PROSAKONST. ”W G Sebalds prosa har en alldeles speciell böljande estetisk kvalitet som omedelbart drar in läsaren i ett slags trollcirkel av skönhet och melankoli,” skriver Elisabeth Brännström.

Utvandrade av W G Sebald
Översättare: Ulrika Wallenström
Albert Bonniers förlag

Hösten 1966 satt W G Sebald, en ung, blivande författare och akademiker på ett flygplan på väg från Tyskland till England. Hans vistelse där skulle komma att bli permanent och han ångrade aldrig beslutet att lämna sitt hemland.

Sebald hade under sin uppväxt börjat hata den hårda, inbitna tystnadskultur som omgav Tysklands agerande under andra världskriget och speciellt störd hade han blivit av sin fars vägran att prata med sin familj om sitt deltagande i kriget som kapten inom Wehrmacht.

Winfried Georg Maximilian Sebald föddes 1944 in i en strikt, borgerlig miljö i en liten bayersk alpby. Under sin uppväxt i småstaden Sonthofen, dit han flyttade som ettåring, stördes han ofta av den konspiration av tystnad som verkade vila över den vackra staden uppe bland bergen.

Tystnaden kändes som en överlagd överenskommelse mellan invånarna, man diskuterade inte kriget och därmed dolde man, enligt Sebald, den ondska som låg gömd i det förflutna som han allt mer hade börjat se på som en organiserad plan som understötts av en majoritet av det tyska, nu lojalt tysta folket.

När Sebald inledde sin akademiska utbildning vid universitetet i Freiburg blev han också successivt alltmer illa till mods av professorernas uppenbara ovilja att nämna Tysklands skamliga roll under kriget och han gav sig därför, bara tjugotvå år gammal, iväg till England där han skulle komma att trivas betydligt bättre och där han skulle stanna fram till sin död i en tragisk bilolycka 2001.

Det kollektiva minnet och det personliga

Grundstommen i W G Sebalds författarskap bygger på vikten av att minnas det förflutna, gärna in i minsta detalj.

Både det kollektiva minnet och det personliga utgör själva kärnan i hans mest uppmärksammade verk, bland annat i Austerlitz,  och Utvandrade, där han borrar sig djupt ner i de processer som håller minnet vid liv och, lika obönhörligt som en polishund, följer alla spår som leder bakåt i tiden, hur hjärtskärande minnesbilderna antingen av förgången lycka eller av misär och förtvivlan än må vara, samtidigt som han för fram berättandets kraft och centrala roll i den ständigt pågående minnesbearbetningen.

Som författare är Sebald inte helt okontroversiell. Tvärtom så har hans litterära stil bemötts av en hel del kritik som går ut på att han ofta använder sig av verkliga personer, men låter berättelserna runt dem omformas och avvika från verkligheten, även om en dokumentär känsla har skapats inom ramarna för en skönlitterär roman.

Sebald lånar friskt 

Sebald lånar nämligen rätt så friskt från andras berättelser, vare sig de dokumenterats i skrift eller återberättats muntligt, och historierna illustreras av fotografier som bidrar med en viss osäkerhet angående autenticitet. Ett bra exempel på detta är fotografiet på omslaget till Austerlitz, som har påståtts föreställa huvudpersonen, men som i själva verket är ett fotografi av en okänd man. Ett foto som Sebald köpt på ett antikvariat. Man kan naturligtvs tycka vad man vill om det här förfaringssättet.

De som upptäckt sina egna livshistorier kopierade från böcker eller samtal har inte alltid blivit glada, några har känt sig bestulna på sina livshistorier och i sin Sebaldbiografi Speak, Silence anklagar den brittiska biografen Carol Angier författaren för oärlighet. Själv finner jag att de historier som vävs samman av Sebalds otroligt böljande prosa är mycket svåra att motstå, så trots den bristfälliga ärligheten har hans eget berättande en mycket speciell lyskraft.

