NÄTKULTUREN. “Våra samtal sker idag i offentliga rum vilka utformas av företag som säljer oss som konsumentboskap.” En kapitalistisk dystopi som Myra Åhbeck Öhrman finner mer skrämmande än internets masskjutningsmanifest och rasistiska kommentarer.

William Gibson, som myntade uttrycket “cyberspace”, beskrev det i sin bok Neuromancer från 1984 som “en samförståndshallucination”. Internet är helt och hållet skapat av mänskligheten och existerar inom de ramar vi bestämt oss för att sätta upp. Kanske är det därför det skrämmer oss så. Det är i sina värsta stunder en klardröm som manifesterats fram ur våra mörkaste tankar.

I varje anonymt konto som postar hatkommentarer ser vi lite av vår egen ilska och missunsamhet. I de extrema konspirationsgrupperna påminns vi om vår egen maktlösa paranoia. Det vore enkelt att se det som att vi människor helt enkelt är rätt dåliga på att drömma. Givna valet att skapa precis vad vi vill, kunde vi inte låta bli att göra med vår fantasivärld precis vad som fått oss att vilja fly från den verkliga.

Jag tror mer att det är talande för våra samhällens svagaste punkter när inte ens våra drömmar kan vara fria.

Nätverket som hade potential att förbrödra mänskligheten och gav oss möjligheter att utbyta information och upplevelser, blev ganska snabbt en ännu större och farligare värld än den på andra sidan skärmen. Därför jobbar nätjättarna oförtrutet på nya sätt att så billigt som möjligt sopa det där mörka och fula under mattan igen. Att skapa digitala grindsamhällen där vi slipper se ännu en grovt rasistisk kommentar, någon som får en örfil när de har sex eller politisk desinformation.

När vi pratar om sätt att undvika radikalisering genom att se till att manifestet från, och livesändningen av, den islamofoba masskjutningen i Christchurch tas ner från internet, är det vår egen inneboende potential för mörker som skrämmer oss.

Eller snarare, att vi tror att alla andra är lite sämre på att hantera det än vi är.

I en undersökning om porr (jag sedan länge glömt varifrån den kom) fick människor skatta dess inverkan på sig själva och andra. Ett tydligt mönster var att oron sällan kom från att de svarande själva upplevde att de påverkades av den, men oroade sig för att det hade effekter på alla andra. Vi kan välja att se det som ett utfall av att överskatta sin egen mentala förmåga, underskatta andras, eller (om glaset är halvfullt) vår empatiska sida som gärna vill skydda andra än oss själva.

Frågar du ett slumpmässigt urval av människor om de påverkas av reklam kommer svaren förmodligen bli att de alla är alldeles för medvetna om hur det fungerar för att gå på billiga marknadsföringsknep. Ändå leder reklam till ökad försäljning.

Vi vet fortfarande inte exakt hur det kommer att forma oss att omges av internet, men det stoppar oss inte från att få panik å andras vägnar. Jag vet inte heller. Jag brottas ständigt med dilemmat om hur vi ska väga ett fritt internet mot att slippa utsätta människor för skada.

Varje gillamarkering eller retweet har ett marknadsvärde.

Vad jag däremot blivit ganska säker på är att digitala grindsamhällen är en lika falsk trygghet som impulsen att förbjuda tiggeri för att slippa se fattigdom. Ett sätt att hålla oss i en trevligare hallucination där vi är mindre benägna att identifiera de faktiska problemen.

I dokumentären Generation Like beskriver Douglas Rushkoff hur ungas sökande efter identitet utnyttjas för marknadsföring. Varje gillamarkering eller retweet har, utöver det sociala värde det signalerar, ett marknadsvärde för storbolag som är snara att dra fördel av det.

I vår delade hallucination håller alla på att bli personliga varumärken och vandrande reklampelare. Våra samtal sker i offentliga rum som godtyckligt utformas och modereras av företag som säljer oss som konsumentboskap till dem som kan betala.

För mig är den kapitalistiska dystopin ännu mer skrämmande än masskjutningsmanifest och rasistiska kommentarer.

The post Digitala grindsamhällen ger falsk trygghet first appeared on Opulens.

