ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.

Det räcker med att läsa en dagstidning för att tro Olof Lagercrantz: ”Vi befinner oss i en period av andlig förråelse och barbari och det förfärliga är att vi inte märker det, därför att vi är bedövade av de tekniska och materiella framsteg som skänker spänning och njutning.”

Det primära i Lagercrantz’ biografier är den enskilde. Samtiden är bakgrund. Den enskilde har en egen vilja och ett eget val. Massans foglighet under totalitära regimer har fött en misstro mot den enskilde och urblekt individen till ett färglöst substrat.

Ändå är det på den enskilde det kommer an. De som vid massmötet i Berlin inte gjorde hitlerhälsningen!

Att det finns ett personligt imorgon, ett sant med och mot de sanningar vi får höra. Om samtiden strider mot den mänskliga naturen – och våra möjligheter till lycka – må vi ta hjälp av konsten och vetenskapen

De ideologiskt styrda intellektuella har ett budskap, de vrider och vänder det, ibland syns näsan, ibland nacken.

Idéerna har fått ny ström av ett behov i tiden.

Vilka spår betyder mening? Vilka spår får oss att vända uppmärksamheten mot nytt håll, mot något som står i vår makt?

Det finns en förnöjsamhet, Voltaires och J C Powys’: förnöjd med vardagen – men inte med vad man åstadkommit. Förnöjsamhet som gör en glad, arbetsför, energisk.

Göra sig tillgänglig en anspråkslös energi är att få ork.

Lyckans väsen lär till 50 % bero på gener, till 40 % på livs­åskådning. Endast till 10 % beror stämningen i vårt liv på yttre omständigheter, samhällssystem osv.

Att som kikuyun (Karen Blixens Den afrikanska farmen) – och som den visvordne Job – kunna följa slumpens kast!

Även i ghettot finns den personliga hållningens spelrum.

Man kan lära av all erfarenhet. Av allt man läser. Konsten, kanske kunde jag en gång lära den, är att ta the jump – ett förtröstansfullt steg – tillbaka till sitt eget spår.

Det går att ändra sitt förhållande till världen.

En kvinnlig vetenskapsman drabbades av stroke. Blödningen fick hennes analytiska verksamhet att försvinna och hon fick uppleva vad hon saknat:  närvaro, ”vilande dag” (Gunnar Björling). En aktiv förnöjsamhet. Planerna, målen – satta ur spel. Den analytiska förmågan återkom, men “vilande dag” var vad hon i fortsättning utgick från och vände åter till.

Hon hade återfått en ”naivitet”.

Det finns goda tradi­tioner och seder som efter människans mått under årtusenden slipats ut, som stenar vid en havsstrand. Gentlemannen.

Mognad är allt? Vägen till mognad: ”uppväxandets vaccina­tioner”. Men det finns människor som vaccinerats till skuggor av den unika personlighet de var som barn och tonåring. Den som förlorat spontaniteten – på gott och ont, obotlig – är felvaccinerad.

När Heidenstam berättar Karl XII är det just det artonåriga lynnet som sprids till soldater och folk som fascinerar honom. Framför allt (Del 2) dess immunitet och förädling i nederlaget. Den svenska fattigdomens betydelse. En dröm. Men en vacker dröm.

Det är genom fotona – och alltså kameran – fotografen får ny blick. En distansering som, medan livet går vidare, kan betraktas och begrundas.

The post Om liv och litteratur – Del 4 first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Gunnar Lundin skriver om vad det kan innebära att vara kritiker och författare. Det handlar framför allt om Olof Lagercrantz som var chef för Dagens Nyheters kulturavdelning 1951–60 och en av DN:s chefredaktörer 1960–75.

Arne Melbergs Läsaren Olof Lagercrantz är en ambitiös och insiktsfull genomgång. För Melberg är den en postum fortsättning av en dialog som för tidigt, av yttre omständigheter avbrutits. Till min överraskning såg jag att boken publicerats 2017; recension var ej att tänka på. Så dags hade jag upptäckt hur mycket libido det fanns i mitt förhållande till OL, så jag fick behov att med utgångspunkt från Melberg ge min bild. Jag började läsa om.

Vid omläsningen av biografin om Agnes von Krusenstierna upptäckte jag att han redan där funnit stil och metod. De utvecklas föga; de räcker till för alla livsetapper.

