MÖTE. Mats Barrdunge berättar om ett möte mellan en rumän, en mexikan och en svensk. Mötet utmynnar i vänskap,  en slutsats och handlingskraft.

En rumän, en mexikan och en svensk möttes en kall decembernatt i hörnet vid Döbelnsgatan/Rådmansgatan i Stockholm. Rumänen, som var 39 år, kom från en stad i östra Rumänien och hade arbetat i en textilfabrik men fått ryggproblem. Han reste till Sverige och Göteborg där han arbetade på ett företag som senare gick i konkurs. Han flyttade då till Stockholm och blev hemlös, sov på centralstationen och samlade pantflaskor på nätterna.

Mexikanen som var i 60-års åldern började sin emigrationsresa först i USA där han studerade på ett universitet och flyttade senare till Sverige där han tillsammans med en landsman öppnade Sveriges första tacorestaurang på Birger Jarlsgatan. Den gick omkull efter några år och därefter arbetade han som tidningsbud och avancerade till filialföreståndare tills han fick problem med sina knän, som senare fick opereras.

Svensken var högt studerad men föga framgångsrik och skröt om att han var en av Sveriges första rappare. Han hade som agiterande filosof i bandet Ras 1 medverkat i Sveriges Television ett flertal gånger på 1980-talet. Sitt första tv-framträdande i ett direktsänt program 1985 inledde han med raderna ”Jag vill ha makt, men bara över mitt eget liv”.

Hans anarkistiska texter, rebelliska approach och en extrem frisyr ledde däremot inte till någon andlig revolution.

Det sällsamma med detta oväntade möte mellan tre så vitt skilda personer var inte att de alla delade varsin beskärda del av livets motgångar utan att alla tre utstrålade varsitt slag av positiv energi. Det gemensamma glada humöret gav också var och en del av dess förstärkande effekt.

Men allt var inte längre som vanligt i Sverige. Lågavlönade och framförallt invandrande arbetare kämpade mot både snabba prisökningar och svåra arbetsvillkor. Svensken och mexikanen bestämde sig därför att starta projektet: Rör inte min arbetskompis!

The post Tre vänner i en svår tid first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Volante äger redan Gamla stans bokhandel, och nu tar förlaget även över lokalen intill butiken, med namnet Stora Nygatan 7. Det rapporterar Svensk Bokhandel.

– Volante producerar redan hundratals föreläsningar varje år. Nu får vi ett nytt hem för Sveriges bästa berättelser och smartaste idéer . Stora Nygatan 7 blir en mötesplats för bokälskare, författare, forskare och kreatörer, säger Ulrika Bergwall, biträdande förlagschef på Volante, i ett pressmeddelande.

Den nya lokalen ska inrymma en scen för samtal, litteratur och kultur, och bland annat samarbeta med Judisk kultur för återkommande program.

Programansvarig för Stora Nygatan 7 blir Mattias Desac.

– Att skapa program i den här miljön i samarbete med människor som vill inspirera till nya tankegångar känns spännande! Jag ser fram emot att göra Gamla stan samtida igen, säger Desac.

Anna Brynhildsen

The post Volante öppnar nya lokalen Stora Nygatan 7 first appeared on Opulens.

NOVELL. ”Ingen vill vara ensam för länge men jag anstränger mig inte för att få vänner, man blir bara besviken”, så svarade han när hon frågade varför han så ofta åt sin lunch ensam i universitetets matsal. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hon brukade iaktta honom där innan de blev vänner. Under tiden de talade med varandra rörde de sig genom rummen i hennes hem som han besökte för första gången. De vandrade som i ett mönster av en åtta. Lugnt men bestämt. De hade inget mål utan gick för att det var skönt att röra på sig. De slappnade av mer när de höll sig i rörelse och samtalet blev mer otvunget. Hon berättade mycket om sig själv. De höll på att lära känna varandra och hon var den drivande i samtalet.