VAPENKONTROLL. 35% av alla masskjutningar i världen äger rum i USA. Detta gör landet till en överlägsen etta i statistiken. Opulens New York-skribent Hans Strömhäll funderar kring orsakerna.

I höstas sköt den 64-årige före detta fastighetsmäklaren Stephen Paddock ihjäl 58 personer och skadade 546, när han öppnade eld från sitt hotellfönster i Las Vegas mot besökare på en musikfestival. Detta var den dödligaste masskjutningen i USA:s moderna historia. En månad senare ägde den femte mest dödliga masskjutningen rum när 26 människor sköts ihjäl och ytterligare 20 skadades i Sutherland Springs i Texas av före detta försvarsanställde Devin Patrick Kelley, 26 år, vid en lokal baptistkyrka.

År 2017 ägde 11 masskjutningar rum i USA med sammanlagt 116 döda, enligt tidningen Mother Jones. Tidningen använder FBI:s definition av en masskjutning som ”en enskild attack på offentlig plats där fyra eller fler människor dör.”

Enligt forskningsrapporten Are America’s public mass shooters unique? A comparative analysis of offenders in the United States and other countries från 2015 av Adam Lankford, professor i straffrätt vid Alabamas universitet i Tuscaloosa, ägde 35% av alla masskjutningar i världen från 1966 till 2012 rum i USA. Detta gjorde landet till överlägsen etta i statistiken. Vad är orsaken?

På en presskonferens efter massakern i Sutherland Springs fick president Trump en fråga om vad som krävs för att antalet masskjutningar i landet ska minska. Är vapenkontroll lösningen? Presidenten svarade att det som hände i Sutherland Springs handlade om ”psykisk ohälsa”. En mycket störd individ som haft problem under lång tid. Tillgången på vapen är inte en orsak här (”… this isn’t a gun situation”).

Men är den mentala ohälsan mer utbredd i USA än i andra länder? Det är svårt att hitta några siffror som stöder detta. Vad som däremot framgår i Lankfords studie är att USA är överlägsen etta i världen när det gäller att äga skjutvapen: i snitt 88,8 vapen per 100 invånare. På andra plats kommer Jemen med 54,8 % (siffrorna är från 2007).

Nästan varje stor masskjutning leder till en debatt, där tillgången på vapen hamnar i centrum: Den ena sidan kräver ökad vapenkontroll. Den andra åberopar det andra tillägget i konstitutionen, som skyddar rätten att äga och bära vapen, och påpekar det osmakliga i att motståndarna utnyttjar en tragisk händelse för politiska syften. Sedan hamnar diskussionen i ett dödläge och allt fortsätter till synes som förut, medan uppgivenheten ökar.

Lankford är övertygad om att ett minskat vapeninnehav skulle leda till ett minskat antal masskjutningar. Men han menar samtidigt att en större förändring av vapenlagstiftningen inte är politiskt möjlig i dag.

På den inflytelserika lobbygruppen National Rifle Associations (NRA) hemsida kan man läsa: ”Eliterna skyddar alltid sig själva och de skyddar alltid sig själva med vapen. Och sedan lär de den amerikanska allmänheten att inte göra detta… vad NRA kämpar för är lika villkor, att tillämpa existerande federala vapenlagar och att skydda amerikaners rätt att skydda sig själva.”

Att spela på en folket-mot-eliten-känsla är ett tacksamt tillvägagångssätt för den som vill väcka opinion i vapenfrågan. Kanske finns denna misstro mot överheten i landets själva DNA. I arvet från kolonister och nybyggare. Men någonstans på vägen har vapen som en symbol för säkerhet och oberoende slagit över i sin motsats.

Sist i sin rapport lyfter Lankford fram ytterligare några andra tankar som kan bidra till att kasta ljus över frågan. I inget annan land i världen, skriver han, är strävan efter berömmelse och ekonomisk rikedom så stark som i USA. Vem som helst kan bli ”vinnare” i jakten på materiellt välstånd och social status. Men den amerikanska drömmen kan också bli en smärtsam påminnelse om nederlag, för den som inte lyckas förverkliga den.

Varför begås fler masskjutningar i USA än i andra länder? Kanske är det historiska arvet, för många vapen och för många bittra ”förlorare” några av ledtrådarna?

The post Masskjutningarna i USA – sjukdom, vapen eller en manlighet i kris? first appeared on Opulens.