Nyutgåva med lyskraft

I Sebalds sista bok Utvandrade från 1992, som nu kommit i nyutgåva på Albert Bonniers förlag är den här lyskraften mycket påtaglig.

Boken består av fyra berättelser där en anonym huvudberättare med många drag av Sebald själv följer spåren efter fyra män i exil, som alla har en bindning till det judiska: Dr Selwyn, som ändrat sitt judiska efternamn för att passa in i England, berättarens gamle lärare, den judiske Paul Bereyter som farit mycket illa på grund av att Tredje Riket hindrat honom från att utöva sitt yrke, den judiske konstnären Ferber som berättaren möter under sin första tid i England och berättarens egen icke-judiske släkting som binds vid judarnas historia genom sonen till sin arbetsgivare.

En trollcirkel

De här fyra männen har, utöver den judiska samhörigheten, exilen gemensamt och detta gäller också berättandet och återkallandet av minnen; något som den ständigt nyfikne, ibland ganska påstridige, huvudberättaren manar fram tills en bild av världen som både vacker och grym växer sig allt tydligare genom de fyra männens och deras släktingars samlade minnen från tider då de varit antingen mycket lyckliga eller misshandlade och djupt förtvivlade.

W G Sebalds prosa har en alldeles speciell böljande estetisk kvalitet som omedelbart drar in läsaren i ett slags trollcirkel av skönhet och melankoli.

Huvudberättarens ständiga sökande efter det förflutna ger också boken en egen personlig laddning och under läsningens gång glömmer jag snart bort att allt kanske inte är rakt av ”på riktigt”. Detta är en underbart vacker, och på sitt eget sätt också mycket viktig bok om minnen och därtill lyfter den fram Sebalds åsikt om vikten av att lära sig av historien. Det sker genom att bryta tystnaden och klä hågkomsterna i ord som kan föras vidare till, och under tidens gång, förvaltas av kommande generationer.     

The post W G Sebald ‒ en trollcirkel av skönhet och melankoli first appeared on Opulens.

LYRIK. I dag har vi nöjet att presentera en diktsvit av Lisa Lindberg.

Lisa Lindberg är 21 år gammal och journaliststudent på JMG i Göteborg. Hon har tidigare studerat kreativt skrivande på Södertörns högskola och intresserar sig mycket för poesin som form.

Lindbergs diktsvit Ostrukturerade tankar ur ett suddigt minne tar utgångspunkt i en rad osammanhängande tankar och minnen. Den handlar om det där lilla men även stora och komplexa: barndomen. Barndomen som med åren försvinner och övergår i något slags suddigt minne. ”Om tiden som passerar och nuet som förvandlas till ett då. Det pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan att minnas och att inte minnas. Och emellanåt om den desperation och rädsla som infinner sig när man inte minns. För vem blir man då, utan minnena?”

CAROLINA THELIN

Ostrukturerade tankar ur ett suddigt minne

Fotografiet
Fotografier ljuger alltid
för framför ett fotografi
finns ett förnuft
genom vilken stunden
försvinner
nuet förvandlas till ett då
minnet faller i glömska
bakom slitna tapeter
blekgult skimmer

mamma sa alltid att fotografier
är en tidsmaskin för minnena
att bilden blir en kvarleva
som framtiden kommer att begrunda
det berättar något om oss
om det som en gång var
eller aldrig var
jag ville vara i stunden
i det som är
och inte det som kommer att vara
jag minns att kamerans blixt
blev fyrverkerier i en bråkdels sekund
jag kisade
blinkade för ljuset

mammas hand slätade ut fotografiet
det fick bäddas in i ett album
bli till ett kapitel i en bok
bland massor av andra foton
i blekgult skimmer
som flyter in i vår tid
för allt är en tidslinje
av händelser och personer
liksom nattens mörker blir morgonens ljus
nu är vi här
där alla skärningspunkter bryts samman
till det som förut var framtiden

