LYRIK. ”Malte Persson är en virtuos nonsenspoet.” Det skriver Bengt Eriksson som läst poetens aktuella diktsamling ”Den fördrivna tiden”med undertiteln ”Nonsens fabler sånger”.

Nonsenspoeter i England och Sverige

Den fördrivna tiden.
Nonsens fabler sånger
av Malte Persson
Ellerströms förlag

Det var England och popmusiken på 60-talet som fick mig att upptäcka den så kallade nonsenspoesin: komikern Spike Milligan, som också var en nonsensdiktare, John Lennon med sin ihopsamlade bok ”In His Own Write” och popbandet Scaffold med poeten Roger McGough som en av medlemmarna. De fick mig att blicka bakåt och läsa äldre engelsk nonsenspoesi av Edward Lear och Lewis Carroll och med åren också läsa framåt till Michael Rosen med flera.

Den (främst) muntliga brittiska punkpoeten John Cooper Clarke ska inte heller glömmas i sammanhanget, även Cooper Clarke kan – mer eller mindre – läggas till på listan över brittiska nonsenspoeter.

I Sverige brukar Falstaff, fakir, Carl Jonas Love Almqvist, Lennart Hellsing (hans barndikter) och Gunnar Ekelöf (som mest lekfullt absurdistisk) nämnas bland dem som diktat så kallat nonsens. Även låttexter av Povel Ramel, Owe Thörnqvist, Beppe Wolgers och Robert Broberg skulle väl kunna räknas hit. Och förstås Philemon Arthur & The Dung!

Erik Ofvandahl då, den diktande sockerbagaren, kan han tituleras nonsenspoet? Nja, även om det ibland går en smal gräns mellan visst nonsens och visst pekoral var nog Ofvandahl egentligen raka motsatsen. Han siktade högt, ja, högst upp, med sin poesi men nådde, om man säger, inte ända dit upp.

Det borde skrivas en bok om nonsenspoesi. I Storbritannien har det säkert gjorts en sådan genomgång och getts ut en sådan bok eller flera men inte i Sverige. Jag skulle vilja ha en bok som inkluderar svenska nonsenspoeter, från Falstaff och Almqvist till Isabella Nilsson och Malte Persson i dag.

”Den fördrivna tiden”

Både Nilsson och Persson medverkar i den sistnämndas nya diktsamling ”Den fördrivna tiden” med undertiteln ”Nonsens fabler sånger”. Isabella Nilsson var redaktör och skrev förordet. Malte Persson har, förutom att rimma nonsens, dedikerat samlingen till Nilsson i en tillägnan som också den blivit ett slags dikt.

Vad innebär nonsenspoesi? Hur diktar nonsenspoeten? Ordagrant nonsens = utan mening och betydelse? Det kan vara så. Men då blir nonsenspoesi sällan lika bra som när nonsendikterna har både yta och djup, dubbla betydelser med något mellan raderna och under orden som man kanske inte märker vid första läsningen. Redan den här bokens titel har ju dubbel betydelse.

Malte Persson rimmar med lätthet

Rimma? Det får dikterna gärna göra, även om de inte behöver. Men själva letandet efter rim har ju en tendens dra sig åt just nonsens i betydelsen att det rimmar men inte går ihop med diktens betydelse. Rytmen då? Den är viktig. Det rytmiska, melodiska och sångaktiga, bidrar till att en nonsensdikt fokuserar på tja, nonsens. Det disciplinerade som kontrast till det skruvade. Dikten blir på allvar men ändå inte riktigt på allvar. Särskilt om rytmen plötsligt snubblar till och börjar halta. Sådant hör också till att dikta nonsens.

Ett par rader som exempel ur Malte Perssons nonsensdiktande, inledningsraderna i dikten ”Trasten och sparven”:

Trasten sa, vad allt är tarvligt,
tråkigt, trasigt, alltför sparvlikt…

Inte så lite påverkan här av Lewis Carrolls barndikter (med “They’re changing guard at Buckingham Palace / Christopher Robin went down with Alice” som ett par av mina favoritrader). Det kan tilläggas att Malte Persson ofta verkar ha alltför lätt att rimma för sitt eget och diktens bästa. Rimmen kommer som en hagelskur och han bara öppnar handen och fångar ett av dem, mer eller mindre lämpligt, ibland mer nonsens och ibland mer allvar.

Följande både fyndiga och tänkvärda rader ur ”Varanen och intet” är rätt typiska för Malte:

Ur tranan utvinns tranfettet.
Ur vanan utvinns vanvettet.

Extra allvarlig är kanske, som sig bör, dikten ”Om livet”. Men samtidigt är den extra fyndig, lekfull och nonsig (en annan egenskap som nonsenspoesi gärna får ha, diktat som med en axelryckning). Den första av nio allvarliga verser (samt en extra rad till epilog) ur denna dikt eller sång:

Det finns så många sorters liv,
och aldrig kan man ta för givet
att livet av en särskild sort
är särskilt likt det andra livet.