Böckerna om Dante, Joyce, Conrad och Proust är kretsar till skillnad från de övriga kring ett enda verk. Ändå ser jag biografi som den rätta beteckningen. Lagercrantz intar åtminstone från och med Dante rollen som lärjunge. Vid läsningen får man den märkliga upplevelsen att mästaren längtat efter sin lärjunge lika mycket som vice versa. Det är fråga om ett kärleksfullt möte – men också, som i Stig Dagerman och Agnes von Krusenstierna, med klarsynt kritiska inslag.

I mötet läsare-författare följer Lagercrantz Conrads råd att vara medskapande; i ett brev skriver Conrad att författaren bara gör halva arbetet, den andra hälften gör läsa­ren. Mötet fordrar ett jag och ett du; porträttet av mästaren blir även ett porträtt av lärjungen, allt klarare under färdens gång, oupphörligt både retuscherat och i detaljer förstärkt enda till avslutningen Om livet på andra sidan (om Swedenborg). Och läsaren inbjuds snart bli lärjunge till hans poetiskt-moraliska sätt att förstå och tolka redan känd litteratur. Lagercrantz upptäcker i biografierna – till skillnad från i dagskritiken – på ett par undantag när (Stig Dagerman och Nelly Sachs) inte nya författare utan gamla. Det händer att porträtten blir bilder som uppstått när den skapande handen trevat i mörkret – så överraskande och sanna ter de sig jämfört med schablonerna av de stora diktarna. Det är en poet och en psykolog som håller i pennan. Biografin om Krusenstierna blev av professor Henry Olsson inte godkänd för en docentur. Men till skillnad från flertalet doktorsavhand­lingar har den utgivits i flera nya upplagor.

Mötena innefattar ett intellektuellt utbyte, historiskt, filosofiskt, psykologiskt, moraliskt, litterärt. De kombinerar sensualitet med teori.

Dottern Marika har berättat att när hon gick med sin pappa på stan var det som att idag gå med Zlatan Ibrahimovic.

Som kulturredaktör och sedan chefredaktör i DN under det omvälvande sextiotalet stod Lagercrantz mitt i dagspolemiken. Och trivdes. Då fanns bara ett tv-bolag och en tidningsdrake. Jag minns det vita håret och det stela kroppsspråket – som en som lyssnar spänt knappt utan ett leende – från Grupp 65:s kvällssoaré på W&W och på Moderna Museets happenings och konserter. Vi unga kände oss vara med i en rörelse som var på väg att med konstens hjälp omtolka världen. Det vita håret, den soignerade kostymen, den aristokratiska flugan – en märklig galjonsfigur för det nya. På W&W sa Martina, hans allt annat än spända hustru, anarkiskt att ”Olof och jag har tagit av oss vigselringarna”.

Detta var förstås dubbelt. Som kritiker och polemiker var Lagercrantz mjuk, skarp, oberäknelig. I tv-studion efter en svettig eftermiddag på tidningen omgavs han av en oscillerande nervositet som kunde få ett samtal att likna en fäktning med blanka vapen. Dottern Marika har berättat att när hon gick med sin pappa på stan var det som att idag gå med Zlatan Ibrahimovic.

På förmiddagarna ägnade sig chefredaktören åt annat. Då studerade han ett författarskap för att finna det gemensamt mänskliga; en sanning som gestaltad i tiden även var tidlös. Det perspektivet fanns med då eftermiddagen öppnade sig mot DN och samtiden. Och självklart fanns en dialektik mellan de två sysslorna. Av en journalist och kritiker fordras spänst, kvickt omdöme. ”Motrötter”, recensioner, ledare. Men för­middagen ägnades en annan sorts läsning. Conrads roman Lord Jim läste han om för kanske tionde gången.

Skulle detta liv vara så exceptionellt? Är inte varje människa en sorts journalist i sin vardag? Livet är mer eller mindre oberäkneligt. I vardagen behövs en snabb uppfattning tillsammans med rutiner som skapar ordning. Behovet av en annan sorts läsning – av begrundan och meditation – kan uppstå i de flesta livssituationer. Fladdrigt läsande och tv-tittande kommer vi väl inte ifrån, men det ger mindre näring än den läsning över tid som tillåter oss att förändras inom en relation där nya rum och utsikter öppnas, oavslutat under en livstid.

Behovet av möten och kontinuitet – i livet, i dikten – är lika för alla.