jag bläddrar igenom albumet
rör vid fotonas sandpapprade yta
färglöshetens ofärglösa tillvaro
många av fotona är svartvita
jag ler fastän allt ser så sorgligt ut
en grå fåtölj
en sotig kakelugn
svarta kängor i lera
bara drömmarna bestod av färg
och mormors klänning som var röd
varje sida skvallrar om en ny generation
varje fotografi om en familj
och där är jag
ett litet ansikte
med fräknar
flätor
blå klänning
rött hårband

vi väljer inte något
men ändå väljer vi allt
med vår minnes makt
vi förändrar
förnekar
förverkligar
tar bort
raderar
sätter punkt
på hela berättelsen
som är tänkt att berättas

jag ser igenom fotografiet
vet att det talar osanning
oskarp osuddig osanning
mitt minne sviker mig
hela berättelsen finns inte där
jag minns inte vad som fick mig att skratta
eller gråta så
jag minns inte att snön var borta
eller att vårens alla glädjeämnen
var på ingång i trädgården
jag minns inte varför jag hade
en blå klänning precis som
den blåaste ädelstenen lapis lazuli
jag minns inte vad jag gjorde före
eller efter att bilden togs
jag minns inte någonting
förutom att jag kisar
för kamerans fyrverkerier.

Ett försök att minnas
Jag minns att vi byggde en trädkoja
i det stora äppelträdet
utanför det tegelfärgade huset
i Enskede
du sågade och jag sandpapprade
du hamrade och jag limmade
du byggde och jag testade att gå
och hoppa på planket
jag minns att vi satt där uppe med kikare
och smygtittade ner på grannarna
på farbror larsson som vattnade
sina blommor med en duschslang
på fru olsson som skrubbade
och tvättade sina äpplen och bakade paj av dem
på barnen som åkte rally över asfalten
med sina plankor på två hjul
kastade klossar och skrek när de slog ner kungen

jag minns att vi tittade på djur som hade vingar
du berättade att det nyss var en nötväcka
eller gulsparv vi såg
jag minns att vi promenerade
på stigen genom den täta skogen
stigen var alltid full av myror
och du var tvungen att bära mig
jag minns att vi kom fram till en äng
vi smaskade glupskt i oss matsäcken
bestående av smörstekta pannkakor med citron och socker

jag minns att vi cyklade om kvällarna
när solen höll på att somna och rödfärgade naturen
vi tog ett kvällsdopp i den ljumma dammen
hoppade från berget
för att se vem som kunde skvätta mest vatten ur dammen
jag minns att vi åkte pulka och tefat
i ett enda långt tåg nedför den branta slänten
på fritidsgårdens baksida
vi ramlade och skrattade
frös så att tänderna hackade
och lät som maracas
fingrarna förvandlades till kalla gitarrsträngar
som smältes runt termosen med varm choklad
vi brände oss på tungan

jag minns att vi satt på byns café
du drack beskt kaffe
det luktade speciellt
som hemma hos farmor
och jag åt på en hallonmazarin
vi tittade ut över torget
gav alla som passerade varsitt namn
och fantiserade om deras liv
jag minns att vi spelade yatzy i hammocken
ute på altanen när solen sov
det gnisslade när båda satt i den
som ringrostiga toner
en ostämd fiol
jag tyckte det lät fint
jag minns att jag fuskade när du
hämtade mer äckligt rött vin i köket
jag sa att jag fick yatzy i femmor
att jag hade två slag kvar
att jag kunde vinna allt

men jag kan inte vinna allt
för jag minns inte mer
så jag stannar här
i detta något som är att inte minnas
jag kan endast se tiden gå förlorad
liksom det vykort
som blir allt blekare med åren.

