ORDNING. Vad innebär det egentligen att skaffa sig ett vitrinskåp? Jesper Nordström funderar över det han kallar ”vitrinskåpets psykologi”. Inte minst är Nordström kritisk mot städgurun Marie Condo och han varnar för överdriven ordning.

När du blir femtio blir du med vitrinskåp. Bildligt talat, men kanske också bokstavligt. Du vill sortera tingen för att spinna en stämning runt dem. I mitt inre lyser fars kycklinggula lammullströja julaftonen 1987 som starkast i en annars ganska brunmurrig barndom. Vi vill förmodligen hitta några punkter, nav där vi kan hänga upp en hel epok.

”Så var det typiska 50-talet” tänker vi, bara genom att titta på en emaljskylt för Persiltvättmedel.

Minnesfunktionernas personliga batyskaf ger sig ner på betydligt djupare personligare vatten och riskerar riva ruvan av mörka minnens sår.

Själv blev jag således med bokstavligt vitrinskåp som utslag av min grundpersonlighet som är skör, duttande, grönsåpande och ständigt fixande och omstuvande. En av de vänner som jag tillåter vara rå i sin humor gentemot mig sa att mitt hem numera ser ut som det forna östtyska skatteverket.

Med allt för mycket krimskrams och personligt sentimentalt i fönsternischar och hörn så väcktes tanken på att organisera det hela i ett skåp från Älmhults globala möbelmaffia.

Det var dessa ting som inte gnistrar av glädje för att citera den hurtiga städ- och organisationscoachen Marie Condo.

Ingen vuxen, mogen och komplex varelse har den attityden till objekt. Det är bara barnets, sockerchockens, det snabbas attityd. Om ting skall gnistra av glädje blir det sannerligen inte många trögt framväxande långsamma symfonier av Mahler på småknastrig tjeckisk vinyl.

När Marie Condo var som mest populär beskylldes hon för att vara fascist i den där överförda slappa vardagsmeningen. Hennes besatthet av att rensa ut förhåller sig dock venndiagrammatiskt, övelappande till fascism.

Minnet ska organiseras och vara enkelt och positivt. Några få prydnasvaser. Kanske några få heroiska kungar och ett nationalistiskt narrativ. Högerideologierna vill ta över din rätt att tolka ditt minne och samla dina egna milstolpar.

Det kollektiva vitrinskåpet ska inte rymma någon muggig tvetydig friktion eller något krimskrams. Fascismens historiesyn är unikt paradoxal då den inte vill vårda historien i all dess komplikation utan sortera bort det som tynger och drar ner nationens heroiska äppelkindade ideal och framtidsfantasier. Historieförstörande historiebesatthet, kan det kallas.

I mitt vitrinskåp står ”Dödsbjörnen”. Det är en lågkvalitativ leksak som verkligen var ”Made in Hongkong” och, när den fortfarande fungerade, var en björn som åkte på luftkuddar framåt och med roterande honunsburk och bi.

Den visar så tydligt att tolkning och attityd ändras genom åren och går emot totalitarismens snömos om att historien är statiskt evigt existerande.

”Dödsbjörnen” är numera snarare som dockan Chuckie eller The Joker i Batman för mig, lite skrämmande smygelak under glättiga ytan.

Här finns också ett filmstjärnekort på Esther Williams, denna långbenta pingla som var galjonsfigur i aquamusikaler, ett av de märkligaste kulturella 1900-tals-fenomenen.

Precis som alla andra lättsmälta underhållningsrelaterade och populärkulturella ting i mitt vitrinskåp säger hon mycket om sin samtid.

Det är populärkulturen som är nyckeln till tidsandan. Hon simmade och simmade och simmade i vacker symmetri och med schysta spiror i ett sexualneurotiskt tidevarv. Det var fråga om mördande formalistiska och banala filmer som bara var ögongodis. Ja hon medverkade i närmast en hel nations vitrinskåp med allt vackert, fräscht och ordnat. Technicolorfilmer med ett slags syntetisk fräschör.

Ja, jag går förmodligen lite för långt i mina spaningar nu, men epoker besatta av ordning är farligare än de som bejakar och tillåter kaos. Aquamusikalen var förströelse under andra världkrigets era, och sträckte sig sedan in i 50-talets förljugna och överdrivet glättiga tid. En vitrinskåpstid så att säga.

The post Varning för överdriven ordning first appeared on Opulens.

Utrotningshotade djur och miljömedvetenhet, jovisst. Men hur vore det med lite lyhördhet för de mänskliga asteroiderna bohemerna, undrar Ladislaus Horatius.

