LITTERATURVETENSKAP. ”Det blir i bästa mening litteratur- och presshistoria på en gång, eller både person- och genrehistoria om man så vill,” skriver Per Erik Ljung som har läst ”Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren” av Thomas Ek.

Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren
av Thomas Ek
Carlsson bokförlag

Efter avhandlingen En människas uttryck. Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik (2003) och monografin Ljuset har djup. Jarl Hemmer och idyllen (2013) – båda utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) och båda pionjärarbeten på sina områden – har lundensaren Thomas Ek nu fört ett nytt stort forskningsprojekt i hamn med sin bok om Olle Hammarlund – människan, journalisten, författaren (2024). Frågan är om den inte är den allra mest läsvärda av de tre.

Slående är till att börja med det grundliga och kreativa vetenskapliga grundarbetet: där känner man sig snabbt både lugn och imponerad. Det rör sig om ett enastående arbete i fråga om akribi och källor, arkiv och kringliggande sammanhang, allt sådant som hör det vetenskapliga till.

Författaren rör sig ledigt bland de 72 volymerna med Olle Hammarlunds Efterlämnade papper som ryms på Lunds universitetsbibliotek och gör fyndigt bruk av dokument och publikationer av de mest skilda slag, som återfinns även på andra håll. Brev, dagböcker, intervjuer och väl valda utdrag från texter i tidens olika publikationsformer bidrar till att ge en både bred och skarp bild av den särpräglade person som står i centrum.

Thomas Ek är minst sagt hemmastadd i sitt material och utnyttjar det i hela dess vidd. Det blir faktiskt till en uppvisning i hur roligt det kan vara, vilka fynd man kan göra när man går på djupet i arkiven.  

Litteratur- och presshistoria

Bokens hela tematik ryms i titelns tre ord: människan, journalisten, författaren. De ger både kronologin, med unge Olle (f. 1918) som vi följer från barn- och ungdomsåren i Kristianstad – med fadern, tidningsmannen K O Hammarlund som en helt avgörande impuls – över den långa karriären som journalist i en rad olika genrer, fram till den mogne författaren och hans mest originella verk, fram till de sena åren i Lund och den alltför tidiga bortgången (1976); men de tre orden rymmer också de dimensioner som präglar boken rakt igenom. Människan, det mänskliga, är med rakt igenom framställningen och författaren Olle kan anas redan tidigt, i pojkens noggranna observationer och poetiska ingivelser i tidiga skriverier.

Journalistikens och litteraturens olika former och villkor får breda belysningar genom alla decennierna. Inte minst sökandet bland genrer, från reportage och kåserier till essäer, ”tankeflygningar” och originella kulturhistoriska och topografiska framställningar i nya former är spännande att följa, liksom turerna kring tidskrifter som Textil och Konfektion och Industria, där Olle Hammarlund gjorde avgörande insatser som skribent och redaktör.

Det blir i bästa mening litteratur- och presshistoria på en gång, eller både person- och genrehistoria om man så vill.

Hammarlund ‒ profilerad skribent och författare

Olle Hammarlund får här, långt om länge, sin rättmätiga plats som en profilerad skribent och författare i den samtida kulturen. I Lönnroth/Delblanc, Den svenska litteraturen (1987,1999) nämns han inte, trots att han i så hög grad är en vida läst och uppskattad ”Läskarl – skrivkarl – bokkarl” (som det heter i en av många talande underrubriker hos Thomas Ek).

I En lundensisk litteraturhistoria. Lunds universitet som litterärt kraftfält (2018) ryms han inte heller, trots den uppenbara förankring i staden som Bertil Romberg lyfter fram i avsnittet om ”Provinsens berättare” i Skånes litteraturhistoria II (1997). Det är Röster i vinden (1973), där Hammarlund skriver självbiografiskt om tidiga år i Kristianstad och om faderns umgänge med trettiotalets skånska författare som Nils Ludvig, Gabriel Jönsson och Albert Henning, och Samtal på jorden (1971) där han skriver om Lund, som Romberg har fäst sig vid. Och så naturligtvis den roman, Onkel Enoks hus (1975), som tilldrar sig i ”ett lätt igenkännligt östskånskt slättlandskap men där figurer ur Hammarlunds historiska beläsenhet under ivriga diskussioner rör sig kring en ung journalistaspirant från staden.”

