UTBILDNING. “Hur kan vi tillåta att outbildad personal hanterar en samhällsfunktion som kan beröva en individ möjlighet till samhällsdeltagande?”, undrar Marie Sjögren och James Brocka.

Utbildning är utveckling. Utan utveckling stagnerar vårt samhälle. Den enskilde individen är redan i riskzonen för att inte bli behandlad enligt Sveriges lagar och förordningar och med fler hinder ökar risken dramatiskt.

För dem med ett fysiskt eller intellektuellt funktionshinder är det en ännu brantare backe på rättsmaskineriets berg. På dess myndighetsavsatser borde alla vara utbildade och rustade för att möta medborgarnas olika behov i deras olika stadier av livet, från barn till äldre. När utbildning och kunskap saknas tillgodoses inte medborgarens rätt till rättssäkerhet och tillgång till de medel som finns för att säkerställa delaktighet i samhället på lika villkor.

Man kan inte att påstå att det inte går att konkurrera på arbetsmarknaden bara för att man har ett funktionshinder. Man kan inte fatta beslut om insatser och sedan inte sätta dessa beslut i verket. Man kan inte att utge sig för att vara kvalificerad för sitt arbete då man inte känner till de lagar som ligger till grund för verksamheten. Det är tragiskt när den insatsbehövande efterfrågar lagstadgad service som kan förbättra det allmänna välmåendet och leda till en framtida anställning eller ett fungerande hushåll, men får till svar att handläggarna på familjeomsorgen inte är utbildade i den aktuella insatsens förutsättningar.

Hur kan vi tillåta att outbildad personal hanterar en samhällsfunktion som kan beröva en individ möjlighet till samhällsdeltagande? En samhällsfunktion som kan beröva en människa hennes levebröd och i värsta fall bidra till att personen i fråga återfaller i självskadebeteende, missbruk och självmordstankar? Hur kan vi tillåta indirekta mord på våra medborgare bara därför att personalen inte är utbildad i det som är vardag för en del av Sveriges befolkning? Hur kan vi tillåta att resurser inte utnyttjas på det sätt som avsetts och att frågorna inte lyfts till den nivå som behövs för att hjälpa dem som redan ligger ner och kämpar för att kunna ställa sig upp, människor som vi ser i samhället men inte vill se? Hur länge kan tjänstemän vid individ- och familjeomsorgen få fortsätta sitt arbete utan rätt utbildning, rätt verktyg och rätt inställning till dem som är i behov av olika insatser för en ekonomisk och social trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet?

Med tanke på de incidenter som ägt rum, den nonchalanta attityd som uppvisats och den okunskap som finns på ett stort antal lokala kontor runt om i Sverige är det av största vikt att denna brist omgående åtgärdas. Att låta verksamheten fortgå utan åtgärder är liktydigt med att äventyra medborgarnas rätt att frigöra sina egna resurser och lära sig att bli mer självständiga.

Det som många av dem som behöver stöd utsätts för i den aktuella verksamheten underminerar deras självbestämmanderätt och integritet. Det strider dessutom mot Sveriges lagar.

The post Varför monterar vi ner skyddet för de svagaste i vår välfärdsstat? first appeared on Opulens.

SPANING. “Två minnesvärda dokumentärfilmer är Ai Weiweis Human Flow om den globala flyktingsituationen, där filmen avviker från det mesta i tävlingen i sitt intensiva allvar, engagemang, mångfald av berättelser från länder över hela världen som ger ett synnerligen omfattande perspektiv”, skriver Ingela Brovik.

Venedig, världens äldsta filmfestival som i år arrangeras för 74:e året, är känd för sin konstnärlighet, integritet och anti-Hollywood-attityd; på tredje plats bland A-filmfestivaler i Europa, efter Cannes och Berlin, rankas priset Guldlejonet som nummer fyra i filmvärlden.

Men nu har attityden till Hollywood svängt, och i år liksom de senaste fem åren är Venedig först med att visa ett antal av de bästa amerikanska filmerna som senare skulle kunna få ta emot en Oscars statyett för bästa film eller bästa regissör. Förra årets öppningsfilm i Venedig, La la Land, fick senare Oscars; liksom tidigare år har amerikansk film i det officiella tävlingsprogrammet vunnit Oscars – här går Venedig före vad som sen kan hända i det mäktiga Hollywood.

