DILEMMA. I förra veckan skrev Mathias Jansson om klimatsmart konst. Här fördjupar han frågan om konst och klimat. Kan man till exempel med gott samvete ta del av den internationella konstscenen utan att sätta ett djupare klimatfotavtryck?

Efter mer än ett år av pandemi med restriktioner, social distansering och lockdown längtar vi väl alla efter att gå på utställningar igen, att få mingla och träffa andra konstälskare. År 2022 dukar dessutom upp ett smörgåsbord med både Venedigbiennalen och Documenta i Kassel, för att inte tala om alla andra utställningar, festivaler, biennaler och triennaler som fått stå på stand-by under pandemin och som nu ska genomföras. Men så var det där med klimatet. Klimatkrisen har inte tagit paus under pandemin, utan precis som Olafur Eliassons klimatklocka av smältande isblock, som visades under FN:s klimatmöte i Paris 2015, så rinner tiden iväg för klimatet.

Kan man då med gott samvete ta del av nästa års spännande konstscen utan att drabbas av klimatångest och sjunka ännu djupare ner i sina egna koldioxidfotavtryck? Det finns sedan länge en stor medvetenhet och vilja inom konstscenen att dra sitt strå till stacken när det gäller att skapa en hållbar och koldioxidneutral konst. Men frågan är komplex. När Olafur Eliasson visar sin installation på olika klimatmöten så har isblocken transporterats från Grönland, vilket naturligtvis skapar en hel del koldioxidutsläpp. Den ideella miljöorganisationen Julia Bicycle har i en rapport räknat ut hur stora utsläppen blev. När isklockan visades i London 2019 var det totala utsläppet 55 ton CO2e, varav större delen bestod av transporten av isblocken från Grönland. Så även konst som har ambitionen att förbättra klimatet kan vara en del av problemet.

Visst kan man uppröras över utsläppen som bildas när Olafur Eliasson fraktar sina stora isblock från Grönland för att skapa ett konstverk, men i en värld där vi dagligen dränks av rapporter, staplar och prognoser så kan konstens visuella uttryck vara den ögonöppnare som behövs för att slå igenom i dagens mediebrus. Om Eliassons konstverk påverkar människor och makthavare att ändra sina beteenden kan konstverkets koldioxidutsläpp i längden blir negativa. Det går sällan när det gäller stora system, som klimatet, att se till enskilda delar utan det är totalen som i slutändan är avgörande om det sker någon förändring eller inte. Klimatet påminner på så sätt om ett hus. Även om du är jätteduktig och dränerar husgrunden så blir huset inte torrt om taket eller fönstren fortfarande läcker. Hela huset måste vara tätt för att det ska gå att bo i.

En biennal är nu inte heller bara en utställning med konst, utan det är så mycket annat runtomkring som boende, transporter, mat, sopor etcetera. Ja, helt enkelt allt det som följer med den turism som uppstår i anknytning till utställningen som påverkar miljön och klimatet. Det finns mycket som arrangörer, konstnärer och besökare kan göra för att minska påverkan på klimatet: som att åka tåg, äta vegetariskt, ställa krav på boende och lokaler, undvika att frakta stora konstverk med flyg och i stället återvinna och skapa konst på plats med mera.

Konstvärlden kan naturligtvis göra mycket, men i slutänden är det dock hela samhället som måste ställa om så att varje sektor gör sin del för att det ska bli något resultat. Att ställa in en biennal som hålls vartannat år i Venedig skulle naturligtvis göra en viss skillnad, men i jämförelse med alla de kryssningsskepp och turister som översvämmar staden resten av året, så är det bara en av många delar i ett stort pussel. Det där med översvämning var ju förresten något som kom på tapeten i förra biennalen. För det är inte bara turister utan även stigande havsnivåer som hotar staden Venedig och biennalen i framtiden.

Det finns naturligtvis lösningar på problemet. Det gäller bara att tänka utanför ramarna, något som konsten är bra på.  Redan 1982 presenterade Joseph Beuys under Documenta 7 idén att plantera 7 000 ekar i Kassel, som en aktiv handling för att skapa en grönare stadsmiljö och knyta människa och natur närmare varandra. Det tog 5 år att plantera alla träden, men det är ett konstverk som fortfarande står kvar och som känns mer aktuellt än någonsin. Olafur Eliasson har designat Little Sun, en enkel och praktisk solcellslampa som lyser upp världen och förbättrar livet för många människor i utvecklingsländer på ett miljövänligt sätt. Helsinki Biennial som ägde rum tidigare i år arbetar hårt för att i framtiden blir helt koldioxidneutral och använder en ekokompass för att nå sina mål, vilket är ett verktyg för att mäta och spara naturresurser.

