LITTERATUR. Gunnar Lundin skriver om vad det kan innebära att vara kritiker och författare. Det handlar framför allt om Olof Lagercrantz som var chef för Dagens Nyheters kulturavdelning 1951–60 och en av DN:s chefredaktörer 1960–75.

Arne Melbergs Läsaren Olof Lagercrantz är en ambitiös och insiktsfull genomgång. För Melberg är den en postum fortsättning av en dialog som för tidigt, av yttre omständigheter avbrutits. Till min överraskning såg jag att boken publicerats 2017; recension var ej att tänka på. Så dags hade jag upptäckt hur mycket libido det fanns i mitt förhållande till OL, så jag fick behov att med utgångspunkt från Melberg ge min bild. Jag började läsa om.

Vid omläsningen av biografin om Agnes von Krusenstierna upptäckte jag att han redan där funnit stil och metod. De utvecklas föga; de räcker till för alla livsetapper.

Böckerna om Dante, Joyce, Conrad och Proust är kretsar till skillnad från de övriga kring ett enda verk. Ändå ser jag biografi som den rätta beteckningen. Lagercrantz intar åtminstone från och med Dante rollen som lärjunge. Vid läsningen får man den märkliga upplevelsen att mästaren längtat efter sin lärjunge lika mycket som vice versa. Det är fråga om ett kärleksfullt möte – men också, som i Stig Dagerman och Agnes von Krusenstierna, med klarsynt kritiska inslag.

I mötet läsare-författare följer Lagercrantz Conrads råd att vara medskapande; i ett brev skriver Conrad att författaren bara gör halva arbetet, den andra hälften gör läsa­ren. Mötet fordrar ett jag och ett du; porträttet av mästaren blir även ett porträtt av lärjungen, allt klarare under färdens gång, oupphörligt både retuscherat och i detaljer förstärkt enda till avslutningen Om livet på andra sidan (om Swedenborg). Och läsaren inbjuds snart bli lärjunge till hans poetiskt-moraliska sätt att förstå och tolka redan känd litteratur. Lagercrantz upptäcker i biografierna – till skillnad från i dagskritiken – på ett par undantag när (Stig Dagerman och Nelly Sachs) inte nya författare utan gamla. Det händer att porträtten blir bilder som uppstått när den skapande handen trevat i mörkret – så överraskande och sanna ter de sig jämfört med schablonerna av de stora diktarna. Det är en poet och en psykolog som håller i pennan. Biografin om Krusenstierna blev av professor Henry Olsson inte godkänd för en docentur. Men till skillnad från flertalet doktorsavhand­lingar har den utgivits i flera nya upplagor.

Mötena innefattar ett intellektuellt utbyte, historiskt, filosofiskt, psykologiskt, moraliskt, litterärt. De kombinerar sensualitet med teori.

Dottern Marika har berättat att när hon gick med sin pappa på stan var det som att idag gå med Zlatan Ibrahimovic.

Som kulturredaktör och sedan chefredaktör i DN under det omvälvande sextiotalet stod Lagercrantz mitt i dagspolemiken. Och trivdes. Då fanns bara ett tv-bolag och en tidningsdrake. Jag minns det vita håret och det stela kroppsspråket – som en som lyssnar spänt knappt utan ett leende – från Grupp 65:s kvällssoaré på W&W och på Moderna Museets happenings och konserter. Vi unga kände oss vara med i en rörelse som var på väg att med konstens hjälp omtolka världen. Det vita håret, den soignerade kostymen, den aristokratiska flugan – en märklig galjonsfigur för det nya. På W&W sa Martina, hans allt annat än spända hustru, anarkiskt att ”Olof och jag har tagit av oss vigselringarna”.

Detta var förstås dubbelt. Som kritiker och polemiker var Lagercrantz mjuk, skarp, oberäknelig. I tv-studion efter en svettig eftermiddag på tidningen omgavs han av en oscillerande nervositet som kunde få ett samtal att likna en fäktning med blanka vapen. Dottern Marika har berättat att när hon gick med sin pappa på stan var det som att idag gå med Zlatan Ibrahimovic.