Det oförglömligt förglömliga
Tänk att minnena någonsin
och någon gång
kommer att sluta vara minnen
tavlor i våra hjärnor
lyckorus i våra hjärtan
bilder i våra album
hemma i den mahognyfärgade bokhyllan
de kommer att bli till tom materia
ljudlös musik
ord utan bokstäver
luft utan partiklar
som ingen kan återberätta
för ingen minns något
alla minns det oviktiga

jag vill inte att barndomsminnena
ska bli till intet
flyga iväg
sväva över och ut ur mig
jag är ingen utan minnena
psykisk tomhet
total fysisk smärta
levande död
varför fortsätter hjärtat
pumpa blod ut till kroppsdelar
som bara finns
men inte minns

jag vill att minnena ska vara lika stadiga
som äppelträdet vi byggde en koja i
fastän vinden hade bestämt sig
för att leka med solen
och oss människor
besegrade det aldrig äppelträdet
det bara fanns där
och finns fortfarande

jag tappar bort mig själv
svävar i tid och rum
ljus och mörker
minnas och inte minnas
kan knappt omfamna mitt hjärtas
rop på dåtiden
minnena
jag minns inte så mycket
eller så minns jag allt
precis det jag vill minnas
äppelträdet
trädkojan
cykelturen
hoppberget
hammockens gnissel
ditt svarta beska äckliga kaffe

ostrukturerade tankar
ur ett suddigt minne
jag måste skriva ner alltihop!
vackert
oförlåtligt kaos
låta bokstäver bli till ord
krumelurer på papprena
att försöka behålla minnena
är en ständig dragkamp
mellan att vara någon
och att försvinna ut i ingenting
vad som inte skrivs ner nu
kommer aldrig att minnas
av någon i framtiden.

The post Littestraden: Diktsvit av Lisa Lindberg first appeared on Opulens.

MINNESAKT. Marcel Prousts minnesakt är inte nostalgi (alltså att det på ett bitterljuvt sätt ”gör ont i själen”). Först har vi den ursprungliga händelsen. Så minnet av den genom Madeleinekakan, en lös gatsten och tusen andra företeelser. Så har vi den vuxne som upplever minnet – livet när det inte är gömt i vanor och rutiner, verkligheten, ”vårt sanna liv”, inte heller demoniskt utan daggfriskt. Tredelningen är Walter Benjamins. Detta kan förmedlas genom poesin och konsten (och då handlar det inte bara om minnet).

Det är som upplevd känsla inget som har varaktighet. Det måste åter gestaltas och vi måste åter bli mottagliga. Men att det händer – som på gården i furstinnan de Guermantes palats – gjorde livet som också visade sig vara en livskonst värt att leva.

Hur förbundna liv och konst är visas i att Proust då beslutar skriva sin roman. ”På spaning efter den tid som flytt” rör sig kring detta centrum, och hinner på vägen undersöka tillvaron socialt och psykologiskt. Det finns som en grundton i texten, som hos aforistiker som Montaigne, Schopenhauer och Vilhelm Ekelund.

Gunnar Lundin

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Att minnas kan vara ett sätt att se first appeared on Opulens.

CIRKUSKONST. Jonglören, parakrobaten och minnesmagikern Peter Åberg har turnerat världen över de senaste tio åren. Nu är han aktuell med soloföreställningen Minnet, där han bland annat löser en Rubiks kub med ögonbindel. I intervjun berättar han hur han gör för att minnas information och om livet som cirkuskonstnär.

Du är cirkusartist och aktuell med din show Minnet, som du bland annat deltar med på festivalen CirkusMania i helgen. Berätta!

– Jag är först och främst jonglör men håller också på med minnesmagi och har tävlat i att lösa Rubiks kub med ögonbindel. När jag skulle lära mig olika minnestekniker för att kunna lösa kuben så började jag förstå att jag hade haft mina egna minnestekniker i skolan för min läxläsning. Många hade så svårt med läxor och prov, men om man bara förstår hur de här teknikerna fungerar så kan man minnas mycket mer. Därifrån kom inspirationen till att gör en show med tricks som bygger på minnet och som visar vad det är kapabelt till, så den föddes ur ett lite nördigt förflutet.

