitt konstnärskap eller vägen dit, säger Lindholm.

Uppläggen är anpassade efter deltagarnas nivå med olika digitala rum för olika ändamål. Den sista lördagen avslutas med en intern konsert, en delning, där det finns möjlighet för deltagarna att visa upp vad de skapat under kollot eller gjort tidigare i livet.

– Det ska inte vara avancerat, utan kom precis som du är, utan några förkunskaper och vi tar det därifrån. Det enda som behövs är något slags musikintresse.

Konceptet Musikkollo Online startades av Lindholm och Sjöström förra hösten och varför det blev ett online-event berodde huvudsakligen då på pandemin. När de fortsatte att utveckla projektet hittade de dock fler fördelar med att fortsätta hålla det via nätet.

– Dels blir det en större spridning på deltagarna och vad de har för socioekonomisk bakgrund, och dels integrerar människor som bor i städer och på landsbygd.

Musikkollo Online har sin grund i Popkollos verksamhet, en organisation för kvinnor och transpersoner som vill skapa musik under trygga förutsättningar, där Lindholm var med och tog fram konceptet för ett online-kollo under pandemin.

– Det var häftigt att separationsångest och hejdå-tårar kunde skapas även efter ett event online, så jag frågade om jag fick jobba vidare med det här konceptet och gjorde en egen variant tillsammans med Emelie.

Förutom att skapa ett musikkollo för kvinnor och icke-binära har Lindholm och Sjöström även hållit i kollo för ungdomar och seniorer. De upplever responsen som mycket positiv och ser fram emot att få ta emot nya deltagare om ett par veckor.

– Det är alltid jättekul att träffa och lära känna deltagarna, det blir en väldigt fin, intim stämning. Jag ser fram emot att bara få vara där och inspireras, skapa och umgås tillsammans, avslutar Lindholm.

The post Ett skapande rum för kvinnor och icke-binära first appeared on Opulens.

UPPHOVSRÄTT. Liberalerna tvingas plocka bort sin senaste virala kampanjvideo från nätet. Anledningen är att Tomas Ledin inte gillar hur de använder hans klassiska låt “Vi är på gång”.

“Vi är på gång! Vi är laddade, vi är tända!” När Liberalerna i Örebro lade ut en ny kampanjvideo i sociala medier i veckan var det Tomas Ledins låt “Vi är på gång” som de medverkande politikerna sjöng under stoj och spex. Det gillades inte av Ledin, och videon har nu fått plockas ned från partiets sociala kanaler, skriver Nerikes Allehanda.

– För mig är det väldigt enkelt, jag vill inte att man använder min musik i partipolitiska syften, säger Ledin till tidningen.

Enligt Ledin skulle han ha tackat nej även om han hade fått en fråga från partiet om de fick använda låten.

– Det här är fullständigt oacceptabelt och man kan ju tycka att en kommunpolitiker skulle förstå upphovsrättsliga frågor när det gäller musik, säger han.

Videon hann dock bli viral innan den plockades ned. Många hånade den, andra hyllade den. Liberalernas kommunalråd i Örebro, Karolina Wallström, säger till NA att man sökt Ledins agent innan publiceringen, men när han inte gick att nå valde man att ändå lägga ut filmen.

– Sen bedömde vi att den bara skulle gå ut till medlemmarna men sen blev det spridning på den, och det hela blev jättestort, säger hon.

TT Nyhetsbyrån

The post Ledin rasar mot Liberalerna first appeared on Opulens.

NYA OMRÅDEN. Svenska kammarorkestern har genom åren — självmant eller enligt önskemål från huvudmännen vet jag inte — gjort mycket för att bredda sin repertoar och muta in nya områden, skriver  Björn Gustavsson. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Örebro kommuns stolthet, Svenska kammarorkestern, har under Thomas Dausgaards långa tid som chefdirigent nått stora internationella framgångar. Nu leder Dausgaard sin sista säsong med den orkester han nått sådana framgångar med. Från nästa höst blir han chefdirigent för Seattle Symphony, en av USA:s mest aktade symfoniorkestrar. Samtidigt kommer Martin Fröst att ta över ledarskapet för Svenska kammarorkestern.

Svenska kammarorkestern — idag en av världens främsta kammarorkestrar — lämnar ofta hemmascenen i Närke och konserterar på prestigefyllda scener jorden runt. Framträdandet på Lincoln Center i New York förra hösten blev en formlig succé. Svenska kammarorkestern tog form under 1990-talet och har sitt egentliga ursprung i Örebro orkesterförening, bildad 1909.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Svenska kammarorkesterns framgångar beror till stor del på den danske chefdirigenten Thomas Dausgaards lidelsefulla arbete med orkestern alltsedan 1997, även om han i perioder varit frånvarande och antalet gästdirigenter varit stort (den i mitt tycke främsta dessa har den pedagogiske, inlevelsefullt närvarande och smittande energiske Andrew Manze varit). Thomas Dausgaards signum är att han blott antydningsvis dirigerar: utan taktpinne målar han gestiskt musiken — ungefär som den antiauktoritäre mästaren i Wajdas symboltyngda film Dirigenten.

