FANZINE. Vi kan idag bjuda på en intervju med författaren Olivia Laing, ursprungligen publicerad i Ola Åstrands aktuella fanzine ”Social Hjälp”. Olivia Laing har bland annat skrivit ”Den ensamma staden” (recenserad i Opulens 2017). 

På 70-talet och en bit in på 80-talet medverkade Ola Åstrand, som också var verksam som musiker, i flera olika fanzines runt om i Sverige och även i Danmark. Det var en livaktig och kreativ subkultur i DIY-anda som fortgick långt in på 90-talet, inte bara i Sverige utan i hela världen.

I samband med en utställning på Galleri Ping-Pong i Malmö, tidigare i år så sammanställde Åstrand ett fjärde nummer i en svit egenhändiga fanzines. Detta fjärde nummer skulle egentligen ha utkommit för 45 år sedan. I slutet av 70-talet och början av 80-talet gjorde nämligen Ola ett eget fanzine. Det var ett fanzine som bytte namn efter varje nummer. Han gav således ut ”Sex och Död”, ”Sex & Liv” och ”Socialt Liv”.

Det fjärde numret skulle heta ”Social Hjälp” men färdigställdes aldrig när det begav sig. Först nu, alltså med 45 års försening, så har han utkommit med detta fjärde nummer. Det är emellertid ett helt nytt material som föreligger i ”Social Hjälp”.

Förutom de egna texterna och illustrationerna har Ola Åstrand intervjuat författarna Olivia Laing och Anna-Lena Lodenius. I övrigt medverkar följande personer med originaltexter som du inte lär hitta någon annanstans: Jörgen Hammenskog, Per-Eric Söder, Isak Sundström, Tova Mozard, Maya Eizin Öijer, Bruno K. Öijer, Håkan Sandell, Kennet Klemets och Leon Jaskoviak Åstrand. Därtill innehåller fanzinet en fyra sidor lång serie av Kristina Abelli Elander.

I fanzinet finns för övrigt flera nycklar till den utställning som visades på Ping-Pong och till Åstrands konstnärskap i stort.

Vi har nu glädjen att i Opulens kunna delge våra läsare en av texterna i ”Social Hjälp”, nämligen Ola Åstrands dialogartade intervju med Olivia Laing.  

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Intervju med Olivia Laing:

författare till bland annat ”Den ensamma staden”, ”Märkligt väder” och ”Inpå bara kroppen”.

Jag älskar verkligen ”Den ensamma staden”. I den boken skriver du om flera konstnärer som jag tycker mycket om som Henry Darger, Edward Hopper, Valerie Solanas och David Wojnarowicz. Just Wojnarowicz har betytt extra mycket för mig. Jag tycker att konstkritiker ofta uttrycker sig pretentiöst och exkluderande, men ditt sätt att skriva känns inbjudande, nästan naket ibland och du involverar dig själv och dina egna tillkortakommanden och det gör att jag känner tillit som läsare. Att du dessutom återkommer till den ”alternativa” kultur som du själv kommer från skapar förtroende och jag gillar hur du på ett begripligt språk beskriver komplexa saker.

För några år sedan gjorde jag en utställning om mitt eget förhållande till manlighet som jag kallade ”Male Hysteria” och i texten till den utställningen citerade jag dig:

”Att göra konst – eller sådant som liknar konst – är ett sätt för människor att uttrycka sitt behov av, eller sin rädsla för, mänsklig kontakt. Människor tillverkar objekt för att hantera sin skam, sin sorg. Att göra konst är ett sätt för människor att klä av, plocka isär sig själva, att kartlägga sina ärr, och att göra konst är ett sätt för människor att stå emot förtryck, att skapa ett utrymme där de kan röra sig fritt. Konsten behöver inte ha någon reparerande funktion, lika lite som den har någon plikt att vara vacker eller moralisk.”

Det du skriver där ramar in nästan allt som jag gillar med konst och kultur. Har du medvetet valt att inte använda ett ”akademiskt” språk?