Han lyssnade mest men kommenterade då och då hennes i hans tycke ofta lite drastiska slutsatser. Hon fick honom att uppleva sig själv som balanserad och det roade honom att hon var färgstark och spontan. En skön kontrast till den akademiska värld han befann sig i. Han hade heller inte samma behov att berätta om sig själv eller tala om vad som rörde sig i hans huvud. Han konstaterade att tankarna kom och gick men analyserade sällan eller aldrig mer än så. Men han tyckte om att höra henne lätta sitt hjärta. Tyckte om att trösta henne. När hon klagade på trötthet svarade han att han ville ge henne av sin tid så att hon kunde sova mer och slippa vara trött. För tid hade han mycket av, menade han. Så mycket att han ibland inte visste vad han skulle göra av den.

Det var rart tyckte hon och log mot honom på det sättet flickor gör innan de lärt sig kärlekens läxor. Då det fortfarande är självklart att bli älskad för den man är. Han fick henne att känna sig speciell och det var precis vad hon behövde. Hon var inte olycklig men hon hade blivit över. Strax efter att hennes mamma gick bort i en sjukdom hade pappan gett sig av och lämnat henne och ena systern att ta hand om sig själva. Han klarade inte av att stanna kvar där allt påminde om deras mamma sa han innan han åkte. Det fanns något vackert i det, menade hon. Föräldrarnas försvinnande berörde henne anmärkningsvärt lite. Hennes liv förändrades inte särskilt mycket på grund av det trots att hon bara var sexton år när det hände. Det förvånade henne att hon förblev oberörd. Hon levde utan att sakna. Men hon sov för lite.

Av någon anledning vaknade hon innan hon var utsövd. Utöver det var hon en harmonisk person. Hon pladdrade på bredvid honom medan de fortsatte röra sig genom hennes hem. Hon berättade att hon sett en råtta på vägen hem från universitetet igår. Mitt på blanka eftermiddagen i gångtunneln under motorvägen hade råttan vänt om och börjat röra sig mot henne. Då blev hon rädd. Det var okej med råttor så länge de hade vett att vara rädda för människor men när de var helt orädda blev det fel. Det skrämde livet ur henne. Och att hon blev än mer rädd för dem om de inte var rädda för henne gjorde henne ännu räddare. Han hade svårt att förstå hennes rädsla. Vad trodde du att råttan skulle kunna göra, undrade han? Hon lät bli att svara men kände sig provocerad av frågan. Att diskutera rädslan som något logiskt och rationellt reducerade hon till dumhet. Som att han kritiserade hennes råttfobi. Hennes steg blev tveksamma medan hon fortsatte gå genom rummen med honom bredvid sig.

De gick nu under tystnad. Han lade märke något rastlöst över hennes sätt att röra sig och insåg att han höll på att tappa kontakten. Hon gled liksom undan. Även det ordlösa samtal han hade känt mellan dem tycktes ha tystnat, tappat energi. Han bestämde sig för att försöka få tillbaka hennes uppmärksamhet genom att agera offensivt. Vad är kärlek för dig, frågade han? Han levererade sin replik så tveklöst att det blev omöjligt för henne att värja sig mot den och det lättade märkbart upp hennes sinnesstämning. Hon log igen. Frågan fick henne att känna sig uppmärksammad och hennes svar kom anmärkningsvärt snabbt. Det snabba svaret avslöjade att hon redan hade funderat över ämnet och hon talade ivrigt, orden snubblade lite på varandra. Om du till exempel har ordnat en trevlig utflykt till havet och jag, då vi kommer dit, säger att havet inte passar mig idag, att jag längtar till skogen. Om du då svarar att det var okänsligt av dig att åka till havet när jag ville till skogen och i stället tar mig dit, då skulle jag tänka, så kärleksfullt av honom. Den som svarade så skulle jag kunna älska.

Han tittade på henne och log. Hans taktik hade lyckats. Hon var lättsam och tillgänglig igen och det fick honom att känna sig säkrare. Hon hade bjudit till mer än hon behövde och det gav honom ett övertag. Hon berörde honom, träffade en punkt inom honom som han inte kunde kontrollera. Hon var påtaglig och uppfylld av sig själv. Inte gråtrist som han själv. Det fanns något hos henne som han behövde, ville ha, ville omge sig med och han utnyttjade tillfället till att knyta hennes uppmärksamhet än starkare till sig. Vilket är ditt tidigaste minne? blev hans nästa fråga. Han väntade sig att hon skulle berätta med stor inlevelse och det gav honom en känsla av makt men med ett stick av dåligt samvete eftersom han egentligen inte var speciellt intresserad av hennes svar utan bara frågade av taktiska skäl.

