HEDERSVÅLD. Inför Fadimedagarna har Maria Rashidi, Nicklas Kelemen och Seyran Duran skrivit ett debattinlägg angående hedersvåldspolitiken. De anser att förändring är nödvändig efter 25 år av kontraproduktiv politik

”Hur länge skall vi behöva leva med hederskulturer i Sverige?” frågade Fadime Sahindal den 26 mars 2001 på Rädda Barnens gamla vackra lokal på Torsgatan 4 i Stockholm då hon, som oannonserad gästtalare, satt i panelen inför ett fullsatt auditorium tillsammans med bland andra professor emeritus Marc Bygdeman som var först med att berätta om att han ”sydde ihop” livshotade flickors mödomshinna (som inte finns). Svaret på frågan Fadime fick var att det är upp till integrationsministern, men det finns nog två vägar, en genom att ”demokratianpassa” hederskulturer, helst på två år och en annan väg på 500 år i fall man fortsatte att stödja de segregerade manliga etniska organisationerna och samfunden som sanktionerar oskuldsetiken.

Ett kvarts sekel har gått men Fadimes fråga är lika aktuell. Trots gigantiska insatser på hedersvåldsutbildningar för myndigheter och stora akuta insatser för att skydda hotade flickor ökar antalet utsatta ungdomar, enligt regeringsrapporter. Hur kommer det sig?

Statsministern anser att det har förts en invandringspolitik utan integrationspolitik och den annars filosofiskt lagde kulturskribenten Håkan Lindgren anser att ”integrationen misslyckades för att vi gav fan i den” (ref. länk 1). Men om vi bortser från integrationspolitikens breda perspektiv och fokuserar bara på arvet efter Fadime, hedersvåldspolitiken – som påbörjades efter att en modig integrationsminister Mona Sahlin erkände sin feghet och ”sveket mot invandrartjejerna”, ja, då hade det varit en välsignelse att ”ge fan” i integrationen. Faktum är att mäktiga krafter har motarbetat det.

I väntan på en forskare som vågar undersöka hypotesen om att det kanske har pumpats in mera skattepengar (och oljepengar från rika diktaturer) till de grupper som odlar hedersnormer än till de fåtal modiga föreningar som kämpar emot det, får vi nu nöja oss med en kort inblick i hedersvåldspolitikens landskap som är i behov av en radikal förändring.

Feminismen och hedersvåldspolitiken

De svenska feministerna kan ta åt sig äran för att ha lett kampen för att göra Sverige världsbäst på jämställdhet. Men som Håkan Lindgren konstaterar ”Den svenska feminismen upphör så fort den riskerar att krocka med hederskulturen”.

Bland de ledande feministerna i Sverige var det bara författaren Eva Moberg och professor Yvonne Hirdman som utmanade kulturrelativisternas mörkläggningskampanjer som leddes  av professor Eva Lundgren som ansåg att vi inte kan ha ”svenskt våld och invandrarvåld” och Gudrun Schyman vars beryktade ”talibantal” skrämde upp de ”naiva” tjänstemännen som började ana att kulturella och religiösa normer spelar en roll i mordet på Pela, Fadime, Abbas Rezai och många fler.

Ännu i dag vill en rad feministiska organisationer och en klar majoritet av utredarna stoppa förslaget om att skilja frågan om mäns våld mot kvinnor från fenomenet hedersvåld som i decennier har klumpats ihop. Det framstod nästan som ett mirakel att statsrådet Paulina Brandberg trots starka motvindar klarade att etablera ett separat delmål i jämställdhetspolitiken för hedersvåldsfrågor. Men strax därefter försvann hon från maktens korridorer och än i dag finns inte detta delmål – Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” – definierat.

De politiska partierna

Vad gäller de olika politiska partiernas röriga hantering av hederesvåldsfrågan kan vi inte gå in på här utan det får räcka med att nämna att det nog är Vänsterpartiet som borde ha lett kampen för de hedershotade ungdomarnas rättigheter men så blev det inte. Efter många år av motarbetande och mobbning uteslöts partiets flaggbärare mot hedersförtrycket, riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh och därmed har man fått tyst på partiets interna opposition som stödde hennes kamp.

