ROCKPOET. Så tystnade då en av Sveriges mest särpräglade röster i all sin skörhet. Pugh Rogefeldt är död. Även om hans debut-lp utkom i slutet av 60-talet så lämnade han också med sin sårbarhet det decenniet bakom sig. Det var inte längre “gruppsex och Lenin”.

Ett adjö till den rätt nerrökta stabbiga hippierocken, men ändå med mjukheten intakt. Rogefeldt framträdde med sina “små lätta moln” snarast som en rebootad Evert Taube som nog kunnat trivas barfota i nattsärk i den lite mer kallt gröna melankoliska svenska sommaraftonen. Och i “Här kommer natten” är det som den på allvar förälskade och inte bara pilske mannen vill ge allt, både extas och sin själ. Ja, Pugh var en unik fågel i rocklandskapet. Det där klassiska debutalbumet “Ja dä ä dä” innehöll en eftertänksam mognad. Ett element som återkom senare i hans ouvre. Att en man sjunger oroat om en kvinnas vandel är knappast comme-il-faut numera. Det tillhör de ämnen som man helt enkelt inte tar i nuförtiden.

Men Pugh gjorde det, i “Dinga linga Lena” och frågade retoriskt vad hon egentligen sysslade med. Kanske var Pugh den där motrörelsen till det “sexuellt frigjorda” i form av en rockpoet som i sina texter ville vara mjukis, hålla handen och vara monogam. Vi minns scenerna i Lukas Moodysons film “Tillsammans” när allt proggigt och gränslöst kollapsar. Pugh var den som med sin tunna karaktäristiska röst stod för en slags känslig helig ömsinthet i en era när människan kulturprimitivistiskt reducerats till det djuriska.

The post Noterat: Ett farväl till Pugh Rogefeldt first appeared on Opulens.