Hon fick något högtidligt i blicken. Mitt första minne är mamma som kom hem med min lillasyster från BB. Min äldre kusin, var barnvakt och jag minns boken hon läste för mig, jag minns bilderna i boken, jag minns babyfilten mjukt luddig och randig i blått, rosa och gult, kantad med sidenband, jag minns min syster så förväntansfull men framförallt minns jag mammas lyckligt strålande ögon och hur jag sökte hennes blick, längtade efter hennes uppmärksamhet. Vad betyder det? Att jag minns det så tydligt menar jag, det var ju så länge sedan och jag var så liten? Hon väntade inte på svar utan kontrade med en motfråga — ”du själv då, vad är det första du minns”?

Oj, hon svarade med samma mynt, en offensiv, det hade han inte väntat sig. Det överraskade honom att hon kunde flytta uppmärksamheten från sig själv till honom efter att ha berättat något så direkt ur hjärtat. Det var imponerande och det tog en stund innan han fann sig. Han var tvungen att göra en snabbsökning i hjärnans minneskort. Jag minns inget innan Kaj, berättade han och reflekterade kort över att han inte hade lika tidiga minnen som hon. Då var jag 16 år. Vem är Kaj, frågade hon? Vi var bästa vänner i skolan, gjorde allt tillsammans, berättade han. Förvånad över hur lätt han fann orden. Men när han var sexton år tog han sitt liv. Jag förstod aldrig varför. Märkte aldrig att han mådde dåligt. Han berättade aldrig om några problem och jag såg inte att han hade några. Minns bara att han var glad. På ett sätt väntar jag fortfarande på honom och allt ska vara som förut men vet också att det kommer aldrig att hända för han är död och det är inget man kommer tillbaka från. Men min känsla är att han borde vara här. De gick en stund tysta bredvid varandra igen. Båda tittade eftertänksamt ner i golvet. Hon hade sandaler och han gick barfota. Men jag har gjort en tatuering här, utbrast han mer spontant än han tänkt, och kände hur det liksom hettade till runt hals och öron när visade upp överarmens insida. Ett slags skammens rodnad som han inte förstod eller kunde kontrollera. En noshörning i en stjärna, fortsatte han. Han störde sig på att han lät pladdrig men fortsatte ändå sin utläggning. Ibland tänker jag att noshörningen är Kaj, den påminner mig om honom på något vis, hörde han sin röst säga och blev bestört över sina ord, för han kunde ärligt talat inte påminna sig om att han någon gång tänkt så. Varför sa jag så, tänkte han för sig själv, ta dig samman, skärp dig. Han hade svårt att tänka klart och fokuserade på att hans plötsliga obalans inte skulle synas utåt, skulle gå henne obemärkt förbi.

Är du inte arg på honom, frågade hon, tycker du inte att han borde sagt något innan, gett dig en chans att hjälpa honom? Nej, jag är aldrig arg på honom, vi var bästa vänner, inget hände någonsin mellan oss som det finns anledning att bli arg på, svarade han.

Han mindes att han hade känt sig ensam efter Kajs bortgång men den ensamheten plågade honom inte. Det var ödet och något han funnit sig i. Det var inget han eller någon annan kunde påverka. Inget skulle kunna förändra detta. Vem kunde han lasta för det som hänt? Det är logiskt att man blir ensam när ens bästa vän försvinner, sa han. Och tänkte att det var precis så det kändes, att Kaj försvunnit, en dag fanns han inte där längre, punkt slut. Eftersom han inte kunde få svar på varför det var så, så hade han mer eller mindre bestämt sig för att inte fundera över det. Varför söka efter något man aldrig kan få veta? Varför låta tankarna skena iväg? Vad skulle det tjäna till? Hur konstruktivt var det? En kort stund förlorade han sig i tid och rum. Levde sig så in i minnet att han glömde omvärlden. Det var inte alls likt honom och det fick honom att känna sig sårbar. Som att han gjort något dumt. Som att han inte hade koll på läget. Att han inte hade kontroll.