På förmiddagarna ägnade sig chefredaktören åt annat. Då studerade han ett författarskap för att finna det gemensamt mänskliga; en sanning som gestaltad i tiden även var tidlös. Det perspektivet fanns med då eftermiddagen öppnade sig mot DN och samtiden. Och självklart fanns en dialektik mellan de två sysslorna. Av en journalist och kritiker fordras spänst, kvickt omdöme. ”Motrötter”, recensioner, ledare. Men för­middagen ägnades en annan sorts läsning. Conrads roman Lord Jim läste han om för kanske tionde gången.

Skulle detta liv vara så exceptionellt? Är inte varje människa en sorts journalist i sin vardag? Livet är mer eller mindre oberäkneligt. I vardagen behövs en snabb uppfattning tillsammans med rutiner som skapar ordning. Behovet av en annan sorts läsning – av begrundan och meditation – kan uppstå i de flesta livssituationer. Fladdrigt läsande och tv-tittande kommer vi väl inte ifrån, men det ger mindre näring än den läsning över tid som tillåter oss att förändras inom en relation där nya rum och utsikter öppnas, oavslutat under en livstid.

Behovet av möten och kontinuitet – i livet, i dikten – är lika för alla.

Man kan se det så att den radikaliserade politiska uppfattningen kom i växelspel med de existentiella och filosofiska spörsmålen i biografierna. Ej att förundras över att han efter DN-tiden via Strindberg stannade vid Joseph Conrad som förenade livsfilosofi med kritik av kolonialism, med slängar mot amerikansk industrialisering av sjöfarten.

Conrads omsorg om språket liknar för övrigt Lagercrantz. Bådas verk utgör egen värld utförd med ett konstnärligt samvete. Det krävs en långsam, och gärna lustfylld, läsning för att upptäcka det klimat där detaljerna får skärpa. Man kan använda begreppet ”essens” som innefattar personligheten som den kommer till uttryck i verket. Uppfattar man inte grundtonerna och formen så kommunicerar inte texten.  Och enligt Conrad skapar alltså läsaren halva verket. Det är en fruktbar inställning för essäisten och poeten. Kritikern analyserar, poeten syntetiserar.

Lagercrantz har det poetiska språket i blodet. Som kritiker och chefredaktör kunde han ha låtit det stanna där till förmån för ett intellektuellt moraliskt temperament à la föregångaren på DN Herbert Tingsten. I biografierna är det en tillgång som naturligtvis härrör ur ett personligt val.

Arne Melberg har med anknytning till Stig Dagerman sammanfattat: ”Lagercrantz bär sig inte objektiverande åt, inte ’vetenskapligt’, snarare är han personlig, engagerad, essäistisk, ibland rentav lyrisk. Han är vetenskapligt och kritiskt skolad och vet mycket väl vad detta betyder och kräver. Men det som driver honom och det han finner angeläget är ändå det personliga mötet, den högre vänskap som den engagerade och förverkligande läsningen tycks lova.”

Sympatin bestämmer men är inte kritiklös. I Strindbergbiografin kan han bli ironisk och moraliska frågetecken förekommer i Swedenborgboken (”Andeskådaren” behandlas som en romanförfattare vilken skapar sitt universum.). I Joycestudien Att finnas till anknyts avsnitt i Ulysses till Ezra Pounds och Eliots imagism: bilderna ger direkt sammanhang och mening, man kan snubbla över dem, vila i dem; de kan tala till en eller vara stumma – de finns i helheten i sin egen rätt. De ger förbindelser mellan romanfigurerna och oss. Och visar något allmängiltigt. I essän om konsten att läsa och skriva heter det att alla klassiker, alla mäster­verk, strävar mot samma allmängiltighet.