Problemet, för recensenten, är hur den här samlingen med ”Nonsens fabler sånger” ska kunna sammanfattas och recenseras. Ämnen, rader, ord och rim sticker ju iväg åt alla håll och kanter dit hjärnan rusat som i poetisk berusning. Tankarna har inte gått att tygla utan bara kommit och kommit. Orden ställde sig på rad och krävde att bli rimord. Och Malte Persson verkar bara att glatt ha tagit emot, ropat kom igen, hit med fler ord, kom alla ord som vara med och rimma.

Det går inte – det vill säga – jag kan inte tro annat än han måste ha diktat sin nonsenspoesi både för att fördriva tiden och för att vara en smula uppnosig mot den malligare poesin, den poesi som anser sig förmer än somligt annat diktande. Som nonsenspoesi. Haha, här får ni! ropade Malte och fnittrade. På så vis blir ”Den fördrivna tiden” dessutom ett poetiskt manifest.

Många djur i Malte Perssons dikter

Ämnen: getter. Om jag inte ser fel vandrar en rad små getter över bokomslaget och inledningsvis finns bland annat en dikt om ”nonsensgetter”, innan Malte Persson överger dem för vättarna. Trots att, som han diktar:

Om getter har jättelik klokhet
så saknar vättar vett. /–/
Allt enligt vad getter berättar
om vättarnas vettlösa ätt.

Fler ämnen (och dikttitlar): ”Kamelen och dromedaren”, ”Ålen och tvålen”, ”Bäverns hemmakvällar”, ”Granen och tallen”. ”Och ytterligare en gran”, ”Best of odjur” (vol 2)”, ”Den döende riddaren”, ”Venedigheten”, ”Äventyrarens äventyrliga äventyr”, ”Balladen om Tummetott och Tummelisa”, ”En ko, ok?”, ”Getvariation” (där kom geten igen), ”Prinsessan och grodan”, ”Möt sessans hjärnspöken”, ”Poeter kommer och kometer går”, ”Det godtyckligas konst”, ”Getesteten” (och ännu en get)…

Jo, många djur. Och jo, roligt redan att läsa titlarna. Malte Persson är en rolig poet, nog till och med, som jag skrev förut, alltför rolig för sitt poetiska rykte. Också en fyndig poet, via ett rim kan hans diktrader ta oväntade vägar, plötsligt handlar nästa rad om något annat än den förra. Han är dessutom rytmisk, som alltså nonsenspoeter ska vara, men inte slav under rytmik och melodik. Om det behövs, för innehållets skull, rolighetens och allvarets, allvarets och rolighetens, kan Malte låta ett ord snubbla på ett annat ord så att rytmen vrickar versfoten.

Roligt blir allvarligt och tvärtom

Allvarlig, ja. Här och var, nu och då, en rad där och ett ord där, byts det roliga mot det allvarliga. Så egentligen är det ingen större skillnad mellan den här samlingen med dikter som Malte Persson skrev för att fördriva tiden – eller eventuellt ur den fördrivna tiden – och poesi han publicerat i samlingar som lanserats som allvarliga och verkligen inte nonsens. Han kan vara lika rolig då, lika rytmisk och melodisk.

Och bäst diktar han, som jag också skrev tidigare, liksom alla nonsenspoeter, när roligt blir allvarligt (eller tvärtom) och förenas i samma dikt i samma liv. Som – ännu ett maltesiskt typexempel – de två första raderna i ”Tanken”:

Har tanken, ett bevingat djur,
förvandlats till förnuft i bur?

Eller så diktar han mitt i skoj och nonsens både kärleksträngtande och sprött, smått sorgset. Till exempel följande rader ur ”Hjärta, smärta, vintervantar”:

Vintern gav mig kalla kårar.
Vantar gav mig då min kära.
Vad får jag av alla vårar,
som har gått sen hon var nära?
Inget får jag utom tårar.

Malte Persson är en virtuos nonsenspoet.

The post Malte Persson skriver virtuos nonsenspoesi first appeared on Opulens.

POESI. Johnny Edström ifrågasätter den gängse bilden av Edith Södergran som en poet vars fria vers skapades utifrån “instinkt” på rytmens bekostnad. Här förklarar han varför hennes dikter bör ses som exempel på ett unikt och långsamt utvecklat hantverk.

Edith Södergran har en särställning i den svenskspråkiga litteraturhistorien. Som en pionjär för fri vers och som en skapare av ett enastående bildspråk har hon en plats som en av de främsta pionjärerna i den svenskspråkiga modernismen.

En aspekt av hur hon uppfattas i den allmänna debatten har dock alltid stört mig. Hon diskuteras ofta som det rena uttryckets poet. En poet vars profetiska ord manifesterades i stunder av ren inspiration.