‒ Jag använder visserligen det ibland, men jag vill i alla mina böcker prata om så kallade svåra saker, teori, psykoanalys och så vidare, på ett enkelt språk. Människor är smarta, de förstår dessa saker, och det är mitt jobb som författare att förmedla dem på ett begripligt språk. Och att även förmedla den känslomässiga resonansen i abstrakta idéer. Jag är gift med en akademiker, och jag är inte på något sätt emot den akademiska världen, men jag tror att den i värsta fall använder ett teoretiskt språk för att dölja bristen på innehåll. Det är inte bra.

Hur skulle du säga att din ”alternativa” bakgrund har påverkat dig som författare och människa?

‒ Helt och hållet – både att växa upp i en gayfamilj och tidigt varit engagerad i feministisk och senare ekologisk aktivism. Det är grunden för allt mitt tänkande, politiskt och som konstnär. Jag hade turen att växa upp i en queer familj. Jag tycker att det var så befriande att slippa de patriarkala strukturerna och normativa attityderna till kön. Jag är trans och det var ett väldigt hälsosamt sätt att växa upp som transbarn.

Är inte konstvärlden raka motsatsen till en alternativ livsstil?

‒ Jag antar att det beror på vilken konstvärld du befinner dig i. Den konstvärld jag tillbringar mest tid i är queer, politisk och radikal i sin agenda, så det känns som en direkt självklarhet för mig.

Jag undrar hur ditt förhållande till etablissemanget är. Wojnarowicz återkom ofta till vad han kallade den prefabricerade världen, att inte kunna påverka händelser som man vet hade kunnat se annorlunda ut – är det något du kan känna igen dig i?

‒ Jag är utanför etablissemanget och det kommer jag alltid att vara. Jag tror att det var därför jag drogs till konstvärlden snarare än det litterära etablissemanget, som alltid känts mycket mer konventionellt, borgerligt och klassbaserat. Jag passade inte in där och det gör jag fortfarande inte. Jag är besatt av Wojnarowicz idé om den prefabricerade världen ‒ jag tror att många människor är nöjda med det ‒ med att kommunicera på prefabricerade sätt eller reproducera prefabricerade idéer. Önskan att göra bekanta saker som är lätta att reproducera, säkra, inte skrämmande, är kapitalism egentligen. Jag vill ha något vildare och mer utmanande. Jag vill ha originalitet.

Jag är stadsbarn men flyttade ut på landet för ett tiotal år sedan och nu står jag knappt ut i städer längre. När jag besöker dem idag avslöjar de sig snabbt som de marknadsplatser de är, där allting kostar pengar. Ute på landet ser jag årstiderna, jag har plats att tänka och röra mig på och min sambo och jag odlar grönsaker och har höns. Jag skulle aldrig ha råd att bo i en stad idag, med tanke på hur lite jag tjänar och hur mycket det kostar att leva i en stad. Hur är ditt eget förhållande till stad och land? Jag har läst att du har trädgård, du skrev en artikel om det under pandemin.

‒ Jag bor mellan stad och landsbygd och det passar mig. Jag älskar att vara på landet, hålla på i trädgården och komma undan det hårda stadslivet, men jag jobbar ofta i stan och jag behöver fester och gallerier och middagar för att stimuleras. Staden är där idéer genereras för mig, men jag behöver återvända till isoleringen och naturen för att kunna skriva och tänka ostört.

Din bok ”Inpå bara kroppen” om Wilhelm Reich är kanske ännu mer subversiv än ”Den ensamma staden” och samtidigt mer holistisk. Jag gick själv i Reich-baserad terapi under något år hos Bruno Adler i Göteborg, som är nittiosju år i dag och fortfarande verksam som terapeut i Göteborg. Reich framstår som djärvare och mer kompromisslös än sin läromästare Freud. Åter tänker jag på Wojnarowiczs tankar om den ”prefabricerade världen” även om världen är extremt dyster idag så har medvetenheten om vilka vi är och vem vi känner oss som skapat större frihet. Om vi inte kan göra något åt hur världen ser ut så kanske vi i alla fall kan våga vara de vill vi vara. Var din ambition med den boken att skriva något hoppfullt i dessa mörka tider?