Vi kommer fortfarande att vilja resa och uppleva konstverken fysiskt på plats i framtiden. Det är bara hur vi gör det på ett miljövänligt och hållbart sätt som vi måste lösa, men som man brukar säga: Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

The post Konstfrestelser och klimatångest first appeared on Opulens.

KONSTUPPLEVELSER. Mathias Jansson guidar oss genom konsthistorien, från naturtroget måleri i antiken fram till dagens VR-teknik, och ger exempel på hur konstnärer försökt överskrida gränsen mellan konst och verklighet.

I det antika Grekland fanns det två konstnärer, Zeuxis och Parrhasius. Det sägs att de en gång tävlade mot varandra om vem som kunde måla mest naturtroget. För att en gång för alla avgöra vem som var bäst arrangerade de en tävling. Zeuxis målade en klase druvor som var så naturtrogen att fåglarna försökte äta av den. När Zeuxi frågade Parrhasius vad han hade målat pekade Parrhasius på ett draperi. Nyfiken gick Zeuxis fram till draperiet för att dra undan det för att se tavlan som Parrhasius hade målat, men när han sträckte sig efter tyget så insåg han att hade blivit lurad. Det fanns inget draperi, utan det var en skicklig målad illusion av ett draperi. Zeuxis erkände sig besegrad. När inte ens en så duktig konstnär som han själv kunde avgöra skillnaden på verkligheten och en målad illusion så måste han erkänna sig besegrad.

Drömmen om en konst som är så verklig att den inte går att skilja från verkligheten har funnits med oss i alla fall sedan antiken, men det är först med dagens teknik med virtuell verklighet (VR) som vi har börjat närma oss den gränsen. Många etablerade konstnärer som Marina Abramovic, Jeff Koons, Anish Kapoor och Olafur Eliasson, har provat på den nya tekniken och en ny generation konstnärer har tagit steg in i den virtuella målarduken.

Resan till dagens virtuella värld har gått via renässansens perspektivmåleri där man började skapa illusionen av rumslighet på en platt yta. I Pietro Peruginos målning där Kristus ger himmelrikets nycklar till Sankte Per från 1482, ser vi i förgrunden en massa människor runt Jesus och Sankte Per. Bakom människorna breder ett stort öppet torg med ett rutnät ut sig och längre bak i bilden finns fler människor som är mycket mindre än de längst fram och längst bak finns tre byggnader och en horisontlinje. Det skapas i bilden en illusion av att det finns en rumslighet bakom Jesus och Sankte Per och man får därför en känsla av att man skulle kunna gå in i tavlan och vandra vidare bort mot människorna och byggnaderna i bakgrunden.

Under barocken frossade konstnärerna i rumsliga illusioner. Begreppet trompe l’oeil (lura ögat-måleri) resulterade i fantastiska takmålningar där man skapade synvillor av kupoler i platta tak eller med måleriet öppnade upp arkitekturen så att besökarna kunde titta ända upp i himlen och se Jesus, apostlarna och alla guds änglar tronade på höga moln. Trompe l’oeil-måleriet var som en tidig version av IMAX-biografer som projicerar filmen på en kupol som täcker hela synfältet för besökaren.

Under 1800-talet blev panormamåleriet populärt i Europa. Man byggde stora rotundor som den vid Leicester Square i London där man i början av 1800-talet visade stora målningar av landskap och historiska fältslag som omslöt besökarna. Genom ett trapphus kunde besökarna också röra sig upp och ner i målningen. På så sätt skapades intrycket av att man befann sig inuti målningen och kunde vandra omkring i den och betrakta den från olika perspektiv.

Illusionen av den virtuella verkligheten var nu främst förknippad med synen, men amerikanen Morton Heilig, som betraktas som en pionjär inom virtuell verklighet, skapade 1962 ”Sensorama – Experience Theater”. I denna upplevelseteater, som är en prototyp till dagens motorcykelsimulatorer i arkadhallarna, försökte Heilig att återskapa känslan av att köra en motorcykel genom Brooklyns gator. Med hjälp av stereoglasögon skapade en djupkänsla i filmen, fläktar skapade känslan av vind i håret, motorcykelsadeln vibrerade och gav en känsla av att du körde på en riktig väg och du kunde även uppleva stadens dofter längs din färd.  Allt för att skapa upplevelsen av att du var omsluten av en annan verklighet.