Den biografi som bryter sig ur och blir ett särfall är boken om Gunnar Ekelöf. Den består av dagboksanteckningar alltifrån det tidiga fyrtiotalet fram till Ekelöfs död 1968. Och miraklet inträffar: metoden i de tidigare verken, av medskapande lärjunge, blir även här alldeles naturlig. Det är minsann en kärlekshistoria. Slutet, då Ekelöf genom strupcancern som man sa i hans barndom dömts till ”livstids halshuggning på vatten och bröd”, utgörs av en journalistik (i ordets ursprungliga bemärkelse) som ger en sorts tröst.

The post Vem var Olof Lagercrantz? first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Låt fyra författare i stället för bara en, eller två, få medalj och dela på en fortfarande betydande summa pengar. Ivo Holmqvist återlanserar danska författaren Henrik Pontoppidans hundra år gamla idé. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Av skäl som inte undgått någon blev det inga Nobelpris i litteratur i fjol men snart återkommer man som bekant dubbelt upp. Två författare kommer att få ta emot det alltid lika vackra diplomet ur kungens hand. Det blir säkert bra, den interna priskommittén är nu dessutom förstärkt med externa experter med god överblick. I två länder kommer man att jubla, i många andra som vanligt att sura. För övrigt är i toppskiktet av betydande och angelägna författare en lika god som en annan, eller kanske är alla enastående. Fixstjärnorna på litteraturhimlen strålar starkt och är ojämförliga.

Ett enkelt sätt att förmera priset vore att dela upp det. Så har skett ett par gånger i det förflutna. 1966 fick Samuel Josef Agnon från Israel priset samman med Nelly Sachs, invandrad från Tyskland till Stockholm. Och krigsåret 1917 gick priset till två danska författare, den numera med viss orätt ganska glömde Karl Gjellerup och hans författarkollega Henrik Pontoppidan som tvärtom alltid varit aktuell och läst. I dagarna har ett väldigt verk om honom kommit, Flemming Behrendts Livsrusen som är på sjuhundra högintressanta sidor.

På sidan 550 får man reda på att Dagens Nyheter skickade ner Elin Brandell till Danmark i november 1917 där hon charmade den då sextioårige Pontoppidan (och han henne, kan man nog läsa mellan raderna). I intervjun som slogs upp stort avslöjade Pontoppidan att han bara varit i Stockholm en enda gång och att han då försökt förmå redaktör Sohlman på Aftonbladet att bisträcka Strindberg som just då slet hund i Danmark. Men alla ansträngningar var förgäves.

I samma artikel ansåg den klarsynte Pontoppidan att prissumman var alldeles för stor för en författare som vant sig vid att leva under knapphetens kalla stjärnor, och så kommer han med ett demokratiskt förslag: ”För övrigt tycker jag det vore en god idé att dela Nobelpriset så att så många som möjligt skulle kunna få glädje av det. Därmed skulle storleken också bli mera passande (…) Och så tänkte jag mig att man kunde dela upp summan i fyra lika stora delar till en svensk, en norsk, en dansk och en isländsk författare.”

Man kan lämna den nordiska begränsningen därhän men annars är det en trevlig tanke som jag gärna passar vidare till den förstärkta priskommittén. Låt fyra författare i stället för bara en, eller två, få diplomet och medaljen, och en fortfarande betydande summa pengar – och därtill den ovanskliga om än uppspaltade äran: delad glädje fyrdubbel glädje. Så slipper vi åtminstone fyra länders sura rävar.

The post Nobelpriset borde delas av fyra first appeared on Opulens.

DIKT.  “Här sammanstrålar metaforik och rytmik intill fulländning och det är befriande att läsa.” Alda Merlinis diktsamling  Franciskus —den skapades sång lovordas av Cecilia Persson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Franciskus − den skapades sång av Alda Merini
Översättning: John Swedenmark.
Bokförlaget Lejd

Jag har läst hundratals diktsamlingar och det har faktiskt bara hänt en gång tidigare att en diktsamling blivit en total upplevelse, nästan att likna vid en mystisk erfarenhet. Poesin öppnar andra dimensioner och världen blir som förtrollad i mötet med en bestrålad dikt. Det var Nelly Sachs Glödande gåtor, i tolkning av Gunnar Ekelöf (1966), då jag senast erfor samma knockout, och det förtäljer kvalitén på Alda Merinis diktsamling som översatts och tolkats av en av Sveriges yppersta  översättare John Swedenmark, och det är heller ingen slump att Swedenmark är en av våra större Ekelöfkännare. 