Skandalen kan nog också tolkas utifrån ”den politiska matematikens princip” (röstfiske) eftersom kampen för dessa ungdomars rättigheter kan påverka partiets väljarkår negativt då ungdomarna ännu saknar rösträtt medan deras släktningar – som anser att dessa flickor inte är förtryckta utan korrekt fostrade enligt kyskhetstraditionerna – utgör en numerärt många gånger större grupp, med rösträtt. Detta medges också av en del politiker, fast aldrig framför mikrofonen.

Myndigheterna och hedersvåldspolitiken

Den ärligaste diagnosen på myndigheters agerande på hederns fält har nog forskaren Devin Rexvid ställt. ”De som driver en ganska aggressiv relativistisk linje i dag är Nationell centrum för kvinnofrid (NCK) som är chefsideologen för relativister, Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som utgör hjärtat i relativismen och det nya NCH, det vill säga nationellt centrum mot hedersvåld, som utgör det relativistiska monstrets ben.” säger Rexvid (Länk 2). Hans diagnos kan belysas här med ett konkret exempel. Jämy, skulle man tänka sig, borde stödja de fåtal föreningar som vågar ta upp kampen mot hedersförtrycket men i stället stoppar man bidrag till flera av dessa.

När en sektionschef på Jämy hittade på att man ”inte arbetar i riksintresse” stoppades bidrag till en organisation som i decennier arbetat i Fadime Sahindals anda och som anordnar internationella konferenser, också i Riksdagen, samt för fram åtgärdsförslag inte bara i svenskt men också i EUs och FNs intresse, ja, då blev man ju häpen. Denna Kafkaartade anklagelse trodde inte ens Jämys egen avdelningschef på, men när Kammarrätten underkände sektionschefens absurda beslut då kunde ändå avdelningschefen ”inte lägga sig i” sin kollegas arbete. Så ser ”en aggressiv relativistisk linje” ut som förhoppningsvis ska stoppas av Jämys nya chef.

Frivilliga krafter

Bland de frivilliga organisationerna är det Rädda Barnen som har den överlägset största potentialen att leda kampen för barns rättigheter vilket man också gjorde med briljant resultat när, efter många års arbete, antiagalagen infördes i Sverige, först i världen 1979. Och Rädda Barnes ”möte med hederskulturer” gick betydlig bättre än feminismens. Till en början i alla fall.

Annika Åhnberg, Rädda Barnes tidigare orädda ordförande, som strax efter Fadimes död ledde en riksdagskonferens till hennes minne, kallade organisationens Dialogprogram för Rädda Barnens flaggskepp eftersom man kunde initiera dialoger om papparollen och jämställdhet just i förorternas manliga etniska organisationer där hederskulturer odlades och svensk jämställdhet uppfattades som hot mot familjen.

Ordföranden stödde också de ”kontroversiella” åtgärdsförlagen som dialoggruppen la på makthavarnas bord i syfte att demokratianpassa hedersnormer, förslag som Fadime tyckte var självklarheter. Men när ordföranden Åhnberg lämnade Rädda Barnen då blev det ett slut på det över ett decennium långa interna kulturkriget.

En beslutsam sektionschef i kansliet – utifrån konflikträdslans utbredda neuros att man ”inte får lägga sig i andras kulturer” – körde över flera riksmötesbeslut, stoppade dialogen med de manliga enklaverna och slängde åtgärdsförslagen i papperskorgen. Förslag som, om de implementerades, hade kunnat rädda livet på många hedershotade flickor. Hedersvåldsdebatten ”gagnar inte karriären” har det sagts, och så gjorde man kontorstillvaron lugnare, för byråkraterna.

Avslutningsvis om hedersvåldspolitiken

Utifrån denna lilla inblick i hedersvåldspolitikens trista träsk kan kanske våra makthavare äntligen inse att ”äta kakan ha den kvar”-politiken bör avslutas. Att å ena sidan fokusera bara på utbildningar och akuta åtgärder (symptomen) men å andra sidan stödja, både ekonomiskt och moraliskt, källorna till konflikterna har resulterat i en på många sätt katastrofal utveckling.

