SUCCÉROMAN. I år har Netflix presenterat en ny adaption av Josephine Harts succéroman ”Damage”. Ulf Cronquist berättar här om boken som han anser vara bättre än sitt rykte och vad det är som gör den så speciell. Det handlar bland annat om kroppars dragninsgkrafter.

När jag för drygt trettio år sedan av en slump började läsa Josephine Harts roman Damage (1991) befann jag mig på den grekiska ön Hydra ett stenkast från Leonard Cohens hus utan att jag visste om det. Jag hittade Damage i en bokhylla i det hus jag hyrde, det heter idag Alpha Hydrae och är numera en inspelningsstudio. Det har sedan århundraden haft de tre största fönstren på ön.

Jag läste ut boken på klipporna i Kamini mellan dopp i det Saroniska havet; senare fick jag reda på att det var att av Cohens favoritställen där han tidigare kunde ses (inkognito?) om morgnarna i en ankellång skinande röd badrock.

Leonard Cohen skrev flera av sina mest kända låtar på Hydra, till exempel ”So Long, Marianne” och ”Bird on a Wire”.

Han skrev också delar av sin andra roman där, det postmodernistiska fyrverkeriet Beautiful Losers (1966). På första sidan i romanen skrivs: ”I am an old scholar now, much better-looking now than when I was young. That’s what a lot of sitting on your ass does to your face” – en vacker förlorares förutsägelse.

Cohens roman var den sorts experimentella litteratur jag sökte mig till som stoff till min doktorsavhandling. Jag skrev senare en artikel om Beautiful Losers som en ironisk sado-masochistisk text med den bibliska förlagan Song of Songs (Höga visan). Cohen fick skriva ett förord till romanen före publicering där han försäkrade att inget i den hade hänt i verkligheten.

Övergrepp och självmord

Josephine Harts Damage är varken experimentell, postmodern eller ironisk, tvärtom presenterar den sig från början som en konventionell tragedi och titeln, visar det sig, är en referens till incest och dess orsakande skada: Anna, den kvinnliga huvudpersonen och offret för övergreppet orsakar i sin tur två mäns självmord kopplat till passion.

Hennes trauma leder henne också till en sado-masochistisk relation med bokens berättarjag Roger, som kommer att sluta i tragedi vilket – som nämnts – understryks tidigt.

Boken är tydlig i en sorts freudiansk determinism kring Annas bakgrund, men också kring Rogers barndom med en kall, prestationsinriktad fader. Och plötsligt står de två där på en tråkig julfest och ser varandra i ögonen – vilket ofrånkomligen leder till pervers och glödande destruktiv passion utan att någon av de två förstår varför. Vi känner igen historien.

One-hit-wonder

Hart arbetade som förläggare, pjäs-producent och programledare för Books by My Bedside på ITV.

Damage får ses lite som en one-hit-wonder, men året därpå publicerade hon romanen Sin som även den blev en (oväntad) bestseller. Hennes stil kan kritiseras för att vara väl klinisk, närmast olitterär; en marknadsstrategi med hjälp av hennes tv-personlighet kan också misstänkas ligga bakom framgången.

Damage blev också en uppmärksammad film redan året därpå (1992) – i regi Louis Malle med Jeremy Irons och Juliette Binoche som det på förhand dömda paret. Filmen, liksom boken, kan ibland upplevas som närmast fantasilös i sin tragiska determinism. Och det på förhand utannonserat perversa med Malles film ger i stället en fadd eftersmak av vanilj.

Netflix

Inledningen till denna reflektion 2023 är att Netflix i april presenterade en ny adaption av Damage, en serie i fyra delar, med den nya titeln Obsession. Skådespelarna Richard Armitage och Charlie Murphy gör sitt bästa som det besatta paret men agerar aningen könlöst i brist på regi. Brittiska kritiker har inte varit nådiga och beskrivit serien som en dålig variant av den redan outhärdliga 50 Shades of Grey.

Josephine Harts roman förtjänar dock ett bättre rykte i litteraturhistorien. Den är skriven i en dragningskrafternas tradition med början i Goethes Die Wahlverwandtschaften (1809), se vidare Peter Handkes Die Linkshändige Frau (1971; film 1977); jfr. Tom Stoppards pjäs Arcadia (1993). Vi har att göra med den undflyende alltför mänskliga fugan i brytningspunkterna mellan kemi, psykologi, humanism och entropi. Eller som Leonard Cohen sammanfattar döden och kärleken på sitt farvälalbum:

“You want it darker
We kill the flame”

The post Josephine Harts ”Damage” – kroppars dragningskrafter och ett farväl till passionen first appeared on Opulens.