Cirkelrörelsen, i Franciskus − den skapades sång, blir även magisk eftersom John Swedenmark relaterar just till Ekelöf i sitt synnerligen välskrivna och substantiella efterord. Det ska i sammanhanget framhållas att Swedenmark även är verksam som litteraturkritiker och kulturskribent, och med poesi som sitt specialfält. Hans bok Kritikmaskinen har hyllats och han anses vara en egensinnig och exceptionellt mångfacetterad och kunnig kritiker. Med den här översättningen placerar sig Swedenmark i paritet med Anders Bodegård som översatt nobelpristagaren Wislawa Szymborska. Det kan aldrig nog betonas översättarnas betydelse för att poesi förmedlas på ett formidabelt vis genom språkbegåvningar som Bodegård och Swedenmark. Översättarna borde egentligen få halva recensionsutrymmet, men förhoppningsvis framgår med dessa berömmande rader uppskattningen av John Swedenmarks uppvisning med denna översättning.

Alda Merini, (1931–2009) tillhör en av Italiens mer namnkunniga poeter med en egenartad biografi som ramar in hennes mycket imponerande kalejdoskopiska, hypersensitiva och intelligenta poesi. Ja, här bildar diktens djup en kronotop med innehåll och form som är sällsynt. Tid och rum och den poetiska rösten är ett; det är en glödande gåta. Så, vad är det som gör att detta är poesi där det drabbande når in i lifsens rot? Det är det egenartade, personligt sårbara och innerliga, sårade sammanförandet av Sankt Franciskus av Assisi, (1181–1182), grundaren av Francisaknerorden, som vördas som ett helgon i katolska kyrkan, och dennes bekännelsetexter och böner — i Merinis kompromisslösa och självförbrännande poesi. Det är ett språk som är fastspikat på korset och orden blöder av Merinis kamp med sig själv och att brottas med sin tro och Gud. Alda Merini tillbringade långa perioder på mentalsjukhus och det är lätt hänt att psykiska problem blir mytomspunna, men en sådan mytbildning skulle ge de helande processernas identifikation, i hennes poesi, ett felaktigt fokus.

Hon är en människa som har lidit svårt och det gör henne också trovärdig att iscensätta en roll som grimaserande narr i förhållande till teologisk och helig text av Franciskus och hans oantastliga roll i den katolska traditionen. Hon går i polyfoni med hans upphöjda texter på ett sätt som är näst intill obegripligt omtumlande, i diktens skrik efter nåd och inre försoning med Gud. Det är en underström av utebliven frälsning i den personliga upplevelsen av att vara just frälst. Det flödar också ett ljus i dikten och likt hos Franciskus hörs lyckan av att mött Kristus som ett barns oförfalskade skratt, det är som att stundtals höra himmelska toner lovsjungas. Men, det är lidandet som talar högst och varje enskild dikt blir en kontemplation över smärtan och vilsenheten, att ensamt ökenvandra under tindrande stjärnor, törstande och sökande efter svar och mening.

”Mig gav du tystnadens lycka,
mig gav du sandaler
att gå bort till Golgata med.
Jag är en översvämmad obol.
Under min egen döds vatten sjunger jag.”

Som framgår sammanstrålar här metaforik och rytmik intill fulländning och det är befriande att läsa . Det finns inget att anmärka på i Franciskus —den skapades sång, och det är blott att be en poesiälskande bön att denna högklassiga diktning möter både troende och ”hedningar”. Slutligen skall bokförlaget Lejd få en stor eloge för denna diktsamling som är en introduktion till en av Italiens mer särpräglade och respekterade poeter med dikt som genljuder inom en på ett sätt som både gör ont och helar.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Det gudomliga ordets poesi first appeared on Opulens.