FILM. Ivo Holmqvist minns en framstående fransk filmregissör och ger ett filmtips inför helgen.

Om den franske filmregissören och kritikern Bertrand Tavernier som dog i torsdags hade levt en månad längre skulle han ha hunnit uppleva sin åttioårsdag. Han föddes i Lyon den 25 april 1941.

Priserna duggade tätt över honom, i Venedig, Berlin, och så vidare.  I Cannes belönades hans “En söndag på landet” för bästa regi. Den kan man se på SVT Play, fast bara till och med söndag.

Man ska ha lite tålamod med alla excentriska figurer i denna mycket franska film om en åldrad senimpressionistisk målare någon gång kring förra sekelskiftet, som får besök av sonen och hans familj, och av den vuxna ogifta dottern där aktrisen spelar över å det grövsta.

Filmen är värd att se för de utsökta lantliga scenerierna, som hade Monet, Manet, Sisley, Pizzaro och framför allt Renoir varit i farten.

I den Oscarsnominerade jazzfilmen “Kring midnatt” från 1986 rekonstruerade han Dexter Gordons spelningar i Paris på slutet av sextiotalet. På Roger Eberts sajt skriver Steve Erickson läsvärt om hans film “My Journey through French Cinema”, och diskuterar med honom andra filmskribenter, bland dem amerikanskan Pauline Kael som alltid visste vad hon tyckte.

The post Chans att se Tavernier-film first appeared on Opulens.

KONSTHISTORIA. I Paris har Anne Edelstam tagit del av en unik konstsamling med verk av några av konsthistoriens största namn, däribland Monet, Picasso och van Gogh. Hon är entusiastisk.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

La Collection Emil Bührle
Manet, Degas, Renoir, Monet, Cézanne, Gauguin, van Gogh, Modigliani, Picasso
Musée Maillol, Paris
Utställningen pågår till och med den 21 juli 2019

Varför är Emil Bührles omtalade konstsamling så unik? Svaret får jag på Musée Maillol, i Paris, där samlingen visas fram till och med slutet av juli. Samlingen är sammankopplad med historien om en man som avsade sig sitt mörka förflutna och blev rentvådd.

Vi har alltför lätt för att vilja skylla ondskans krafter på ”den andre” — vem hen än må vara. Emil Bührle (1890-1956) var ingen ängel utan, likt vår Alfred Nobel, tjänade han pengar på krigsmaterial. Tysken som etablerade sig i Schweiz, var kanonhandlare men blev även känd som 1900-talets främsta konstsamlare. Det är den senare jag upptäcker på detta privata museum som ligger lite avsides från turiststråken, bakom de kända konstnärskvarteren vid Boulevard Saint-Germain.

Hade han som många andra skott sig på främst de judiska familjernas fasansfulla lott under andra världskriget och inhandlat billig konst som hade fråntagits dessa? Svenska domare, däribland Torsten Salén, arbetade under flera år efter Nürnbergtribunalen i Berlin i restitutionsdomstolen för att döma de som dömas kunde och i möjlig mån återföra stulen konst till dess rätte innehavare. Ett tidskrävande arbete. Emil Bührle, vars konstintresse väckts långt innan kriget, visade sin goda vilja och lämnade tillbaka de verk han köpt i god tro. Några av dessa som visas på utställningen kunde han sedan köpa tillbaka av ägarna.

För första gången visas ett 60-tal av de 600 konstverk som numera ägs av stiftelsen Emil Bührle. Det visade sig vara ett historiskt vittnesmål av sällan skådad omfattning med konstverk från impressionister som Manet, Monet, Pissarro, Degas, Renoir, Sisley och post-impressionister som Cézanne, Gauguin, van Gogh, Toulouse-Lautrec. Den unge konst- och filosofistudenten Bührle upptäckte redan 1913, på en utställning i Berlin, dessa konstnärer och bestämde sig då för att försöka inhandla så många han kunde.

Jag hade nu chansen att för första gången kunna ta del av dessa verk som Vincent van Goghs ”kastanjeträd i blom” från 1890. Men det var inte bara dessa han lyckats samla. Jag upptäckte att han även samlat på sig verk även från andra epoker.

I utställningens två våningar samt stora källarlokal visas några verk av konstnärer från gruppen som kallade sig Les nabis — profeterna på hebreiska — varav Pierre Bonnard och Edouard Vuillard var grundarna. Fauvister och kubister som Braque och Picasso finns också med liksom några äldre 1700-tals konstnärer varav jag speciellt fastnade framför en fantastisk Canaletto med motiv från Venedig.

Tycka vad man vill om världens finansmän, men när de kan visa konst som denna för allmänheten är det fantastiskt. Det tar inte heller slut där, för stiftelsen utdelar nämligen sedan 1952, årligen ett pris till någon samtida konstnär, Bührlepriset. Missar ni utställningen i Paris, har ni istället möjlighet att se samlingen från och med 2020, på det moderna museet i Zürich, Kunsthaus.

The post Enastående konstsamling visas i Paris first appeared on Opulens.