Ska vi sätta oss ner en stund, frågade hon, jag börjar bli trött i benen? Han nickade och de satte sig på soffan nära intill varandra. De satt tysta men deras kroppar drogs närmare varandra som av en magnetisk kraft. Han lade sin arm om henne och deras läppar möttes och de kysstes, först trevande sedan alltmer intensivt. De började klä av varandra. De låg med varandra för första gången på vardagsrummets soffa och de var förvånade båda över att det hände. Att det skett så plötsligt.

Han stötte armbågen i armstödet när han vände sig om för att pressa ner kroppen bakom hennes i soffan. Det gick som en elektrisk stöt genom armen och han gav ifrån sig ett ojande läte. Det där gjorde väl ont, kommenterade hon? Ingen fara, svarade han. Han drog henne närmare intill sig tills det var helt lufttätt mellan dem, och pressade samtidigt hakan på ett ivrigt sätt mot hennes nyckelben. Han log, vet du inte att armbågen är den kroppsdel som har minst känsel? Är det sant, svarade hon förvånat? Det förklarar uttrycket att armbåga sig. Så logiskt.

På soffbordet fanns liljekonvaljer i en vas. De luktade gott. Blommorna hade hennes syster plockat i skogsbacken bakom huset dagen innan. Deras distinkta doft kändes i hela rummet. Blommornas oskuldsfulla grace och doft stämde överens med hur de kände sig. Något hade börjat, de visste inte vad men det kunde vara något bra. Det vilade en eftertänksamhet över rummet.

The post Armbågens grad av känslighet first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Jockeyn framstår som representant för vår tid då människor i nuet inte behöver sina minnen. De skulle sälja sin förstfödslo­rätt för en grynvälling bara de inte missade Melo­difestivalen. De skulle sälja den för en vinst på Lotto.” Gunnar Lundin läser Patrick Modiano.

Häromdan började jag läsa De dunkla butikernas gata av Patrick Modiano. Det var som när man ser en film och småningom, genom några detaljer, en eller ett par scener som avsatt djupare spår, upptäcker att man sett filmen förut. Varför är så mycket utplånat? Är det en sorts vägledning? Det behöver inte vara några behagliga scener, ofta tvärtom. Jag hade således förut läst De dunkla butikernas gata. Men genom läsningen av samme författares Villa triste fann jag något nytt.

En liknande erfarenhet skiljer ut sig: det dyrbara förflutna, här stegrat genom huvudpersonens minnesförlust. Efter amnesin, fortfarande oidentifierad, börjar han ett nytt liv som assistent på en detektivbyrå. Hutte, chefen, döper honom sent i livet till Guy. Efter åtta år, när Hutte pensioneras, börjar Guy sökandet efter sitt förflutna.

Romanen från 1978 är tillägnad Modianos far, den från Saloniki landsflyktige juden som sände sin son till internatskolor. Under krigsåren levde han som underjordisk affärsman med ständig risk att åka fast.

Guys spår leder till Megève, en liten ort på gränsen till Schweiz. Han kan följa sina handlingar fram till den stund då han, lurad av en ”människo­handlare” som skulle föra honom och hans flickvän över gränsen till Schweiz, somnat in i snön. (”Snö” är slang för kokain som spelar en roll i den roman jag tar upp nedan. Paret Carl-Göran Ekerwald och Sigrid Kahle närde planer att gemensamt ta sina liv i snö. Snö är vitt som ett oskrivet blad. Snö är början. Och en av dessa morgnar i vinter då det snöat på natten och allt är vitt och hundarna springer och hoppar och försvinner som galna i djup snö.)