Detta är inte ett ovanligt sätt att diskutera poeter i allmänhet, men när det gäller Södergran finner jag att den andra sidan av det poetiska arbetet sällan uppmärksammas, det vill säga den sida där poetens arbete behandlas som ett hantverk.

Dikter som “Ingenting” eller “Ankomst till Hades” diskuteras mera sällan som noggrant utarbetade, utan oftare som spontana känslouttryck skapade genom inspiration. Poesi har ofta den kraften att det kan kännas som ord från ovan, men den verklighet som döljer sig bakom detta är i många fall ett hårt arbete där varje ny tanke revideras och omprövas tills den verkliga dikten långsamt får sin slutgiltiga form.

En anledning till att just Södergrans dikter sällan diskuteras som hantverk torde ha  att göra med hur dikterna togs emot av hennes samtid.

Vad denna självbild döljer, är att hennes fria vers är en produkt av ett rigoröst prövande av traditionella former.

Södergran skrev oftast i form av fri vers, och 1916, när hennes första samling ”Dikter” publicerades, missuppfattades hennes lösa rytmer som en avsaknad av versteknisk talang. Denna uppfattning verkar ha varit så överväldigande att Södergran kände sig tvungen att ge svar på den i sin andra samling, vilken hon inleder med dessa kända ord:

“Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag icke påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d. v. s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Jag finner detta förord ändlöst fascinerande, för det tycks som att hon har övertalats av sina egna kritiker, men försöker trots detta hitta en liten nisch där hennes verk kan accepteras. Hon framför här idén om att hon inte kan skriva dikter inom de traditionella versformerna, att hon måste skriva “på rytmens bekostnad”. Hon kallar också intressant nog dikterna för “vårdslösa” och beskriver sitt skrivande som byggt på instinkt.

På vissa sätt liknar denna självbeskrivning det sätt som hon uppfattas på än idag. Södergran visar i detta försvar ett självförtroende och en affirmation av sina styrkor, men samtidigt är det också en sorts reträtt. Hon ger här upp tanken på att hennes dikter skulle ha verstekniska meriter, och på det sättet tappar vi en viktig dimension av hennes författarskap.

Vad denna självbild döljer, är att hennes fria vers är en produkt av ett rigoröst prövande av traditionella former. Södergran lämnade efter sig en stor mängd ungdomsdikter, och i dessa kan man tydligt se utvecklingen från någon som först strikt följer verslärans regelverk till någon som bit för bit skapar sin egen rytmiska stil.

Hennes fria vers är inte så mycket en följd av en instinkt på rytmens bekostnad som det är ett unikt och långsamt utvecklat hantverk.

Det är också viktigt att påpeka att Södergran inte enbart skrev fri vers. Hon skrev också ett antal bundna dikter i sin första samling, och återvände intressant nog till detta i några av sina sista dikter.

Jag var själv väldigt nyfiken på utformningen av dessa bundna dikter, vilket var skälet till att jag valde att ägna min masteruppsats på universitetet åt att studera några av dem. Vad jag fann var ett poetiskt stoff vars hantverk är tydligt komplext, välavvägt och målmedvetet.

Rytmiska osäkerheter sammanvävs med ett mer obehagligt bildspråk.

Södergran hävdade att hon enbart kunde skriva poesi med full frihet, men i flera av hennes bundna dikter visar hon sig vara hemma i formens krav på rytmiska anpassningar. Jag vill här ta upp två exempel. Det ena från hennes första samling, och det andra från hennes sista, postuma. Första dikten, ”Nocturne”, från 1916, är på ytan en ganska enkel naturbeskrivande dikt:

“Silverskira månskenskväll,
nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal
på varandra följa.
Skuggor falla över vägen,
strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens mitt,
sömn och dröm, –
månen glider över havet
vit och öm.”

Inledningsvis är bildspråket lugnt, och rytmen likaså. De första fyra raderna följer oftast en stadig betoning av varannan stavelse. Rimmet “bölja/följa” är ett enkelt och vackert tvåstavigt rim som betecknar harmonisk rörelse. Dikten verkar beskriva en lugn nattpromenad. Men ju längre man kommer in i dikten, desto oroligare blir dock både rytmen och bilderna.

Raderna blir längre och rytmen mer utsträckt. Rimschemat blir också mer komplicerat och varierar sig konstant. Vad som först tycktes vara en enkel och balanserad dikt blir mer och mer svårläst.

Det är också när dikten blir alltmer komplex som dess övernaturliga och mer skrämmande element träder fram. Buskarna verkar gråta, och ett slags svarta jättar vaktar stranden. Rytmiska osäkerheter sammanvävs med ett mer obehagligt bildspråk.

Sedan stannar diktens rytm tvärt med orden “sömn och dröm”, följt av att den magiska månen uppenbarar sig på nästa rad. Det är som att diktjaget stannar upp när den ser månen, och därför stannar också rytmen upp.

