GENIKULT. I alla tider har galenskapen varit en del av samhället, skriver Robert Myhreld och reflekterar över föreställningen om det galna geniet.

Föreställningen om det galna geniet är ju galen. Det finns helt säkert många konstnärer och andra kulturmakare som varit spritt språngande galna. Å andra sidan finns det många skapare som varit vid hyfsat sunda vätskor och kunnat sköta sina skaparuppgifter med goda resultat. Galenskap är galenskap och behöver inte betyda mer än mänskligt lidande.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Det galna geniet first appeared on Opulens.

SJUKDOM. Crister Enander var svårt sjuk och nära att dö. Om detta berättade han i ett öppet brev som publicerades i Opulens.  Idag skriver Enander om sin upplevelse av tiden efter respiratorn. Osökt går det att se paralleller till covid-19-överlevares berättelser.

Jag ligger orörlig i sängen. Såsom surrad av smärta och mediciner. Inget är fast. Allt förflyktigas från sekund till sekund. Sinnena är satta ur spel.

Personal rör sig som gestalter utan tydliga konturer. Spöken. Skuggor. Går ej att förstå i mitt tillstånd. Vad vill de mig? Vad gör de med mig?

Rör mig inte! Låt bli! Inga ord. Inget går att tyda eller förstå.

Stick. Nålar, kateter, slangar. Dropp. Näring och viktiga medikamenter. Vätskor, alla dessa vätskor.

De rör vid mig som vore jag ett paket, ett dött föremål att hantera på enbart praktiskt sätt. Smärtan kommer i vågor. Rummet vidgar sig enbart för att sedan, snabbt och utan förvarning, krympa.

Klaustrofobiskt ibland. Kallsvett. Tung andning, letar efter en lugn rytm för lungorna. Bröstkorgen häver och sänker sig, oavbrutet, men utan lugn rytm.

Halsen svider sårigt, torr som sandpapper. Viskningar, och knappt det, får jag ibland ur mig. Vatten hjälper inte. Orden vrider sig fram, viskningar och raspiga ord är det enda som tar sig över mina torra spruckna läppar.

Ingen, absolut ingen, fattar eller förstår vad jag säger. Vitrockad personal passerar utan att bry sig. Läkarna i gröna kläder struntar i mig.

Ändå pekar jag pedagogiskt. Med ett finger och ibland med hela handen.

Bredvid handfatet börjar jag, inne i huvudet, bygga en liten bokhylla. Böcker som inte finns – som aldrig skrivits – ställer jag där. Svante Marx, Evelina Woolf. I mitt minne stannar hyllans innehåll kvar. Med jämna mellanrum tittar jag på hyllan, den går att lita på.

Och jo, nästan alltid står böckerna – som alltså inte finns i den vanliga världen – kvar, exakt som jag ställt dem i min hjärna. En aldrig skriven bok av Karl Marx, en filosofihistoria av Svante Nordin, en roman av Virginia Woolf.

Jag andas. Denna min andning blir en trogen vän i sängen där jag ligger fast.

Ljuden från andra sidan en liten vägg av skåp för klädombyten, till vänster om mig, hörs otydligt. Ibland skriker någon, vasst och högt och inte sällan länge, länge i de alltid mörka svarta nätterna.

Röster hörs på avstånd. Samtal som hörs tydligare böljar genom rummet. Jag tolkar om varje röst, vrider och vänder på ord och tonläge. Jag tvingas skapa de människor som jag inte ser, bygga karaktärer för att skapa sammanhang som inte finns.

Kakofoni.

Tumult. Dramatik.

En viss hotfullhet – dock obestämbar – finns ständigt omkring mig. Den går inte att tolka, går inte att förstå. Någon tömmer och gör rent omkring mig, sliter i mig, tillfogar mig obehag och tillfällig smärta. Tarmar och urin. Det gör ont. Jag försöker värja mig.

De ger sig inte. Jag är oförmögen att skydda mig själv.

De är starkare än jag.

Ett offer, jag är ett ovilligt och ibland ilsket offer.

Vreden växer i mig. Vill värna mig, skydda mig. Slåss för min frihet. Jag kan inte. Smärtan kommer. Från fot, från underliv, hals och lungor.