I boken Dawn of the New Everything: A Journey through Virtual Reality berättar en annan av VR-teknikens pionjärer Jaron Lanier om hur ett tidigt minne av en konstupplevelse fick honom att drömma om att kunna stiga in i konsten. Det var en bok med en bild av Hieronymus Bosch kända triptyk Lustarnas trädgård som fick Lanier att börja fantisera och drömma om att han gick omkring i detta fantastiska landskap. Han kunde klappa de besynnerliga djuren och spela på instrumenten i målningen. Det som Lanier drömde om som skolelev på 1960-talet, har tack vare honom och många andra till stor del förverkligats. Idag kan du virtuellt gå in i målningar, du kan klappa djuren och spela på instrument i den virtuella världen.

På 1990-talet uppfanns the CAVE, som var ett rum där man projicerade film på väggar och ibland också på golvet som gav besökaren känslan av att hen befann sig inne i bilden. The CAVE var 90-talets variant av 1800-talets panoramamålningar, där man använde sig av film för att skapa intrycket att man befann sig inne i bilden och kunde röra sig i den.  Det fanns en del konstnärer som provade på den nya tekniken, men den var dyr och svår att använda. Ungefär samtidigt började man också, för den kommersiella dataspelsmarknaden, släppa VR-headset som var billigare och enklare att använda.

VR-tekniken var fortfarande inte riktigt mogen för det stora genombrottet utan det skulle dröja fram till 2016 då företag som Facebook, Google och HTC började producera bra och billiga VR-headset för konsumenterna. Många konstnärer har de senaste åren hängt på denna VR-boom och börjar skapat VR-konst som är tillgänglig för en stor publik. Både Google och HTC har uppmuntrar konstnärerna genom att samarbeta med dem och arrangera olika artist-in residence-program med inriktning mot VR-konst. Google lanserade 2016 verktyget Tilt Brush som gör det möjligt att skapa avancerade 3D konstverk i den virtuella världen.

I London startades 2016 företaget Acute Art, som de senaste åren arbetat med många internationella konstnärer som Jeff Koons, Anish Kapoor, Nathalie Djurberg & Hans Berg med flera och tillsammans med dem tagit fram olika VR-verk. Acute Art och andra aktörer erbjuder kostnadsfria appar som du kan installera på din smartphone eller VR-headset för att uppleva VR-konsten hemma i vardagsrummet.

På de stora biennalerna börjar också VR-konsten att dyka upp. På Venedigbiennalen 2019 presenterade konstnären Dominique Gonzalez-Foerster sitt första VR-konstverk. Endodrome kan upplevas av upp till fem personer på en gång och bygger på konstnärens upplevelse av ljudinducerad kognitiv trance med musikern och författaren Corine Sombrun. Verket är en form av inre meditativ resa.

Laurie Andersson, som är en amerikansk musiker och regissör, har också intresserat sig för VR-teknikens möjligheter att resa till nya platser. Tillsammans med konstnären Hsin-Chien Huang har hon skapat verket Chalkroom där besökaren utforskar en svart-vit värld fylld av ord och berättelser. I verket To the moon, kan du 50 år efter den första månlandningen själv flyga iväg till månen och stå på ytan och uppleva hur det är att titta tillbaka på jorden. En upplevelse som få människor tidigare har varit med om.

Idag talar man inte längre om illusioner inom konsten utan om immersioner. Istället för att bara se en målad virtuell verklighet framför dig kan du nu stiga in i och helt omslutas av den virtuella världen. Du kan interagera med den virtuella världen och för en stund befinna dig i en helt annan verklighet.

The post Den virtuella konsten – från illusion till interaktion first appeared on Opulens.

VIRTUAL REALITY. VR-tekniken har idag blivit så billig och enkel att använda att konsten kan upplevas i den egna mobilen, skriver Mathias Jansson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I mitten av 1960-talet satt en uttråkad pojke vid sin skolbänk i New Mexico och bläddrade i en lärobok när han fick syn på Hieronymus Bosch målning Lustarnas trädgård (1490–1510). Konstverket gjorde så starkt intryck på honom att han blev helt uppslukad av målningen och började fantisera om hur det skulle vara om han kunde kliva in i Boschs fantasivärld och träffa alla dessa märkliga varelser som levde där. Jag vill gärna tro att det var den konstupplevelsen som inspirerade Jaron Lanier att senare i livet utveckla den teknik som vi idag kallar VR (Virtual Reality).