Liksom huvudpersonerna i Villa triste hade ”Guy” och hans flickvän varit på flykt.Varför? Från vad? Genom omständlig och tålmodig identifiering av figurer på fotografier från den tiden leder ett spår till en engelsk jockey, som efter en ridolycka ägnar sig åt vadhållning. Jockeyn känner igen honom! Guy låtsas minnas. Hur gick det för flickvännen? Blev hon kvar där i snön? Jockeyn blir alltmer upprörd över minnes­luckorna – de är en skymf mot hans minne. Men han tröttnar lika hastigt. När Guy lämnar kaféet är den kortväxte mörke mannen uppslukad i ett samtal om dagens hästlopp. Han känner inte ens igen Guy. Vår upptagenhets nyckfullhet och ytlighet fascinerar Modiano. I kontrast mot hjälten, som likt en dykare letar efter ostron som kanske möjligen innehåller en pärla, slipad av åren, och därför desto renare och klarare, framstår jockeyn som representant för vår tid då människor i nuet inte behöver sina minnen. De skulle sälja sin förstfödslo­rätt för en grynvälling bara de inte missade Melo­difestivalen. De skulle sälja den för en vinst på Lotto. Vad allt skulle de inte kunna köpa då.

Men Guy fortsätter, som en Maigret utan brottsling, sitt sökande. Varje person till vilken ledtrådarna leder får en sorts aura kring sig. Och innanför den auran är de av olika skäl trötta på livet. De saknar något att leva för. Varför? Det är frågan texten ställer. Den är en protest. Kan det vara så att vårt samhälle får oss att se på tillvaron med en sorts köpta värderingar? Människor som har sitt minne i behåll skänker gärna bort familjealbumet eller en gammal kexask med fotografier. Bäste vännen Freddie har flytt Frankrike och bor på en söderhavsö. Så dags tror sig ”Guy” veta att hans egentliga namn är McEvoy. I slutscenerna reser han till ön Bora-Bora. Där går männen i höftskynken som på en målning av Gaugin. Han finner nu att Freddies båt dagen innan flutit iland med bruten mast och utan passage­rare. Har vännen flytt till ett nytt liv?

Från De dunkla butikernas gata går jag till Den förlorade ungdomens kafé. Finner den först bedrövlig, melankolisk. Modianos urbanism: vi måste ha fixpunkter i storstadens människomassor som väller upp ur metrostationerna. Fixpunkter, personliga relationer. Men skildrar han några sådana? Paris geografi är en poetisk minnesbank. I vissa kvarter dröjer vibrationer från dem som en gång gått där. Mötena tar aldrig slut. Det är Modianos variant av Nietzsches idé om ”den eviga återkomsten”. Vänskaper eller förälskelser eller bara ett flyktigt möte med någon som gått tillräckligt djupt för att kanske åratal efteråt sätta spår. Även här en privatdeckare (den andre av romanens fyra berättare), som säger att har han en gång sett en människa, så kan han identifiera henne till och med på avstånd och bakifrån.

Liksom i Horisonten finns här en man som är specialist på Orienten och ockultism. Denne Guy de Vere har anknytning till kaféet Le Condé; fast det ligger på vänstra stranden är kretsen där ehuru intellektuell och konstnärlig ändå oakademisk. Här finns inga bokmalar eller karriärister. Det är inte lärdom som söks utan liv och sanning. I stället för akademisk litteratur läser man Maldoros sånger, Illuminatior, De hemliga barrikaderna och någon ockult titel som Bortom horisonten. Där finns ett par tre femtioåringar ”som bevarat sin ungdom”, men de flesta är unga. För några av dem blir Guy de Vere en vägvisare. Han säger till Roland (den fjärde och sista berättaren): ”Man kan endast bli av med sina spöken genom att se dem i ögonen.” När så Rolands flickvän Louki (den tredje berättaren) som vänt sig till en kokainbrukande väninna tar sitt liv genom att hoppa från hennes balkong är handlingen honom en gåta. Vad förstår vi av varandra? Ja, vad förstår vi av dem som är oss allra närmast?

