VINYL. Det är torsdag och dax för veckans vax. Den här veckan går Opulens kulturredaktör Clemens Altgård in som vikarie för Jesper Nordström. Altgård har plockat fram en svensk maxisingel från 1980. En skiva med en speciell historia.

Jag har i omgångar bantat ner min vinylsamling så att den inte ska bli ohanterlig. Jag vet inte ens om jag kan kallas samlare i ordets egentliga mening. Snarast handlar det nog om att jag inte är så bra på att göra mig av med saker som jag en gång införskaffat. Och så finns det förstås skivor som jag aldrig kommer att göra mig av med. En av dessa är en svenskproducerad maxisingel, det vill säga, 12″-singel, som jag köpte för 41 år sedan, vid en tidpunkt då det formatet för rockmusik ansågs nytt och spännande. Skivans titel “Konst är dyrbarare än korv” är ett citat hämtat från dadaisten Francis Picabia och skivinspelningen var en del av ett större projekt med samma namn.

Jag tror inte att särskilt många idag nickar igenkännande åt bandnamnet Gateway Band, som då inte ska förväxlas med den amerikanska jazztrion Gateway.

Svenska Gateway Band var en tillfällig kvartett bestående av konstnären Carsten Regild, poeten/författaren Rolf Börjlind, pianisten/kompositören Stefan Nilsson och gitarristen Mats Ronander. Därtill medverkar bland andra Marie Bergman och Tommy Körberg på skivan.

Omslaget som skapats av Carsten Regild är en en parafras/parodi på Beatles berömda Sgt Pepper-omslag och här har den svenska kvartetten intagit de brittiska popstjärnornas centrala plats och övriga gestalter också bytts ut. Men omslagsdesignen var inte Regilds enda insats i projektet. Det gjordes också en avantgardistisk film med titeln Konst är dyrbarare än korv. Den kan numera ses på Filmarkivet.se.

Om man begrundar att filmen är gjord 1980 så är den onekligen i framkant med Carsten Regilds djärva bildsättningar till Gateway Bands reggaeinfluerade rockmusik och Börjlinds surrealistiska lyrics. Året därpå lanserades visserligen MTV i USA men Europalanseringen kom först 1987.

I en programförklaring skrev Regild och Börjlind att ”konst är dyrbarare än korv är en politisk pamflett”.  Ambitionen var att nå ”långt utanför det kulturpolitiska reviret.” Här skulle tre språk – konst, poesi och musik förenas i ett slags allkonstverk. I programförklaringen talas det om de tre språken som ”subversiva vapen som står till buds i slaget om framtiden.” Läser man vidare i texten så framgår det att det i hög grad var en fråga om att finna ett meningsfullt förhållningssätt till situationisternas revolutionära paroll ”Fantasin till makten!”.

Och slaget om framtiden? Ja, det pågår förstås fortfarande. Filmen avslutas för övrigt med textskylten “Framtiden tillhör dom som erövrar den”.

The post Veckans vax: “Konst är dyrbarare än korv” first appeared on Opulens.

VISUELL KULTUR. Dagens videopoesi tar sig många olika uttryck. På YouTube och Vimeo hittar man exempel som sträcker sig från traditionella filmer till mer nyskapande och experimentella uttryck, skriver Mathias Jansson.

Minns du MTV? Ungdomskanalen som startade 1980 och som bara visade musikvideos? Det var inte frågan om inspelningar av konserter eller scenuppträdanden, nej, i musikvideon fick en ny generation regissörer möjlighet att experimentera med en helt ny konstform som blandade musik, film och visuella effekter.

YouTube, Instagram och Facebook och andra sociala medier fungerar idag på samma sätt som MTV när det gäller att föra fram videopoesin. Videopoesi är inte filmer med poeter som bara läser sina dikter, sådana filmer finns det annars gott om på YouTube, utan videopoesi är precis som musikvideon en hybridform där text, ljud och bild kombineras till en ny upplevelse.

En av videopoesins pionjärer är Tom Konyves. I slutet av 1970-talet började han, inspirerad av videokonst och performance som visades på det konstnärsdrivna Montreal galleriet Vehicule, skapa videopoesi. Han experimenterade med uppläsningar som han kombinerade med musik och bilder. I en av hans första verk Sympathies of War (1978) ser man Konyves silhuett i profil när han läser sin dikt där ordet stop återkommer flera gånger. Varje gång ordet nämnts har han klippt in en närbild av en röd-vit STOP-skylt i filmen.

Med Internet fick videopoesin ytterligare en plattform att expandera på.

1982 myntade Tom Konyves i en essä begreppet  “videopoetry” och 2011 publicerade han Videopoetry: A Manifesto där han pekar på att videopoesin består av flera lager av bilder, visuella effekter, texter och ljud som blandas till ett nytt uttryck som skiljer sig från den tryckta dikten. På samma sätt som man kan säga att en musikvideo är mycket mer än bara själva låten som spelas.

Under millennieskiftet etablerades videopoesin genom att flera stora festivaler som Visible Verse i Kanada och Zebra i Tyskland började visa och arrangera tävlingar för videopoesi. Idag finns det många etablerade videopoesifestivaler runt om i världen. I Sverige kan man nämna kulturfestivalen At the Fringe i Tranås som i år har en speciell filmsektion för videopoesi.