Man kan se det så att den radikaliserade politiska uppfattningen kom i växelspel med de existentiella och filosofiska spörsmålen i biografierna. Ej att förundras över att han efter DN-tiden via Strindberg stannade vid Joseph Conrad som förenade livsfilosofi med kritik av kolonialism, med slängar mot amerikansk industrialisering av sjöfarten.

Conrads omsorg om språket liknar för övrigt Lagercrantz. Bådas verk utgör egen värld utförd med ett konstnärligt samvete. Det krävs en långsam, och gärna lustfylld, läsning för att upptäcka det klimat där detaljerna får skärpa. Man kan använda begreppet ”essens” som innefattar personligheten som den kommer till uttryck i verket. Uppfattar man inte grundtonerna och formen så kommunicerar inte texten.  Och enligt Conrad skapar alltså läsaren halva verket. Det är en fruktbar inställning för essäisten och poeten. Kritikern analyserar, poeten syntetiserar.

Lagercrantz har det poetiska språket i blodet. Som kritiker och chefredaktör kunde han ha låtit det stanna där till förmån för ett intellektuellt moraliskt temperament à la föregångaren på DN Herbert Tingsten. I biografierna är det en tillgång som naturligtvis härrör ur ett personligt val.

Arne Melberg har med anknytning till Stig Dagerman sammanfattat: ”Lagercrantz bär sig inte objektiverande åt, inte ’vetenskapligt’, snarare är han personlig, engagerad, essäistisk, ibland rentav lyrisk. Han är vetenskapligt och kritiskt skolad och vet mycket väl vad detta betyder och kräver. Men det som driver honom och det han finner angeläget är ändå det personliga mötet, den högre vänskap som den engagerade och förverkligande läsningen tycks lova.”

Sympatin bestämmer men är inte kritiklös. I Strindbergbiografin kan han bli ironisk och moraliska frågetecken förekommer i Swedenborgboken (”Andeskådaren” behandlas som en romanförfattare vilken skapar sitt universum.). I Joycestudien Att finnas till anknyts avsnitt i Ulysses till Ezra Pounds och Eliots imagism: bilderna ger direkt sammanhang och mening, man kan snubbla över dem, vila i dem; de kan tala till en eller vara stumma – de finns i helheten i sin egen rätt. De ger förbindelser mellan romanfigurerna och oss. Och visar något allmängiltigt. I essän om konsten att läsa och skriva heter det att alla klassiker, alla mäster­verk, strävar mot samma allmängiltighet.

Den biografi som bryter sig ur och blir ett särfall är boken om Gunnar Ekelöf. Den består av dagboksanteckningar alltifrån det tidiga fyrtiotalet fram till Ekelöfs död 1968. Och miraklet inträffar: metoden i de tidigare verken, av medskapande lärjunge, blir även här alldeles naturlig. Det är minsann en kärlekshistoria. Slutet, då Ekelöf genom strupcancern som man sa i hans barndom dömts till ”livstids halshuggning på vatten och bröd”, utgörs av en journalistik (i ordets ursprungliga bemärkelse) som ger en sorts tröst.

The post Vem var Olof Lagercrantz? first appeared on Opulens.

PERSONKULT. Rökelsen från en okritisk persondyrkan låg länge tät efter Geijers död 1847, i flera generationer. Lars Lönnroths genomgång av den saken är upplysande, och det blir riktigt intressant när han låter oss läsa utdrag ur de svar han fått från Geijer-ättlingar, skriver Ivo Holmqvist.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Geijerarvet – En släkthistoria om dikt och galenskap
Av Lars Lönnroth
Atlantis förlag

”Det frågtes blott, det gavs ej svar”. Så slutar Lars Lönnroth sin senaste bok Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap (Atlantis). Det är en alltigenom intressant genomgång av geni och sjukdom hos många av Erik Gustaf Geijers språkligt och på andra sätt begåvade ättlingar. De som delar ålder med honom – han är född 1935 – eller är något yngre känner igen citatet. Oräkneliga skolbarn både i Finland och i Sverige lärde sig Runebergs dikt om Sveaborg utantill. En som fortfarande ofelbart bevarar hela Fänrik Ståls sägner i minnet är riksdagens talman som imponerade på många när han läste upp hela diktcykeln utantill, i samband med ett officiellt besök i Helsingfors.