Hur löser man en Rubiks kub med ögonbindel? Det låter som en utmaning!

– Man måste memorera exakt var alla bitarna sitter och hur de ska flyttas, sedan tar man på sig ögonbindel och gör man alla de förflyttningarna. Det är viktigt att inte göra något drag fel för då ser kuben likadan ut när man tar bort ögonbilden. Det har hittills inte, ta i trä, hänt på showen, men det har hänt många gånger hemma och det är ett sådant antiklimax.

Men du vill ändå förklara för publiken och avslöja hur du gör?

– Ja absolut! Jag förklarar inte alla tricks, vissa är så komplicerade, men jag förklarar det första så att publiken får förstå hur minnet fungerar. Vi har ett extremt bra bildminne så gör man om information, ord, siffror, namn, till bilder så kan man minnas i princip hur mycket som helst. Om man sedan också placerar ut dem i rätt ordning i ett annat sammanhang så kan man ha ett väldigt stort omfång av minne, man måste bara kategorisera bilderna på ett sätt som är logiskt för en själv.

– Sedan får publiken en utmaning under showen där de ska minnas en lista med tio konstiga ord och så frågar jag i slutet vad de minns. Man brukar säga att man kan minnas sju saker, plus minus två, så tio är precis mer än vad du kan minnas utan någon teknik. Men med en liten guidning kan du ofta komma ihåg listan. Jag tror att man kan bli både inspirerad och imponerad, och peppad att prova själv!

Men hur kom du fram till de här teknikerna?

– När jag började bli intresserad av det här så hörde jag om en bok som heter How to develop a brilliant memory week by week av Dominik O’bryan, där man får en ny minnesteknik att träna på varje vecka. Jag tror att jag köpte och läste trettio böcker om minnet och hjärnan det året jag gjorde Minnet. Jonas von Essen är en svensk tvåfaldig världsmästare i minne och han har jag också pratat mycket med.

Är planen att du kommer att visa Minnet under hela 2022 efter CirkusMania?

– Ja precis! Det finns inget slutdatum och jag tycker att den är rolig så jag kommer fortsätta spela tills jag antingen är alldeles för less på den eller tills den inte får några fler förfrågningar.

– Det känns viktigt också. Som skolsystemet ser ut idag så ska man minnas väldigt mycket men man får inte riktigt någon hjälp med hur. Om jag hade haft de här minnesteknikerna när jag gick i grundskolan så tror jag att jag hade kommit ihåg åtminstone hälften av vad jag lärde mig där, men det gör jag tyvärr inte.

Tror du att din show skulle kunna vara ett sätt att sprida mer kunskap om just det?

– Ja, kunskapen finns ju och vissa lärare har den men det känns inte som att det finns utrymme. Det finns ju något som heter studieteknik men jag vet inte om de går in på det här där. Jag hoppas på att inspirera framför allt eleverna men även lärarna så att de kan ta det vidare, det kommer ju alltid en klass efter den klassen jag är hos. Showen är gjord för skolor men jag har spelat den offentligt också ganska mycket och det funkar jättebra, då blir de vuxna mer bitna på ett sätt.

Du deltog även i tv-programmet Talang för en månad sedan och gick vidare, hur kom det sig att du sökte dig dit?

– Jag sökte mig inte dit själv, de har ringt mig varje år. Men som frilansande artist är det svårt att säga ja för man måste boka upp vissa datum till audition och semifinal om man skulle gå vidare, får man då ett stort kontrakt någonstans kanske man måste säga nej till det.

– Sedan har jag inte riktigt haft något nummer, mest jonglering, men nu när de ringde så hade jag något som kunde passa deras speciella format. Man har bara två minuter på sig att få någon slags kontakt med publik och jury. Och jag visste att min vår var ganska luftig så jag sa ja!

Vad skulle en vinst i programmet betyda för ditt fortsatta artisteri?