Med internet fick videopoesin ytterligare en plattform att expandera på. Tillgången till enkla redigeringsprogram och sociala medier gjorde att många poeter började skapa videopoesi och dela med sig till andra. Ett vanligt exempel på videopoesi idag består av en röst som läser en dikt. På skärmen växlar strofer med bilder och filmklipp som bygger upp en stämning som visuellt förstärker dikten. Filmerna på YouTube är ofta inte så tekniskt avancerade som bidragen som tävlar på de stora festivalerna. Den videopoesi man hittar på YouTube består antingen av egna dikter eller en dikt ur litteraturhistorien som man har skapat en video till.

Ett exempel är Hermann Hesses dikt The fog som finns i flera versioner på YouTube. En av filmerna inleds med ett dimmigt landskap där den engelska översättningen av dikten syns i bild. I mitten av filmen börjar Hermann Hesse själv att läsa dikten på tyska. I bakgrunden växlar det dimmiga landskapet och förstärker diktens budskap om att i dimman vandrar man ensam, precis som genom livet.

Sedan finns det organisationer som Motionpoems som sedan starten 2008 arbetat med professionella poeter och videokonstnärer för att skapa nya spännande kombinationer av poesi och videokonst. De har bland annat gjort en film av Jamaal Mays korta dikt There Are Birds Here. Det är en svartvit film där vi högt ovanför skyskraporna ser svarta fåglar som svävar omkring medan det mellan husen blåser omkring plastpåsar. Plastpåsarna rör sig i vinden som poetiska havsdjur. I Dorothea Lasky dikt Monsters berättas historien om en liten flicka och alla de monster som finns runt omkring i mörkret. Det är en tecknad film som skapar känslan av att läsaren falla ner i ett drömlandskap.

Dagens videopoesi tar sig många olika uttryck. På YouTube och Vimeo hittar man exempel som sträcker sig från traditionella filmer till mer nyskapande och experimentella uttryck, det är en stor blandning av både amatörmässiga och professionella produktioner. Det är väl det som ger intrycket att videopoesin idag är en vital, gränsöverskridande och växande konstform.

The post Videopoesin – en växande konstform first appeared on Opulens.

TILLBAKABLICK. Jag var inte ens påtänkt 1981 när fenomenet MTV föddes, detta nya sätt att förmedla musik. Ändå kom denna musiktelevision att spela en stor roll i mitt liv.

I dag är det stora skämtet ”MTV – trettiosex år, femton år med musik”. Naturligtvis finns det en trist verklighet bakom detta. Kanske är jag rent av den sista MTV-generationen som kunde se musikvideor dygnet runt – eller musikvideor över huvud taget.

VJ:s, videojockeys, blev det nya stora yrket som musikdyrkande ungdomar började att sukta efter: att få stå där i studion och presentera videor låter i dag så futtigt, men då var det inte det. Morgon, middag, kväll och som sagt natt fanns musiken där i den så elakt kallade dumburken. Karaktäristiskt för MTV var dess topplistor. När jag gick på gymnasiet brukade jag börja morgonen med Top Ten Countdown. Det var så många låtar man hann med att lyssna på innan det var till att springa mot bussen: precis, för man behövde inte titta utan det räckte gott och väl med att lyssna. Jag kan inte svära på det, men så här många år senare känns det som om man dessutom var skonad från reklamblocken och hojtande människor på morgonradio. Men det var då det. Reklamen, som började som små fyndiga slogans för kanalen, spårade snabbt ur i det alldeles ordinära, irriterande och ständigt återkommande.

MTV var under sin tidiga historia inte alltid progressiv i alla frågor, men konceptmässigt förstod man sig på – eller snarare upptäckte – att realityserier var framtiden. Minns ni Real World? Detta originalformat som i dag är utslitet och möjligen en förbannelse, det låter jag vara osagt. Men MTV slutade inte där – hur skulle vi kunna glömma program som Celebrity Rehab with Dr Drew, A Shot at Love with Tila Tequila, Jersey Shore eller Pimp My Ride? Och ungdomarna i 16 and Pregnant och uppföljaren Teen Mom, eller kärleksbedrägeri över Internet i Catfish: The TV Show? Säg mig den generationskamrat som åtminstone inte funnit ett avsnitt av en av MTV:s största succéer The Osbournes fenomenalt roligt! Men nu har jag liksom själva kanalen kommit bort från ämnet, musiken.

Denna tevekanal som gav så mycket har med åren frångått sin ursprungliga form med rockmusik för yngre vuxna till ytlig underhållning för tonåringar. Nu ska jag framhålla att en hel del program på MTV faktiskt är bra men det är inte musik. Anledningen är att man funnit att videor idag är passé, medan jag snarare skulle hävda att det beror på att kanalen inte ens försökt konkurrera med exempelvis YouTube och streamingtjänster som Tidal. Man upptäcker inte längre talanger, man bjuder in dem till olika galor och prisutdelningar – sådana som jag förr brukade sitta bänkad framför teven halva natten för att se live (trots att repriserna sändes i månader efteråt), men som man i dag inte höjer på ögonbrynen för och än mindre byter kanal till. Nya genrer fick sin stora chans på MTV, men i dag finns det inget som tyder på att man ens letar efter det nya.

Musikvideor, denna form och detta hantverk. Viacoms systerkanal VH1 skapades för oss lite äldre. Där skulle vi få oss lite lagom med pop, men vad hände? Jo, av de två giganterna har VH1 gått segrande ur kampen: allt till musikvideons försvar. Och det är helt enkelt befriande, fokus och inte trams.

Music Television slutade att vara viktigt för mig för länge sedan, och jag erkänner att jag saknar den.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Till minne av musikvideotelevisionen first appeared on Opulens.