‒ Ja, och framför allt ville jag ge en historisk bakgrund till en tid då många av de rättigheter som erövrats på 1900-talet tagits ifrån oss. Jag ville visa att kampen för frihet är väldigt lång, att den alltid böljar fram och tillbaka, och att människor inte ska tappa hoppet eller känna förtvivlan bara för att vi befinner oss i en tid där bakåtsträvarna vunnit terräng. Vi kan alla bidra till kampen för utökade kroppsliga friheter.

I filmen ”Children of Men” av Alfonso Cuaron som utspelar sig i en värld som förlorat allt hopp eftersom människan inte längre kan reproducera sig, så finns ett avsnitt där huvudpersonen besöker en rik vän som förskansat sig i sin borg med verk ur konsthistorien: Michelangelos ”David”, Picassos ”Guernica” och till och med en uppblåsbar gris från Pink Floyds ”Animals”. Idag blir världen mer och mer polariserad och de rika kan köpa upp konsthistorien – vad gör det med konsten och konstnärerna?

‒ Jag tror att världen skulle vara mycket mer hoppfull om människan inte kunde fortplanta sig! Jag tror också att konst som tillhör de rika inte är något nytt – Medicéerna betalade trots allt för renässansens konst, och de flesta av de stora konsthistoriska verken började i privata händer eller tillhörde kyrkan. Idén med offentlig konst och museer är relativt ny. Jag är glad att jag är författare och inte målare, eftersom det är en mer demokratisk konstform, men jag tror inte att konstnären nödvändigtvis står i skuld till den som köper verket, även om jag är säker på att vissa gör det. Tänk inte på marknaden, gör inte konst åt de rika. I min socialistiska utopi skulle konst inte samlas av de mycket rika. Jag tror att konst alltid har skapats vid sidan av maktens verklighet men det har inte hindrat enskilda konstnärer från att vara konventionella och konservativa eller å andra sidan radikala och revolutionerande.

Med tanke på hur allting ser ut just nu, vad är konstens roll idag?

‒ Vad du än vill att den ska vara. Jag är inte intresserad av att förutspå konstens framtid, jag är intresserad av att se vart den tar vägen och särskilt de alternativa och gränsöverskridande framtider som den pekar mot.

Jag upptäcker att jag samläser flera böcker nu som alla har kopplingar till New York under 70-talet: en bok om stadens litterära underground-scen mellan 1974-1992, en bok om Paul Thek, Wojnarowiczs ”Close to the Knives”, Richard Hells memoarer och en bok om No Wave-scenen. Du landar också där emellanåt i dina böcker; varför är den staden under det årtiondet så fascinerande?

‒ Jag tror att det är den eviga fascinationen för saker som skapats mitt i ruinerna. New York på 1970-talet var ogentrifierat och nedgånget, och trots sina faror gav den en grupp konstnärer stor frihet att göra saker. Perioden varade inte länge eftersom den oundvikligen följdes av gentrifiering och upprustning, men jag tycker verkligen det är underbart med grupper och gemenskaper som inte har vinst som sin främsta motor. De övergivna pirerna återanvändes som en plats för sex och konstskapande, det är i grunden en återgång till Eden.

The post Ur fanzinet ”Social Hjälp”: Intervju med Olivia Laing first appeared on Opulens.

PERSPEKTIV. “Där kommer internet och sociala medier in, vår tids snuttefilt, vilket Laing i slutet lägger ett långt kapitel om. Men framför allt, menar Laing, är accepterandet av det faktum att ensamhet och längtan inte är ett tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att man lever, det som hjälper oss”, skriver Helena Lie.

Den ensamma staden av Olivia Laing
Daidalos (2017)
Översättning: Karin Andersson & Sofia Lindelöf

Är vi ensammare nu än innan eran med sociala medier? Eller känner vi oss bara ensamma och övergivna snabbare eftersom vi är vana vid omedelbar respons? Jag vet inte. Jag var 20 år när internet kom och har alltså levt i en tid utan det. En tid när folk gick och väntade på ett telefonsamtal i dagar, veckor kanske (detta var ju även innan mobiltelefonen). En tid där man bestämde att ses på lördag och så gjorde man det. Inget chattflöde emellan, inga sms, inget som gick att följa. Möjligen kunde man ringas, oftast gjorde man inte det. Man sågs helt enkelt.