Törstig, hela tiden denna satans törst.

Och kallsvett rinner kring mig, lackar.

Verkligheten runt mig vrider och vänder sig oavbrutet. Ingen fast punkt gives.

Människor sitter vid min sida. Omöjliga möten. Döda och levande. De skiftar. Jag vet ej vem som talar till mig.

Allt gungar, rör på sig, försvinner och återvänder. En vänlig sköterska har nästa gång – kanske har jag slumrat till? – bytts ut mot en elak och ointresserad vitklädd gestalt som bara ränner runt och pratar strunt.

Då måste jag, av nödvändighet, skydda mig. Sätta gränser. Säga ifrån. Magen är i uppror. Jag tvingas tömma tarmarna i ett vidrigt skydd, rakt ut i luften känns det som för mig, ett skydd som samtidigt ligger så att kuken svider oavbrutet.

Mer smärta. Nästan ständigt smärta, från skilda håll.

Då och då får jag morfinpiller. De hjälper ett par timmar, jag gungar bort. Försvinner. Svetten rinner ännu kraftfullare.

Människor sitter vid min sida. Omöjliga möten. Döda och levande. De skiftar. Jag vet ej vem som talar till mig.

Alla dyker upp. Vem som helst kan besöka mig. Döden är utan betydelse. Alltid en och en, liksom i tur och ordning. De sitter där bredvid mig, bredvid bädden, mitt vidriga pinoläger.

Jag plågas av att inte kunna reda ut vem som är verklig och vilka av besökarna som skapats inne i mitt huvud.

Undersökningar avlöser varandra, i ett och ett.

Jag rullas iväg, hela sängen med mig i rullas runt i det gigantiska Sjukhuset, Blocket, ner i kulvertarna i källarplanet under den enorma byggnaden. Där nere är det svalt och skönt, nästan folktomt.

Hjärnröntgen, tömning av gallblåsa, var rinner ur mig på höger sida under bröstkorgen. Förvirring är och förblir min i särklass sämsta gren. Tål den inte, vill nå klarhet, vill omfatta verkligheten med förnuftet.

Jag har ju överlevt. Smärtan säger det, tydligt och utan minsta ansats till tvekan: Jag är vid liv. Allt levande lider. Så säger Talmud.

Ilsket och envist kämpar jag emot. Försöker bringa klarhet. Vill veta deras namn, vad de vill mig. Att min röst inte lyder mig gör mig mäktigt frustrerad, dessutom rädd, oro och ångest.

Detta att inte bli förstådd, att inte kunna förklara, inte förmå sig till att uttrycka vad jag vet att jag måste ha, mina mest grundläggande behov, så plågsamt och påfrestande.

Sjunker tillbaka, ner och ännu djupare i den jävla sängen. Likt ett fängelse, utan galler men med slangar och vassa nålar instuckna i mig, i armveck och ovanpå händerna. Utan att jag fått någon dom. Jag är utan skuld.

Så: Varför? Varför?

Jag har ju överlevt. Smärtan säger det, tydligt och utan minsta ansats till tvekan: Jag är vid liv. Allt levande lider. Så säger Talmud.

Vid liv. Kan inte resa mig. Kan knappt tala. Rösten raspar, orden försvinner från mun och tanke. De når inte fram. Aldrig!

Huvudlösa gestalter rör sig som i en tät tät dimma. Otydliga. Ogripbara. Stumma.

Smärtan vrider hjärnan runt runt och väcker tankar från mörka platser i minnet. Spöken. Gastar. Tokskallar. Vinglande väsen viskar stumt och utan innehåll.

Jag andas, trots allt kan jag äntligen – efter tiden i respirator – andas själv, med egna lungor, bröstkorgen häver sig. Det håller jag mig fast vid med en dåres envishet.

Livet återvänder, kroppen tar liksom befälet, hjälper mig att återvända från skuggrikets vrånga verklighet. Jag ska snart, mycket snart, resa mig upp i sängen. Sedan ställa mig upp. Det vet jag nu, trots allt surr och alla meningslösa människor och deras tomma ord.

The post Efter respiratorn – dödens väntrum first appeared on Opulens.