– Jag hoppas att det kan öppna nya dörrar. Jag har redan nu fått jobb med Minnet tack vare att folk nu har hittat mitt namn. Jag har spelat väldigt många stora shower runt om i världen och mycket med Cirkus Cirkör, men om man inte tittar på cirkus till vardags så vet man inte vem jag är.

– Det är ganska kul när jag gör showen i skolan, barnen känner igen mig och då har jag redan en fot inne. Jag gör det mycket för mina systerbarn också, nu har jag blivit deras Talang-morbror!

Du har turnerat världen över i mer än tio år, vad har du varit och vad har du gjort?

– Min fru är också cirkusartist, Saara Ahola, och vi har varit på turné de senaste tio åren i princip, fram till pandemin då vi fick en dotter. Sedan dess har det inte gått att jobba på samma sätt eftersom jobben inte finns i Sverige, man åker dit jobben finns.

– Vi bodde i Finland i några år, sedan bodde vi i Tyskland och jobbade på varité, vi har jobbat på kryssningsbåtar och turnerat i USA, Sydamerika och Asien. Med kryssningsbåtarna var vi över halva världen, en vända var vi i fyrtio länder under sex månader. Men många ställen hinner man knappt vara på, ibland har jag varit i ett land utan att ha sett någonting mer än ett hotell, en teater och en flygplats så ibland är det glamoröst men det finns båda sidor av det.

Vad innebär det att vara cirkusartist på heltid?

– Som frilans i vilket konstnärligt yrke som helst så jobbar man alltid och aldrig. På ett sätt känns det aldrig som att jag jobbar på grund av att jag tycker väldigt mycket om det jag gör, men på ett annat sätt känns det som att det är det enda jag gör. Jag tränar styrketräning dagligen för att orka hålla i kroppen när jag och min fru gör parakrobatik. Jonglering och parakrobatik är discipliner där repetitionen är viktig, det hjälper inte att träna fem timmar en dag utan hellre en timme varje dag.

– Jag älskar cirkus, det är ett väldigt öppet community och inte tävlingsinriktat. Jag har så många vänner inom dans och musik och där är det så mycket mer konkurrens om jobben. Cirkus är så individuellt, utbudet är mindre och alla gör väldigt personliga saker, så konkurrensen finns inte på samma sätt. Är det inte en nyproduktion så kommer man ofta till en show med ett klart nummer, det finns redan en färdig produkt som de köper.

Vad är det med cirkus som är spännande, tycker du?

– Jag har alltid varit väldigt fysisk, hållit på med musik, spelat i band och kört skateboard och snowboard, och det var därigenom jag lärde mig jonglering. Skateboard och jonglering är väldigt likt på ett sätt, det handlar om att göra tricks. Sedan när jag började med cirkus så förstod jag att tricken inte är allt, man kan också förmedla någonting och nå folk genom de olika teknikerna.

– Men det började med att jag bara ville se vad jag klarade av och hur långt jag kunde ta det, jag snöar alltid in på sådant. Jag tänkte både med Rubiks kub och med Minnet att det bara skulle vara min hobby, men sedan ville jag lära mig mer och till slut hamnar det på scenen i alla fall.

Du är inriktad på akrobatik och jonglering, men har stor bredd i ditt artisteri, vad gör du mer?

– Jag gör mycket jobb där publiken är involverad, parakrobatik med min fru och perch, som är ett balansnummer där jag balanserar en fyra meter lång stång på axeln medan min fru gör tricks uppe på den. Jag spelar också bas, gitarr och andra instrument som jag har vävt in i många nummer så jag gör ofta egen musik med loopar på scenen och nummer till det. Min styrka har alltid varit att jag inte är bäst på något men bra på mycket, brukar jag säga, haha.

Var började allting och var har du lärt dig?