Brittiska författaren Olivia Laing utkom i våras med essäboken Den ensamma staden på fenomenala Daidalos förlag, och det kan vara en av de bästa essäer jag läst. Laing är kritiker på bland annat The Guardian och The New York Times och har tidigare utgivit The Trip to Echo Spring (2013) – om författarskap och alkohol – samt To the River (2011) om en resa till den flod som Virginia Woolf dränkte sig i.

I Den ensamma staden gör Laing en djupdykning i ensamhetens väsen via sig själv, konsthistorien och den forskning kring ensamhet som gjordes inom psykoanalysen runt 1960-talet. Det är maffig läsning, oupphörligt fascinerande:

En relation tar Laing från England till New York och när den abrupt avslutas finner hon sig lämnad i staden som aldrig sover, staden där man aldrig är ensam, men kanske just därför känner sig som ensammast. Genom konstnärerna Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger och David Wojnarowicz, och författare som Valerie Solanas och fotografen Nan Goldin undersöker hon ensamhetens uppkomst och villkor, vad den rent faktiskt gör med en människa. Laing tolkar med knivskarp skärpa och grundlig research dessa ikoners uppväxt, liv och verk och knyter det till fenomen som klass, livsvillkor, hälsa. Hon behandlar ensamheten som en materia och jag mjuknar faktiskt inför exempelvis Andy Warhol, som jag under många år varit trött på. Det de alla har gemensamt är det trasiga. Bristen, utsattheten, det de inte fick under sin uppväxt som dem sedan försökte laga eller uppfinna via konsten.

Laing går via psykoanalysen även in på Melanie Klein och objektrelationsteorin, John Bowlbys och Mary Ainsworths anknytningsteori och Harry Harlows anknytningsexperiment på rhesusapor under 1960-talet. Det är precis så omfattande som det låter och jag konstaterar: Ensamhet är skadligt om man utsätts för den i fel sammanhang, fel ålder, fel position. Som i kapitlet om aidsepidemin under 1980-talet; hur patienterna behandlades som pestsmittade och tvingades ligga i isolat på sjukhusen och dö, fullkomligt ensamma. Detta om de ens fick bli inlagda. Förra hösten utkom boken Ensamheten värst av Siri Johansson och Sven Teglund (Teg publishing), en rörande dagboksskildring av slutet på en människas liv. Siris ensamhet där är något helt annat än den urbana ensamhet Laing talar om, men jag vågar påstå att det går utmärkt att läsa dessa böcker efter varandra. Man får perspektiv.

Den ensamma staden är ett mycket gediget arbete och jag fylls av tröst. Jag bor i en stad med fyra miljoner invånare. Jag vet exakt hur den ensamhet Laing talar om känns. Jag har hållit den i handen otaliga gånger och var gång blir jag lika öde inuti. Det passerar, men jag är alltid rädd för att fastna däri. Fastna i urskräckskänslan om att aldrig få vara del av ett sammanhang igen. Aldrig mer inkluderas. Där kommer internet och sociala medier in, vår tids snuttefilt, vilket Laing i slutet lägger ett långt kapitel om. Men framför allt, menar Laing, är accepterandet av det faktum att ensamhet och längtan inte är ett tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att man lever, det som hjälper oss. Och om konsten säger hon: ”Den har förmågan att skapa närhet, den kan läka sår, och vad mera är, den kan göra tydligt att alla sår inte behöver läka, och att alla ärr inte är fula.” Jag är böjd att hålla med.

Jag hade uppskattat om Laing ägnat sig lite mer åt kvinnliga konstnärer. Varför inte ge mer plats åt Nan Goldin eller Alice Neel (som målade Warhol efter att Solanas skjutit honom), eller någon annan för ämnet relevant. Men det är min enda invändning.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Den urbana ensamhetens tillstånd first appeared on Opulens.