Allt detta visar på ett slipat verstekniskt hantverk, en tydlig relation mellan rytm och ordval. Man kan i denna tidiga dikt se att Södergran var kapabel att skapa rytmiskt komplex vers.

Södergran skrev nästan enbart fri vers under sin mellanperiod men hon återvände intressant nog till det bundna under sin sista tid. En av dessa bundna dikter är “O himmelska klarhet”, en dikt vars växling mellan det traditionella och det nydanande lyckas skapa en unik och fascinerande rytm:

“O himmelska klarhet på barnets panna –
dess ängel ser Fadern i himmelen.

Och ljuset som strömmar ur helgonets ögon är mörker invid
den friden som vilar på barnets panna, den himmelska frid.

Och glorian som skiner kring helgonets änne är icke så tydlig och stor,
som kronan som kröner ett människobarn i späda år.

Och marken och blomstren och stenarna tala
till barnet sitt språk,
och barnet det svarar och jollrar tillbaka
på skapelsens språk.

Och Gud är dold i den minsta blomma
och tingen förkunna hans namn.
Men människohjärtat som utstötts av Fadern
vet icke hur nära han bor.”

Dikten är en del av Södergrans sena vändning tillbaka till traditionell kristendom. Det är både en hyllning av Guds närvaro i världen, speciellt i det oskyldiga, och samtidigt en beklagan över människans okunskap om denna närvaro. Rytmen åberopar denna beklagande och sökande stämning genom sina långa, utsträckta rader.

De längsta raderna utmanar läsarens förmåga att läsa utan att pausa, och den varierade radlängden gör motstånd mot den regelbundna rytmens strävan till balans. Även rimmen karaktäriseras av en obalans som speglar diktjagets osäkerhet.

Rimmen är oregelbundet placerade, och innehåller alltid en osäker aspekt. “Invid/frid” rimmar ett tvåstavigt ord med ett enstavigt, “stor/år” har två olika vokalljud. Det sista rimmet, “språk/språk”, rimmar samma ord med sig själv.

Alla dessa variationer och osäkerheter bidrar till diktens övergripande intryck och budskap, till känslan av tillvarons oklara, blinda sökande efter en frälsning som samtidigt alltid redan finns där.

Vad dessa två dikter visar, är att Södergran med sina egna kommentarer döljer en väsentlig sida av sitt poetiska hantverk. Innehållet i dessa dikter skapas inte “på bekostnad” av rytmen, utan rytmerna bidrar till och skapar i högsta grad diktens helhetsintryck.

Jag tror att en för stark motsättning mellan form och innehåll, framför allt en för snäv definition av form, kan skapa missförstånd kring varför en dikt uppfattas på ett visst sätt. Jag tror både litteraturvetaren och den allmänna läsaren gagnas av att läsa Södergrans dikter som exempel på medvetet hantverk där form och innehåll samspelar.

The post Helgessän: Den etablerade uppfattningen om Edith Södergran bör revideras first appeared on Opulens.

ESSÄ. För drygt ett år sedan skrev Arne Melberg i Opulens om Malte Perssons diktsamling Undergången  Läs här vad metrikexperten Johnny Edström har att säga om boken.

Ända sedan modernismen upphävde de gamla poetiska traditionerna och regelverken har frågan om rytmens roll i poesin varit central. Det tidiga 1900-talets uppbrott från de under flera hundra år fastställda normerna utmynnade under det sena 1900-talet och 00-talet i en öppen och osäker förhållning till rytm. Ömsom uttalat arytmiska och ömsom närmande sig det traditionella men på ett nytt sätt.

Bland de moderna poeter som vill vända tillbaka till traditionens strikta struktur är Malte Persson kanske den mest formalistiskt traditionsenliga av dem. Hans diktsamling från förra året, Undergången, är en närmast aggressivt traditionalistisk uppvisning i klassisk vers. Samlingen är inte bara imponerande i sin verstekniska precision, den ger oss också möjligheten att reflektera kring den roll som det strikta versmåttet har i modern poesi. Dess övergripande tema, den ständigt aktuella upplevelsen av alltings slut, ges också en unik prägel i Perssons klassiska versmått.

Betoningarna, radlängderna och rimmen är nästan alltid perfekt anpassade till den form som används.

Undergången är uppdelad i ett flertal mindre delar, alla med sina egna versformer i fokus. “Gudarna” är en stor samling sonetter uppdelade i tre sektioner. Dessa dominerar den första halvan av samlingen, men efter varje sektion varieras sonetterna med dikter i andra klassiska former som terzin och villanelle. Den andra halvan av samling består av en enda lång dikt skriven på blankvers, “Världen alltmer hastigt tillabakaspolad”, en hisnande färd genom världshistorien baklänges, där vi börjar år 2020 och färdas bit för bit bakåt till universums begynnelse.