Hedersetiken, som knyter kravet på döttrars föräktenskapliga renhet (oskuld) till släktens heder är en anakronism i en demokrati. Den kan avskaffas och det är demokratiers plikt att göra det, hävdade professorn i etik Susan Moller Okin redan 1999 i sin berömda essä ”Is Multiculturalism Bad for Women?”

År 2001 frågade Fadime ”varför behöver vi föreslå självklarheter” när vi i Riksdagen förde fram förslaget om att integrationsministern bör ha en egen kommitté som bollar över ansvaret till de organisationer som odlar hederskulturer. Samma uppmaning framfördes, efter mordet på Fadime, av dåvarande statsministerns och av FN-chefen Kofi Annan.

I dag framför Glöm aldrig Pela och Fadime-föreningen och forskaren Devin Rexvid ett liknande förslag om att etablera en myndighet för en hedersombudsman. Efter tjugofem år av kontraproduktiv politik vore dags att delegera makten över hederesvåldsfrågan till några eldsjälar som är födda i hederskulturer och har satsat sitt liv på att bekämpa hedersnormer.

De behöver inte gå på kurs för att lära sig hur hedersvåldet skiljer sig från mäns våld mot kvinnor och de kommer inte heller säga att ”hellre begår jag tjänstefel än utsätter mig risken för att bli sedd som rasist” som många tjänstemän medger – när mikrofonen är avstängd.

Referenslänk 1: https://www.svd.se/a/yEAR3x/den-svenska-sjalvbilden-skordar-manniskoliv

Referenslänk 2: https://www.facebook.com/photo/?fbid=10160909852381226&set=a.10150523796076226

MARIA RASHIDI, ordförande Kvinnors Rätt

NICKLAS KELEMEN, etnolog, styrelseledamot Nätverket mot hedersrelaterat våld

SEYRAN DURAN, ordförande Kurdistans Kvinnoförbund

The post Hedersvåldspolitiken är på fel väg first appeared on Opulens.

 

Föreningen Kvinnors rätt, som du är initiativtagare till, fyller 20 år i november, hur ska ni fira jubileet?

– Vi har bjudit in några politiker, aktivister och myndighetspersoner till ett panelsamtal, som förbundsordföranden för UNISON är moderator för. Politikerna är Annie Lööf, partiledare för Centerpartiet, och Morgan Johansson, justitie- och migrationsminister, och de kommer att hålla tal. Sedan har vi bjudit in en komiker och efter en trevlig kväll tillsammans blir det mingel.

Vill du berätta om föreningen Kvinnors rätt?

– Kvinnors rätt bildades år 2001, det var ett jätteviktigt år både för mig och för Sverige. Det hände väldigt mycket, Fadime Şahindal föreläste och berättade om hederskulturen. Hon försökte vädja till svenska makthavare att inte vända ryggen mot kvinnor och unga tjejer som kommer från andra länder och blir utsatta för hedersvåld. Det hade redan skett fler hedersmord i Sverige i slutet av 90-talet, början av år 2000.

– På den tiden var Mona Sahlin integrationsminister och hon bad om ursäkt i en DN-artikel och erkände att vi inte hade tagit hedersvåldet på största allvar, och att flera invandrarflickor och kvinnor därför hade mördats eller blivit bortgifta. Första gången jag lyssnade på Fadime Şahindal var på Rädda barnen och sedan i riksdagen när hon var där och föreläste precis innan hon blev mördad. Det var massor av kvinnor där, socionomer, progressiva föreningar och politiker deltog. Mona Sahlin var också där och hon inspirerade mig otroligt mycket, jag kände att vi måste göra någonting för att hjälpa kvinnor och flickor som lever under hederskontrollen. Det var så Kvinnors rätt startade.

Hur ser ert arbete i föreningen ut, hur jobbar ni med detta?