Långt senare råkar Roland ockultisten de Vere, som sorgset, kanske förebrående, säger: ”När man älskar någon måste man acceptera hennes hemligheter.” Louki var överkänslig, som åtskilliga Modianohjältar, för att någon skulle få henne fast i en situation. Hon liknar en internatskolelev som tar till flykten. Först från sin ensamstående mor, platsangiverska på Moulin Rouge (L som femtonårig fast för lösdriveri). Från sin borgerlige man, chef på ett fastighetsbolag. Bohemerna på Le Condé, de intellektuel­la utkantsvarelserna, fick henne att drömma om ”DET RIKTIGA LIVET”. Vi får inget svar på hennes gåta. Modiano ger inga svar.

Den första berättaren i denna mycket sinnrika romankonstruktion tycks mest lik författaren. För honom angav och skapade Louki stämningen på Le Condé. Doften av hennes parfym finns i minnet. När han för sin karriär som tjänsteman lämnade kaféet, lämnade han där en del av sig själv, ”den bästa delen”. Det goda, det friska stråket – det som vädrar ut parfymdoften och melankolin! – är just detta: att bevara sin oavhängighet i samhälle där klyftorna blivit allt större och de utslagna allt fler. Bevara oavhängigheten i en tid då människor försummar sina liv för att leva genom andra i ett ständigt flödande elektroniskt skådespel. Bevara också, lika nödvändigt, lockelsen att själv bli en del i detta; en ovidlådenhet.

The post Om att bevara sin oavhängighet first appeared on Opulens.

FÖLJETONG. “Samtidigt är det skört och känsligt, och det går aldrig att undfly insikten hur otäckt sprött och ömtåligt det invanda och föregivet lyckliga livet egentligen framstår”, skriver Crister Enander. Imorgon publiceras del två av fyra.

Monstret av Terézia Mora
Rámus förlag (2017)
Översättning: Linda Östergaard

I ett oväntat ögonblick, under den förbiilande stunden – kort som en hastig inandning – då även uppmärksamheten brister och ingen är längre fullständigt förberedd, just i sådana obevakade och rastlösa sekunder av sällsynt grymma moment kan vad som helst inträffa. Händelserna, de där skrämmande tillfällena då vad som helst tycks kunna ske, då tingens inre, likt ett inhyst bedrägeri får fritt spelrum av – vad det verkar – Djävulen själv. De finns där ständigt lurpassande. De lever. De frodas och väntar med vad som måste beskrivas som ett oändligt och måhända tidlöst tålamod.

Dessa Djävulens småhål i själarna är för alla tider laddade med dessa lika gäckande som otäcka kunskaper som – och det är ofta en ännu plågsammare utmaning som sedermera snabbt slår över i kall och naken visshet; dessa tillfällen, vassa som splitter och djupa som själens svartaste sår, tvingas alla att möta – dessa stunder kan vänta och de kan konsten att vänta – och efteråt, när ögonblicket passerat, fastnar alla hemsökta av att – så att säga – ännu en gång lära sig konsten att leva med dessa förändringar och förskjutningar i självaste själen, det gamla ingrodda och det nya obekanta måste samsas, sida vid sida, tätt intill varandra och de oberoende av hur plågsamma och frånstötande de än är.

Inga val återstår. Enbart nakna råa fakta är vad som nu gäller. Och den samsas med den absoluta och lika tärande stillhet som inträder efteråt, då allt redan är försent.

De flesta verkar i dessa överrumplade situationer omedvetet välja, av ren och rå renrakad instinkt att hålla överlevnaden och dess livskraftiga styrkor så intakta som möjligt, att glömma hur litet, hur den trivialaste av händelse är det enda som krävs för att det som blivit till invant och tryggt, och som framträder som just lugnande vardagligt, framstår som en exakt kopia – ett trovärdigt eko – av det som de flesta håller för högt och kärt, och som genom en pilsnabb och dramatisk händelse, ett mättat och ödesladdat slag, skiftar gestalt och förändrar grunden, själva fundamentet, för tillvaron och därefter ger den en annan och avsevärt mer tragisk karaktär.

Scenen blir en annan. Vardagen skiftar för alltid färg.

Samtidigt är det skört och känsligt, och det går aldrig att undfly insikten hur otäckt sprött och ömtåligt det invanda och föregivet lyckliga livet egentligen framstår.

Just skörheten tycks framträda som dess innersta kärna.

