BARNBOK. ”Loek Koopmans tar oss med i en färgrik saga med både lustfylld glädje och vemodiga förluster,” skriver Bo Bjelvehammar, som läst den nederländske författarens barnbok.

Den lilla granen av Loek Koopmans
Översättning av Robin Lindqwister Viker
En folksaga för barn
Karneval Förlag

Ursprunget till denna berättelse finns hos Friedrich Rückert och hans dikt om det lilla trädet, som ville ha andra blad.

Utifrån denna dikt har den nederländske konstnären och barnboksillustratören Loek Koopmans (1943–2024) skapat ett eget verk. Hans böcker var annars ofta baserade på gamla sagor och hans verk har översatts till ett flertal språk. ”Den lilla granen” är den första som ges ut i svensk språkdräkt.

Som alltid i dessa sammanhang börjar sagan med formuleringen ”det var en gång” och nu gäller detta den lilla fina granen, fin och frisk, med hårda, stickiga och jobbiga barr. Den lilla granen tycker inte om barren, nej, den vill åtminstone ha fina, mjuka och gröna löv, som alla andra träd.

Men helst vill den ha löv av guld. Det önskar granen starkt. Den drömmer om detta och en morgon blir det verklighet. Den lilla granen känner sig hela dagen så fin men på natten kommer det en gubbe, samlar alla guldbladen i en säck och går till marknaden för att sälja dem.

Så kommer det en ny dag för den lilla granen, sorgsen och kal. Den känner sig som i en vilsen, mörk vildmark.

Den lilla granen kommer med nya önskningar, skriver dem som i ord och formulerar dem som i drömmar, på en levande röd kvällshimmel.

Den lilla granen önskar nu inte blad av guld, utan av glas. Det blir så, det blir en dag av glas och glitter. Det blir en sanndröm. Men så kommer vinden, ruskar om trädet och krossar glaset. Allt blir till skärvor.

Nu kommer granen med en ny önskning – den vill ha nya, mjuka och gröna blad, som alla andra träd. Så blir det, och lyckan är för en stund fullständig, men då kommer getamor med sina killingar. De äter upp alla bladen, ja, även de minsta bladen i toppen.

När allt detta hänt så har den lilla granen bara en ny önskan. Det handlar inte längre om gröna blad, inte heller om blad av guld eller glas. Den lilla granen vill ha sina egna barr tillbaka. Det önskar den mest av allt.

Så blir det till slut och nu upptäcker alla allt det vackra hos den lilla granen. Barn, vuxna och djur – det hörs musik och sång i skogen.

Trots att det är vinter och julstjärnan lyser, känns det som en evig sommarnatt.

Loek Koopmans tar oss med i en färgrik saga med både lustfylld glädje och vemodiga förluster. Handlingen tilldrar sig i ett landskap präglat av magi och drömska stämningar. Det är en utmärkt bok att läsa tillsammans, vuxna och barn.

Det är också värt att begrunda Loek Koopmans credosats – att vara glad för och aktsam om det man har. Därmed inte sagt att drömmar är onödiga, tvärtom…

The post Färgrik saga av Loek Koopmans first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Jente Posthuma skriver med en smärtsam inlevelse, vilket gör romanen till en bok som är starkt engagerande och lätt att ta till sig.” Det skriver Thomas Almqvist som läst den Bookerprisnominerade ”Det jag helst inte tänker på”.

Det jag helst inte tänker på av Jente Posthuma
Översättning: Johanna Hedenberg
Rámus

Jente Posthuma föddes 1977 i Enschede i Nederländerna. Hon debuterade som författare 2016. Med ”Det jag helst inte tänker på” introduceras hon på svenska. Hon är översatt till ett femtontal språk och den aktuella romanen är nominerad till det internationella Bookerpriset.

”Det jag helst inte tänker på” är en roman om sorg och tvillingidentitet. Posthuma berättar genom en syster, vars tvillingbror har begått självmord. Tvillingsystern försöker förstå förlusten och hans djupa depression, deras komplexa familjeband och på samma gång bearbetar hon sin egen sorg och kvarvarande relationer. Hon försöker trots förlusten att hitta en mening med livet.

Trots allt mörker och alla problem skriver hon med en stor portion humor. Därtill lyckas hon väva samman tvillingarnas historia och broderns självmord med en skildring av i stort sett alla samhällsproblem av i dag.

Hur påverkas den egna identiteten av en sådan förlust och så stor sorg? Romanen är en empatisk skildring av kärlek och motståndskraft, som är både lakoniskt uttryckt och humoristisk. När brodern insåg livets meningslöshet var tydligen självmord det enda alternativet. Brodern kallade sig själv Ettan och tvillingsystern Tvåan, eftersom han var född 45 minuter före henne. Brodern var homosexuell och själv samlade hon på tröjor, vilket hon gick i terapi för. Den lätta tonen i boken känns överraskande med tanke på det allvarliga ämnet.