Bohem. Det står inte så på mitt visitkort, men jag lystrar till ordet. Mindre och mindre, men fortfarande. Samtidigt har jag en känsla av att bohemen, som typ och fenomen, blir nästa dinosaurie. Innan han (det är oftast en han) helt försvinner vill jag nedteckna några signalement och igenkänningstecken, ifall ni skulle stöta på bohemen i skog och mark, eller bland betong och neon.

En stark kraft i Västerlandet är motsatsen till bohemen. Kärvt barn har många namn: industrialism, maskindyrkan, effektivitetsdyrkan, taylorism. Nyckelorden är mätbarhet och ordning, till döds om så skulle vara.

Eftersom effektivitet knutits till många kvalitéer som västerlänningen lärt sig att se upp till – inte minst avguden Bekvämlighet — har de flesta kommit att betrakta effektivitet som åtminstone ett vitt lamm om inte en ängel. Frågan “Vilken modell vill du köpa, den effektiva eller den ineffektiva?” är närmast en Monty Python-fråga. Att svaret inte är självklart demonstreras av just bohemen.

Bohemens melodi går förvisso inte bara i en tonart; här finns särarter, avarter och allehanda dialektala konstigheter. De flesta enas dock i att se regelbundenhet som anatema. Raka linjer, rutiner, punktliga kretslopp? Glöm det! Bohemen är komet, asteroid, en astronomisk och astrologisk anomali som snurrar i diverse urverksprudentliga solsystem. Man vet inte när han dyker upp, från vilket håll, och med vilken svanskaskad.

Kommer bohemen att krocka med oss? Oftare med sig själv, för hans bana korsar sällan den ordningsamma medborgarens resrutt. Däremot är han bra på att ge sig själv blåmärken och tiror. Ibland till ingen nytta; bara ett utslag av självmålsimpuls. Men ibland till STOR nytta, om inte för sig själv så för världen.

Bohemen kan vara den nyttigaste av medborgare. Detta har man åtminstone förr nog anat. Inte sällan är geniet bohem, och mitt i hans oreda, otvättade underkläder och bisarra infall finns gnistorna som antänder civilisationens stora eldar.

Men, det skymmer, som sagt. Statistiskt sett är bohemerna möjligen lika många som förr. Rentav har de mänskliga asteroidernas antal växt. Vad som däremot krympt är lyhördheten, igenkännandet av sorten. Vi skulle behöva existentiella geigermätare som gav utslag när vi närmar oss honom. “Aha, en bohem? Jag har bara tänkt på honom som en odåga, en svirare och slarver…!”

Hur var det det stod i Bibeln? Ha inte bekymmer för morgondagen. Ändå har jag inte hört någon kalla Jesus, som annars fått många epitet, för “slarver”.

Det är något bibliskt över bohemer av bästa sort. De har inga bekymmer. Eller snarare bekymrar de sig över helt andra saker än massan (Gud ske lov!). Över mystiska matematiska formler, den nästan omärkbara skillnaden mellan två dofter, översättandet av musik i politik.

Bohemen som sort har ingått i gårdagens mänskliga rollista, till och med lönelista. För det har alltid funnits gynnare som klart insett att när punktliga planeter inte kan lösa problemet behövs det en komet. Eller som bara haft ett extra stort hjärta och förstått att kaktusar också behöver vatten. De många törnena kanske gömmer och värnar en extra fin ros, med en doft som bara känns på nära håll.

Eller på långt avstånd i tiden. För bohemens bästa tid är DÅ. Det tar ibland hundra år att inse hans briljans.

Han behöver inte vara fattig, även om så ofta är fallet. De konstitutionellt fattiga vill ibland se sig som bohemer, men det finns också rika aristokratiska exemplar. Frågan handlar inte så mycket om deras rikedom som omvärldens; när man tappar känslan för excentricitet, oregelbundenhet och ungefärlighet tappar man känslan för själ. Som Harry Martinson skrev: Ungefärlighet är det högsta mänskliga. Ungefärlighet är själ.

Här är hela citatet; smaka på det, tugga på det, rama in det i ert minne. “När ungefärligheten på alla områden hotas till livet av den tyranniska exaktheten på alla områden, då har det stora kriget mellan poet och ingenjör börjat. Sinne för fri ungefärlighet är det högsta mänskliga. Tag bort detta och mänskan har blivit en termit i en termitstack utan själ, ty ungefärlighet är själ.”

Amen.

PS: Detta nedplitat efter att ha tonsatt Stig Dagermans dikt “Det gamla hotellet i Klara”. Helt klart var Klara ett bohemtillhåll. Jag är inte up to date med det moderna Stockholm. Finns det fortfarande bohemkvarter där? Eller bara kvadratmetrar? Var virvlar numera de irreguljära asteroiderna, om de inte störtat mot marken?

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post En värld utan bohemer är en termitstack utan själ first appeared on Opulens.