Hans hustru har dött. En dag gick hon ut i skogsbrynet och valde sig ett träd, en gammal ek som stod stadigt där mitt ibland alla granar och tallar.

Där, i den eken, hängde sig Flóra Teodóra Meier – alltid kallad Flora – efter att de tillsammans fått dela nio år. Månad har sedan lagts till månad sedan hon återfanns dinglande från repet i trädet, livlös och för alltid förlorad för Darius Kopp. Tiden saknar sedan dess all form av betydelse. Ingenting finns kvar. Ingenting därute lockar längre Darius Kopp i vardagsvärldens vanliga och – som han ser det – allt tristare enfald och numera hånfulla tomhet. Vad som nyss var viktigt är nu förvandlat till rena trivialiteter.

I sin lilla lägenhet i Berlin försöker han dock att hålla en viss ordning, det vill säga om det inte vore för mängderna av tomma pizzakartongerna som oroväckande svajar på höjden, och de växer stadigt högre och på flera ställen närmar de sig redan taket.

Dariusson Darius J. Kopp – som hans fullständiga namn lyder – är en av de två huvudpersonerna i Terézia Moras nya och efterlängtade roman Monstret, översatt till svenska på ett tveklöst lysande och imponerande följsamt sätt av Linda Östergaard som även översatte Moras roman Alla dagar som utkom på svenska för sex år sedan.

Varje dag äter den mer och mer apatiske Darius Kopp – som i princip har barrikaderat sig i lägenheten – en pizza från den lilla krogen som ligger nere i hörnet. Variationen, om man vill använda ett så högtidligt ord i detta slafsiga sammanhang, består av att han systematiskt arbetar sig uppifrån och ner i pizzerians meny. Sammanlagt blir det tjugofyra olika sorters pizzor – ”från Margherita till Speciale”. Sedan börjar han om från början.  ”En Margherita, tack!”

Är det bilden av ett liv som tömts på såväl riktning som innehåll? Eller vad säger dessa tjugofyra pizzor, denna medvetna isolering från omgivningen? Vad består denna kylslagna brand av, den isvind som härjar hans själ och gröper ur Darius Kopps själva vilja att ens känna minsta lust att vara en del av varje tänkbart sammanhang?

Det är lätt att trilla ner i det vedertagnas och kvävande konformas hänsynslöshet, den arroganta lätthet som idag så många håller så högt. Och då så många dessutom saknar insikter i andras liv döms dessa vinddrivna varelser till att vara avvikande, till utanförgestalter som saknar utrymme och acceptans i normalitetens samhälle – som likväl ändå, sett utifrån, mest av allt framstår som ett självvalt fängelse.

Många, otäckt många, är nog utan kunskaper och är dessvärre renons på ens ansatser till djupare insikter i vad som sker inom den person de just passerade på trottoaren. Anonymiteten är en av vår tids mest hyllade avgudar. Och de som tillber guden är utan tvekan beredda att sätta etiketten ”dåre” eller ”missfoster” på personer de över huvud taget inte vet någonting om. De avfärdar dem med en lätt viftning med handen som slog de bort en insekt. Och de avfärdar de obekanta rakt av. Utan förståelse. Utan hänsyn. Utan kunskaper. Utan varje form av inlevelseförmåga.

Men om Darius Kopps hemlevererade pizzor står för en stark och för honom grundläggande längtan efter att få leva ett liv som har inslag av en främmande frihet och håller liv i en längtan som inte längre riktigt är hans och som det längre inte finns utrymme för i hans liv? Skulle även det, i vår tillskruvat stressade och småhysteriska samtid, kunna vara ett utslag av något som ändå ska ge andra rätt att klassificera som onormalt och ge dem friheten att betrakta honom som ”Tokig”? Vad samhällets svar är förblir lätt att tyda. Men hur är det med den enskilde individens vilja att förstå en främmande gestalt vid ett kortare eller mindre hastigt möte? Finner främlingar andra främlingar och därigenom förmår att ge varandra ett ansikte, bekräftar existensen?

Alla artiklar av Crister Enander

The post Vad som nyss var viktigt är nu förvandlat till rena trivialiteter first appeared on Opulens.