På 1990-talet gjordes de första kommersiella försöken med VR men framgången uteblev främst beroende på att tekniken inte riktigt var färdig, men de senaste åren har det hänt mycket inom VR-tekniken och nya användningsområden dyker hela tiden upp, inte minst inom konsten.

Under årets upplaga av Venedigbiennalen presenterade till exempel den franska konstnären Dominique Gonzalez-Foerster sitt första VR-verk med titeln Endodrome.

Vad är då Endodrome? Jo, det är en VR-upplevelse där fem personer samtidigt kan stiga in en virtuell värld och uppleva ett seansliknande tillstånd där besökarna gör en meditativ resa inåt.

Du kan fritt utforska denna textbaserade poetiska värld under din vistelse och bli del i en virtuell berättelse.

Med Endodrome vill Gonzalez-Foerster utforska rummet och olika alternativa medvetandetillstånd som bygger på konstnärens egna upplevelser kring kognitiv “trance”. Till verket finns också ett tillhörande ljudlandskap som är utformat av musikern och författaren.

Konstnären/musikartisten Laurie Anderson och multimediakonstnären Hsin-Chien Huang har samarbetet under flera år. Under de senaste åren har de riktat sitt intresse mot VR-konsten. I verket Chalkroom finns det också inslag av det meditativa och att resa i inre rum. I Chalkroom vandrar besökaren genom en värld av ord, texter och berättelser. Väggarna består av svarta väggar fyllda med vit text vilket leder tankarna till gamla skoltavlor och krita. Du kan fritt utforska denna textbaserade poetiska värld under din vistelse och bli del i en virtuell berättelse.

Ett annat verk av duon är To the Moon där du som en astronaut landar på månens yta. Verket beskrivs som en andlig meditation om tiden vi lever i, där din vistelse på månen ska ge dig nya perspektiv på livet på jorden. De få människor som stått på månens yta och tittat på vår blå planet har efteråt sagt att det har förändrat deras syn på jorden och vår plats i universum. Frågan är om VR kan skapa samma effekt hos betraktaren?

Ett av de unga stjärnskotten inom VR-konsten är annars den amerikanska konstnären Rachel Rossin. Hon blev den första att få bli residenskonstnär hos New Museum i New York inom Virtual Reality, vilket resulterade i VR-konstverket Man Mask (2016). Man Mask ingår med flera andra VR-verk i gratisappen First Look: Artists’ VR som du kan ladda ner till din smartphone.

Rossin är en konstnär som obehindrat rör sig mellan den virtuella och den verkliga världen. Hon blandar VR-verk med målningar på duk eller plexiglas som hon formar efter sin egen kropp. I verket Man Mask har hon inspirerats av dataspelet Call of Duty som hon gillar att spela och där använt sig av spelarnas kroppar och miljöer för att bygga upp en virtuell värld. Kroppar och deras förhållande till rummet är något som Rossin ofta utforskar i sina konstverk.

Daniel Birnbaum som förra året lämnade sin tjänst som chef för Moderna Museet arbetar nu för det Londonbaserade företaget Acute Art som specialiserat sig på VR och konst. På kort tid har Acute Art knutit till sig stora internationella konstnärer som Marina Abramovic, Jeff Koons, Anish Kapoor, Olafur Eliasson och svenska duon Nathalie Djurberg & Hans Berg och tillsammans med konstnärerna utvecklar Acute Art nya VR-verk.

Vi är vana att VR-verk bara kan upplevas på konstmuseum och att det ofta krävs dyra VR-headset för att kunna uppleva dem. Acute Art har istället satsas på mobilen som plattform och alla de konstverk som de har utvecklat tillsammans med konstnärerna kan man uppleva i sin smartphone genom att ladda ner deras gratis app och köpa sig ett par billiga VR-glasögon där du monterar in din mobil. VR-tekniken har idag blivit så billig och enkel att använda att konsten kan upplevas i den egna mobilen. Du behöver inte längre som VR-pionjären Jaron Lanier fantisera om att du kliver in i en målning, utan du laddar bara ner appen och stiger in i konstverket.

The post Virtuella världar i fickan first appeared on Opulens.