Fast citatet är inte alldeles rättvisande. Lars Lönnroth har ställt frågor till många medlemmar i en vittförgrenad familj (släkttavlan över Geijerättlingar i början av boken är till stor nytta för orienteringen) och han har fått många svar, både när han för snart fyrtio år sedan hade storstilade planer på en omfattande undersökning om arvet från Erik Gustaf Geijer (1783-1847) i svensk humanistisk tradition, och på senare tid när han nöjt sig med en mera överkomlig kartläggning. Bokens tjugoen kapitel inleds med Erik Gustaf Geijer och hans hustru Anna-Lisa Liljebjörn och för vidare över de kulturbärande släkterna Hamilton, Krusenstjerna, Lagercrantz, Lönnroth, Tham och andra.

På slutet kommer David Lagercrantz till tals, som den senaste i en lång rad författare med samma anfader och anmoder. Vi får veta att en annan av dem är amerikanen Donald Hamilton vars deckare om Matt Helm sålts i miljonupplaga, fast fortsättningen på Stieg Larssons trilogi trycks i oändligt många fler exemplar. En hel del i Lönnroths genomgång – kanske det mesta – är välbekant för den som läst John Landqvists bok om Geijer och är någorlunda välbevandrad i Olof Lagercrantz författarskap, särskilt hans doktorsavhandling från 1951 om släktingen Agnes von Krusenstjerna. Om man hittar i hennes romaner är det också till nytta, liksom om man har ett hum om de senaste årens forskning om henne och andra – och man känner igen en del från Lars Lönnroths egen självbiografi som kom häromåret.

Kapitlet om ”Liljebjörnska sjukan” redogör för de påfallande många manodepressiva släktingarna där det i flera fall slutat med självmord.

Rökelsen från en okritisk persondyrkan låg länge tät efter Geijers död 1847, i flera generationer. Lars Lönnroths genomgång av den saken är upplysande, och det blir riktigt intressant när han låter oss läsa utdrag ur de svar han fått från Geijer-ättlingar. På frågan vad Geijerarvet betytt fick han av en släkting det här svaret 1980: ”En börda. Jag är förbluffad över den sorg och förbittring som Dina frågor återuppväcker hos mig nu på min ålders dar”, och hon fortsätter, om Geijer: ”detta oantastbara helgon med sina sentimentala sånger som ännu in i fjärde generationen tycktes omgiven av dyrkare och, framför allt, dyrkerskor”, med släktens kvinnor ”såsom lidande, men oändligt goda och tåliga och ohjälpligt innestängda i sin släktkrets.”

Också Lars Lönnroths syster Louise, landsantikvarie i Göteborg, svarar på intressant vis: ”Jag anser att Geijerarvet i släkten är huvudsakligen en kvinnofråga (…) en känsla av förmedlande av humanistisk bildningstradition, sentimentalitet, lite ödesbestämd galenskap, lite mystik och utvaldhet (…) dessa obestämbara känslor som tillskrivs ´arvet´- vilka är precis så obestämbara och tilltalande att de utgör en perfekt utgångspunkt för djuppsykologiskt navelskåderi.” Men något navelskådande ägnar sig Lars Lönnroth inte åt, tvärtom har han en klar och kritisk blick för släktens egenheter, både stråken av genialitet och av galenskap.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kapitlet om ”Liljebjörnska sjukan” redogör för de påfallande många manodepressiva släktingarna där det i flera fall slutat med självmord. Olof Lagercrantz vackraste dikt, ”Agnes Charlotta”, handlar om en syster som tog sitt liv. Gentemot honom är systersonen Lars Lönnroth oväntat kritisk, och hans bild av Olofs syster Lis Asklund är inte heller den utan mörka inslag. Desto ljusare är summeringen av den mångsidige ämbetsmannen Hugo Hamilton som var bra på mycket, också på nonsensverser i Edward Lears anda (och som Olof Lagercrantz tidigare skrivit en del om, lika uppskattande).

För snart sextio år sedan skrev Lars Lönnroth en uppkäftig pamflett om ”Litteraturforskningens dilemma”. Som emeriterad professor i litteraturvetenskap, med en rad stora monografier bakom sig, konstaterar han nu att dagens villkor på bokmarknaden är annorlunda än förr, med David Lagercrantz som exempel: ”Inom populärkulturen bygger i dag några av de mest framgångsrika skapelserna på omfattande teamwork, som delvis är ett resultat av specialisering men också av bokmarknadens internationalisering och enorma tillväxt, som gjort det nästan omöjligt för en enskild diktare att nå ut till den verkligt stora läsekretsen utan hjälp av andra.”