Medan brodern arbetade som bartender, i en gaybar, sålde hon kläder i en second hand-butik. Brodern stoppade fickorna fulla med stenar den 6 maj, 2016, och dränkte sig, precis som Virginia Woolf gjorde på sin tid.

I Posthumas text finns en stor skönhet men också skarpsynthet och sinnlighet. Här finns humor och rationalism, men också cynism, även om berättaren aldrig framstår som bitter. Posthumas språk är i ständig rörelse, även om det aldrig blir komplicerat utan präglas av sin direkthet och naturlighet. Miljön är sparsamt återgiven. Det mesta som sker i romanen, sker i de båda huvudpersonernas inre. Systern förstår inte allt som sker runt omkring henne men försöker bringa reda i kaos. Det finns också ett stort vemod och en svart melankoli i texten.

Posthumas effektiva prosa gör romanen laddad och tät. Språket är enormt energiskt och känns också för det mesta även spänstigt. Hon skriver med en personlig ton av uppriktighet, som gör romanen till en uppfordrande och tankeväckande historia.

”Det jag helst inte tänker på” är en tät historia och en kompakt text. Genomskinlighet och tydlighet är utmärkande drag. Texten kan ibland vara knapp och koncis, då hon fångar det förtätade ögonblicket. Jente Posthuma skriver med en smärtsam inlevelse, vilket gör romanen till en bok som är starkt engagerande och lätt att ta till sig.

The post Jente Posthumas roman är starkt engagerande first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström konstaterar att ”Storkens och dromedarens sång” av Anjet Daanje är en givande, men också krävande, mastodontroman.

Storkens och dromedarens sång av Anjet Daanje.
Översättare: Joakim Sundström.
Albert Bonniers förlag

Högt uppe på Yorkshires hedar ligger den lilla fiktiva byn Bridge Fowling, centralpunkten i den nederländska författaren Anjet Daanjes i hemlandet hyllade mastodontroman ”Storkens och dromedarens sång”.

Byn plågas av återkommande farsoter och bokens huvudperson, författaren Eliza Drayden som under det tidiga 1800-talet växer upp i byns prästgård, lämnas så gott som ensam i världen tillsammans med sin några år äldre syster Millicent efter att deras far och lillasyster Helen avlidit av tuberkulos.

Prästdöttrarna kommer att bli kända författare, men skälen till kändisskapen kommer att se annorlunda ut. Millicent blir en berömd författare, uppskattad och älskad över hela England för sina verk, medan Eliza, som bara hinner skriva en roman innan även hon dör ung i tuberkulos, anses vara en osedlig och ytlig skandalförfattare.

Den här balansen kommer dock att förskjutas med tiden. Systrarnas status förändras efter Elizas död, då hennes roman Haeger Mass börjar dra till sig alltmer uppmärksamhet medan Millicents verk, som saknar systerns dynamik, sakta faller i glömska.

När det dessutom, långt efter Elizas begravning upptäcks att hennes kropp inte befinner sig i kistan, drar en ryktsspridning i gång. Många tror att Eliza inte dog i sin hemby, utan försvann ut ur landet för att leva ett helt nytt liv; andra påstår sig däremot veta att hon visserligen dog i Bridge Fowling, men ligger begravd på en annan plats än i den instängda krypta som reserverats för familjen Drayden. 

Eliza blir så småningom en av västvärldens största kultförfattare och hennes liv, död och enda publicerade verk kommer att analyseras i all oändlighet. Allt som tillhört henne blir också värdefullt och speciellt eftertraktad blir en efterlämnad, sliten anteckningsbok fylld av svårtydda formler och ritningar som dyker upp då och då och lite här och var under de sekler som romanen omfattar.

Boken är på grund av Elizas kultstatus givetvis värd en hel del pengar, men för samlare och andra fanatiska beundrare av Eliza och hennes verk är det som finns inuti boken också av stort intresse och man frågar sig vad som ligger bakom det sällsamma innehållet. När förklaringen kommer mot slutet av romanen faller allt till sist på plats och bokens titel får också sin förklaring.

Historien om systrarna Brontë som grund

De läsare som omedelbart har nosat upp ett spår som leder till författarsystrarna och prästdöttrarna Brontë från Haworth har naturligtvis helt rätt. Anjet Daanje har lagt den verkliga historien om Charlotte och Emily Brontë som grund för sin skildring av systrarna Draydens liv, död och litterära karriärer. Likheterna är påfallande, men skildringen skiljer sig också från verkligheten på flera viktiga punkter. Det är främst dessa olikheter, speciellt den fiktiva ryktesspridning som cirkulerar runt Elizas döda kropp samt det som står i anteckningsboken som får styra den här berättelsen om döden och tron på, eller misstron mot, ett liv efter detta.