När man först läser Undergången blir man direkt överraskad av hur regelbunden och strikt rytmen är. Betoningarna, radlängderna och rimmen är nästan alltid perfekt anpassade till den form som används. Sonetterna i “Gudarna” följer med nästan mekanisk precision de betoningar och rimscheman som sonettformen kräver. Samtidigt saknar inte versen dynamik och musikalitet. Det är också imponerande att språket inte på något sätt känns föråldrat, vilket det ibland gör i regelbunden sonettvers. Ta bara den inledande strofen i den första sonetten:

“Zeus är borta. Ingen Hermes jäktar.
Hades håller ingen längre fången.
Ingen namnger vindarna som fläktar
Öde står parnassen och salongen.”

Strofen börjar med två kortare meningar, vilket inledningsvis ger ett mer ryckigt intryck, för att sedan steg för steg öppna upp med längre och mer flödande rader. Den andra raden har inga punkter, men där betonas gärna varannan stavelse. Den tredje raden har färre betoningar och känns friare, och dess rim med den första raden skapar en övergång från en gnagande frustration över gudarnas försvinnande till en alltmer motståndslös uppgivenhet. Perssons rytmer kan ofta uppvisa dessa sorters skiften mellan olika känslolägen, samtidigt som han aldrig överger sonettens strikta regelverk. Med rader som dessa lyckas Undergången skapa klassisk formbunden musikalitet med ett modernt språkbruk.

Rytmen är framåtriktad, rimmen starka och påtagliga

Sonetten dominerar samlingen, men även andra klassiska versmått finns närvarande. Speciellt imponerande ur ett verstekniskt perspektiv är den längre terzinen “Övergiven byggnad”. Terzinen är ett medeltida versmått vars mest kända användning finns i Dantes Divina Comedia. Den består av ett flertal treradiga strofer, där den mittersta raden måste rimma med den första och tredje raden av nästa strof. På detta sätt lindas rimmen vidare i flera strofer, och formen kan snabbt bli väldigt svår att hantera. Men Persson klarar den rytmiska balansen galant. Ta till exempel de inledande två stroferna:

“Gå in här. In bland de förvridna träden
där krossat mörker mött en vittrad vind
och inget annat drag på välta bräden

Bli svald av grinet hos en svältfödd grind.
Träd in i rummets trädgård ingen krattat.
Det vissna ljuset gör en spegel blind”

Rytmen är framåtriktad, rimmen starka och påtagliga, och ingen aspekt är för obalanserad eller otymplig. Strofernas rim och rytmens snabba takt leder läsaren in i den öde byggnaden med en säker hand. Just denna säkerhet är hela samlingens mest påtagliga rytmiska intryck. Det finns nästan inte en enda rad eller ordval som inte känns noggrant utvalt för att passa i den versform som används.

Samtidigt som samlingens strikta formspråk fungerar som ett bevarande av traditioner är det också ett rekviem över den långsamma förlusten av dem. Undergången som koncept står inte bara för döden eller förstörelsen av civilisationen, men också förlusten av alla de tanketraditioner som civilisationen bidragit med i sin långsiktiga utveckling. Sonetterna i Gudarna behandlar en sorts allomfattande sorg som går bortom förlusten av någon enskild aspekt av verkligheten.

Den beklagar själva det totala försvinnandet av allt mänskligt. Alltså inte bara länderna och människorna och kulturen utan hela den mänskliga erfarenheten. Gudarna, Zeus och Hermes, står både för kulturen och fungerar som symboler för vår möjlighet att uttrycka oss över huvud taget. Om mänskligheten dör ut fullständigt finns det inte ens en klagosång som kan sörja vårt försvinnande.

Undergången belyses och behandlas på olika sätt i samlingen. Ett tidigt närvarande tema handlar om hur vi mer och mer förlorar vår kultur, hur de gudar som tidigare var levande företrädare för olika mänskliga känslor och företeelser nu är borta, när vi inte längre tror på dem har de inte längre någon relevans i våra liv. Med gudarna försvinner kulturen och därmed vår möjlighet att konstnärligt och känslomässigt behandla och förstå vår samtid. I en tidig sonett utropar han beklagande:

“Inget stort och heligt kommer fylla 
någon alls med vördnad eller fasa: 
inget liv och inget verk kan hylla 
dagars sol, och vilt mot natten rasa.”

Religionen var en grund för att kunna tolka och förstå både det goda och onda i världen, och när den försvinner blir världen plötsligt stum och oförklarlig.

Om förlusten av kulturen är ett tema i samlingen så är förlusten av hela mänskligheten och allt medvetande en annan. I en annan tidig sonett skriver Persson “Denna solnedgång ska ingen minnas, / tyst och utan namn roterar jorden”. När inget samhälle existerar kommer världens fortsatta existens vara utan uttolkare, vara där bara för sig själv och inte för något medvetande. Samlingens förhållningssätt till undergången är på det sättet total, sett från ett mänskligt perspektiv. Den beskriver den punkt, långt bort eller nära förestående, där människor slutar vara en del av världen.