KLASSIKER. Efter ett uppehåll är Filip Hallbäck tillbaka i Opulens med en månatlig essä som fördjupar sig i en enskild film, i ett folkbildande syfte. Den här gången presenteras Louis Malles ”Vi ses igen, barn” (Au revoir, les enfants, 1987).

Louis Malle var en filmskapare som sedan slutet av 1950-talet rörde sig obesvärat mellan Frankrike och USA, och hade som specialintresse att skildra svåra eller tabubelagda ämnen. Han lär ha sagt att han alltid varit intresserad av att bearbeta ämnen eller händelser som förefaller oacceptabla. I Lacombe Lucien (1974), vars manus för övrigt skrevs av Nobelpristagaren Patrick Modiano, skildras de mindre hjältemodiga sidorna av tillvaron i det Naziockuperade Frankrike. Protagonisten är en ung arbetare som börjar samarbeta med nazisterna.

Jag vill verkligen rekommendera dig att se den här filmen, inte minst med anledning av den svenska regeringens förslag om att införa en angiverilag.

Just temat om fransmännens kollaboration med nazisterna var något han återkom i den film som mycket väl kan betraktas som hans stora mästerverk, Vi ses igen, barn från 1987. En film som vann flera internationella filmpriser, däribland Guldlejonet i Venedig filmfestival och vars titel blev inspirationen till Quentin Tarantinos debutfilm Reservoir Dogs (1992). Jag vill verkligen rekommendera dig att se den här filmen, inte minst med anledning av den svenska regeringens förslag om att införa en angiverilag.

Vi ses igen, barn är självbiografiskt färgad (Malle skrev, regisserade och producerade den här helt själv), och handlar om den 12-årige Julien (Gaspard Manesse) som studerar vid en katolsk internatskola i det Naziockuperade Frankrike och är något av en outsider i klassen. När tre nya pojkar börjar på skolan och utsätts för andra barngruppers rituella fiendskap blir Julien kompis med en av dem, Jean (Raphael Fejtö). Ju mer de lär känna varandra, desto mer förstår Julien att de tre barnen bär falska namn och att de katolska prästerna försöker skydda dem från nazisterna.

Som barn förstod Malle givetvis inte vidden av den tidens antisemitism

Ouppsåtligt sviker Julien de judiska barnen, som leds bort till skoningslöst öde. Detta är något som förföljer Julien resten av hans liv. Rent filmtekniskt förmedlar Malle detta skickligt genom att påvisa kontrasten mellan barnens oskuldsfullhet och nazismens järngrepp. Det ideologiska våldet är brutalt suggestivt; man ser det aldrig uttryckligen, men kontexten gör att man känner av det.

Malle själv vittnade som 11-åring i den katolska skolan i Fontainebleau, när Gestapo arresterade en judisk lärare och tre judiska elever. Rektorn, som hade försökt beskydda dem, greps också. Som barn förstod Malle givetvis inte vidden av den tidens antisemitism och vad det ledde till. I efterhand fick han veta att samtliga fem personer hade skickats till olika koncentrationsläger.

Här skildras skolpojkarnas vardag mitt under ett pågående krig

Utifrån det perspektivet kan man betrakta den här filmen som ett fönster in mot en svunnen tid, bortom den Hollywoodska melodramens berättarkonventioner. I denna rumsliga kontext inryms en psykologisk komplexitet som suddar ut den moraliska tydligheten hos rollgestalterna.

Här skildras skolpojkarnas vardag mitt under ett pågående krig, där flyglarmen avlöses titt som tätt, och i en tidsperiod där antisemitismen är normaliserad i lagstiftningen och dess institutionaliserade praktik. Barnen lever i nuet och framställs – tack vare Malles fingertoppskänsla – som opåverkade av historiens blick.

Filmens slut, när de tre judiska pojkarna förs bort av Gestapo, får ens blod att frysa till is

Man kan säga att pojkarna i den här filmens narrativ kan ses som de riktiga ”hjältarna”, medan vuxenvärlden är den antagonistiska kraften. Pojkarna växer upp i en värld, som blev så brutal och obarmhärtig trots de kristna budskap som Bibeln förmedlade. Filmens slut, när de tre judiska pojkarna förs bort av Gestapo, får ens blod att frysa till is, med tanke på att vi idag känner till det judiska folkets största trauma, Förintelsen.

Att se den här filmen idag på nytt blir extra viktigt, inte bara för att få en känslomässig upplevelse om hur nazisternas politik slog hårt mot alla grupper som inte ingick i deras ideologiserade föreställningar om den ”rena rasen” under 1900-talets första hälft.

Det handlar i hög grad om att blicka ut mot Europa idag, till exempel länder som Polen, Slovakien, Ungern och Italien, men även mot Sverige som styrs av en regering vars underlag är ett parti med rötter i nazismen.

The post Månadens filmessä: ”Vi ses igen, barn” first appeared on Opulens.