Inflätade i handlingen finns även dikter av Emily Brontë. Ett tips för vidare läsning för den intresserar sig för systrarna Brontë är för övrigt ”Min själ är inte vek”, ett urval av Emily Brontës dikter i nyöversättning av Isabella Nilsson och med förord av Josefin de Gregorio.

Som en ytterligare blinkning åt systrarna Brontë har Anjet Daanje valt att konstruera ett narrativ som påminner om det som Emily Brontë använder sig av i ”Svindlande höjder” där en utomstående, Mr Lockwood, och husjungfrun Nellie fungerar som återberättare av historien om Heathcliffe och Catherine. I ”Storkens och dromedarens sång” har tekniken utvecklats, eller kanske snarare breddats på gott och ont.

Daanje ställer krav på läsaren

Den 798 sidor långa romanen innehåller flera längre, välskrivna berättelser, utdrag ur fiktiva bokrecensioner, brev, anteckningar etcetera som alla relaterar till Eliza Draydens liv, död och eftermäle. Otroligt många personer får komma till tals och eftersom berättartekniken är ickelinjär är det lätt hänt att läsaren tidvis känner sig lite omilt kastad fram och tillbaka inom en tvåhundra år lång tidsrymd.

”Storkens och dromedarens sång” är en roman som kräver en mycket uthållig och dedikerad läsare, som helst för fullt utbyte bör ha en viss kännedom om 1800-talets historia, och gärna känna till så mycket som möjligt om systrarna Brontë och platsen de kom ifrån. Även om Elizas och Millicents liv skiljer sig en del från Emily och Charlottes ger jämförelsen mellan syskonparen en extra dimension åt den här skildringen och hjälper läsaren att följa de många röda trådar som finns inbakade i alla korta och långa berättelser som omringar historien om Elizas liv, död och storslagna eftermäle.

Döden ett centralt motiv

Om man ska definiera huvudmotivet i den här oerhört innehållsrika boken kan man säga att den, trots att den innehåller öppningar som leder vidare till bland annat syskonkärlek, 1800-talshistoria och besatthet inom den litterära världen, huvudsakligen handlar om döden, och att den väcker frågor om möjligheten till ett evigt liv.

Anjet Daanje, som inte ger intryck av att stödja tanken på ett liv efter jordelivet, backar inte för att beskriva den ofta groteska förruttnelse som drabbar döda kroppar. I vissa avsnitt låter hon likmaskar och insekter tugga i sig såväl lik som kadaver, men i andra mindre makabra passager berör hon betydligt mer finkänsligt vår tidlösa längtan efter att förstå döden och vår förtvivlade önskan att vilja tro på ett liv efter detta.

Daanjes invävda berättelser 

Det bästa med den här romanen är de berättelser som vävts in i narrativet och som för det mesta har substans nog för att fungera bra som kortnoveller. De många utdragen fyller naturligtvis också i stort sett sin funktion när det gäller att bidra med skiftande perspektiv på systrarnas litterära framgångar genom åren, men jag hade personligen uppskattat ett något mer linjärt händelseförlopp.  

”Storkens och dromedarens sång” är, som sagt, en krävande men givande roman och den är därtill mycket fint översatt till svenska av Joakim Sundström.

The post Anjet Daanjes romanbygge ‒ givande men krävande first appeared on Opulens.

KLYFTOR. Så länge det i ett samhälle finns både vida och djupa socioekonomiska klyftor kommer texter som dessa noveller vara aktuella, skriver Robert Myhreld om Jan Arends noveller som nu återgivits.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Keefman av Jan Arends
Översättning: Joakim Sundström
Flo förlag

Jag vill arbeta med och mitt bland psykiskt sjuka eller sköra människor. Jag trivs med vanföreställningarna, paranoian, ångesten, depressionen. Varför? Jag hoppas det är för att jag vill hjälpa människor. Samtidigt kontrasterar jag ofrånkomligt mitt ibland miserabla bipolära mående med andras.

Dödstankar- och samtal räds jag inte, det ger mig perspektiv, avkräver mig ödmjukhet. Kanske älskar jag människan, åtminstone ibland. Särskilt den svage, för det är i svagheten människan framträder som allra tydligast. Det är med en stor dos fascination jag möter dessa människor — kanske kan det kallas perverst. Men jag frossar inte, lider istället med dem, tänker ofta att många mår sämre än vad som borde vara möjligt. Guds hand vakar inte över dem, sällan samhällets heller. Det är ett nödtorftigt liv. Starka mediciner får handen att skaka häftigt. Någon äter jordgubbar som mögliga slängts i papperskorgen. En annan mår som en orkester och konstaterar att vänsterbenet är kriminellt, lägger själen på hyllan. Någon tror att huset kommer rasa in, eller att han är i kontakt med Obama och Säpo för att rädda världen. Det är ett nödtorftigt liv.