I detta imponerande upphöjande och samtidiga sörjande av både den mänskliga kulturens traditioner och civilisationen som helhet finns det dock något som hämmar uttrycket. Samlingen domineras av en sorts enhetlighet som ibland kan kännas enkelspårig.

Alla Undergångens sonetter är skrivna på exakt samma sätt

Nästan alla dikter i samlingen berör samma tema, och de gör det med ganska lite variation. Klagosången över mänsklighetens försvinnande fortsätter utan att markant varieras. När Persson i slutet av samlingen utropar “Alla klockor kommer stanna. Stanna! / Inga klockor kommer ringa. Ringa!”, slår ångesten inte så hårt som den är tänkt att göra då denna ton redan har dominerat i över hundra sidor. Enformigheten syns också i rytmen. Sonetter kan skrivas i olika former och med olika rimscheman, men alla Undergångens sonetter är skrivna på exakt samma sätt. Formspråket och tematiken ekar kontinuerligt i samlingen, och efter ett tag försvinner lite av styrkan i budskapet.

Enformigheten innebär också att samlingen saknar en av poesins mest kraftfulla aspekter, de plötsliga ologiska vändningarna från en känsla till en annan genom poetens intuition.

Känslan av enformighet bryts dock av samlingens sista dikt, “Världen alltmer hastigt tillbakaspolad”.

I en annan undergångssamling, Erik Lindegrens “Mannen utan väg”, som beskriver den hopplöshet och känslan av civilisationens slut som andra världskrigets utbrott frammanade i den tidens samhälle, kunde den rakt av apokalyptiska stämningen ibland avbrytas av plötsliga infall av något helt annat.

I en av dikterna verkar diktjaget ha blivit förälskad, och Lindegren skriver: “stilla som en brunn fylls rummet av dina drömmar”. Det är en gåtfullt och vacker bild av att fyllas av någon annans tankar, och den kommer plötsligt i en samling tillägnad livets hopplöshet. Ett annat exempel är T. S. Eliots klassiska “The Wasteland”, också ett verk som behandlar traditionens försvinnande.

Där avslutas den långa klagodikten med ett sorts förtröstansfullt citerande av små korta utdrag ur klassiska verk, och poeten utropar sorgset “these fragments I have shored against my ruins”. Det är inte direkt ett lyckligt påstående, men dikten avslutas åtminstone att det finns en sorts tröst i att något stannar kvar i ruinerna att kanske bygga vidare på i framtiden, eller att trösta sig med under den tid som är kvar. Perssons samling saknar för det mesta sådana plötsliga skiften och känns därför lite odynamisk i sitt uttryck.

Känslan av enformighet bryts dock av samlingens sista dikt, “Världen alltmer hastigt tillbakaspolad”. Dikten är en imponerande uppvisning i både form och innehåll. Den spolar tillbaka hela den mänskliga och naturvetenskapliga historien från år 2020 tillbaks till skapelsens början. Den börjar med att beskriva de mest betydelsefulla händelserna i nutid och går sedan i allt snabbare takt bakåt, genom 1900-talets decennier tillbaka genom århundradena ända tills den mänskliga civilisationen inte längre finns. Rytmen är en stadig blankvers, vilket är ett mindre strikt versmått, men ett melodiskt intryck består genom hela dikten. Intrycket är flödande, även innehållet är ett konstant flöde, en aldrig sinande uppräkning av historiska händelser:

Konfucius överser ett spannmålslager,
och anar inget om de ämbetsmän
som genom årtusenden följt hans lära.
När perserna med Cyrus tappar makt
tar babylonier upp den, men får kämpa
med meder och assyrier, med flera.

Händelserna som räknas upp kommer från alla delar av världen, och förloppet beskrivs som att det går framåt, medan det går längre och längre bak i tiden. Det är ett överväldigande myller av händelser och upplevelser, och i detta myller finner man någonting mer än bara tomheten till följd av undergången. Man finner ett slags tröst i världens och historiens storhet, i flödet av det oändliga antalet händelser som inträffat i historien. Bakåtspolandet kan ses som en reducering, som att vi bit för bit raderar vår historia. Men samtidigt blir det ett sätt att överblicka historien, att sammanfatta och förstå den.

Dessa händelser blir då Perssons fragment, som han likt Eliot använder för att skydda sig mot den överväldigande tomheten. I denna avslutande dikt ger Persson läsaren möjligheten till mer än ren tomhet, han ger oss en möjlighet till genuin reflektion över vad det mänskliga är, och vad det innebär att det kanske kommer att försvinna.

The post Traditionalistisk uppvisning i klassisk vers first appeared on Opulens.