– Jag började först på Cirkuspiloterna, som var Cirkus Cirkörs utbildning, innan de bytte ut den till Dans- och cirkushögskolan på Tekniska högskolan. Där träffade jag en spansk kille som jag började göra parakrobatik med i skolan, så jag gick ut med två discipliner, både med parakrobatik och som jonglör.

Jag blir nyfiken på hur det är att sedan komma ut i arbetslivet som nybakad cirkusartist, just som det är en sådan smal bransch?

– Nästan 90 % av mina jobb får jag tack vare mun till mun-metoden, djungeltrumman. När man väl börjar jobba så blir man sedd av många och får fler jobb, men får man inte börja så är det svårt att få in foten sedan och det är där många fastnar. Men till de flesta produktioner håller de öppna auditions. Jag har bara gjort tre auditions på femton år, jag och min fru gjorde en för kryssningsbåten och varitén bland annat, men annars har jag blivit kontaktad under tiden jag har varit ute på jobb. Varje år tänker jag shit, jag har inget jobb om ett halvår men sedan går tiden och så plötsligt har jag för mycket.

Finns det något särskilt trick- eller nummer som skulle vilja lära dig i framtiden?

– Det är många grejer man kan men som man inte kan göra på scenen, där blir det en helt annat sak med ljus, press och nerver. Många gör ett nummer och sedan kör de på det under hela sin karriär, men jag vill alltid lära mig mer och göra det bättre. Jag gillar den längtan efter att fortsätta leta, träna och bli bättre och jag hoppas orka ha kvar det drivet.

The post Helgporträttet: “Cirkus är ett öppet community” first appeared on Opulens.

MAGNIFIKT. ”’Crap’ betyder som bekant ‘skitsnack’ eller ‘skräp, men skulle lika gärna stavas ‘obsolet’. Krapp är bara en bortglömd människospillra som vet att hans dagar är räknade, det är hans 69:e födelsedag, framför honom finns ingenting annat än intigheten”, skriver Lena S. Karlsson om iscensättningen av Krapps sista band.

Krapps sista band av Samuel Beckett
Översättning: Magnus Hedlund
Regi och scenografi: Karl Dunér
Medverkande: Jan Malmsjö
Dramaten, Målarsalen

Krapps sista band är kanske vid sidan av I väntan på Godot Samuel Becketts mest älskade och spelade pjäs. Den skrevs 1958 på engelska – Beckett var då bosatt i Paris och använde huvudsakligen franska i sitt författarskap – för skådespelarvännen och den sceniske virtuosen med den säregna rösten Pat Magee, i Sverige kanske mest känd för rollen som den torterade/torterande författaren i Stanley Kubricks film A Clockwork Orange.

Krapps sista band är en monolog för en ensam skådespelare som med hjälp av sin bandspelare årligen spelar in en rapport om sitt liv. Pjäsen hade först titeln Magee monologue och vid uruppförandet spelades den som förpjäs till Slutspel på Royal Court i London. Krapps sista band är det av Becketts verk som är allra mest självbiografisk och här ryms åtskilligt av personer han mött och älskat.

I programhäftet skriver översättaren Magnus Hedlund att Krapps sista band kom till efter det att BBC skickat en bandkopia på en av hans pjäser. Eftersom han då inte hade tillgång till en bandspelare införskaffade han en. Beckett insåg snart att denna hade en dittills oanad potential, här fanns möjligheten att låta en skådespelare föra dialog med sig själv.

”Crap” betyder som bekant ”skitsnack”, ”skit” eller ”skräp”, men skulle lika gärna stavas ”obsolet”. Krapp är bara en bortglömd människospillra som vet att hans dagar är räknade, det är hans 69:e födelsedag, framför honom finns ingenting annat än intigheten. Krapps enda glädje är att lyssna på sin likaledes uråldriga bandspelare och spela in sin årliga tribut åt minnet.  Beckett var närmast monomant intresserad av hågkomster, och vad tiden gör med människor på gott och ont, en av hans förebilder var inte oväntat Marcel Proust.