– Vi har en chat och en telefonjour där vi tar emot väldigt mycket samtal. Kvinnor ringer för att få stöd, rådgivning och information om hur man ska göra om man till exempel har blivit utsatt för våld av sin man eller vill skilja sig. Vi har opinionsbildning, utbildningar, ordnar seminarier, föreläsningar och panelsamtal och då och då skriver jag en debattartikel om kvinnor och hedersvåld. Vi försöker att synliggöra skillnaderna mellan hedersvåld, hedersrelaterat våld och våld i nära relationer, det är viktigt att veta som aktör, politiker, myndighet eller kvinnojour.

– Under sommaren har vi många aktiviteter och brukar hyra stugor för utsatta kvinnor och deras barn för att de ska få vara i en lugn miljö, kunna må bättre, komma in i ett vardagsliv och stå på egna ben. Det brukar vara fantastiskt och väldigt uppskattat, vi eldar på kvällarna och alla sitter och pratar eller dansar. Flera volontärer har kontaktat oss och erbjudit sin hjälp så alla utflykter vi gör drivs av ideellt arbete.

Hur når ni ut till de som är utsatta, jag tänker att det kan vara svårt för kvinnor i vissa situationer att söka hjälp.

– Jag har själv varit utsatt och det är det värsta man kan tänka sig, väldigt skrämmande. Men det här våldet har också gett mig styrka och fått mig att förstå att det finns miljontals kvinnor i världen som blir utsatta som inte har någon röst. Jag kan bli en röst för dem som vill lämna sin relation men inte kan. Jag känner till den här omänskliga, bakåtsträvande kulturen så därför pratar jag öppet om den, om slöja för barn och om religionens makt över kvinnans kropp och hennes sexualitet. Jag har upplevt det här och vet vad det handlar om.

– Men det var väldigt svårt. Jag träffade många läkare och gjorde totalt hundrafyra operationer i olika länder och städer, många transplantat från olika delar av kroppen. Det var fruktansvärt jobbigt både för mig och mina barn, men tack och lov så klarade vi oss. I början var barnen min motivation till att förändra livet på något sätt. Jag fick kontakt med journalister och media och tänkte, varför ska jag inte avslöja det där tankesättet, synen. Kvinnor är utsatta var som helst i hela världen på olika sätt så därför började jag prata om våld mot kvinnor som ett globalt problem vi måste kämpa mot tillsammans. Jag blev positivt bemött av samhället, politiker och motivationen växte.

Hade du någon liknande förening som Kvinnors rätt att vända dig till?

– Jag hade polisanmält min man redan innan jag blev utsatt och berättat att han tänkte skada mig. Tyvärr var polisen helt oengagerad, jag fick ett överfallslarm men han fick ingenting, han blev inte ens förhörd. Han hade drogat mig och planerat att kidnappa mig till Iran. Senare fick jag höra att han till och med hade skaffat en rullstol som han skulle köra mig i till Arlanda, men jag hamnade på sjukhus efter drogerna så han misslyckades.

– När polisen inte gjorde någonting blev han mer och mer fräck. Nästa attentat var en syraattack. De första åren efter den fram till år 2000 var jag inte intresserad av att träffa andra människor, jag bar en ansiktsmask dygnet runt för att man hade transplanterat så mycket hud i mitt ansikte. Så småningom gick jag ut och berättade, gjorde intervjuer i olika tidningar och det var starten till att jag blev kvinnorättsaktivist.

Jag läste att dina egna erfarenheter har gett dig kunskap om vilka konsekvenser hedersrelaterat våld ger för individen, omgivningen och samhället. Vill du säga något om dessa konsekvenser?

– Om jag fortsätter att ta mig själv som exempel, att bli utsatt för en syraattack var väldigt ovanligt men han valde den värsta typen av våld. Det jag drabbades av kostade väldigt mycket ekonomiskt och den förlusten står skattebetalarna för. Och så den psykiska skadan för mig och mina barn. Mina syskon mådde också dåligt, min bror som var en kunnig företagare sjukskrev sig i över ett år, min äldsta dotter gick på gymnasiet men slutade skolan, hon skämdes och var väldigt rädd. Min son som var jätteduktig i skolan började bli aggressiv och bråkade med folk. Min äldsta flicka hade stressymptom och bet på naglarna väldigt mycket.