Thomas Ek tar upp alla tre, liksom de andra sju böckerna och en lång rad bidrag till böcker och ett otal kåserier, artiklar och essäer, som också hör till författarskapet. Ofta går han riktigt nära texterna, som därmed inte bara blir omnämnda utan också lever upp i framställningen och kan göra framtida läsare nyfikna.

Ett särskilt starkt kapitel

Ett särskilt starkt kapitel är det om Fårets gröna öga (1967), som alldeles uppenbart har författarens både öra och öga: han har varit där. Och där betyder då inte bara nere i både förarbeten och eftermäle till boken, utan också bokstavligt: han har varit där, på Fårö, bott i Hammarlunds hus, känt av stämningar och atmosfärer. Det är den personliga förankringen, med en tidig brevkontakt redan i tonåren, som ligger bakom den intimitet och snudd på hammarlundska trivsamhet som präglar framställningen – det blir till ett extra äventyr att följa Thomas Eks långa resa med sin författare.       

Med de allra sista orden i boken – ”Tack för brevet, Olle” – sätter han punkt.   

 Tack, Thomas, har man lust att lägga till.

The post Lysande biografi över Olle Hammarlund first appeared on Opulens.

MINNESORD.  Ivo Holmqvist minns en mångsidig författare som bland annat skrev en på sin tid mycket uppmärksammad nyckelroman.

Kemisten, författaren och konstnären Lise Drougge har avlidit vid hög ålder – hon var född 1919. Vid sidan av sin långa lärarkarriär i Stockholm och landsorten skrev hon ett tjugotal böcker, de flesta utgivna på Lars Hökerbergs förlag. Hon hade flera utställningar av sin konst, fick många välförtjänta stipendier, och flera romaner prisbelönades. När Svenska Dagbladet 1954 gav henne sitt pris för ”Så glad” motiverades det så här: “Det har sagts om Lise Drougge att hon har en skärva av trollspegeln i ögat, en så skarp psykolog är hon och så utan illusioner berättar hon verklighetens onda sagor. Men hon befolkar dem med alldeles levande människor, inga konstruerade figurer.”

Den formuleringen gällde i hög grad också för ”Lektor Viktoria” som hon fick ett andra pris för 1971, i förlaget Askild & Kärnekulls tävlan om den bästa tjänstemannaromanen (det första gick till Harry Levin för ”Brännmärkt i statens tjänst”). När Margareta Ekström recenserade den i Expressen ansåg hon att det var ”en roman av det spirituella slaget som är släkt med det goda kåseriet.” Så kunde den läsas i Stockholm, men kanske inte alltid riktigt lika välvilligt i den mellanskånska småstad där handlingen utspelar sig. Författare till nyckelromaner som håller sig närgånget till en identifierbar verklighet gör klokt i att vänta med att ge ut boken tills de bytt arbetsplats. Så var det med ”Lektor Viktoria” som kom när Lise Drougge lämnat Eslövs Högre allmänna läroverk och blivit metodiklektor vid Lärarhögskolan i Malmö och sedan i Stockholm, om jag minns rätt.

Om romanens lärarporträtt surrades det en del (på glasfönstren i Läroverkets aula fanns bilder på vackra bikupor) i en småstad vars invånarantal länge höll sig kring 8.000 och där många kände de flesta. Boken var till delar träffsäker, men inte alltigenom sympatisk. Jag tog studenten där sju år tidigare men kunde fortfarande identifiera många i romanens lärarstab som i verkligheten var högt kvalificerad. Flera var likt Lise Drougge disputerade lektorer. De hade nära till forskarborden på Lunds UB, och inte få var framgångsrika läroboksförfattare. Man var hyfsat avlönad. Under de åren sattes riksdagsledamöternas lön i nivå med en läroverkslektors. Till turbulensen i romanen hör att man är mitt uppe i skolans omvandling i en orolig tid som medförde ett olustigt resultat. Stor sak, ”Lektor Viktoria” är inte längre en nyckelroman när den generation som fortfarande vet vem som är vem i den och kan låsa upp låsen snart är borta.

The post Lise Drougge har avlidit first appeared on Opulens.