The post En skarpt tecknad släkthistoria first appeared on Opulens.

ATT TALA. Att våga prata om det kan vara första steget att inte längre acceptera sakernas förfärliga tillstånd. Att inte låta misshandeln pågå år ut och år in, skriver Sofia Nerbrand med utgångspunkt i ett par aktuella skildringar av kvinnomisshandel. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Förakt och smärta som drivkraft. Vrede och hot som vapen. Förödelse och skräck som resultat. Ibland ond bråd död och konsekvenser i generationer. Så kan man beskriva fenomenet våld mot kvinnor.

Alex Schulman fångar en mans utstuderade hat mot en särskild kvinna i sin roman Bränn alla mina brev. Jag började lyssna på honom — han läser själv upp sin berättelse som ljudbok — och slutade inte förrän epilogen var över. Historien griper tag i mig. Tankarna dånar. Vilka människoöden! Så många drabbade!

En narcissistisk patriark går bärsärkagång i decennier — mot sin maka, mot sina fyra barn och mot sina ”heltidsanställda fiender” i offentligheten. Hustrun försöker, men törs aldrig lämna sin make. Hon inser att han är livsfarlig. Han hotar henne med ord och sin revolver och svär att döda henne, sig själv och hennes älskare om hon skulle vara otrogen.

Hans förakt grundar sig i att hon före äktenskapet har genomgått en olaglig fosterfördrivning i Köpenhamn. Hans smärta bottnar i att hans far lämnat hans mor för en annan kvinna när han var tio år.

Mannen i fråga heter Sven Stolpe och är Alex Schulmans morfar. Kvinnan är Karin Stolpe, hans älskade mormor.

Schulman har skrivit en roman och det är ibland otydligt vad som är fiktion och vad som är verklighet. Men Schulman har gjort ett rejält researcharbete och gått igenom otaliga brev, böcker och dagböcker.

Oavsett var gränsen går mellan dikt och historia är berättelsen stark och viktig. Den skildrar våldets makt och hur en dysfunktionell relation förgiftar omgivningen långt bortom det som sker mellan två närstående personer.

Upprinnelsen till att boken skrivs är att berättarjaget, Alex Schulman, beskriver sin egen illa dolda tysta aggression och hur har upptäcker att hans barn och fru är rädda för honom. Hur kommer det sig att han beter sig så? Varifrån kommer ilskan? Hur kan han ta ansvar för situationen och rädda sin egen familj?

Han letar sig tillbaka i sin egen släkt och finner då att den store Sven Stolpe — författaren, kritikern, religionshistorikern — är den som allting emanerar ur. Porträttet av hans morfar är alls inte vackert. Tvärtom. Och man kan med fog resa invändningar emot att han lämnar ut en nära släkting som dessutom är död och inte kan försvara sig. Men den ilska som Sven Stolpe visade i den offentliga debatten är välkänd och väldokumenterad. Särskilt intensivt blev det när ilskan riktades mot hans dödsfiende, Olof Lagercrantz, som Karin verkligen hade en passionerad kärleksaffär med sommaren 1932.

De älskade varandra hela livet men fick aldrig varandra. Rädslan för att bli dödade avhöll dem från att leva ut kärleken tillsammans. Hjärtskärande sorgligt för alla inblandade.

Det viktigaste med Alex Schulmans roman är att han ger lukt och smak, känslomässig access, till en annars outhärdlig historia om kvinnomisshandel. Att han vågar vara självutlämnande och sårbar. Att han erkänner sin uppburna släkts mörka stråk. Att han beskriver den skada som Sven Stolpes barn åsamkas genom förbittrade strider och oförrätter. Att vanan att bråka kan gå i oreflekterat arv i generationer. Att kärleken inte alltid vinner över våldet.

Att våga prata om det kan vara första steget att inte längre acceptera sakernas förfärliga tillstånd. Att inte låta misshandeln pågå år ut och år in.

Det gällde Karin Stolpe.

Det gällde Josefin Nilsson.

Det gäller alla de nu levande misshandlade kvinnor som inte är kända.

The post Dags att tala klarspråk om mäns våld mot kvinnor first appeared on Opulens.