LYRIKEN. Så hur förstår vi det förflutna egentligen? frågar Lis Lovén och anser att lyriken är av central betydelse i det avseendet. Hon knyter därmed an till två texter, om meter och rim, som vi publicerat denna vår.

Det rör sig om Johnny Edströms essä om metriken och Lasse Ekstrands krönika “En spontanrimmares tankar”

Den senaste tiden har Opulens på nytt publicerat texter om lyrikens förutsättningar. Och det kan behövas i en tid som denna. För jag tänker mig konstnären eller poeten som någon som känner in och känner av tidsandan. Och förr i tiden var poesin den genre som angav tonen inom litteraturen. Vad kunde sägas? Vad ville litteraturen förmedla? På ett sätt är det enkelt (på ett annat sätt svårt) att gå bakåt i historien och känna in flödet av tankar och känslor som en gång funnits. Och då är verskonsten ovärderlig, mer djup än prosan, mer spretig, men också mera bunden genom den konstform den är. Eller en gång var.

Så hur lär vi känna antiken och dess retorik, medeltiden och det höviska, helgonidealen, renässansen och furstarnas världsbild, barocken och det pompösa, fixeringen vid döden, stormaktstidens storvulna uttryck, klassicismen med renhetsdyrkan, upplysning och vetenskapsideal, romantiken och genikulten, realismen och verklighetsförankringen, pragmatismen, symbolismen och konsten som självändamål, de moderna ismernas tusentals uppror mot tradition och gamla ideal?  Och så får vi inte glömma bort vad som hände i samband med första och andra världskriget med dadaismen (clowneriet som revolt), med surrealismen som var ett sätt att förstå det udda, därför att den ”sanna” världen inte längre höll ihop.

Så hur förstår vi det förflutna egentligen? Hur lär vi oss känna igen främmande tankegångar om vi inte känner historiens avlagringar, spår och tecken? Då får vi inte heller glömma bort postmodernismen, dess blinkningar genom fragment efter fragment, som jag tror står för sökandet efter ett större sammanhang, även om det är ovisst var det finns.

Med andra ord är lyriken ett av sätten att lära sig förstå den kultur där man föddes och växte upp. Ja, ett sätt att binda samman de olika historiska och kulturella epokerna och förstå dessa abstrakta begrepp som tid och rum är… För litteraturen verkar genom och i tiden.

Hur känner jag av vad som komma skall? Eller kan man ta till grepp bortom det mänskliga? Spåren finns överallt egentligen, om man ger sig tid att förstå verskonst, rim och meter. Men även att förstå uppbrottet och revolutionen mot det bestående. Hur levandegör någon sin egen ideologi och verklighetsmodell om personen ifråga inte känner tidigare epoker, andra kulturers diktning och mytologi? Så poesi och vers och meter kanske verkar utdöda. Men nej… Kom igen!

Om modernismen gjorde revolt mot språket på 1900-talet så är det på sätt och vis sant att Västerlandet har odlat en form av dekadens. Revolten, ja! Men vad lärde oss dekadensen egentligen? Läste vi rätt sorts lyrik? Förstod vi mål, mening, metoder genom litteraturen? Vad ville oss vår västerländska kanon?

Jag anser att lyriken bär på betydande bildningsideal och att dessa är inte bara till för eliten. Jo förresten, Thore Skogman var faktiskt min store idol när jag var sju år. Samtidigt började Beatles slå igenom stort. Men jag höll fast vid min Thore Skogman. Det finns nog rim och reson i livet trots allt.

The post Att binda samman tid och rum first appeared on Opulens.

ESSÄ. Litteraturvetaren Johnny Edström ger här en introduktion till en idag ganska försummad sida av lyriken, nämligen metriken. Här får du veta mer om metrikens mysterier.

Om du för hundra år sedan skulle närvara på en kurs om poesi på universitet eller högskola, skulle du nog känna igen mycket från vår tid. Klassiska verk av Shakespeare och Goethe diskuteras nu som då, metafor, budskap och bildspråk är fortfarande välanvända termer. Men du skulle kanske vara ovan vid en sak, och det är upprepningen av ord som jamb, anapest och hyperkatalexisk meter. Detta är termer från metrik, läran om rytm. En lära som under 1900-talet mer och mer har försvunnit från rampljuset i både den publicerade poesin och i litteraturvetenskapen. I Sverige har den en minimal roll, jag själv hade enbart en föreläsning om metrik under mina fem år som litteraturstudent.

Metrik, eller verslära som det hette tidigare, var under lång tid en viktig del av både studiet av poesi och skapandet. De strikta reglerna för hur en dikt skulle skrivas gjorde det nödvändigt att lära sig detta regelverk. Detta förändrades dock ganska plötsligt i och med modernismens intrång, där många poeter anammade den regellösa fria versen som ett alternativ till de traditionella formerna och som ett sätt att bryta de ganska strikta reglerna som fanns kring hur en dikt skulle skrivas. Detta anammande blev sedan mer och mer dominerande, och idag skriver få enligt strikt rytm. I och med detta avståndstagande från verslära i skapandet av poesi försvann också metrikens centrala roll i litteraturvetenskapen.