I år är George Clooneys Suburbicon en av de fyra amerikanska filmerna i den officiella tävlingen, som är mest uppmärksammad och omdiskuterad. Den handlar om 1950-talets USA då afroamerikanska medborgare vill ta plats i samhället. Men det funkar inte då en afroamerikansk familj flyttar in i ett villaområde med enbart vit medelklass. En familj där mamman uppmuntrar sin lille son att spela fotboll med sin jämnårige svarte grannpojke.

Detta uppmärksammas av grannarna och leder till brutalt våld gentemot familjen där fadern (utmärkt spelad av Matt Damon) ständigt läxar upp pojken medan moster (Julianne Moore) är ännu hårdare. En stark film som speglar nutiden i dåtiden kraftfullt, där Matt Damons rollkaraktär till slut blir “genomskinlig” i sin dubbelhet, skrämmande aktuell. Den skulle kunna vinna pris här i Venedig men är inte i samma klass som Clooneys film om en TV-journalist i samma 1950-tal i USA, Good Night and Good Luck som visades i Venedig 2005.

Andra utmärkta amerikanska filmer i tävlingen är Alexander Paynes science-fictionsatir Downsizing och Martin McDonaghs Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. En film om konflikter i en liten stad med Woody Harrelson i rollen som en outsider till polis och Frances McDormand som den förtvivlade kvinnan som söker rättvisa genom att sätta upp egna ”billboards” om varför mordet på hennes dotter är olöst. En bisarr berättelse där den kvinnliga rollkaraktären beter sig som en man i en klassisk vilda västern-film med tuff attityd, grovt språk, våldsamt beteende.

Egendomligt nog en rolig film, mitt i all svärta, som pendlar mellan bilden av det traditionella Amerika och de ständigt växande konflikter mellan människor som tar till våld. I Venedig finns det självklart kvinnliga regissörer i den internationella tävlingen, till skillnad från Cannes. Flera har vunnit Guldlejonet.

För några år sedan fick Venedig även programmet Women Tales, om kvinnor, som för första gången – efter den arabiska våren – fick göra film, när den konstnärlige ledaren Barbera, som fått sparken av Berlusconi, var tillbaka. Men i år är det bara en enda film av en kvinnlig regissör i tävlingen. Plötsligt har Venedig tagit ett steg tillbaka och börjar likna Cannes (där dock endast en kvinna på 70 år vunnit – en halv – Guldpalm).

Men Barbera säger: “I´m sorry that there are very few films from women this year, but we are not producing films.” Svensk film brukar alltid synas i Venedig, men inte i år. Det lär bero på att Svenska Filminstitutet valt att visa aktuell svensk film i Toronto i stället för Venedig, för att skapa bättre distribution i USA. Förra året i Venedig hade Amanda Kernells Sameblod sin världspremiär, liksom Kaspar Collins I called him Morgan, varav båda fick här sitt genombrott. Liksom tidigare år, Gabriela Pichlers Äta sova dö, som man minns med glädje i Venedig. Andra filmer värda att nämnas är Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör med Svinalängorna, också mycket uppskattad här, Lukas Moodysons Lilja 4-ever, och inte minst Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade på tillvaron som vann Guldlejonet 2014.

Det finns heller ingen tysk film som brukar vara stor i Venedig, där ”Heimat”-filmerna haft sin urpremiär liksom Margarethe von Trottas Rosenstrasse, en sann historia om kvinnor som protesterade mot bortförandet av sina judiska män under andra världskriget. En tysk-israelisk-arabisk-italiensk samproduktion i Foxtrot i regi av Samuel Maoz är den enda, delvis tyska filmen i Venedig. Den är en av de allra bästa filmerna i den internationella tävlingen i sin hermetiska berättelse om en familjs oro, ångest och sorg över en son i armén, en existentiell film om liv och död.