– När ett hedersmord sker tar hela släkten skada och det en förlust för Sverige när en människa förlorar sitt liv. Den som har orsakat en sådan skada sitter i fängelse, vilket också kostar skattebetalarna jättemycket. På det sättet tycker jag att samhället tjänar mer på att hjälpa människor än att låta dem komma till skada, bli arbetslösa eller deprimerade. Jag tycker att våra politiker borde lyssna på oss, vi har konkreta förslag på hur man i alla fall kan minska den här typen av våld. Våld, hedersvåld och mord på kvinnor är en stor förlust för samhället.

Vad tycker du är särskilt viktigt att fokusera på just nu och framåt i arbetet mot hedersrelaterat våld mot kvinnor?

– Kvinnors rätt har tillsammans med Nätverket mot hedersrelaterat våld, där jag sitter med i styrelsen, skrivit någonting vi kallar för samhällskontrakt. Vi har lånat namnet av Eva Moberg, journalist på nittiotalet. Samhällskontraktet är ett avtal mellan asylsökande som kommer till Sverige för första gången och migrationsverket, med sex punkter som de ska skriva under på för att få asyl. Vi tycker inte att man ska ge asyl till någon som inte förstår att man inte skadar sin kvinna, inte tvingar henne att täcka sitt hår eller sin dotter att gifta sig med någon hon inte älskar.

– Tyvärr är våra politiker ganska sega i den här frågan. Åsa Regner, när hon var jämställdhetsminister, tyckte att avtalet var rasistiskt, men jag tycker att vi räddar liv. Vi gör livet lättare för asylsökande, om männen förstår att man hamnar hos polisen om man slår sin fru, att det förstör hans uppehållstillstånd och framtid, att det blir en anmärkning när han ska söka jobb. Om han vet vilka lagar, regler och värderingar som finns i Sverige kan jag tänka mig att han anpassar sig. Det kanske inte skulle hjälpa till 100 procent men konsekvenserna blir mindre än om man blundar och det senare leder till att någons fru dör, till fängelse och barn i kriminalitet. En del av orsaken till att kriminaliteten ökar är otryggheten i hemmet.

Vad tänker du oftast orsaker den här typen av våld?

– Hederskultur som i heder och stolthet, eller namos som det också kallas, har funnits i flera tusen år. Egentligen skadar inte mannen sin fru eller sina barn för att han hatar dem, han skadar dem för att han vill behålla stoltheten. När en flicka gör någonting så att den stoltheten skadas blir hon i minsta fall bortgift för att familjen ska kunna återskapa namnet och hedern. Men om hennes anseende har blivit mycket skadat, om rykten har gått och släkt och vänner har tagit reda på att hon har haft sex så går det inte att reparera.

– När Fadimes pappa skulle skjuta ihjäl henne skrek han din hora varför kom tillbaka, du skulle inte komma tillbaka. Hon bodde och studerade i Östersund och så länge hon var där och inga släktingar tog reda på vad hon hade gjort så var det lugnt. Så hennes pappa förbjöd henne att komma till Uppsala, men när hon gjorde det sköt han ihjäl henne. Men Fadimes pappa hatade inte sin dotter, flera äldre släktingar satt och planerade det här och han var tvungen att visa att han hade rättat till problemet. Det var samma sak med Pela Atroshi, Sara, Abbas Rezai, alla de dog för att ryktena gick om vad de hade gjort.

Vad hoppas du på att Kvinnors rätts arbete ska leda till framåt?

– Jag håller på med några videoklipp nu som börjar med att jag säger “jag har en dröm”, citatet från Martin Luther King på sextiotalet. Och min dröm är att vår telefonjour inte behövs längre, att ingen ringer och söker hjälp. Att ingen skriver i chatten att de sitter hemma och har låst in sig eller att hennes man har sexuellt utnyttjat sin fyraåriga dotter. Jag önskar att Kvinnors rätts jourtelefon upphör, att ingen ska behöva vara orolig för att sova eller vara rädd när de går ut på gatan.

The post Helgporträttet: “Kvinnovåld är en förlust för samhället” first appeared on Opulens.