Försvinnandet är dock varken fullständigt eller berättigat. Metrik är lika relevant i klassisk bunden som i fri vers. Rytm i poesi handlar inte bara om de gamla verstekniska reglerna och att memorera namnen på versfötter som jamb och troké. Rytmen är själva skelettet, grunden för all poesi. Det är både hur orden låter och hur de ser ut på pappret. Rytmen är själva ordningen av orden, vilket ord som kommer först, och vilket som kommer sist. Precis på samma sätt som färg och form i måleri bidrar till hur du upplever en målning, bidrar rytmiken till vilka känslor som dikten frammanar. Metrik är därför inte enbart för gamla, regelbundna dikter, det är en studie för allting från den mest strikta till den mest fria versen.

Vad är det då som studeras i metrik? Vad är poesins rytm? I sin enklaste form handlar det om att räkna betonade stavelser i en dikt. I en regelbunden rytm betonas varannan eller vart tredje stavelse. Det handlar också om att räkna längden på versraderna, klassisk vers brukar vara mellan åtta till tolv stavelser per rad. Man observerar också om rytmen är stigande eller fallande. Den är stigande om versraderna börjar med obetonad stavelse och fallande om de börjar med betonad. Detta påverkar ofta känslan av dikten, en stigande rytm kan läsas snabbare än en fallande.

Att studera rytmen i en dikt kan vara avgörande för att förstå vad den försöker förmedla. Ofta skapar rytmiken en sorts känsla och intryck som i sig är meningsbärande, som ger oss en del av diktens helhet. Ett klassiskt exempel är Gustaf Frödings dikt “Den gamla goda tiden”. Dess första vers lyder som följande (betonade stavelser är markerade med fetstil):

Stjärnorna tindrade tysta för hundrade

år tillbaka och skogen sov.

Forsen dånade, hjulen dundrade,

gnistorna sprakade,

marken skakade,

hammaren dunkade tung och dov.

Diktens rytm är tungt fallande och varannan stavelse är ganska regelbundet betonad. Vad som direkt slår läsaren är hur kraftfullt varje stavelse slår, hur påtagligt rytmens betoningar etsar sig fast. Fröding försöker i dikten illustrera en sorts våldsam kärna i både naturen och den äldre mänskliga historien, han vill utmana den konservativa romantiseringen av det gamla, och han gör detta genom att visa denna tids våld och hårdhet. Rytmens hårda, återkommande slag är historien blodiga eftermäle som ekar in i vår tid, den är allt det vi vill glömma med vårt förflutna, men som konstant gör sig gällande. Den tunga, fallande rytmen är en stor del av hur Fröding kommunicerar diktens budskap, och om man inte uppmärksammar det så döljs en viktig del av hur dikter skapar betydelse.

Rytmen är dock inte bara central i klassisk, bunden vers, den är minst lika väsentlig i fri vers. För att visa detta kan vi titta närmare på en av de tidigaste klassiska svenska dikterna i fri vers, Dagen svalnar av Edith Södergran, vars del kan skanderas på följande vis:

Dagen svalnar mot kvällen …

Drick värmen ur min hand,

min hand har samma blod som våren.

Tag min hand, tag min vita arm,

tag mina smala axlars längtan …

Det vore underligt att känna,

en enda natt, en natt som denna

ditt tunga huvud mot mitt bröst.

Södergran, som fick kritik för vad som ansågs vara obalanserad, orytmisk vers och försvarade sig med att hävda att hon “besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s., på rytmens bekostnad,” visar i den här dikten ironiskt nog prov på väldig kraftig och påtaglig rytm. Dikten börjar med en balanserad och klassisk rad där varannan stavelse betonas, för att sedan bli mer och mer obalanserad. Färre stavelser betonas, och dikten har en stigande rytm som antar ett sökande intryck. Från den första, nästan harmoniska raden, till den senare mer utsträckta raderna, skapas en känsla av mer och mer oro och längtan. Strofen vilar sedan i det betonade ordet “bröst” som ett slags mål för rytmen. Den metriska analysen kan här visa hur själva rytmen skapar känslor och intryck i symbios med ordvalen, och den kan på så vis ge oss en nyckel till varför vi upplever dikter på vissa sätt.

Metriken ger oss möjligheten att begreppsliggöra melodins och musikalitetens effekt på helhetsintrycket av dikten. Den gör det möjligt att tala om den ordlösa sidan av poesin, vilket är relevant nu som för hundra år sedan.

The post Den bortglömda konstformen first appeared on Opulens.