Jan Malmsjö är biblisk i sin framtoning som en gammaltestamentlig patriark. Hans närmast översinnligt vackra ansikte med snövitt hår och skägg avspeglar ömsom sentimentalitet, inte sällan leda, ilska och stor smärta. Själva öppningen är magisk, sakta tonas bilden av Krapp upp, en åldrad författare omgiven av sina manuskript, sina och noga märkta band från mer än trettio år tillbaka. Han äter sina bananer som ett slags munter obscenitet, och väljer att lyssna på Band 3 Spole fem, där han möter en 30 år yngre upplaga av sig själv och erinrar sig en tidigare spole, där han och hans dåvarande kvinna ägnar sig åt närmast osannolikt vacker älskog på en flod, trots att de lämnat varandra. Ett stycke vidunderlig kärlekspoesi med verklighetsbakgrund.

Kalle Dunér har skapat ett tidlöst, minimaliskt rum och ljusdesignen signerad Hans Åke Sjöquist är utsökt. Det är omvittnat att Beckett älskade teatrala gags och stumfilmseffekter, vaudeville och slapstick. Jan Malmsjö struttar omkring, snubblar i mörkret på trösklar, samt dricker sin sprit i skymundan. Karl Dunér håller Jan Malmsjö i strama tyglar, man anar en närmast vulkanisk kraft, som Dunér lyckas hålla i schack.

Krapps sista band är ett underbart partitur för en lyhörd och stor skådespelare. Den som besöker Målarsalen blir inte besviken utan imponerad av den oerhörda kraft som den 85-årige Jan Malmsjö visar upp i sin magnifika rolltolkning. Det är skådespelarkonst av ädlaste valör, kreerad av en mångsidig artist utöver det vanliga, den av störste i sin generation.

The post En bortglömd människospillra first appeared on Opulens.

BETRAKTELSE. Det finns ett landskap som ingen vill bli av med. Att bli av med det, är att bli av med sig själv. Att lämna allt. Att försvinna. Jag talar om minnets landskap. Det som vi inte kan vara utan. Landskapet som knyter ihop det som var med det som är. Och som får oss att blicka framåt. Att drömma. Ett sådant landskap måste vi vara rädda om. Vårda det, då det är en gåva.

I detta landskap samlas bilder och ljud. Men även smaker, dofter och alla de ögonblick som skänkte glädje och smärta. Ett landskap där det ibland råder gryning, ibland skymning och andra gånger ingenting. Ett landskap som förbryllar och inte sällan manar till eftertanke. Det finns där för att skapa ett sammanhang. Det ger våra brokiga liv en kontinuitet.

Under livets gång fyller vi det med händelser. Både fina och svåra. Ljusa och mörka. Och sanningar och lögner och allt där emellan. Vi blir våra minnen, och våra minnen blir vi. De är varandra oskiljaktiga. De binder oss till vilka vi var och är. Så går åren och landskapet skiftar. Det hör till livet. Sant är dock att i minnets landskap finns fyrbåkar som aldrig släcks, till ens fröjd men även till ens bedrövelse.

På ålderns höst är minnet likt en väv som vi med handen kommer att stryka ömt. Eller bryskt. Ömt för den som kunde förhålla sig till livet utan misströstan; som hade privilegiet att ge livet en mening; som inte föll offer för allt det som anfräter. Det bittra. Det som med sitt mörker tränger sig in i varje hågkomst som ska fylla minnets landskap. Och som gör väven grov och sprucken. För sent är det då att ångra det som varit.

Det är upp till oss själva att forma detta landskap. Endast oss själva. Tillsammans med andra om vi så vill. Men det är bara vi själva som väljer hur vi vill att allt ska te sig i det som varit. Alla vill ha ett levande landskap. Ett landskap i vilket vi kan vandra med jämnmod och rent av med lust. För ingen vill ha ett landskap som påminner om en plats där allt sedan länge är begravt.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Det levande landskapet first appeared on Opulens.