Två minnesvärda dokumentärfilmer är Ai Weiweis Human Flow om den globala flyktingsituationen, där filmen avviker från det mesta i tävlingen i sitt intensiva allvar, engagemang, mångfald av berättelser från länder över hela världen som ger ett synnerligen omfattande perspektiv.

Dessutom, Frederick Wisemans EX LIBRIS – The New York’s Public Library, en 197 minuter lång film som okommenterat visar kunskapens rikedom och ordets makt i läsning av poesi, diskussioner, debatter, föreläsningar, samtal om litteratur, i intensivt levande scener som berättar att bibliotek är det bästa och roligaste stället att skapa och utveckla demokrati i ett samhälle. En film som borde vinna årets Guldlejon i Venedig.

The post Filmfragment från Venedig first appeared on Opulens.

FÖRSVARSTAL. “Det finns en tendens i debatten att glömma bort att hiphopmusiken inte bara är en växande, inflytelserik musikgenre utan att här även finns en hel bakomliggande kultur”, skriver Sara Forslund.

Jag är hemligt förälskad i hiphop. Likt en helig, gömd klenod har jag plockat fram den vid triumfartade ögonblick men också i stunder av sorg och ensamhet. När jag velat känna mig gudomligt självsäker, oemotståndlig, arg, ledsen eller rebellisk. Hiphopen ligger långt ifrån min egen singer-songwritergenre som jag annars är van att röra mig inom men vi har en viktig sak gemensamt – fokuset på texten.

Hiphopen har ofta anklagats för att vara sexistisk och homofobisk. Medborgarrättsliga organisationer har i historien bojkottat rappare på grund av just detta och likaså har feministgrupper ofta viftat med sexistkortet. Kulturprojektledaren och skribenten Arefeh Behbakht påpekar en viktig poäng när hon säger: ”Om ni nu verkligen brinner för att det ska bli fler kvinnor inom hiphop – lägg mindre tid på att kritisera bristen på dem, och lyft upp dem som redan finns! Börja sedan kämpa mot sexism och homofobi på era egna arbetsplatser i stället för min”.

Det finns en tendens i debatten att glömma bort att hiphopmusiken inte bara är en växande, inflytelserik musikgenre utan att här även finns en hel bakomliggande kultur. När man endast spottar ut anklagelser om kvinnoförnedrande texter och bristen på jämlikhet så är man ignorant för alla de kvinnor och män som faktiskt är medvetna om dessa problem och dagligen kämpar för att bryta patriarkatet inom hip hopen liksom de fasta könsstereotyperna. Ett annat vanligt missförstånd är att hiphopen måste ha ett politiskt budskap vilket långt ifrån alla artister inom genren har.

Hiphopens historia är också en dokumentär skildring av USA:s afroamerikanska underklass. Språket och musiken är inte tagna ur luften utan är direkta avtryck av det samhälle de växte upp i där frånvarande pappor inte var ovanligt. Avsaknaden av manliga förebilder ersattes ofta av gängens machokultur. Det är inget försvar för kvinnoförnedrande texter men kan ändå ge en viss förståelse om det klimat där hiphopen har sitt ursprung.

Det är konstigt att man inte hör mer om alla de människor vars liv förändrades radikalt genom hiphopens kulturella möjligheter och entreprenörskap. Jag tänker bland annat på hiphopens gudfader Afrika Baambaata som grundade organisationen Universal Zulu Nation. Ett reslutat av vad han ansåg vara en nedåtgående spiral av New Yorks gängbildningar, drogförsäljning och våldsamma gatumord. Organisationens motto var: ”Fred, Enhet, Lycka och Glädje”. Han ville ge gängen en annan tänkbar framtid och genom detta populariserade han och spred hiphopkulturen.

Det blir därmed alldeles för enkelriktat att bara anklaga hiphopen för patriarkala strukturer och sexism när det florerar lika mycket om inte mer inom rockmusiken. Där hiphopen är mer rak och tydlig i ”sina åsikter” är rocken mer grumlig och diffus vilket gör den svårare att kritisera.

Alla artiklar av Sara Forslund

The post Hiphopen saknar förmågan att vara falsk first appeared on Opulens.