Nu gör Dausgaard sin sista säsong innan han nästa år tillträder posten som chefdirigent för symfoniorkestern i Seattle. Han kommer att efterträdas av klarinettisten Martin Fröst, som på senare år även börjat dirigera och som under en rad år som chef för Vinterfest i Dalarna gett denna festival mer eller mindre stjärnstatus. Det är ingen vågad gissning att Svenska kammarorkestern och dess verksamhet kommer att påbörja en ny, spännande fas med Martin Fröst som ny ledare.

I begynnelsen bestod Örebro orkesterförening av blåsare från stans regementsmusikkår. En rejäl uppryckning skedde 1947, då kompositören Ingvar Lidholm blev stadskapellmästare. Några år därefter tillkom fyra heltidsanställda stråkmusiker. När ytterligare proffsmusiker senare tillkommit bildades 1962 Örebro kammarorkester — tillika landets första kommunalt heltidsanställda kammarorkester.

År 1977 hade ambitionerna vuxit än mer: med ens skapades, sensationellt nog, Örebro symfoniorkester. Samtidigt återuppstod Örebro orkesterförening som amatörorkester — och som sådan finns den kvar än idag.

År 1995 omorganiserades symfoniorkestern till att Svenska kammarorkestern, vars framgångssaga därefter varit exceptionell. Huvudmän för ensemblen är Örebro kommun och Örebro läns landsting.

Hemmascen är Örebro konserthus; en nyklassicistisk skönhet från 1932, belägen längs Svartån och stadens kulturaxel. För den högtidliga invigningen svarade prins Eugen. Till att börja med fungerade den rymliga salen som konsertscen för Örebro orkesterförening, men fram till 1981 huserade även Stadsbiblioteket i byggnaden.

Konserthuset byggdes häromåret om för långt över 100 miljoner. Örebro kommun har med tiden satsat oerhört mycket på Svenska kammarorkestern; sannolikt för att man i ljuset av ensemblens växande internationella framgångar ser möjligheter till återglans på ”varumärket” Örebro.

Ombyggnaden av Örebro konserthus är emellertid inte oproblematisk. Akustiken har — förvånansvärt nog — inte blivit märkbart bättre (den håller nu på att återigen justeras och slutnotan riskerar att än en gång skena iväg) och dessutom har, utöver rumsliga modifikationer, de nyklassicistiska, mycket tidstypiska friserna längs konsertsalens väggar tagits bort. En unik lokal försvann — och ”nya” Örebro konserthus nya ter sig som en kompromiss. Handlade det snarast om ett prestigeprojekt, för att ge rumslig glans åt kommunens framgångsrika ensemble? Egentligen hade det nog varit bättre att bevara byggnaden i originalskick — alternativt bygga helt nytt, som i Gävle och Norrköping.

Särskilt förvånande framstår det spendersamma ombyggnadskalaset i ljuset av det svåra läge som rådde så sent som 2003, då såväl chefdirigent Thomas Dausgaard som konstnärlige ledaren Gregor Zubicky meddelade att det svåra budgetläget innebar att orkesterns fortlevnad faktiskt var i fara. I samma veva skulle konserthuset köpa in en ny flygel — som kunde anförskaffas endast tack vare att privatpersoner sponsrade genom att ”köpa en tangent”.

Svenska kammarorkestern har genom åren — självmant eller enligt önskemål från huvudmännen vet jag inte — gjort mycket för att bredda sin repertoar och muta in nya områden. De har spelat jazz- och folkmusik tillsammans med Ale Möller, de har samarbetat med Länsteatern, de har framträtt på nationaldagsfiranden i Stadsparken, de har spelat Beatles, de har etablerat en tradition med uppsluppna nyårskonserter efter mönster från de klassiska Wien-konserterna…

När jag för en del år sedan talade med konstnärlige ledaren Gregor Zubicky och frågade i vad mån den här sortens experiment faktiskt gynnade Svenska kammarorkesterns huvudsakliga profil, att spela klassisk (kanske främst wienklassicistisk musik) sa han: ”För orkesterns egen utveckling är det viktigt att spela olika genrer.”

Zubicky sa vidare: ”Utåt sett, internationellt, kanske vår profil är tydligare, det vill säga som en Beethovenorkester, men här i Örebro måste vi vara mycket bredare i vårt anslag.” Säkerligen har denna vidgning också att göra med ambitionen att bredda publikunderlaget. I likhet med många andra av dagens svenska orkestrar provas nya vägar i hopp om att fånga in nya grupper. Förr utgjorde den så kallade bildade borgerligheten ett självklart och tillräckligt publikunderlag, men så ser det inte längre ut.

”Everything must change” – som Bernard Ighner skrev i den jazzlåt Quincy Jones och Nils Landgren gjort så fina tolkningar av.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Orkester med bred repertoar first appeared on Opulens.