Vi svenskspråkiga bör vara tacksamma för att Flo förlag i dagarna återutgivit nederländska Jan Arends novellsamling Keefman från 1972. Utgåvan är bland det vackraste mina klåfingrar vidrört. Ytan är knottrig och luktar hockeykort. Omslagsbilden av Katrien De Blauwer är en osedvanligt trogen återspegling av innehållet. Det är så långt bort man kan komma från billiga pocketupplagor med toapappersark som sidor och fnösken till omslag.

Det är 12 noveller inalles, ett par längre men de flesta bara några sidor långa. Som jag förstår det var Arends ett marginalväsen, lika mycket i utkanten av samhället som han var utsatt för det samma. Det är ömsom en furiös stridsskrift mot allt vad psykiatri heter, ömsom en ilande smärtsam återgivning av fattigdom och marginalisering. Relationen mellan patient-läkare, medborgare-samhälle, svag-stark, rik-fattig skärskådas. I allt väsentligt framstår det som självupplevt.

Så länge det i ett samhälle finns både vida och djupa socioekonomiska klyftor kommer texter som dessa noveller vara aktuella. Det finns inga eviga frågor eftersom det inte finns eviga frågare. Däremot finns frågor som ofrånkomligen är knutna till vilken mänsklig gemenskap som helst. Alla är jämlika, men vissa mer än andra. Arends sätter ofta fingret på det här och i hans kvarlåtenskap finns det mycket att ta fasta på. Så mycket halvt återhållen, halvt utlevd ilska, frustration, uppgivenhet.

Även välbeställda gravt psykiskt sjuka människor kan bli undangömda på en vind, men det krävs styrka och vissa grundläggande materiella förutsättningar för att undvika en fullständig infantilisering inne på vårdinstitutionerna. Fattigdom och psykisk ohälsa är inte sällan parhästar. Jag kan inte leva mig in i svälten, i vreden, men väl i uppgivenheten. Det konstateras i en novell att alla ”intyg som man behöver och inte får” är nyckeln till en åtminstone någorlunda rimlig vård. Människor som lever på gränsen till en diagnos förvägras så många möjligheter — allt från mediciner till adekvat läkarhjälp och ekonomiskt stöd. Han lodar vidare och visar vilka följder en godtycklig amatörmässig ”diagnos” av ett barn kan leda till. Det är en intrikat, livsavgörande fråga, den om det är värt risken att barnet alltför djupt internaliserar omvärldens dom och i förlängningen begränsar sig själv. Ska levnadsbetingelserna för ett barn anpassas måste stor ödmjukhet och fingertoppskänsla finnas. Där har auktoriteter — läkare och föräldrar — ett stort ansvar. En läkare har helt enkelt ett fantastiskt stort ansvar inte bara med skalpellen i hand.

Just läkare får ofta klä skott, både som auktoriteter men också som symboler för vårdapparaturen. Han konstaterar om en läkare:

”Vet du vad du tycker är hemskt? Om din sons marsvin dör. Det drabbar din plånbok. Då måste du köpa ett nytt. Men om herr Timmermans dör så blir du inte en cent fattigare. Då hämtar de snart hit en ny herr Timmermans som kan ligga här och krepera”.

Nog behövs läkarkunskaper, tusen avlagda examina, blödande pluggögon och koffeinhalter högre än vad den egna läroboken rekommenderar. Men människokärlek måste man leva sig till, själavård vid jökeln såväl som stetoskop uppå undersökningsbritsen. Jag har haft läkare med de rätta själs- och karaktärsegenskaperna, men de är få, alltför få. Förvisso ofrånkomligt, en människa är nu alltid en människa oavsett färg på skjortan.

Kritikern Björn Kohlström, även känd som litteraturbloggaren Bernur, skriver att det är sällsynt deppig litteratur. Jag håller inte med. Det är nedslående läsning, men inte enbart. Insikter och självinsikter står att finna och det är inte deprimerande, om än smärtsamt. Emellertid har han så mycket rätt det går att ha när han konstaterar att novellerna är sällsynt bra. För det är de.

En vän till Arends skriver i efterordet: ”På krogen såg han ut som en skygg och utmärglad sparv, och serveringspersonalen behandlade honom ofta bryskt och ohövligt, men Jan var en sparv som rätt som det var kunde picka väldigt hårt”.

Det kan man inte annat än hålla med om. Jan Arends tog klivet ut genom fönstret i januari 1974.

The post Sällsynt bra noveller om psykisk ohälsa och marginalisering first appeared on Opulens.