FLYT. Trots mindervärdeskomplex skriver Schulman med en lätt penna och språket flyter fram. Det är både sorgligt och vackert och han kan konsten att förmedla känslor utan att det blir det minsta kletigt, skriver Carolina Thelin om Alex Schulmans senaste bok.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bränn alla mina brev av Alex Schulman
Bookmark förlag (2018)

Läsningen av författaren, skribenten, programledaren och poddaren Alex Schulmans självbiografiska roman Bränn alla mina brev var en positiv överraskning. Min bild av Schulman som en arrogant “idiot” gjorde mig tidigare likgiltig inför hans författarskap. Men inte nu längre. Bränn alla mina brev är liksom hans tre tidigare romaner (Skynda att älska, om pappa Allan, Att vara med henne är att springa uppför en sommaräng, om frun Amanda och Glöm mig, om mamma Lisette), en berättelse om den allra närmaste släkten. Här skildras den förödelse morfar Sven Stolpe åsamkade sin maka Karin och som sedan sipprade ner likt ett gift i barn och barnbarn. Den handlar om nedärvd vrede. Men den är också ett ömt porträtt av mormor Karin.

Schulman inleder med sig själv i nutid. Hur han ser rädslan i sina barns ögon och att det är honom de är rädda för. Hur blev det så? Han går till en terapeut för att få svar och hon låter honom rita upp ett släktträd. När han uppmanas att dra linjer mellan släktingar på både moderns och faderns sida — raka där inga konflikter förekommer, sicksacklinjer där de finns — öppnas Schulmans ögon. På pappans sida går strecken rakt men från Sven Stolpe och nedåt löper ett ilsket sicksackmönster.

Insikten gör att Schulman bestämmer sig för att ta reda på mer om sin stränge morfar, den berömde författaren. Han som sedan unga år, efter att ha smittats av tuberkulos, levt i dödens väntrum. Den djupt religiösa och konservative litteraturkritikern som bråkade med allt och alla, speciellt med dem åt vänster. Varför hatade han så?

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Schulman läser Stolpes böcker, han gräver i arkiven på Kungliga biblioteket och börjar nysta upp det som för honom varit dolt. Berättelsen hoppar mellan nutid, 1988 när Schulman som pojke besöker sina morföräldrar och sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen där Sven och Karin tillbringar sin tid med att skriva och översätta. Dit kommer också den unga blivande författaren Olof Lagercrantz.

“Sommaren 1932 blev jag utsatt för ett sexuellt attentat” skriver Stolpe. Genom David Lagercrantz får Schulman tillgång till Olofs dagbok och en stor bunt med brev som Karin och Olof växlade med varandra efter den där sommaren. Och nu förstår Schulman. En lidelsefull romans rullas upp framför honom — och en svartsjuka som aldrig vill ta slut. Bok efter bok av Stolpe handlar om otrogna hustrur och han chikanerar Olof Lagercrantz när han kommer åt. Lagercrantz är inte sämre han: hatet mellan dem båda är en känd story.

Jag ser likheter mellan Alex Schulman och David Lagercrantz. Två stackars pojkar med dåligt självförtroende, förminskade av sina högdragna morfäder/fäder och med ett tungt ädelt arv. Trots mindervärdeskomplex skriver Schulman med en lätt penna och språket flyter fram. Det är både sorgligt och vackert och Schulman kan konsten att förmedla känslor utan att det blir det minsta kletigt. Men det är nog viljan till uppriktighet som är hans främsta styrka. Han väjer inte för för att visa sig svag och det är en ganska sällsynt egenskap hos en vit, heterosexuell kulturman från övre medelklass. Berättelsen känns äkta, han lägger upp sina bevis och fängslar sina läsare. Samtidigt är han vågad när han ger sin morfar skulden för sina egna handlingar. För om någon annan sanning kommer fram — vem är Schulman då?

Bränn alla mina brev kunde lika gärna ha kunnat placeras i bibliotekshyllan för biografier. Det är egentligen bara kapitlen om den ödesdigra sommaren 1932 som kan kallas fiktion. Här har ju också Schulman fantiserat ihop hur det kunde ha varit. I den förtätade stämningen mellan Karin och de rivaliserande männen finns det som krävs för en roman om kärlek men samtidigt en distans som stundvis stör. Beskrivningen han gör av sig själv som pojke, hos mormor och morfar, är nog den finaste skildringen. Kanske för att det finns ett avstånd mellan då och nu men ändå minnen att skapa litteratur av. Det är hjärtskärande läsning att få ta del av hur Karin säger till Alex att hon ibland längtar till landet som icke är: “Jag längtar efter det som inte hände”.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Uppriktigt om nedärvd vrede first appeared on Opulens.