FILM. Inés Toharia lyfter fram det akuta behovet av att bevara digitalt material i sin nya dokumentär “Film, the Living Record of Our Memory”.

Filmindustrin har länge förknippats med odödlighet, men filmregissören Inés Toharia varnar för digitala mediers förgänglighet.

– Vi rör oss så fort som samhälle att vi inte alltid inser vad vi lämnar bakom oss, säger hon till The Guardian i en artikel. Vi bör stanna upp och fundera på att spara vårt digitala material, för det varar inte för evigt. Vi producerar mer än någonsin, men vi tar inte hand om det. ”

Hon lyfter fram det akuta behovet av att bevara digitalt material i sin nya dokumentär “Film, the Living Record of Our Memory”. Dokumentären fördjupar sig i filmteknikens historia och utmaningarna med filmbevarande. Toharia betonar den enorma ansträngning och passion som krävs av cineaster och experter som outtröttligt arbetar för att återställa filmer.  Hon tror att framtiden ligger i nästa generations teknologi, men den omedelbara prioriteringen är att rädda vårt digitala material innan det går förlorat för alltid.

Läs mer om detta HÄR.

The post Akut behov av att bevara digitalt material first appeared on Opulens.

Idag är det premiär för Iodine Jupiter i vår avdelning Underskruvat, med texter i det kortare formatet. Den första handlar om plast.

Plastpåsen har legat i källarkontoret i decennier. Den ser fräsch ut. Snygg för sin ålder. Den hör inget, tänker och känner inget. Men den rör sig tyst när ingen ser, vrider på sig, håller sig gömd i mörkret. Det står ett tryckt årtal på den, 1961. Utvecklingsoptimismens tidsålder. Med kryoteknik kan påsen frysas ned och återuppväckas. En dag när jag ruttnat och är död finns den kvar – plastpåsen. Den provocerar mig.

The post Plastpåsens hemliga liv first appeared on Opulens.

SKÖNHET. Det är döden som gör livet så mycket mer akut, så mycket viktigare, så mycket vackrare. Döden är, i själva verket, Den Stora Förskönaren, skriver Mikael Henrik Myrtin. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag har aldrig förstått mej på människor som på allvar önskar leva för evigt. Jag tycker det vore som att aldrig få lov att gå och lägga sej. Oavsett hur lång och jobbig och deprimerande dagen än har varit. Eller snarare, det omvända. Av barndomens många orättvisor så föreställer jag mej att ovettet med att, som barn, tvingas krypa till kojs (under repetitiva protester, förstås, till ingen nytta), medan dom förhatliga vuxna fick lov att stanna kvar uppe och ha det skoj, för dessa självutnämnda evighetsvurmare måste ha framstått som ett av livets svåra trauman. Kanske det svåraste.

Allt roligt de skulle gå miste om!

Men så växte de upp och protesterna tog de med sej, ja man skulle nästan kunna säja att dom växte samman med dem, att de, på ett djupare plan, blev ett och detsamma med dessa protester. Och allt vad de därefter i livet företagit sig har varit ett, förvisso fåfängligt, försök att komma tillrätta med denna ursprungliga orättvisa, denna förolämpning.

Döden är den stora drivkraften i våra liv. Utan den vore inte ett endaste av världens sju underverk möjliga. Eller ett endaste konstnärligt mästerverk.

Trots att de numera får stanna uppe precis hur länge de vill, hur ofta de vill, med vem de vill. Och trots att det nuförtiden är de själva som skickar sina små i säng när klockan tickar kväll, utan en tanke på att det skulle ligga någon större orättvisa i det. Utan snarare som ett återställande och upprätthållande av tingens naturliga och obetvingliga ordning.

Döden måste för dessa människor framstå som Den Stora Förolämpningen. Och det stämmer förvisso såtillvida som att det är någonting de aldrig lär återhämta sej ifrån. (Såvida de nu inte förskriver sej till någon valfri religion. Men jag talar enbart om den sekulära och artificiella sortens odödlighet.) Det enda sättet för dessa människor att ta revansch blir sålunda att aldrig dö. Eller, lite mer tillspetsat, för att tala somliga filosofers och poeters (fikon-) språk, att döda döden. (Något som väl måste sägas falla på sin egen orimlighet?)

Men utan döden vore livet inte värt att leva. Det är döden som gör livet så mycket mer akut, så mycket viktigare, så mycket vackrare. Döden är, i själva verket, Den Stora Förskönaren. (Jag talar nu inte om döendet. I synnerhet inte om den sortens döende som är en direkt följd av ålderdomens sjukdomar. Eller av sjukdomar överhuvudtaget. Eller av våld. Utan om döden, som sådan.)

Döden är den stora drivkraften i våra liv. Utan den vore inte ett endaste av världens sju underverk möjliga. Eller ett endaste konstnärligt mästerverk. Eller en endaste människa. För det finns förstås en mycket annorlunda sorts odödlighet, som endast existerar utanför ramen för fysiskt liv.

Innanför dom ramar som ett konstverk sätter.

Även om det är sant att vi alla dör två gånger, först fysiskt, sedan symboliskt, när den sista människan som ännu minns oss drar sin sista suck, så innebär konstverkets, och därmed konstnärens relativa odödlighet, det mest varaktiga uppskov ifrån en död som aldrig viker ifrån vår sida.

Tack och lov för det.

The post Utan döden vore livet inte värt att leva first appeared on Opulens.